Tacksamhet

Det är dags för Thanksgiving igen. Tredje gången. Jag börjar verkligen gilla denna helg. Det känns så mysigt och trevligt, som en slags höstavslutning innan det drar igång med julstöket.
Vi skall fira med grannarna. Vårat allt just nu. Vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. I alla fall inte hur jag skulle klara mig utan dem. Eller främst frun då förstås.

Det är jag så tacksam för. Deras vänskap. Deras osjälviskhet och deras värme. Douglas bästa vän är deras son och dottern är nog lite som en storasyster för Sidney. Han älskar att smyga på henne när hon har vänner där, och tjuvlyssna. På tjejtonårssnack. Å så spännande.

Liksom i det stora hela är jag är verkligen innerligt tacksam för mitt liv. Att det har blivit så bra. Det är ju fantastiskt.

Med detta menar jag verkligen att jag går omkring och bara jäser och pöser och tycker att jag är så jävla bra. Nej. Långt ifrån. Men, det skulle kunna vara så mycket värre.

Eller skulle det det? Jag menar, vi är ju alla ansvariga för våra egna liv och att se till att vi mår bra. Och just detta är jag tacksam för. Det som finns runt mig, det som ger mig energi, glädje och ro. Det som gör att jag, även fast jag ibland tycker att jag vill dra täcket över mig och bara sova i två veckor och låta någon annan göra det som borde göras, tar mig i kragen och faktiskt hittar små små ljusglimtar i tillvaron. Det bästa exemplet på det är ju vänner. Alla mina vänner i när och fjärran. Just du. Känn dig träffad.

Den bästa självförtroende kicken av dem alla. Låta dem lyfta dig upp och se ovanför dimman. Och vännerna har jag ju liksom själv "valt ut" just för att vi passar så bra tillsammans. Jag hoppas ju såklart att jag tillför något också till någon. Och jag är tacksam för det.

Det var bara det jag ville säga.