Jo, jag är kvar!

Igår glömde jag bort vad den "coola" svenska gruppen Backyard babies heter. Jag kallade dem Backyardigans. Det tar jag som ett tecken på att jag borde lyssna mer på musik och titta mindre på barntv. Eller bara att jag har lite andra prioriteringar just nu.

Förövrigt har jag loggat ut. Bloggar inte, läser inte bloggar, kollar inte mail och inte facebook. Och det är rätt skönt. Det är faktiskt jätteskönt.
Dagarna rusar fram och jag tycker inte att jag hinner det jag vill. För jag orkar inte heller. Helt plötsligt har jag nämligen blivit väldigt gravid. Har kanske haft tid att reflektera mera över detta faktum. Gjorde ett tappert försök att ta oss in i förrådet vi har alla våra tillhörigheter i här i Sverige. Vi gav upp efter 5 minuter. När vi öppnade dörren var det som att kliva in i en vägg av saker. Saker som var välplacerade och omöjliga att flytta på. Om inte allt skulle rasa.

I morgon åker vi till Järvsö för att fira nyår. Det skall bli mysigt. Om kylan släpper taget. Vi tänkte att killarna skulle få åka lite skidor!

God Jul!

Vi är i Sverige sen i lördags. Vi är galet jetlaggade allihop men vi njuter ändå av att vara här. Det kommer nog bli mycket sporadiskt med inlägg. Det går för runt hela tiden och sen har jag heller ingen lust att sitta framför datorn nu när vi är här!

Vill bara önska er alla en härlig och fröjdefull jul, med denna

Ta hand om er!

Julekramar

Sista minuten!

Om tre timmar åker vi till flygplatsen. Såhär ser det ut hemma. Douglas vaknade i morse och frågade "who did all this mess". Jaa det kan man undra. Och vem skall ordna till det och packa?

Känner mig som om jag springer i cirklar. Men det brukar ju lösa sig. Sitter även och skriver de sista julkorten, fixar med lärarnas presenter. Måste förbi posten och lagra den och även hämta ut mina nya recept på apoteket. Jag har "hyperactive airways". Det är tydligen en åkomma man kan få när man är gravid och blir förkyld. På något vis låser sig rören och jag får inte ner tillräckligt med luft. Kan få dras med det tills våren. Samtidigt så är jag otroligt fördomsfull och undrar om jag kan lita på den skelande doktorn som satt i rullstol!

Näe, hörrni. Nu packar jag lite till! Ses då!

Vecka 24

Det har efterfrågats en magbild. Här kommer den. Röran i bakgrunden får ni bortse ifrån. Det gör jag.

Nya features på min galet heta blogg :-)

Som ni kanske ser har jag lagt till rutor längst ner i mina inlägg. Kanske är det fånigt, eller så är det lite kul. Jag vet inte än. Men i alla fall kan ni tycka till om det jag skriver. Klicka bara i rutan för vad ni tycker motsvarar inlägget. Tyckte det var lite svårt att komma på bra ord för rutorna men ni kanske har bra förslag. Eller duger de som står där! Tyck till nu bara!!

Juletid - gåvotid

Såhär i juletider är det mycket som skall hända. Julklappar till nära och kära skall inhandlas. Man vill ju så gärna hitta den perfekta presenten till alla. Jag har ju tagit mig i kragen och skrivit några julkort, det känns mycket bra. Hoppas jag inte missat någon bara.

Just nu funderar jag dock mest över hur mycket dricks jag skall ge Sopgubbarna, postgubben och tidningsbudet. Jag funderar också över om jag skall skänka leksaker till kyrkan för barn som inte får julklappar hemma. Skall jag gå med i den "food drive" som just nu är på Sidneys skola för hemlösa. Och Douglas pratar om att vi måste skänka saker till Alicia, en kvinnlig soldat som åker och krigar i Irak efter jul och som efterlyser tandborstar, tandkräm, energybars och annat. Hennes mamma jobbar på hans skola.
Det är ett enormt tryck med lappar i ryggsäckarna varje dag om detta.

Hur gör ni :-)

Är jag inte en riktig kvinna nu?

Jag känner inte igen mig alls i detta. Har ingen aning om vilka mina första klackskor var. Överhuvudtaget.

Här är mitt badrumsskåp

Det är ju för sorgligt. Mitt badrumsskåp alltså. Jag är kvinna. Om ni undrade. Jag har passerat 35. Och jag tvättar ansiktet med tvål. Det har jag alltid gjort. När jag har sminkat mig gnuggar jag lite extra bara. Sen svider det satan i ögonen. Men det funkar ju och jag har ju som sagt alltid gjort så. Varför ändra ett vinnande koncept. Mohahahaha.
Nu är det ju så att även jag åldras. Konstigt nog. Och nu tänkte jag börja unna mig bra skit. Liksom bra grejor så jag kanske får behålla lite "spänst" i skinnet. Om det någonsin funnits där.

Jag har aldrig brytt mig om krämer och mirakelkurer och annat som tar tid och är bökigt och kladdigt. Men, på senare tid så har jag införskaffat en och annan sak som gör att det känns lite lyxigt och lite ombonat och trevligt när man kikar in i vårt annars mycket tragiska badrumsskåp. Hela vårat badrum är rätt tragiskt faktiskt. Det är fräscht och så. Helkaklat. Men pyttelitet. Nog det minsta badrum jag haft någonsin när jag tänker efter. Till och med mindre än det jag hade i min första lilla lägenhet på 20 kvm. Men det duger. Det behövs inte så många fina och bra burkar i skåpet då. Det fylls ju ut så snabbt.

Ni fattar att jag skriver detta för att jag har lite. Aningens lite. Dåligt samvete för de dyra krämerna jag köpte idag. 108 dollar för hand- och fotcreme. Men det var trevligt att ställa in dem i skåpet och se hur fina de såg ut. Det var ju för gudsskull "Döda havet" salt! Specialbra.

Piggelin?

Det börjar ordna till sig det här. Känner mig massor med bättre än i går till exempel. Borde nog vara helt återställd till fredag som är min plan. Även om jag mötte en av grannarna i morse och jag förklarade att vi inte setts på länge för jag hållt mig inne men att jag kände mig bättre nu. "Är det där bättre" var hennes svar. Varken såg eller lät särskilt bra ut men det är ju känslan. Känslan som räknas!

Så, eftersom jag kände mig så pigg bestämde jag mig kvickt för att försöka få lite shopping gjort. Hittade julklappar till killarna! Douglas vill ju ha en rock n´roll gitarr och jag hittade en elgitarr för barn med strängar och allt för ett okej pris. Sidney ville ha trummor och se, jag hittade även ett trumset för barn för samma pris som gitarren! Jag tänker att eftersom jag och Niklas aldrig kommer ha pengar på banken eller kunna ge våra barn något fett arv så får de väl börja i tid och försöka sig på någon slags karriär som kan ge lite stålar. Om det nu är viktigt.

Hittade lite andra presenter också som jag inte kan skriva om. Och. Present till mig själv. Hand och fotcremer för hutlösa pengar. Men oj, vad len och fin jag kommer bli! Säljaren spelade på att jag var gravid och behövde bli lite bortskämd och i stundens ingivelse så tyckte jag att hon hade så rätt så rätt!

Idag spelas det in film igen. Nu äntligen har de kommit till skott. Keanu Reeves och gänget. De spelar in på vår Music Hall. (Som förövrigt drivs av en svensk snubbe). Minns inte den kvinnliga rollinehavarens namn men tydligen känd hon med.

Så här ser jag ut när jag känner mig lite piggare. Så ni fattar hur illa det har varit. Nu har färgen i ansiktet kommit tillbaks i alla fall! Eller. Färg och färg i mitten av december. Men lite rosor på kinderna i alla fall. Kanske.

Den nya

Det är ett väldans liv i magen vill jag lova. Det är ju en himla skön känsla, det finns någon därinne som vill ge sig tillkänna och tala om. Hallå! Jag är här och snart kommer jag komma ut med buller och bång! Jag säger. Du är välkommen!

Lucia morgon

God morgon och hoppas ni blivit lussade för. Om det skulle ske i denna familj är det jag som måste stå för det själv. Här finns inget intresse. Alls. Försökte få barnen att åtminstone titta på svts sändnig. Nej. Det var inte bra. Jag besparar barnen från att se mig i stort vitt tygstycke med denna barbamammakropp.

Igår försökte vi gå på lucia tåg på svenska skolan men hade fått fel adress så där stod vi uppklädda och förväntningsfulla alldeles ensamma. Jag ger upp. Firar det som firas här. Det som firas i Sverige får firas där tills vi kommer tillbaks. Det är svårt att upprätthålla traditioner om ingen annan runt en inte ens vet vad det är. Jag tänker på lucia indoktrineringen i skolan och allt annat.

Sen måste jag säga att Lucia på något vis förknippas med mörker och här är det ljust klockan 7 på morgonen. Men jag minns min barndoms lucia med lycka. Tända ljus i klassrummen. Pepparkakor och mys. Det var stämmning det.

Men lite glögg och pepparkakor skall vi väl kunna få i oss under dagen. Dessutom suktar jag lussebullar.

Inställt och uppställt

Nu skulle jag egentligen varit i Washington DC. En kompis fyller år och har stort party och show. Hon är komiker och har en standup grej dagen till ära tillsammans med andra komikerkompisar. Men. Jag lyssnade till min kropp och insåg att om jag skall ha en trevlig tid i Sverige och inte behöva ligga till sängs när vi kommer dit så bör jag nog stanna hemma.

Men i går trotsade jag mig själv och gick på B-reels julfest. Det var mycket trevligt att få socialisera sig lite bland folk och fä. Trodde inte att jag skulle träffa så många som jag kände med det gjorde jag och tyckte nog själv att jag minglade på rätt bra!

Jag tog bilen in. Jag åkte lite senare så jag skulle slippa rusningstrafiken. Men det gjorde jag inte. Resan som normalt skulle ta ca 40 minuter tog mig 1,5 timmar! När jag sen kom fram till garaget som jag så smidigt bokat plats i via internet så stod det en man där som inte alls pratade engelska och bara sa att det var fullt. Men, sa jag. Jag har ju bokat plats. Nono. Sorry. Full. Jaha. Då var det bara att leta parkerin i Soho. Inte det lättaste. Men det gick. Gatuparkering som var gratis. Jag sparade 31 dollar och var glad för det.

Det värsta med att vara ute och slarva till halv två på natten är ju att man inte får sova på morgonen. Så, vi tvingade åtminstånde den lilla till en eftermiddagslur idag. För vi ville ju sova. Han var inte så svårövertalad. För tydligen hade det gått rätt vilt till här hemma med. Och jag skulle tro att de var rätt sent i säng med. Även om det påstods annat.

Såhär i luciatider

...tänkte jag bjuda på en bild. Den är från julen -06 och D var 6 månader och S 4 år.

Utmaningen

Vi har ett barn som är mycket mer utmaning än genomsnittet. Sen start har det varit så. Jag har väntat på en förlösning. Att han liksom skall växa ifatt sig själv på något sätt. Jag trodde nog att vi nått den punkten i sommras. Det har känts så harmoniskt och bra. Visst har vi fortfarande haft våra duster men i jämförelse så har det varit som en ljum sommarbris.

Men så här för någon vecka sedan kom de tillbaka. Höststormarna. Eller mer kanske som Orkanen Katarina. Det krävs mycket av en människa för att orka detta och vi gör allt för att han också skall orka. Därför kan vi tillexempel inte rucka på våra rutiner det minsta. Aldrig. Då blir det kaos. Nu gör vi ju det ändå. Och så tänker vi. Varför i helvete gör vi så. När det inte går.

Nu har vi ju en period av förändringar framför oss. Dessutom har jag varit sjuk och inte orkat med alla eftermiddagsaktiviteter som vi vanligtvis tar oss för. Vi skall åka till Sverige. Det är snart jul. Det kommer en lillasyster. You name it. Det kommer vara besvärligt och utmanande.

Så i några veckor nu har vi haft det rörigt. Och så har det just kulminerat och vi slängde in handduken och hörde av oss till skolan och undrade om det var samma sak där. Eftersom han fram tills nu varit någon slags mönsterelev och tagit dusterna hemma. Men. Se. De säger samma sak. Han har förändrats. Igår eftermiddag tog vi därför en mamma son dag. Lilla var hos grannen. Mamman proppade i sig alvedon och tog astmamedicin och tog sig ut i kylan. Vi lekte och åkte skoter. Vi gick in och ritade julteckningar och han sa att det var en bra dag.

I dag pratade jag med fröken. Jag berättade om att detta inte var en ny grej för oss. Det kommer med hans personlighet. Hon förstod. Hon är bra. Faktiskt toppen. Jag gråter en skvätt för att de bryr sig så mycket om honom och vill hjälpa. Och jag gråter för att han har det jobbigt och inte vill dela med sig om vad som är jobbigt. Men det kanske också kommer med personligheten. Jag gråter också för att det finns barn därute som har samma personlighet men som ingen bryr sig om. Dom barnen är det synd om.

Och vi kämpar vidare.

I fantasin

I en annan tanke är jag en sån hurtfrisk mamma som nu skulle ha bakat massor med lussebullar och pepparkakor som jag skulle ta med till Sidneys skola. Vi skulle ta med en bok, kanske Pippi Långstrump, och läsa högt och berätta mer om jultraditioner i Sverige. Jag hade också redan fixat färdigt med alla julklappar så det bara var att pusta ut här sista helgen innan vi åker.

I verkligheten. Har jag svettats som en galning eftersom jag tog mig iväg till vår "mall" i förmiddags. Jag behövde något nytt att sätta på mig i morgon när Niklas har julfest på jobbet. Sen ville jag hitta några billiga och bra byxor till killarna också. Kanske kanske skulle jag hitta någon julklapp. Men. Nej. Jag svettades och hostade och vankade fram som en ko. Önskade mig någon helt annanstans i världen.

En stilla undran också. Bara för att man är stor och rund om magen betyder det väl inte att man vill klä sig i tält? Hur svårt skall det vara att göra "vanliga" kläder som just bara har lite mer utrymme för magen? Tydligen jättesvårt. Festligare kläder verkar man inte heller få ha på sig. Om det inte är fråga om bal och baluns förstås. Men en vanlig fest. Nej. Det gick inte. Hittade två toppar och hoppas att jag kan spica upp dem med några smycken i alla fall. Eller mina randiga strumpor. Hade hoppats att hitta röda strumpbyxor såhär i juletid. Men se. Nej. Svart skall det vara. Inget annat. Var inte besvärlig nu. Liksom.

Intervju med någon annan

En mycket skäggig man pratar om saker. Från den andra världen.

Snowday

Årets första snowday. Jag var uppe runt fyra snåret i morse för att ta min medicin. Träden var täckta med vit fluffig snö och det var så vackert!
Kvart i sex ringde telefonen och en automatisk telefonsvarare meddelar att skolan är "delayd" med 2 timmar pga vädret. Det hade då gått över till storm och ett ihärdigt regnande. Vägarna var täckta med moddig, kladdig, blöt snöslask.

Rätt mysigt att få sovmorgon sådär mitt i veckan, eftersom jag inte måste bli hyper och superstressad och undra hur jag skall komma till jobbet i tid. Douglas skola blev helt inställd. Så, huset har varit fullt av lekkamrater. Och det har fungerat bra.

Dessutom fick jag ett ryck och letade fram julkorten från förra året. Ni minns, de jag hotade med att ni inte skicka? Ni kommer inte få dem i år heller, däremot skickar jag till några här. Orättvist va? Men jag räknar ju med att träffa de flesta av er när jag kommer hem. Eller jag menar ju förstås er som jag vet vilka ni är och som jag normalt ändå har en konversation med förutom just genom denna blogg. Ni andra får nog bara räkna med en hälsning här. Men det är inte fy skam det heller.

Julefrid

I tanken verkar allt så mysigt, juligt och stämmningsfullt. I verkligeheten var det katastrof. Jag bakade pepparkakor med killarna.
Å jag ångrar det av hela mitt hjärta. Det enda som händer är att jag blir irriterad och att allt blir en enda röra och ingen vill egentligen baka alls. Eller, nu är jag kanske orättvis. Döm själva.

Men det bråkades om vilka former som var vems. Vem som skulle ha vilken kavel och vad som var rätt och fel att göra. Vems pepparkakor som skulle in först i ugnen. Och att man inte fick blanda i leksaker i degen.

Den där färdiga pepparkaksdegskorven var inte någon större smaksensation heller.

Flickan

Så, nu vet vi att det är en liten tös i magen. På riktigt. Jag har fått det beskedet nu från en annan källa med. Kan ju inte riktigt lita på första källan. Även om jag nog trodde att han hade rätt. Men mannen är en lurifax och jag var tvungen att misstro honom så jag inte skulle ställa in mig på något.

Tror det kommer bli kalasbra med en tjej i familjen. Dessutom med två storebröder. Tonåren är räddad. Killarna kommer förhoppningsvis kunna ha koll på vem hon umgås med och skvallra för mamma!

Nu återstår bara att hitta ett namn. Tycker att alla namn redan är "tagna". Har ni några bra förslag som ni generöst vill dela med er av?

Helgen som gick

Vilken helg hörrni! Förutom att jag fortfarande är galet sjuk och för det mesta gått omkring i pyjamas. Jag gjorde en styrkeinsats i fredags, då var det nämligen vinterkonsert på Sidneys skola och första gången på evigheter jag tog mig ut i en folksamling. Kände mig pestsmittad med min hemska hosta. Och tyckte alla tittade snett på mig. Men, vem kan motstå att gå och se ett gäng 6 åringar sjunga julsånger och andra sånger de lärt sig under året?

Min stora kille är inte mycket för gemensamma framträdanden som dessa så jag var väldigt överraskad över att han sjöng. Rörelserna struntade han dock mycket i.

Efter denna förmiddagsaktivitet var jag helt slut och sov i soffan av och till medan Douglas sprang omkring och lekte. Han var erbjuden att gå och leka med grannen men ville hellre vara hemma.
På kvällen var det bookfair och pyjamasparty på Sidneys skola. Sådana aktiviteter är inte något jag överhuvudtaget gillar. Dessutom var det dåligt organiserat så det enda som hände vara att alla ungar sprang runt i gympasalen som galningar och blev svettiga och ville aldrig åka hem.

På lördagen började det snöa. Och vi fixade med julklappar. Man måste verkligen gilla internet när man inte kan ta sig ut bland folk och trängas. Satt hemma vid köksbordet och klickade oss fram till vad det var vi ville ha! Eftersom ingen riktigt var sugen på att laga mat åkte vi iväg till en italiensk restaurang i grannstaden Dobbs Ferry och åt sen lunch. Hade hela restaurangen för oss själva!
När vi kom hem så lekte killarna ute i snön och byggde snögubbe och hade snöbollskrig. Vi tände en brasa och drack glögg och åt pepparkakor. Grillade marsmallows och gjorde smores! Sen hyrde vi film, direkt på tvn! Behövde inte lämna huset ens för det!

Igår igen var det snö och killarna gick ut direkt efter frukost! Douglas är som galen i snön! På kvällen följde de med grannarna på julfest i kyrkan. Det var annorlunda att vara hemma ensama utan barn en söndagskväll. Men vi fick mycket gjort!

Det går bra nu

Min prins och hans lekkamrater lyckas bra i den stora världen. Och jag är en stolt...prinsessa? Kanske inte riktigt. Men ni fattar vad jag menar! Fredag och allt. Detta måste ju firas!! Med en...julmust? Å vad jag önskar att jag kunde dricka champagne! Längtar massor efter det nu.

Och jag orkar heller inte längre med dessa intensiva graviddrömmar! I natt har jag haft intervention med min bror. Ni som vet hur det är med honom förstår. Ni andra. Det kanske kommer en förklaring en dag. När jag känner mig stark.
Häromnatten jagade jag Douglas och hans kompis i skogen där en varg sprang lös. Drömmarna är så intensiva och klara att jag minns dem i detalj när jag vaknar upp. Och tydligen dagar efter också.

Men som sagt. I dag lyfter jag på hatten för B-Reel!

Gissa min ålder

Igår var det frost på morgonen och jag var tvungen att skrapa rutorna. Nu är det vårväder och solsken. Men natten var stormig. Kan inte sova när det blåser så. Vaknade säkert en gång i timmen, rädd för att något av jätteträden runt huset skulle blåsa över oss.

Till lunch skall vi till grannen och grilla korv.

Jag sitter och försöker slappna av och inte rusa ut i det vackra vädret, eftersom jag fortfarande hostar som en lungsjuk. Jag försöker att inte stressa upp mig för att jag inte köpt några julklappar än. Jag försöker också att inte stressa upp mig över att jag inte orkar julpyssla med barnen eller baka lussebullar och pepparkakor (hittade faktiskt en degkorv på affären häromdagen).
Vi får helt enkelt nätshoppa och hoppas vi får hem varorna innan vi åker om 2 veckor. Jag gör allt, bara jag är frisk när vi åker.
Dessvärre verkar det som om Niklas har åkt på förkylning nu. Men hans brukar vara över på någon dag.

Jag hoppas också att jag har något roligare att skriva om snart och inte eländiga gammelsjukdoms historier. För ni vet väl att det bara är gamla människor som pratar sjukdomar. Och så jag.

Sorry men jag måste bara

Jag tänkte göra något jag inte brukar göra. Men jag kan inte låta bli att kommentera Elin och Tiger.

1. Äntligen en kvinna som inte står bredvid sin man och ser förlåtande ut. Hon tar golfbilen, en klubba och jagar livet ur sin man. Go Elin Go!

2. Han säger att han är ledsen för att han svikit sin familj. Jag fattar om man är ledsen om det hänt en gång (kanske på fyllan, som absolut inte är en ursäkt) och man ångrar sig. (Jag säger inte att jag skulle förlåta det men) man kan inte säga att man är ledsen och ångrar sig efter så lång tid. Då har det varit avsiktligt och totalt medvetet. Dessutom har han fått barn under denna tid. Oförlåtligt. Om ni frågar mig.

3. Jag blir så förbannad när man riskerar familj, de stackars små oskyldiga barnen, och hela sitt liv för att prassla lite. Dessutom alltid när det gäller kända rika människor så gör de det med en servitris, hora eller någon annan helt osäker person. Som mer än gärna tjänar pengar på historier som denna. Spela poker eller något annat rafflande om ni vill ha spänning i livet!!

Jag hoppas hon lämnar honom och tömmer bankkontot på vägen!!

Så här ligger det till

Jag har tydligen dragit på mig någon slags astma. Jag har nu fått inhalator som skall inhaleras var 6 timme, antibiotika och nässpray som skall vara okej att ta när man är gravid!

Jag förstår nu bättre varför jag känt mig så trött och haft så svårt att gå inifrån och ut och tvärt om. Alltså byta luft. Jag hostar så jag storknar.
Jag förstår också varför jag häromkvällen sa till Niklas att det inte kändes som om jag fick tillräckligt med luft ner i lungorna. För jag har inte fått det. Enkelt. Tänk om jag kunde vara min egen doktor. Så bra det skulle gå!

Hur som helst så känns det mycket skönt att veta. Det spelar nästan ingen roll vad det är, bara man vet och kan behandla därefter.

Pärleporten är inte för mig

Glömde berätta vad vår kristna son sa i morse. Plötsligt kom han på att han en gång i våras fastnade i garagedörren. Det är en automatisk stängning och jag såg inte att han hade gått tillbaks in och tryckte på knappen. Rätt som det var så satt han fast mellan asfalten och dörren, bara ett kort ögonblick för dörren känner av sånt, så den gick upp igen. Han frågade mig varför jag gjorde så. Jag svarade att självklart var det inte meningen och jag visste inte att han hade gått in i garaget igen. Då sa han "Jesus will not love you if you do that".

Förkylningen som aldrig gick över

Igår sov jag istort sett hela dagen. Med undantag för matlagning, lite legolek och lite krigsförhandlingar. Jag hostar som en lungsjuk 80 åring och är helt slut av det. Doktorn svarar inte på telefon och har konstiga öppettider. Nu sitter jag här och väntar på att klockan skall bli 10 så jag kan försöka ringa igen.

Dessutom tror jag att jag bara har mig själv att skylla. Det är så svårt att lyssna till sin egen kropp. När den behöver vila. Det händer ju så många roliga saker hela tiden som jag inte vill missa. Dessutom är det svårt att verkligen ta sig tid och bara skita i disk, tvätt och allt annat som görs på en daglig basis. Alltså ta sig tid att vila. Tid att inte göra det som sitter som en nagel i ögat. Som ligger som ett lager över hela huset.

Det är stunder som dessa som jag undrar hur i hela friden det skulle vara med en liten bebis också! Som tur är är det ju ett vårbarn så förhoppningsvis slipper vi förkylningar som denna i alla fall.
Förresten var jag ju till min OB/Gyn i måndags. Han är nu helt säker på att det är en tjej. Jag såg också att det var det. Fast jag är ju ingen doktor. Men rätt tydligt tyckte jag nog att det var.

Ursäkta, förlåt förlåt

Förlåt att jag varit så frånvarande. Vi har haft långhelg. Thanksgiving. Varit på middag, haft kärt besök och så började min förkylning om igen så igår var jag sängliggandes igen medan resten av familjen var på utflykt i härliga vädret. Jo, jag fick fram ljusstaken i fönstet och stjärnan hänger där den hänger. Tog mig till och med ett eller två glas alkoholfri glögg som jag trodde skulle hjälpa mot djävulshostan. Men sen började jag svettas så resten av julsakerna dignar över på köksön. Douglas ville ju inspektera allt. Och jag orkade inte plocka undan. I dag skall jag till doktorn igen och kolla in bebben. Kanske kanske vill den visa upp sig idag?

Douglas smider planer

Den lilla i familjen tar liksom inte särskilt mycket plats. Självklart så lallar han runt och säger sköna saker och får utbrott och är rätt mycket som treåringar är mest. Men hans personlighet är rätt hemlig och få förunnade få ta del av den utomordentligt härliga unge han är.

I helgen när vi var på utflykt så var en av hans tjejkompisar med. Niklas frågade om han tycke om henne. Jo, visst. Det gjorde han ju. Men han talade bestämt om att Ana. Badrumsflickan. Var hans tjej som han skulle gifta sig med. Jag och Niklas försökte låta bli att skratta. Sidney hade redan börjat fnissa. Jaha, sa jag. Jag har för mig att du förra veckan sa att du skulle gifta dig med Jennifer? Ja! Jag skall gifta mig med både Jennifer och Ana. Och jag skall ha skjorta och slips och kostym. Nu fnissar jag och Niklas i hemlighet. Sidney gapskrattar. Douglas ser allvarlig ut. Sen säger han. Nej förresten. Jag skall ha pyjamas! Ni som känner till lite mer om honom vet att han är pyjamas fetischist (stavas det så, jag har lite bråttom och orkar inte kolla det just nu).

Så, jag säger bara. Watch out Hugh Heffner. Du har en efterträdare. Han skall gifta sig med två tjejer och han tänker antagligen bära pyjamas!

Tacksamhet

Det är dags för Thanksgiving igen. Tredje gången. Jag börjar verkligen gilla denna helg. Det känns så mysigt och trevligt, som en slags höstavslutning innan det drar igång med julstöket.
Vi skall fira med grannarna. Vårat allt just nu. Vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. I alla fall inte hur jag skulle klara mig utan dem. Eller främst frun då förstås.

Det är jag så tacksam för. Deras vänskap. Deras osjälviskhet och deras värme. Douglas bästa vän är deras son och dottern är nog lite som en storasyster för Sidney. Han älskar att smyga på henne när hon har vänner där, och tjuvlyssna. På tjejtonårssnack. Å så spännande.

Liksom i det stora hela är jag är verkligen innerligt tacksam för mitt liv. Att det har blivit så bra. Det är ju fantastiskt.

Med detta menar jag verkligen att jag går omkring och bara jäser och pöser och tycker att jag är så jävla bra. Nej. Långt ifrån. Men, det skulle kunna vara så mycket värre.

Eller skulle det det? Jag menar, vi är ju alla ansvariga för våra egna liv och att se till att vi mår bra. Och just detta är jag tacksam för. Det som finns runt mig, det som ger mig energi, glädje och ro. Det som gör att jag, även fast jag ibland tycker att jag vill dra täcket över mig och bara sova i två veckor och låta någon annan göra det som borde göras, tar mig i kragen och faktiskt hittar små små ljusglimtar i tillvaron. Det bästa exemplet på det är ju vänner. Alla mina vänner i när och fjärran. Just du. Känn dig träffad.

Den bästa självförtroende kicken av dem alla. Låta dem lyfta dig upp och se ovanför dimman. Och vännerna har jag ju liksom själv "valt ut" just för att vi passar så bra tillsammans. Jag hoppas ju såklart att jag tillför något också till någon. Och jag är tacksam för det.

Det var bara det jag ville säga.

Envisa barn

Söndagen var härlig. Och det var härligt att vara på stranden som Douglas så fint uttryckte sig. Solen sken och vi med den. Vi var ute till solen gick ner. Mer såna dagar. Tack.

Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en ultraljudsundersökning. De mäter alla kroppsdelar och kollar in moderkaka och livmoder och hela faderullan. Vi skulle också få reda på om det var en flicka eller pojke. Vi vet ju alla som är föräldrar att barn sällan gör det vi tänker oss att de skall göra. Så även småttingar som fortfarande är kvar i magen. Tydligen.

Bebisen rörde sig och såg ut att ha det bra, men vägrade byta ställning där den befann sig. I över en timme vägrade den. Den sprattlade och snurrade runt men bytte inte själva kroppshållningen. Så, om två veckor skall jag tillbaks för att kolla in att hjärtat har fyra kammrar och att näsan har två hål. Jag är ytterst tveksam om den tänker visa om det är en kille eller tjej. Hälarna var som klistrade mot skinkorna.

Här är i alla fall ett fotavtryck!
Verkar vara en till "Storfot".

Jocke is still my God!

I går var det paybacktime på grannens snälla barnvaktande när vi var på Kent. Allt gick jättebra och barnet var snällt och grät inte en enda gång och sov hela natten. Det kändes bra.

Som jag skrev i går så var vädret underbart. Vi gick till en ny lekpark efter det att jag hämtat Douglas från skolan som var superfin! I ett hörn på en annars grön park utan mycket annat än planteringar så har det organiserats stockar som barnen kan balansera på och en rutschkana som liksom går i berget och så ett litet utkikstorn. När vi var där var Douglas kompis Ana där. Ni vet hon från badrumsincidenten. De lekte och hade så roligt!

Just innan vi gick iväg från skolan så sprang Douglas och Ollie in i kyrkdelen på skolan, de jagade varandra och hade kul. Då kom en av fröknarna och sa att där fick man inte vara och absolut inte springa. Det jag tänkte på var "låt barnen komma till mig". Var inte det något som stod i bibeln?

Ikväll skall vi på konsert i Kyrkan och en av sångerna är "Lord is my Helper". Det skall bli mycket intressant att se!

Annars läste jag just om ”Be-bop-a-lula hela jävla dan” och tänker att jag verkligen skulle vilja gå på konsert igen! Riktig konsert och ingen kyrkokonsert. Även om det kan blir rätt gulligt att se de små sjunga.
Ha en skön lördag!

Statusrapport

Vaknade som ett riktigt skrynkel i morse. Liksom inte utvilad fast jag somnade klockan 10. Kände mig uttorkad och totalt täppt i näsan. Som om förkylningen bestämt sig för att börja om. Sen hördes ett ovanligt ljud utifrån köket. Slammer med bestick och tallrikar. Någon ropar "frukosten är färdig". Herregud så trevligt! Det mina vänner, händer nästan aldrig. Att den andra vuxna i hushållet går upp och lagar frukost på vardagen och jag får sova en kvart längre! Det kändes okej att vara ett skrynkel ändå.

Jag försöker just nu få i hela familjen vitaminer av alla det slag. Frukt förstås, men även vitaminer på burk. Eller som Douglas säger "lillaminer". Här (vet inte om det finns i sverige) ser nämligen vitaminerna ut som godis. Och de smakar bara gott! En enkel match att få dem att tugga i sig dem. Jag vill verkligen inte att vi skall insjukna i någonting mer. Och att vi skall hålla oss friska till vår Sverigeresa och gärna också på plats!

Idag har vi härligt väder och det är fredag! Hoppas dagen har mysiga saker att bjuda på också!

Lagen om alltings kissighet

Jag mår lite bättre. Inte bra, bättre. Men igår var jag verkligen tvungen att tvätta kläder, lakan och handdukar. Vet inte hur det går till men rättsom det är så är det bara ett berg av kläder och helt tomt i garderoberna. Jag tog till och bäddade rent i barnens sängar. Och. Varenda gång detta görs. Så blir det en kissnatt. Hur kan det ens vara möjligt. Är det så mysigt och skönt att det liksom bara svämmar över? Jag vet inte men så är det i alla fall väldigt ofta.

Tänkte också passa på att vara en självgod mor. Vi hade kvartsamtal på Sidneys skola i fredags. Han fick så mycket beröm att jag började gråta. Kan ni förstå att han inte har pratat engelska i två år än men ändå är bäst i klassen på att läsa. Han ligger på en nivå man skall ha när man börjar i tvåan här i USA. Jag tycker det är fantastiskt.

Ni vet, ibland så drabbas jag av superångest över att vi är här och inte nära hans kära mor och farföräldrar som han längtar efter så mycket. Och andra saker som han möjligtvis kan sakna. Men när jag ser hur bra det går för honom i skolan tänker jag att någonstans så är det ju rätt ändå. När de sedan berättade att han alltid är så glad och positiv och alltid är med i diskussionerna som förs i klassrummet så känns det ju som att vi gjort någonting bra. Att detta sedan inte alltid är detsamma som när han är hemma är ju en annan historia.

Det är då jag också funderar på om det är rätt att flytta tillbaka till Sverige. När det funkar så bra här. Läste Aftonbladet på nätet igår och blev helt bedrövad av allt elände. Det fanns inte en enda positiv nyhet. Är det novembertristessen som lamslagit hela nyhetsvärlden månne?

Men så träffade jag en granne i morse som hade varit på möte inför college för hennes nu 13 åriga dotter. Det börjas väldigt tidigt att hårdmarknadsföras. Det är en sådan hets och stress att ha de bästa betygen och komma in på de bästa skolorna. Att ha gjort de bästa volontärjobben och att vara med i skollagen i vilken sport som helst. Min granne sa att vi skulle vara glada över att slippa detta och att vi gjorde rätt i att flytta tillbaka till Sverige för detta var vansinne!

Det finns ju alltid en baksida. Och en framsida med förstås. Och livet knallar vidare var du än befinner dig. Det blir vardag och du anpassar dig.

Sjuk

Börjar bli tveksam till att detta är sviter från vaccinet. Jag mår fortfarande dåligt och är sängliggande med krämpor av alla de slag. Dock inte feber. Men kroppen värker knoppen värker, jag hostar och snorar och är allmänt sjuk. Så, nu blir det inte mer i dag. Jag måste vila bara!

Minigris och kändisspotting

Här ligger jag med min minigris, nedbäddad i sängen och mår riktigt dåligt. Nej, jag har inte köpt ett nytt husdjur. Räcker gott och väl med vår galna fisk. Däremot tror jag att jag har fått en släng av sprutsvinet. Alltså, blivit lite sjuk efter vaccineringen. Eller så är jag sjuk på riktigt. Jag vet inte.


Igår var i alla fall världens bästa Philippa i stan. På jobb. Men vi hann med att ses ett par timmar. Jag åkte in till Manhattan och skulle möta upp henne. Och för att ni skall förstå hur ofränt det kan vara så skall jag berätta. Jag hoppade av i Harlem, denna gång tog jag rätt gata till tunnelbanan. Det gjorde jag inte förra veckan och hamnade på en gata man nog inte riktigt skulle gå på.
Hursom, så kändes det väldigt bra när jag gick raka spåret och hittade rätt tunnelbanetåg på en gång. Sen gick jag av på 86:e gatan och skulle prommenera till 73:e och 5 avenyn. Det var då det gick åt pipsvängen. För när jag kom upp så stod jag på Lexington, då blev jag förvirrad över vilket håll jag skulle gå åt. Men jag trodde att min inre kompass nog skulle ta hand om det. Dessvärre verkade den ha loggat ur. För självklart gick jag åt fel håll. Efter 10 minuters prommenad upptäcker jag detta och hinner inte gå tillbaka utan hoppar in i en taxi till Metropolitan, museet, där vi skulle mötas.

Jag får ett sms av Philippa och hon frågar om jag är där och jag svarar att jag står precis framför entren högst upp på trapporna. Då ringer min telefon. "Här finns inga trappor" säger hon. Vi börjar dividera om det finns flera ingångar och om hon möjligtvis står på baksidan av byggnaden mot Central Park. Nej. Det visar sig att hon står vid Metropolitan. Operan. På andra sidan Central Park! Jaha. Då är det bara att ta sig runt parken och mötas upp på mitten av kortsidan och det gör vi!

Det är ju så himla härligt att se en gammal god vän som har varit med genom med- och motgångar. Som känner en så väl. Vi satt och fikade i 2,5 timme, sen var det dags för middag.

Vi hade bestämt oss för att chansa på Pastis fast man inte kan boka bord där. Det ligger i Meatpacking district och det är ju trevligt att bara vara där och insupa atmosfären!

Jag har ju beklagat mig, helt ytligt och patetiskt, för att inte sett några kändisar. Men nu ni!

Cindy Lauper var där med hela sin familj och åt. Tre tonårskillar. Och en man. I vit skinnkappa.

Sen kom Mickey Rourkemed en ung snärta som jag tror kan vara Caroline Winberg, den svenska supermodellen. Mickey Rourke såg ovanligt bra ut. Han har ju liksom inte riktigt låtit åldern ta ut sin rätt och åldrats med värdighet på något sätt. Med detta säger jag inte att han så bra ut. Jag menar att han inte såg ut som när jag såg honom på Oscarsgalan förra året, när man undrade vad det var katten släpat in där.

Restaurangen som vi var på är väldigt populär och såhär i efterhand så undrar jag lite varför. Maten var absolut god och fräsch men men jag blev inte "swept off my feet" av den direkt. Priserna var helt okej och lokalen är mysig men inget särskilt egentligen. Men ändå så lockar det så många människor. Det är underligt det där. Vad är det som gör att ett ställe blir så populärt?

Nej nu skall jag ta igen mig lite. Får passa på när huset är tomt. Niklas tog med sig killarna till gymet, de har ett lekrum där.

Taxidriver

Nu har jag varit sådär otroligt oinspirerad ett tag igen. Tycker inte att jag har något att skriva om även fast det händer saker hela tiden. Tänker att det liksom inte händer något nytt. Samma saker hela tiden och vem vill läsa om sånt? Inte jag i alla fall.

Så jag berättar om att jag igår gjorde något otippat. Åkte in till Manhattan fast jag inte ville. Det var kallt och blåsigt och jag ville bara gå omkring i myskläder. Men jag gjorde det. För om man inte gör något kan man inte klaga på att man har tråkigt. Så säger min man.

Nu till det riktigt otippade. Jag och en annan B-Reel fru, gick på bio. Michael Jackson. Riktigt otippat. Eftersom jag inte är något större fan så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Det blev jag inte när jag sen skulle hem. Tågresan gick finfint. Fort och jag nickade till några gånger och blev rädd att jag skulle missa att gå av i Tarrytown och hamna i Poughkeepsie. Fortfarande kul om ni frågar mig.
Men sen när jag skulle ta taxi från stationen och hem. Det var då jag blev irriterad. Här fungerar inte taxibilarna som taxibilar mest gör utan som någon slags minibussning med knasiga regler.

Jag vill liksom bara beställa en taxi som tar mig hem och så betalar jag. Ingen jättemärklig önskan, eller hur?

Så, jag hoppar in i bilen efter att ha berättat vart jag ska. Okej, säger snubben i bilen. Två äldre herrar sitter redan i bilen. Vi börjar åka och chaffisen frågar om jag menar Crest Drive som ligger borta vid motorvägen. Nej absolut inte säger jag. (Det finns förövrigt bara en Crest Drive i Tarrytown så det var han som inte hade koll. Jag vet ju var jag bor).
Nehe, säger puckot. Men jag skall söderut. Då måste du åka med en annan bil. Så vänder han bilen och släpper av mig igen. Idiot! Så då måste jag återigen gå runt bland bilarna och fråga om någon skall åt vårat håll. Inte just nu visar det sig. Den bilen som står längst fram skall till sjukhuset och frågar om jag vill åka med dit först. Men det har jag då rakt ingen lust med. Den snälla tjocka farbrorn som sitter i taxin och är påväg till sjukhuset säger då att de kan släppa av mig först. Jag hoppas att det inte var något akut han var påväg dit för.

Detta förhandlande och dessa dumheter betalar jag sedan 5 dollar för!!! Jag tycker det är horribelt. Det är ju inte ens taxiverksamhet.

Uppfostran?

Jag tänkte just berätta om vår härliga dag i Brooklyn men nu förstår ni fick jag en helt annan vinkel för på tv just nu (egentligen min tv-kväll med alla sköna program, men det är någon slags countrygala i stället!!!) så visar de ett program som heter "worlds strictest parents". Där kan man säga att det är ord och inga visor! Jag kanske kan lära mig ett och annat :-) Återkommer om det!

En liten kort

Idag är barnen lediga från skolan. Vi packar en picnic korg och tar oss till Brooklyn och möter upp några vänner i Prospect Park för en stunds utomhuslek!

I natt har lilla barnet haft växtvärk för första gången och jag har masserat ben. Känner att jag kommer få vänja mig med att vara vaken mitt i natten. Inte just med växtvärk kanske men med liten bebis.

I morgon vaccinerar jag och Sidney oss.

Jag - min egen fördom

Så, äntligen tar jag mig lite tid att sitta ner och skriva. Ibland får jag bara inte till det. I går gjorde jag andra viktiga saker som tex, utöka min garderob med en jacka som går att knäppa över magen, en skjorta, en tröja och ett par byxor. Dessvärre satt larmet kvar på byxorna när jag kom hem så jag måste dit igen och ta bort det. Dessutom hann jag med en snabbfika med en kompis. Allt detta på 3 timmar! Jag var galet svettig när jag kom hem och i bilen sänkte jag en flaska vatten. Det kändes som om jag sprungit ett Marathon lopp. Det gäller att vara effektiv.

Fredagen då. Ja, vi kom iväg och gick först på restaurang, Stanton Social och åt god mat! Mer behöver jag egentligen inte. Sen var det dags för konsert. Det var trevligt att komma ut och vi träffade en del folk vi känner och såg några som vi kände igen från tidningar. Jag är ju fortfarande inget Kent fan så jag tyckte mest att de lät som Kent gör mest. Dessutom måste jag säga att det var bra märkligt med ett ställe fullt med Svenskar. Ingen rockade riktigt loss heller. Men det kanske man inte gör på Kent konserter?

Jag har bara varit på en förut och då var det en kille som slog mig och det är det enda jag minns från den konserten. Helt oprovocerat slog han mig på axeln och viskade "jävla hora". Eftersom jag inte fattar så trodde jag nästan att jag drömde. Sen hände det en gång till och samma hemska ord uttalades. Sen sa han "du skall passa dig". Fast jag bara stod där och inte gjorde någonting. Då gick jag snabbt därifrån.

I fredags gick det betydligt lungare till. Tack för det.

På tåget in till city satt jag och kände mig som mina egna fördomar dock. Avdankad småbarnsmamma på väg in på galej. Har ingen aning om hur man klär sig nuförtiden eftersom jag mest går omkring i bekväma kläder som är aningens skitiga. Och är osminkad. Så, jag gör som mina fördomar. Sminkar mig som jag gjorde när jag för många herrans år sedan var aningens något hetare och klädde mig i svart. Det är ju ett säkert kort. Grejen var. Att det kändes väldigt skönt! Att inte riktigt bry sig.

Party!

Vi har två biljetter till Kents releasfest på hotel Bowery ikväll. Nu skall här jagas barnvakt! Vårt förstahandsval är ute på galej, andrahandsvalet stod inte vid busshållsplatsen och nu känner jag mig lite desperat. Kunde inte heller hitta hennes telefonnummer. Måtte detta ordna till sig!

5 minuter senare: Nu ringde grannen och sa att barnen kunde sova hos dem! Magi!

Det blir ju inte riktigt alltid som man tänker

Av någon underlig anledning så tänkte jag mig att, eftersom jag varit gravid två gånger förut, skulle denna graviditet på något vis gå obemärkt förbi. Jag skulle nog knappt ens bli tjock. Absolut inte ha ont någonstans eller så. Jag har ju trots allt två barn till att ta hand om. Då kan jag ju inte ha några krämpor. Det går ju liksom inte.
Så nu när jag inser att så kanske inte blir fallet så känner jag mig så snopen. Rätt naivt av mig som vanligt. Att tro det menar jag. Det är ju en rätt stor fysisk och psykisk påfrestning att vara gravid. Men tänk om jag skulle bli typ, sängliggande? Jag har inte tänkt tanken förut. Men sånt händer ju faktiskt. Nu tror jag verkligen inte att det är några som helst problem och jag kommer då rakt inte bli sängliggande, även om jag vill ibland. I alla fall en timme på eftermiddagen.

Än så länge försöker jag undvika att gå fort. Det går liksom inte eftersom det smärtar oerhört i "pelvis" som förövrigt känns som ett snuskigt ord men faktiskt bara betyder bäcken.

En anna sak som jag nyligen fått reda på är att de inte använder lustgas här. Hallå! Hur är det möjligt. Hur f-n föder kvinnor barn här??? Jag vet inte hur det överhuvudtaget skall gå. Min enda livräddare i själva ångestsmärtan.

Sherlock och jag!

När jag var liten var detektiv det mest spännande yrke jag kunde tänka mig. På något sätt har detta följt mig genom åren. Är otroligt fascinerad av gåtor av olika sätt. Som person är jag ju också väldigt nyfiken. Inte snokig. Det är inte fint. Men nyfiken. Vill gärna veta mer om saker. Och frågar om jag vill veta.

Just nu händer det många spännande saker här i stan som jag verkligen vill veta mer om men jag vet inte vem jag skall fråga. Inte nog med att Keeanu har varit här i flera dagar. Christian Bale var här igår också och nu när jag sitter på vårat fik så springer det omkring män på gatan och fotograferar olika butiker och skriver saker på viktiga papper och jag blir så nyfiken att jag kan spricka!! Ni vet, detta är inte händelsernas mecka precis. En liten sömnig småstad där alla känner alla. Nåja, jag tar på mig Shelock hatten och undersöker vidare.

Årets mama

Jag deltar i årets mamabloggare. Med denna länken tror jag att ni kan rösta på mig. Om ni vill förstås. Jag är dock inte säker på att jag har rätt. Testa får ni se! Och tack för hjälpen! Näe, nu testade jag och det gick inte. Hur som är det en liten fin länk i alla fall!
Ha en skön dag. Det verkar det bli här. Dessutom tänkte jag mig att jag skulle hänga på Coffee labs där Keeanu Reeves har synts ett par dagar nu. Dock inte när jag varit där!

Tidig kärlek

I dag när jag hämtade D från skolan så berättade fröken att han och en tjej i klassen hade pussats i badrummet. Jag log och kände värme i hela kroppen. Tyckte det var såååå gulligt. Tills jag mötte Mrs Brands blick. Då kändes det plötsligt inte alls bra att le längre. Hon sa med bestämd röst att sånt pysslade man inte med. Dela baciller med varandra. Icke.
Pussas kan man göra hemma med mamma och pappa. Inte med en tjej man gillar på dagis. Nope.
Med sorg i hjärtat förklarade jag för Douglas att man visst fick pussa tjejer som man gillade. Inte på den kristna förskolan bara. Dessutom fick han ingen stämpel på handen i dag för han inte städade när han skulle. Det är ett hårt liv att leva. När man är tre år.

jag skall bara....sa Alfons

Det här skulle ju passa oss perfekt! Nu måste vi börja köpa lotter igen. För det är väl ingen som har en liten nätt slant över?
Den här funkar ju också. Lite dyrare dock.....
Dags att sluta dagdrömma! Nu. Plocka upp barn från skolan och sen kuponghandla.

Vardagliga bestyr

Läste ut "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini i natt. Fantastisk bok om livet i Afghanistans Kabul. Vill genast läsa "Flyga drake" som var den första boken. Det är svårt att ta in att livet faktiskt ser så galet olika ut. Särskilt när det är så stor skillnad. Dystert.
Och egentligen inget jag behöver nu men jag kan ju inte sluta läsa när jag väl har börjat läsa en bok som jag gillar. Jag har något slags hetsmoment i kroppen och det gäller verkligen inte bara böcker. Det gäller godis och mat och allt annat som korsar min väg och som jag känner att jag brinner för. Då är det bara det som gäller och jag gör allt för att få det att funka. Typ äta slut på godiset. Läsa ut boken i arla morgonstund. Eller som nu, när boendet i Sverige håller på att äta upp mig och jag väger för och nackdelar med precis allt. Måste. Sluta. Tänka. På. Det.

På samma sätt kan jag lätt ignorera saker som jag inte tycker är intressanta eller som jag tycker är tråkiga. Jag har till exempel någon slags fobi mot att posta saker. Liksom att gå till posten. Har haft buntar här hemma som borde postas. Som jag sett varje dag och som fått mig att må dåligt men som jag lätt ignorerat och tänkt. I morgon. I morgon finns det alltid något annat att göra och så kan det gå flera veckor. Fast igår gjorde jag det. Jag tog mig i kragen och gick till posten direkt när de öppnade. Och jag skickade i väg det som skulle skickas. Det kändes så bra att jag inte tyckte att jag behövde göra något annat av värde den dagen. Jag hade ju för gudsskull varit till Posten!

En annan grej som vi skulle ha gjort väldigt länge är att skaffa mig ett amerikanskt visa kort anslutet till bankkontot. Men eftersom vi sällan ses i denna familj innan banken stänger så har det varit svårt. Förvisso har banken öppet på lördagar. Men. Nej. Vi har inte fått till det.

Så, plötsligt händer det. I onsdags efter läkarbesöket. Japp, vi gör det nu. Inte mycket folk på banken och vi får hjälp direkt.
Direkt börjar också problemen. Niklas har alltså varit kund hos banken i 2 år. Inte jag. Så jag måste, för att få bli knuten till hans bankkonto, visa upp två! legitimationer. Jag sa att jag bara hade mitt körkort och socialsecurity nummer. SS numret gäller absolut inte som något slags legitimation. Nähe. Sa jag. Då får vi nog ta detta en annan dag så jag får åka hem och hämta mitt pass. Tanten frågar då om jag inte har ett kreditkort. Jovisst har jag det. Men, säger hon och ler, det gäller ju! Självklart tänker jag. Verkligen självklart.

Så hon börjar knappa på sin dator. Tills hon frågar efter papper och blanketter och pass och annat från Niklas. Men, säger han. Ni har ju redan det. Ja, säger tanten. Men nu behöver vi det igen. Titta här på min datorskärm. Jag kommer inte vidare om jag inte trycker in de siffrorna här. Snabbt försöker vi vara kreativa och slippa komma tillbaka en annan dag. Niklas kommer plötsligt på att han har alla de papprena inscannade i sin dator. Funkar det? Nej, säger tanten. Jag behöver själva pappret. Då kommer jag på den briljanta idén att Niklas kan maila dem till tanten och hon kan skriva ut dem, så har hon ju allt igen! Nej så kan man inte göra. Jag måste själv kopiera dem och ha papprena här. Då suckar vi bara och säger tack för inget. Vi kommer kanske tillbaka. Om vi hinner innan juli.

Resumé

Så. Lördagens bravader var mycket trevliga. Vi hade bestämt att ha utgångspunkten från grannens hus. Vi lagade massor med mat och ställde fram på bordet och alla tog vad de ville ha när de ville ha det. Det är en, tycker jag, skön skillnad mot sverige. Vi är väldigt noga med att sitta ner och äta tillsammans vilket också är trevligt såklart. Men här på lite större tillställningar så hjälps alla åt i större utsträckning och det är inte så uppstyrt. Väldigt avslappnat. Eller så är det bara jag som har knasiga referenser.
Eftersom grannen har en treåring och en trettonåring så var det stor spridning på barn och vuxna.

Nåväl. Själva trick or treatandet startade precis när det började bli mörkt. Sidney var utklädd till Dracula och hade fixat till sin utstyrsel själv. Tog sin vita skjorta och vek upp kragen och satt sin batman mantel över, sen sminkade vi honom lite och kammade håret bak. Douglas bestämde sig för att vara Casper the friendly ghost. Så han hade vita byxor och vit tröja. Inget mer. Försökte mig på att sminka honom också men se, det gick inte. Däremot har han i flera dagar nu tjatat om att han vill måla naglarna. Men det är en annan historia.

Det var hursomhelst galet mycket folk i vårt område för alla runtom i husen tar denna helg på blodigt allvar (haha. blodigt. fyndigt va?). Det dekoreras hus och skräms utav bara den. Dessutom kommer det många som inte bor här men parkerar bilen och går runt här ändå!

Eftersom vi aldrig kan vara ute i god tid så skulle vi köpa vårt godis samma dag och när vi kom ner till affären som har mycket av "högtidsvaror" så var det precis tomt på hyllorna och de hyllor som hade något på sig hade redan fått julsaker. Vi fick åka till en annan affär och där fanns det som tur var.
När vi sedan hade suttit hos grannen ett bra tag och delat ut godis skulle jag och Sidney gå ner till vårat hus och skrämmas lite. Det var bara det att när vi kom dit blev det en folksamling utan dess like och jag hittade inte rätt nyckel och en sisådär 25 ungar står och väntar på att få sin del av kakan. Inte stressande alls. I mörkret.

När de mindre barnen var färdiga med sitt så kom tonåringarna. Deras grej är att spruta raklödder och kasta ägg. På allt och alla. Så när vi var redo att gå hem kommer det ett jättegäng som är på väg in i huset, täckta av vitt skum! Sidneys kommentar på det var att "jag vill aldrig bli tonåring". Det verkar bra för framtiden tycker jag!

Omställning

Vintertid. Vi ställde om klockan i helgen. Detta innebar att eftersom killarna var uppe lite senare på lördagen (halloween) så var de supertrötta och gick och la sig strax efter sju!!! Dessutom var vi alla uppe halv sju i morse, inte strax efter sju som är rätt normalt efter som vi alla älskar att snooza. Morgonen blev väldigt lång. Vi stressade inget. Och behövde inte höja rösten en endaste gång! Det. Är ett härligt sätt att börja veckan! Rapport om helgens bravader kommer lite senare.

Det föränderliga livet

Morgonen kvalade inte in som en av de bättre. För mig. Känslomässigt. Känner mig urless på så många saker. Dessutom allt grubbleri om livet efter detta. I USA alltså. Och så är jag gravid och totalt labil.
Det jag behövde var en morgon på Coffee Labs. Det gjorde jag verkligen. Det var fullproppat i morse och jag kände att jag blev lite sur för det också. Vad gjorde alla människor här! Jag fick nästan inte plats. Jag fick ta en plats vid fönstret. Bredvid två män i 50 års åldern. Hursom haver började vi prata med varandra, de undrade vilket språk jag skrev på. Sen hamnade vi i en skön diskussion om utbildning, skatter, kostnader och boende. Ena mannen hade rötter från Irland och den andra mannen var ursprungligen från Polen. Perspektiv. På tillvaron. Det var det gott om.

Det är så befriande och så skönt att få möta såna människor. Som jag normalt inte pratar med. Det ger så mycket. Och jag slipper grubbla för en kort stund.

Idag är det Halloween parad på Sidneys skola. Han beslutade sig i sista sekund igår att vara spöke. Annars hade han tänkt att vara Darth Vader. Men fröken hade sagt "inga läskiga masker" och fast jag försökte förklara att den inte var läskig så gick det inte att övertyga och faktum är att jag tror att han kommer vara ett jättefint spöke!

Vi är bjudna på stor halloweenfest hos ett par bekanta ikväll men jag vet faktiskt inte om jag orkar. Självklart vore det jättekul men med tanke på hur det sett ut den senaste tiden så tror jag att vila är det jag behöver.
Vore ju najs med en man som överraskade med middag och inköp till kvällen också. Men där går inte förväntan och verklighet ihop.

TV Onsdag

Så. Nu har vi varit hos doktorn. Han är en väldigt trevlig och enkel man. Vi kommer bra överens och han är förtroendeingivande. Passar mig bra.
Vi frågade om kön och han sa att det var svårt att se för bebisen höll ihop benen men att han trodde att det var en tjej. Han sa att vi förhoppningsvis ser bättre nästa gång.
Om det nu är en tjej är det väl jättebra att hon är duktig på att hålla ihop benen tycker jag.

Har blivit som trollbunden av en torr serie som heter "This old house". Den går på en av de nationella tv kanalerna och är inte alls kommersiellt jobbig som alla andra 2000 kanaler vi har som visar reklam varannan minut i 20 minuter (jag överdriver ytterst lite).
Det är ett fixarprogram och de håller på att renovera ett gammalt hus och jag blir så inspirerad och vill också göra det!
Det måste vara något fel på min hjärna. Hur kan den vara så? Den borde vilja ta den enklaste utvägen. Men det verkar så himla roligt att riva ner och bygga om och gjuta ny grund och fixa gamla fina fönster, trappor och allt annat. Göra fint och göra det för sig själv.

Onsdagar är annars en av de få dagar jag tittar på tv. Följer också en serie som heter "Modern Family" och en som heter "Cougartown". De är helt fantastiskt bra. Fantastiskt! Enkla, orealistiska och hysteriskt roliga.

Förövrigt idag så var Douglas hos grannen så jag kunde få ta mig en eftermiddagslur. Jag lade mig på soffan och tänkte att jag bara skulle titta lite på tv. Men jag somnade. Och missade Sidney som kom med bussen.
Som tur är så är ju busstoppet utanför vårat hus så jag vaknade av att någon ropade "Hallå". Då stod Sidney i hallen och yrvaket rusade jag upp och vinkade ut genom dörren till Busschauffören och den andra mamman och ropade att jag var okej! Phu!

Gender

Om en liten stund åker vi till doktorn. Det var ett tag sedan så nu är jag tveksam till om det verkligen ligger en bebis i magen eller om jag bara behöver släppa väder. För rund är jag ju.

Vi skall se om vi kan få reda på vilket kön det är. Det känns så spännande! Liksom mer som en liten person vi kan knyta an till.
Igår hade vi besök av grannens 2 månaders. Douglas var väldigt beskyddande och satt hellre och gosade med den än lekte med lego. Denna gången var han också mer beredd på att bebisen skulle ammas och sa inte att det var "disgusting".

Å regnet. Det bara öser ner. Å mörkret det håller på att äta upp mig. Å jag är blek som få.

Försiktighetsprincipen - igen

Häromdagen så köpte jag en burk vitaminer för gravida. Ni vet, folsyra, några bokstavsvitaminer och något mer. Sånt man behöver för att inte få "freaky babies" och för att orka mer och kanske inte vara så trött hela tiden. När jag i morse skulle ta min första tablett läste jag lite mer noggrannt på förpackningen "Om du är gravid så rådfråga först din läkare". Man kan verkligen inte vara nog försiktig!

Vårt socialistiska arv

Hamnade i en cyberdiskussion på Vicktorias blogg. Frågan var huruvida det borde kosta extra pengar om barnen i skolan skulle åka på utflykt, klassresa eller liknande. Min argumentation var att vi har det väldigt bra i Sverige och att jag tyckte att om det var extra grejor som hände i klassen, ja, då var man som förälder kanske tvungen att ställa upp. Här betalar vi ju till och med för barnens alla pennor, papper och pärmar och allt annat som kan tänkas behövas under året. Och då går vi på en "kommunal" skola.

Någon annan var upprörd över att de faktiskt hade fem barn och då blir det jättemycket pengar om man skall pynta 100 kronor här och 100 kronor där. Jag vill bara säga. Har man 5 barn kommer det kosta. Var beredd på det. Liksom.
En föredetta kollega sa en gång "det är inte det första barnet som kostar, det är det tredje. Allt i Sverige är nämligen uppbyggt kring att man har två barn. Alla familjepaket är 2 vuxna och 2 barn". Ligger något i det. Men att skaffa fler än två barn är också ett val.

Hursom helst har jag i några dagar gått och grott med detta i min kropp och idag så kände jag att. Tamejfan. Det är ju det som är den stora skillnaden mellan de två kontinenterna. Det socialistiska tänkandet vs möjligheternas land.

I det socialistiska Sverige är vi så vana att bli omhändertagna oavsett vad som händer att vi blir som förlamade av förändringar. Allt skall vara som det alltid varit. Det är tryggt och bra. Fabriken jag jobbat på i 30 år lägger ner i Ockelbo och arbetsförmedlingen kan inte erbjuda mig något annat jobb. Det är tacken det. Nej det är inte tacken. Det är världen som förändras. Det måste vara tillåtet. Världen har förändrats sen "the big bang" men någonstans blev vi bekväma. Vi är själva ansvariga för vårat eget liv.

Familjen vi hyr av var tvungna att flytta någonstans där de kunde få jobb när luften gick ur Lehman brothers. Han hittade jobb i Texas. Jaha. Vi hyr ut huset och barnen får börja i ny skola och familjen får sig ett livs äventyr.

Bygghororna som jag har pratat om tidigare. De som står i vissa områden och dit man kan åka för att få hjälp med målning, bygg saker eller vad det nu kan vara. De står där för att försöka tjäna pengar. De försöker för det finns inget alternativ. Det finns inget socialbidrag som betalar hyra och mat. Eller utflykter för barnen.

I möjligheternas land, där är allt upp till dig själv. Om du vill så kan du. Det gäller bara att kämpa. Och den inställningen har faktiskt många av de jag känner här. Och visst kan jag hålla med om att det kan vara väl hårt. Men jag hoppas att ni fattar min argumentation. Det är skillnad på våra sätt att se på livet och jag tror att detta har stor del i det hela.

Å nu tycker ni säkert att jag är så väldigt krass, kall och obekväm som säger såhär. Det är ju lätt för mig att säga, vi som har råd att jag går hemma med barnen och med en man som säkert tjänar massor av pengar.
Så är det inte mina vänner. Vi har det bra. Men vi har det inte på något sätt överflödigt. Vi kämpar med våra räkningar som många andra.
Dessutom har jag genom att vara här försakat min SGI, vilket betyder att när vi kommer tillbaka till Svergie så kommer jag vara utan föräldrapenning. Vilket också betyder att vi kommer behöva ändra inställning till boende och hur länge jag skall vara hemma med bebisen. Men, det är ingenting jag sörjer. Eller blir förbannad över. Eller tar förgivet att bli omhändertagen. Nej, det är såhär det är. Vi får rätta oss efter hur världen ser ut.

Ni vet mitt teflonjag. Jag kan ändra åsikt om ni övertygar mig.

Allt möjligt

Efter att ha skaffat bettskena och sovit med den i 4 nätter så vill jag bara säga. Varför gjorde jag inte det tidigare. Herregud vad bra jag sover! Mycket djupare och har inte vaknat med huvudvärk en endaste gång sen jag började använda den. Inte särskilt snyggt och läckert men vad gör man inte.

Igår var det fotbollsträning som vanligt. Sen åkte vi iväg och åkte skridskor. Killarna kämpar på och ger inte upp, det är några små framsteg men det måste till ännu mer träning. Vad jag vet finns det ingen spolad utomhusbana någonstans så vi måste åka till en som är innomhus och kostar pengar. Såklart. Men de gillar det så vi provar några gånger till och hoppas att det lossnar.

Idag har vi familjestädat. Alla har på något sätt hjälpt till. Killarna mest genom att inte vara inne och stöka till. Vad skönt det är och vad trevligt det ser ut. Gjorde en test på facebook häromdagen. "Vem i Desperate houswives är du?" Svaret blev Bree. Läskigt. Hon är ju lite läskig tycker jag. Men när jag gick omkring här hemma i dammet och tänkte att om Niklas rakade av sig skägget och jag klippte håret skulle vi åtminstone inte ha så mycket hårbollar rullandes omkring, så kände jag mig lite som henne i alla fall. Eller när jag upptäckte att Niklas släppt ifrån sig strumpludd på mitt nytorkade sovrumsgolv och vansinnigt ropade "vad är dethär!" så började jag också fundera på om vi inte hade lite gemensamt.

Sidney är just nu på kalas och jag och Douglas pustar lite i soffan. För efter kalaset är det dags för fotbollsmatch och sen ytterligare ett kalas och efter det är det den årliga Halloweenparaden i staden. Den skulle ha varit igår men då regnade det. I dag skiner solen och det är helt fantastiskt väder. Det kommer vara tredje gången vi går i paraden. Eller, egentligen andra eftersom den blev inställd förra året på grund av regn. Men tredje året vi är här och upplever uppståndelsen i alla fall! Det är märkligt. Vi är inne på vårat tredje år här.

Andras snor

Egentligen tycker jag inte om barn. Kan tyckas märkligt. Men i allmänhet, nej. Vissa barn, ja. Mina egna barn. Avgudar dem.
Nyss var jag tvungen att torka grannens unges näsa. Han nyste och det hängde långa grejor tjocka som tarmar ur hans lilla näsa. Hans mamma var inte här. Jag torkade. Och svalde kräkor som studsade i halsen. På mig själv.

Tycker också ofta att andras barn har otrevliga tendenser. Inte alla. Det finns såklart undantag. Men jag är glad att jag har blodsband till de mina så jag kan älska dem villkorslöst. Och jag är glad att jag inte jobbar på dagis.

Detta kan verka provocerande och en aningens arrogant av mig. Men rannsaka er själva. Inte är det så fräscht med andras barn och deras snor, bajs och egenheter? Eller är jag på riktigt knasig? Är fullt medveten om att andra föräldrar också kan tycka detta om mina barn. Därför är jag väldigt försiktig med att pracka på dem hos barnvakter.

PS bilden är inte min egen, snodde den från nätet.

Personligheter

Om man lyfter ut en människa ur sin normala tillvaro. Och placerar den på tex andra sidan atlanten. Behåller den då sin vanliga personlighet eller passar den på att byta eller ändra lite? Jag har ingen aning. Jag bara filosoferar. Men jag tänker på de mest uppenbara sakerna. Kontakter. Skyddsnät. Jobbnätverk. Historia. Allt det måste ju byggas upp igen. Från noll. Utan säkerhetslinor. Ingen vet vem du är och du kan inte övertyga någon förutom med din otroliga charm. Eller ignorans. Eller vilken annan irriterande personlighet som sticker ut.

(Som en parentes kan jag just bara nämna att jag just började diskutera detta med en kompis som just kom förbi, sitter på Coffee labs, han påstår att jag åtminstone inte kan ha varit elak innan. Så mycket kan ingen förändras. Alltså måste han tycka att jag är rätt okej trevlig i alla fall)

Allt detta tar rätt mycket energi, omedvetet. Även om jag älskar att möta nya människor och lära känna helt, för mig, annorlunda personligheter mot det "normala". Så får det mig ändå att fundera på hur jag uppfattas. Egentligen har jag aldrig funderat på detta i Sverige. Näe, just det. Nu kom jag på varför, där har jag inte språket emot mig. Som jag har här.

I alla fall, borde jag fundera på detta eller bara skita i vilket? Det är ju ändå fredag!

Jag har i alla fall varit lite snäll...

Så härligt! Det önskar jag mig av tomten!

Ljuset

Om man öppnar ögonen ordentligt så finns det ett ljus. Ibland är det dock väldigt svårt att se. Det kan vara en liten liten ljusstrimma genom ett nålsöga som glimtar till. Det gäller då att fånga den. Hålla den hårt. Och inte ta på solglasögonen. Låt ljuset blända dig. Som det gjorde när du föddes. När ljuset var så starkt att du skrek av skräck. Men ljuset är inte farligt. Det är bara härligt. Fantastiskt och underbart.

En tapetutställning tillsammans med överklassfruar på Upper East side och en lunch på Barneys tillsammans med en vän. Det är allt det tar. Lägger man sen till vackert väder med värme på 18 grader så gör det ingenting. Eller en tågresa genom en underbar natur. Det är vad som behövs när det känns mörkt. Och så barnvakt förstås.

Bitterfittan är på besök

Jag lovade mig själv för ett tag sedan att inte bli arg. Jag lovade mig själv att inte bli arg när han måste jobba sent. Av ren överlevnad lovade jag mig själv det.
För det är inte jag som missar tid med barnen.
Det är inte jag som kommer fundera över att jag spenderade så mycket tid på jobbet istället för med barnen när de var små.
Det måste vara upp till var och en att bestämma hur man vill göra. Det har jag i alla fall bestämt. Jag kan ju inte tjata till barnen tid. Det måste liksom finnas där ändå. Den egna viljan. Den egna viljan att vara med barnen. Hjälpa till med läxor eller natta små trötta. Svara på underfundiga frågor som kommer mest i mörker. Det måste man vilja ta del av.

Jag kan inte heller förstå hur. Hur det kan vara så att man, när man snart förväntas komma hem, hör av sig och säger att man blir sen. Nej, jag kan inte det. Förstå. Det spelar ingen roll hur "viktig" kunden är. Kungen, presidenten, eller en cool chef på ett creddit reklambolag. Man kan ta en minut. En minut och höra av sig till familjen och berätta att man blir sen. Det tycker jag.

Det är såna här dagar jag funderar över och blir rädd för om våra mål med livet är för långt ifrån varandra för att kunna mötas. Någonsin. Så gråter jag en skvätt.

Livet här är ju inte alls som ett svennebananliv. Jag är hemma. Jag är hemma om barnen är sjuka. Jag är hemma om de är friska. Jag tar ingen plats. Jag tar ingen tid. Kulturkrocken som kändes som en atombomb i styrka för mig när vi flyttade hit. Kommer inte vara någonting mot den kulturkrock som kommer bli för honom när vi flyttar tillbaka till Sverige. Då kommer jag nämligen ta tillbaka mitt liv. Ställa krav och vara obekväm. Undrar om han har tänkt på det.

194 Crest Drive

Jag vill göra så många saker och den lilla så många andra. Därför är vårat hem just nu helt upp och nedvänt. För mellan mina städattacker så har vi bakat bullar.Han verkar heller inte särskilt sjuk längre. Och det är bra. För i morgon skall jag på tjejlunch på Manhattan och jag tycker det vore taskigt om jag inte kunde gå på den.

När jag blir stor....

Igår var det fotodag på Sidneys skola. Och så kom brandchefen på besök!

Kom ihåg!

Pepparkakor. Idag måste jag köpa pepparkakor. Har varit sugen på det i flera dagar nu. Det är dags att ta tag i mina behov. Pepparkakor är bra. Då kanske jag blir snäll också?

Ordning och reda

Igår för första gången på länge, kändes det som, hade jag återfått energin som jag efterlyst. Tror det har ackumulerats under mina huvudvärksdagar. Så det som jag så länge önskat mig energi för tog jag äntligen tag i. Jag rensade killarnas garderober. Sidney klär ju på sig helt själv och väljer kläder och sånt. Jag får inte lägga mig i och så har det varit länge. Jag är helt okej med det. Det kan oftast inte bli så fel i alla fall. Detta betyder också att ordningen i hans garderob inte överensstämmer med det jag brukar kalla ordning. Men nu. Ni skulle se så fint det blev och vad mycket kläder som han inte använder längre eller bara rätt och slätt inte kan ha!

Sen våttorkade jag alla hyllor, lister och golv i garderoben. Känns så fräscht. Och tomt. Gjorde likadant i Douglas garderob. Där blev det lika tomt. Det som är bra med Douglas är att han nu börjar kunna ha de kläder som Sidney hade när vi flyttade hit. Han är ju så stor. Så det funkar.

Jag städade också vårt badrum. Tror att det golvet typ har torkats ordentligt två gånger sedan vi flyttade in här i Mars. Äckligt, jag vet.
Nu väntar städning av vårat sovrum och väldigt mycket tvätt på att tas om hand om. Men, se. Då hade jag inte alls lika mycket lust idag som igår. Dessutom är Douglas hemma idag. Han gick till sängs med feber nämligen. Vaknade utan men eftersom han också hade feber i söndags så vill jag inte chansa. Vi får se om jag tar tag i någonting av det som bordes tas tag i.

Olika ställningar

Det är så många människor som medvetet tar ställning. Till allt och inget. Jag. Jag är som teflon. Ändrar mig om någon kan övertyga mig åt andra hållet. Jag är så lagom och så svensk. Att det är tråkigt.

Till exempel så har vi några vänner här som inte har någon tv. Det låter ju så bra. Inget att försöka dra ungarna ifrån och tänk så kreativa de måste vara som får leka hela tiden. Men, när får föräldrarna lite lugn och ro? Denna familj kör också hybridbil, mamman är homeopat och de har ett jättestort eget trädgårdsland där allehanda grönsaker odlas. De har liksom tagit ställning på något sätt.

Sen har vi familjerna som bara handlar på Whole Foods, en kedja som mestadels säljer ekologisk mat till, tyvärr, hutlösa priser. Men det är fint att handla där. Ett mycket tydligt ställningstagande.
Eller familjen där mannen i huset gör allt för att irritera andra. Han säger plumpa saker i tid och otid. Retar upp folk och älskar det. Det är hans grej. Vet inte om det är ett ställningstagande men nog känns det så.
Eller familjerna som är superpretto vad gäller barnuppfostran eller mat och vitaminer och gud vet allt.

Vi. Är en helt vanlig familj utan ställningstagande överhuvudtaget. Vi gör lite som vi vill. När det passar. Och ändrar reglerna om det behövs. Håller med lite här och lite där. Teflonar oss genom livet. Ååååå så tråååååkigt.

Ödet

Förra veckan gick i dimmans tecken. Jag hade huvudvärk, som ni säkert redan har hört nog om, och jag gjorde inget vettigt alls.
På fredag morgon så vaknade jag dock som en ny människa, det var så skönt och jag är så tacksam för att jag inte är kroniskt sjuk med smärtor av vilket slag som helst.
Fredagmorgon var det också "chat with the principal" en timmes frågestund och berättande om hur det går i skolan för barnen och om vi har några frågor om undervisningen eller så. Det ville jag verkligen gå på. Ödet ville dock annorlunda.

Precis när jag var färdig duschad och påklädd hör jag Douglas i källartrappan. Han har ramlat. Jag går dit och försöker trösta men han beter sig så konstigt. Har slagit i pannan säger han. Jag tror att han har fått hjärnskakning. Rätt som det är börjar han hulka och jag blir ännu mer övertygad om hjärnskakning. Tar in honom i badrummet och han spottar lite i toaletten men kräks inte. Han är väldigt svag och blek och då slår det mig. Jag frågar vad det var som hände på Emil filmen han tittade på. "Det var blod" sa han. Japp. Återigen har jag missat hans känslighet för blod.
En lång stund kallsvettas han och är likblek, ögonen rullar och har tuppar av korta stunder. Jag skall ringa doktorn men telefonen är urladdad. Det är väl så typiskt att så fort det verkligen är viktigt att kunna ringa så är batterierna slut? Jag surfar runt och kollar in om det kan vara farligt att vara avtuppad när man är så liten men det verkar vara okej, det går också att läsa om känslighet för just blod och andra läskiga saker. Det verkar inte vara någon större fara.

När jag laddat telefonen en stund går det i alla fall att ringa och doktorn säger att han skall vila. Jaha. Då gör vi väl det då. En stund. Tills han är sig själv igen och vill gå till skolan. På skolan är de väldigt skärrade och undrar om det verkligen är bra om han är där. Försiktighetsprincipen. Jag säger att det är ok och de går med på det. "Chat with the principal" har jag missat för länge sedan så jag får åka och tjattra med en kompis istället.

I klammeri med rättvisan - igen

Har jag världens största otur eller? Blev helt kallsvettig när jag öppnade detta brev. Tydligen har jag kört mot rött. Mitt på eftermiddagen när det inte ens var mycket trafik. Kan inte minnas och tycker det är lite suspekt. Men jag ser ju bilden och min nummerplåt så det måste ju vara jag. Eller? 50 dollar kostar det också. Jag som sparar och gnetar pengar just nu. Och så kommer detta. Jag vill bara gråta. Känner mig totalövervakad också. Som om man inte ens kan få göra en liten miss i trafiken. En liten liten miss. Det måste man väl kunna få göra?

Energi av alla slag sökes

Nu börjar den så sakteliga släppa. Huvudvärken. Sedan i måndags har den suttit där. Bakom höger öga och irriterat. Jag tog en tablett i går fast jag inte fick. Men det hjälpte inte. Så nu hoppas jag att jag inte ställde till något i onödan.

Eftersom jag inte orkade med något ståhej efter skolan igår så pysslade vi lite halloweenpyssel. Klippte ut spöken och pumpor och klistrade på dörren. Sen lade jag mig på soffan och vilade lite. Barnen tog hand om mig och var så rara så.

Idag har jag lyxat till det med en pedikyr och en extra fotmassage. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig bli av med huvudvärken. Det var väldigt avslappnande och skönt. Och kanske är det därför jag känner mig bättre. Eller så är det för att man inte kan ha ont i skallen hur länge som helst.

Jag tänker på tvätten som ligger nere i tvättmaskinen ren och blöt sedan i går. Den borde jag hänga på tork. Eftersom där ligger de enda byxorna jag kan ha för tillfället. Först kanske skölja den en gång till. Så tänker jag på de stora rulldammtussarna som ligger längs väggen i vårat sovrum. Jag borde damsuga. Eller åtminstone bara plocka upp dem och slänga dem. Men jag har ingen lust. Sen kanske. Eller inte.

Vädret. Vädret kan vi prata om. Det är kallt här. Decemberkallt enligt meterologen på tv. Runt 3 grader varmt. Och regn, resten av veckan med tydligen. Det har till och med snöat lite längre norröver hos en kompis. Vad är det som händer egentligen? Sommaren var inte sig lik och nu börjar vintern innan hösten ens varit här. Jag förstår inte. Hur kan det förändras så snabbt. Och dessutom trodde jag att växthuseffektsspådomen var att det skulle bli mycket varmare på jorden. I går var det inte varmt så vi eldade hela eftermiddagen i öppnaspisen. Nu är veden slut.

Ren och skär tacksamhet

Idag tänkte jag att ni som läser skulle ta en stund och bara vara glada för allt ni har omkring er. Särskilt om ni har föräldrar/svärföräldrar som hjälper er med barnen. Eller egentligen endast därför. För just nu är det det enda jag kan tänka på. En helg med lite lugn och ro. Lite vuxentid och lite tid för reflektion. Tid att hämta energi.

Alla dessa funderingar kan bero på att jag har huvudvärken från helvetet igen. Sen i måndags och jag känner mig dränerad på energi totalt. Doktorn och tanten på apoteket vill inte ge mig någon medicin. Men jag tog den ändå. Det fungerar inte att ha huvudvärk, ta hand om två barn och vara gravid på samma gång.
Jag vet inte hur ni har det i hemmet men i min fantasi så äter alla familjer middag ihop, även i veckorna. Man kanske till och med hinner göra något tillsammans innan barnen somnar. I vår familj har vi snittat de senaste veckorna med tre kvällar i veckan som Niklas varit hemma innan barnen somnat. Vi närmar oss samma snitt denna vecka. Jag är trött och utsliten. Idag. I morgon kan det kännas annorlunda. Just nu är jag tveksam.

Så, istället för att tycka att far och morföräldrar inte sätter gränser eller ger barnen godis mitt i veckan eller säger något olämpligt eller vad det nu kan vara ni irriterar er över. Var glad och tacksam att de finns i er närhet och att de tar hand om barnen när ni inte kan!

Tekniska irritationsmoment

Försöker ladda upp bilder här. Men vi har installerat nya program för det och nu vet jag inte hur man gör. Min privata internetsupport svarar dessutom inte i telefon. Hur är det möjligt. Kan han vara upptagen? Sitter säkert i något kreativtreklambrainstormingmöte. Pyttsan. När jag har så viktiga frågor. Mycket märklig prioritering. Dessutom sitter jag här ock irriterar mig över att någon av våra brandvarnare piper. Vi har väldigt många brandvarnare, 5 stycken. Och alla lyser grönt?!

Columbus

I går var det Columbus day här. Jag har inte riktigt förstått varför man skulle fira den dagen. Att han "upptäckte" amerika. Jovisst. Det fanns ju ingen här innan! Lever vi inte i ett lite mer modernt samhälle än så? Det jag menar är, skolorna är stängda men de flesta jobbar. Hyckleri. Det är vad jag tycker. Då kanske ni säger, jamen, då är det ju samma sak med julen. Vaddå fira jesus födelse?
Jag tycker trots allt att det finns en helt annan substans i julfirandet än att fira att någon "upptäcker" en hel kontinent som var fullt bebodd vid tillfället.

I alla fall. Åkte vi in till manhattan för att se på parad. Fashinerande nog stänger de av 5:e avenyn mellan 42:a och 73:e gatan tror jag att det var. Det är ju helt otroligt om du frågar mig. Är det någon gång man skall passa på att göra ett brott av något slag är det vid parader. Dels går det miljoner poliser i paraderna och dels så står det massor med poliser längs avspärrningarna för att se till att det inte blir kravaller eller något.

Nu var inte kidsen helimpade av denna parad så vi fick snabbt ge upp och så gick vi och åt mat i stället.
Med risk för att låta som en socialfobiker så vill jag bara berätta hur jobbigt jag tycker att det är att åka tillsammans med andra in till city (man säger så här. inte stan). Det blir för många som det skall tas hänsyn till och jag tycker att det är nog med att försöka hålla reda på mina egna ungar. Inte andras. När deras föräldrar verkar ointresserade av att barnen spelar trumma på grannbordets vattenkanna.

Jag gillar verkligen att göra utflykter med mina egna barn. Man kan då koncentrera sig på att koncentrera sig på dem. Och de tycker att det blir roligare då också. Så, detta var nog sista gången jag åkte in med den familjen i alla fall.

Vi stannade kvar så vi kunde möta upp Niklas på jobbet och se deras nya kontor som vi inte sett. De har flyttat upp 4 våningar i samma hus som tidigare. Med tillgång till takterass. Himla mysigt kan det nog bli. Och så härlig utsikt över taken i Soho.

Jag var så trött när jag kom hem så jag gick och lade mig direkt när killarna somnat. Men jag tog med mig datorn och började titta på en serie från svt. Livet i Fagervik. Och blev helt kär i miljöerna. Googlade snabbt och fick reda på att de spelat in i Mariefred. Kanske är det där vi skall bo när vi flyttar tillbaka?

Mitt i natten vaknar vi av att telefonen ringer. Första gången brydde jag mig inte. Men sen ringde den igen och då rusade jag upp för att försöka hitta telefonen i mörkret men hann inte. Kollade sen vem det var som ringt och naturligtvis var det skyddat nummer. Sånt blir man väldigt orolig över när man befinner sig på andra sidan atlanten från sin familj. Nu verkar det som om alla är okej och att det antagligen var någon som ringt fel. Men man hinner tänka många tankar om hur fort man skulle kunna komma till Sverige.

Nu sitter jag här dagen efter. För det är precis så det känns. Jag var så trött igår när jag kom hem så nu känns det som om jag var på världens party igår. Det är väl lite orättvist. Att man skall känna sig bakis av en dag "på stan" dagtid alltså.

Lite värre...

Idag ser det ut såhär. Jag skall aldrig aldrig mer göra ansiktsbehandling på mig själv. Ont gör det också. Barnen tycker synd om mig och pussar på det onda. Egentligen skulle jag bara skämmas. Borde väl ha lärt mig vid 36 års ålder att man skall vara ytterst försiktig. Nu går vi ut på en härlig höstprommenad och försöker titta bort om jag möter någon!