Gott Nytt År!

Igår hade vi en lugn dag. Har ju gjort en del utflykter och kände att en dag hemma inte skulle vara så tokigt.

Jag pamprade mig själv genom att gå på manikyr och pedikyr. Det är ju helt fantastiskt att man kan göra det här utan att känna att det gräver ett stort hål i kassan. En vanlig manikyr kostar 9 dollar! Sen tog jag en lite lyxigare variant av pedikyren som innehöll benmassage och lite andra grejor så fötterna skulle bli riktigt fina!

När jag satt där så kom en mamma in med sin dotter och kompis till dottern och köpte dem manikyr och pedikyr. De var väl i 14-15 års åldern. Jojo, det skall börjas i tid.

Igår var det kalasfint väder men blåste storm. Det är trist för då tror man att det är mysigt ute tills man står där i snålblåsten och huttrar. Vilket jag gjorde med Sidney i lekparken. Dock hade han jättekul så det var värt det. Vi var ensamma en liten stund (jag trodde vi skulle vara det hela tiden) men sen kom det ett latino syskonpar som jag tror var minst två år yngre än Sidney och sen tre tjejer som var runt 10 år, dessa barna lekte så himla bra tillsammans allihopa och det var en fröjd att se. De var pirater på ett skepp och alla var helt samstämmiga om hur leken skulle vara!

På kvällen hände en riktigt äcklig sak. Jag åt pistagenötter. Och hade ätit ganska många när jag öppnade en och däri låg en larv. AAAAAAaaaaaahhhhhh så himla äckligt, ville skrubba halsen med en diskborste och bara lägga mig ner och gråta så äckligt var det. Men, jag tog och svalde ner resterna av vad som fanns kvar i munnen med en öl och tänkte att jag hade nog antagligen inte ätit någon larv i alla fall men bara tanken. Hua.

Ikväll firar vi nyår med min kompis Michael och hans fru Jessica. De har Isabelle som är lika gammal som Douglas. Det blir lungt och vi tänkte försöka se om det går att flytta fram 12 slaget så att barnen är vakna och glada hela vägen. Kan bli en utmaning med Sidney. Vi får se!

Känner mig lite nervös eftersom Michael är kock. Så jag har bjudit hit dem så vi lagar maten ihop! Bra va!

Ha nu ett riktigt gott Nytt År och en trevlig kväll och hoppas att nästa år börjar med något annat än huvudvärk!

Bröllopsdag

Så, då har vi haft bröllopsdag då. Vår första. Bomull?
Och då tänkte jag. Vad är det vi skall fira. Att vi stått ut med varandra ett år till? Eller att vi inte skiljt oss? Eller att Vi hade en fin dag för ett år sedan. Jag tycker att det är lite ologiskt att fira bröllopsdagar. Hjälp mig. Vad firar ni? Inte för att jag inte gillar att fira saker men liksom vad är det vi skall fira? Egentligen.

I alla fall så åkte vi in till Manhattan och skulle utforska Central park lite mer. Det var en varm dag. Ingen jacka på Sidney. Han hade ju sin varma nya lamullströja!
Då när vi tagit oss en bit in i parken. Börjar det regna. Typiskt. Så vi tog oss in på Upper West side i stället och strosade runt. Tog en fika och så, var det kväll och dags att åka hem. Men det var en mysig dag.

Vi stannade på vägen och köpte lite god mat som vi tänkte ha vuxenmiddag på när barnen somnat. Det skulle vi nog göra oftare. Vad trevligt det var! Han är inte så pjåkig ändå den däringa karlen jag gifte mig med för ett år sedan!

Idag har jag haft rensning i Sidneys garderob. Vilken skön känsla det är. Att få rensa undan en massa skit. Få lite ordning och reda. Himmelriket. (Ibland är det så lite som behövs)

Skräckrädd

Ju äldre jag blir desto mer rädd blir jag för helt ologiska saker som spöken i garderoben, monster under sängen och mördare som bryter sig in i vårat hus och helt plötsligt står som en mörk skugga vid min säng och sakta lutar sig över mig och.........ja ni hör, min fantasi gällande detta har inga begränsningar. Därför kan jag inte se rysare längre överhuvudtaget.
Nu påstår Niklas att han har en jättebra film som vi skall titta på (samma snubbe som har gjort "sjätte sinnet"......ni vet......I see dead people...). Jag är skeptisk. Varför inte ett inredningsprogram på HGTV istället?

I dag var vi uppe med tuppen och åkte till Botaniska trädgården i Bronx. De har en årlig utställning med minibyggnader av hus på Manhattan och runt om i NY. De är gjorda av bara saker från skogen, pinnar, mossa, kottar, löv och precis alla andra typer av växtligheter. Sen går ett minitåg genom denna byggation och alla andra växter som finns där. Verkligen helt otroligt. Skall dessutom absolut ta mig till Botaniska trädgården när det blir vår igen och allt blommar.

Här ser ni tillexempel Empire state building, Flat Iron Building och Chrystler Building och några till. Alltså bara gjorda av växter!

Efter detta tänkte vi att vi skulle försöka fynda lite på rean. Det gjorde vi till en viss del. Men när det kom till den andra delen. Sidney. Så har kommit till den punkten då han inte tar på sig vilka kläder som helst. I dag hittade han dock en lammullströja med såna romber (visst heter det så när det är sneda rektanglar) på magen och en vit piket tröja att ha under. Det var rea. På den butiken. Det blir inte så billigt då. Han ser nu ut som en boardingschool student. Jättefin, men jag förstår inte varifrån det kommer. När vi skulle äta middag så kom han ut och hade bytt om till dessa kläder samt kammat snedbena på luggen. Han såg ut som en riktigt fin "mammas pojke"!

Stockholm i mitt hjärta?

När jag var i sisådär tonåren så möblerade jag om på mitt rum i stort sett en gång i månaden. Flyttade runt spegelväggar (ni vet ikeas som man satt ihop i mitten med en svart plast mojäng) och möbler, kopplade om alla sladdar till stereon och flyttade lampor, tavlor och möbler. Det var som en hobby jag hade. Kanske är det därför jag har flyttat så ofta sen jag flyttade hemifrån. Det var bara en tanke som slog mig. Problemet med detta är också att jag vet precis vad jag vill med mitt boende och det är ofantligt svårt att få till. Turligt nog har jag ändå ändrat åsikter om mycket sedan vi flyttade hit. Jag hoppas att det är bra i alla fall.

Idag har vi varit i väg till ett jättehäftigt ställe http://www.diabeacon.org/ ett modernt museum kan man säga och jag fick en galen "stockholms känsla". En blandning av moderna och något trendigt cafe och bokshop. Kanske blir vi stockholmsbor igen.
http://www.youtube.com/watch?v=f_af9O19TWM&feature=related

Måste bara dela med mig av Douglas logiska ordförråd. Han säger inte telefon, han säger Hallån. Jag tycker att det är jättesmart. Vi säger ju hallå när vi svarar. Men det är ju bara jag. Och jag är ju hans mamma.

BTW

Vörtlimporna var en total katastrof. Degen jäste inte. De var hårda som jag föreställer mig att barkbröd var tiden det begav sig. Dessutom degiga innuti trots att de var i ugnen lite längre tid än var som stod i receptet. Ruttet.

Julsummering

Sådärja. Nu har tomten faktiskt hittat ner genom skorstenen. Ätit upp kakorna och druckit upp mjölken som vi ställt fram. Ett modest berg av paket fanns under granen när barnen vaknade i morse. Jättemysigt faktiskt att göra det på morgonen. De har roat sig hela dagen med sina presenter och jag har kunnat roa mig med min toppenpresent! En ny liten söt dator! Tänk att tomten visste att jag ville ha det! En liten fin silvrig MacBook!

Jag har också invigt Niklas fina present. En riktig kock kniv. Har totalt ledsnat på våra ikea knivar så tomten kom med en ny fin handgjord japansk vass rackare. Och vad vass den var. Allting gick att skära så lätt så lätt. Även toppen på min tumme. Aj.

Igår efter julstöket var vi till grannstaden 10 minuter bort och åkte skridskor. Jag minns inte riktigt men jag tror att det är ca 23 år sedan sist. Killarna kämpade på även om Douglas tyckte mest att det var läskigt. Några killar i Sidneys ålder var där och åkte som galningar, såg ut att vara födda med skridskor på fötterna. Själv var jag livrädd även om det gick bättre än jag tänkt mig men jag fick precis lika ont i fötterna som jag mindes det.

Hade ett minijulbord igår. Ingen större hit om ni frågar mig. Fick total sillöverdos av två sillbitar. Njae, vet inte om jag har varit borta från sill för länge eller om jag inte hade sill inställningen på.
Idag däremot hade vi en jättetrevlig kalkon lunch. Har jag blivit amerikansk nu? Det är nämligen en fråga som en av vännerna i sverige frågar oss titt som tätt. Hur, på en skala, amerikanska har vi blivit. Återkommer till det i ett senare inlägg.

Snart skall vi iväg till några vänner och äta efterrätt.

Kan lätt konstatera att julen har varit lugn och stilla. Jättemysig och harmonisk. Ingen stress eller direkt några tider att passa på något sätt. Vet inte om det är det annars heller men nu fanns det ingen annan att ta hänsyn till, på gott och ont. Självklart saknar vi de vanliga traditionerna och resten av familjen också!

GOD JUL!

Så mina kära så var det dags för den efterlängtade dopparedan. Vi i vår familj har dock anammat den amerikanska traditionen och kommer följdaktligen öppna paket i morgonbitti. Nissarna hade ändå hunnit förbi när i natt och lämnat ett paket var till boysen i strumpan som hängt på spisen sen första december. Sidney tassar omkring som en tickande julbomb och har inga som helt tvivel om att jultomten existerar. Han har haft lite problem bara att förstå hur tomten skall kunna komma ner genom skorstenen eftersom vi har en braskamin.

Han har också en skön teori varför vi äter så mycket mat kring jul. Alla vill vara som tomten. Stor och tjock.

Idag julstökar vi. Jag håller på att baka vörtbröd. Hittade så gott som alla ingredienser, men. Degen är inte som det stod i receptet "blank och smidig", snarare vass och hård. Blir riktigt intressant. Killarna verkar inte heller helt övertygade efter att jag haft i kryddor som luktar konstigt och öl. Jag tror att vi snarare kan använda dem till att hota ovälkomna arga vättar. Vi får se.

Igår kväll så ruschade jag iväg och handlade lite julklappar när Niklas kom hem. Hann förbi våra vänner i Dobbs Ferry också som så snällt handlat sill och julmust till oss när de var på Ikea i förrgår. Jag blev inbjuden på dessert som de nyss ätit och satt framför den sprakande brasan där barnen tidigare grillat marsmallows och lagt mellan kex. Smores. Det blixtrade till av lite julkänsla!

Tyvärr regnar det idag. Vi som haft så underbart vinterväder hela veckan. Men man kan kanske inte få allt.

Nåväl, ha en riktigt GOD JUL mina kära. Njut av varandra och känn julefrid ;-)

Julpanik!

Eftersom jag är en sån tidsoptimist så kommer min julpanik lätt småspringande ifatt mig just nu. Huset behöver städas, julmaten handlas och några till klappar köpas. Niklas jobbar hela dagen och jag har två barn i hasorna. Förstår inte hur detta skall gå till. Men det är ju ingen idé att bli stressad för då kommer det bara gå käpprätt åt helsefyr. Så, jag tar barnen och åker iväg och handlar mat på vår barnvänliga Stew Leonards och sen får jag åka iväg i kväll och köpa de sista klapparna medan Niklas julstädar. Det låter väl som en bra deal?

Har surfat runt lite på andra bloggar och många har så himla fina bloggar och jag vill bara säga att min kommer inte bli så fin. Jag har inte tid. Jag kan bara koncentrera mig på att skriva när jag väl kommer till. Så, ni får faktiskt stå ut!

Brrr

Jag har just mätt temperaturen vid min säng. Det är 10 grader celsius. Då kanske ni förstår. Att det är satans kallt i vårt sovrum.

Vart bor du?

Vi har nyss (1 1/2 timme sen) kommit hem från ett julparty hos samma kvinna som vi firade thanksgiving med.
Det var väldigt mysigt och juligt. Eftersom vi har ca 2 decimeter snö och det är kallt som attan så hjälpte det till massor också för att få den rätta känslan. Den gemensamma nämnaren var att alla bodde väldigt centralt och väldigt nära varandra, ändå har jag faktiskt aldrig sett de nästan någon av dem som var där. Alla som jag pratade med för första gången frågade var vi bodde. Det var en annorlunda igångsättare av ett samtal. Prova själv skall du få se.

Det var ett väldigt udda sällskap men ändå inte. Vi var yngst och hade flest barn. Eller, rättare sagt vi var yngst och endast ett annat par hade barn med sig. Resten av sällskapet hade nog utflugna barn eller inga barn alls.
Killarna uppförde sig exemplariskt och vi kunde rakryggade tacka för oss och ta oss hem efter att ha minglat runt och pratat med alla och vara exotiska som många tycker att vi är. Inget jag riktigt förstår men tydligen så är det så.

I morse var jag på Yoga med min kompis Michael´s, fru. Eftersom det var ett ordentligt snöoväder så var hon och jag de enda i salen. Dessutom var vi inte så himla hävliga någon av oss. Min kropp är stel som en pinne. Åt fel håll. Axlarna skall inte vara lätt framåtsjunkna och ryggen skall inte vara s formad, eller mer, litet r formad som min.
Vid ett tillfälle så sa jag att jag inte kunde göra en viss grej för att jag var så stel. Då sa instruktören bara, "ja det är du"! Alltså, jag vet ju det men det hade ju varit skönare om hon sa "nej det är ingen fara, så illa är det inte" eller något. Men hon sa bara rätt och slätt "ja, det är du". Aj, vad sanningen är hård ibland.

Annars måste jag säga att helgen har varit väldigt lugn och skön. Jag känner mig väldigt avslappnad inför julen och har inga krav eller måsten framför mig. Är det inte så det skall vara? Varför känns då känslan så främmande?

Ligger just nu i sängen för jag skall egentligen sova men eftersom en storm är påväg in så är det nästan omöjligt. Det blåser på mig. På riktigt. Vårt sovrum är inte isolerat alls och detta leder till att när det blåser riktigt mycket ute så blåser det även lite här i sovrummet. Verkligen mysigt. Inte. Har t-shirt och fleece tröja på mig. Måste krypa ner under täcket nu och då kan jag inte skriva mer. Go natt!

Nämen!

Jag har någonslags grej som räknar hur många som läser min blogg varje dag. Jag kan inte se vilka som läser men hur många. Och det ligger på ungefär samma varje dag. Runt 30. I onsdags har 72 stycken läst min blogg. Mer än dubbelt så många. Hur kommer det sig och vilka är ni? Jag vet inte med mig att jag gjort något annorlunda. Märkligt. Kanske fick räknaren fnatt och räknade alla två gånger i onsdags? Inte var det något särskilt intressant jag skrev heller. Där fick jag något att fundera på. Jag som inte funderar på så mycket andra viktiga saker annars :-)

Sjung och var glad!

I morse vaknade jag för första gången sedan i söndags utan att ha ont någonstans eller utan att känna mig hängig och rucklig. Himla skönt! En helt ny människa steg upp till frukosten och ville ha kaffe för första gången på väldigt länge också.

I går kväll hade vi vuxenkväll. Vi var på Aimee Mann´s julshow här på Tarrytown Music hall. Vi var några stycken som trotsade snöovädret (som faktiskt drog in runt lunchdags igår). Biljetterna var slutsålda men jag skulle tro att det bara var halvfullt i salongen. Det var Amiee tillsammans med en ståupp komiker och några till sångare.
Det var supertrevligt och showen var riktigt rolig. Vet inte vad jag hade för förväntningar men jag tyckte att det var bättre än vad jag hade väntat mig i alla fall. Vi var med våra vänner som bor i Dobbs Ferry och deras dotter var barnvakt. Vi hann med en middag på en lokal restaurang innan konserten. Verkligen lyxigt efter en dag inomhus.

Det kan vara lite speciellt när man går på konserter eller bio eller andra tillställningar när man skall skratta på givna ställen tillsammans med människor man inte känner. Ofta flyter sådant på helt utan att man behöver tänka på det. De flesta hajjar skämten och det är bra så.
Men. I bland händer det. Det finns någon i publiken. Som skrattar annorlunda. Som skrattar på andra ställen. Och skrattar konstigt. Han satt bredvid vårat sällskap.
Jag kan inte riktigt förklara vad som gjorde honom så annorlunda och hysteriskt rolig. Jag tror att man måste ha varit där och hört hans dova kluckande skratt som liksom letade sig igenom resten av publikhavets skrattsalvor. Han var halva underhållningen.

En annan sak som jag funderade på när jag satt där var kompositörer. De har verkligen en talang som jag inte vet någonting om. För mig är det lika svårt som att klättra upp för en skyskrapa utan skyddslina och sugkoppsfötter.
Jag kan på ett abstrakt sätt förstå att man får en melodislinga i huvudet och nynnar fram den med hjälp av sin gitarr eller sitt piano och sen kanske kommer på några svängiga ord som passar ihop med musiken i G dur?
Jag kanske kan förstå det om jag riktigt anstränger mig. Men sen. Hur tänker man att trummorna skall låta si och sen vill jag ha en klarinett och en bastrombon och en liten triangel som klingar till var 1 och en sjundedels sekund. Jag vill också ha en Skotte som spelar säckpipa och en australienare som blåser i en digerido (vet inte hur det stavas). Liksom när slutar man lägga till instrument och känner sig nöjd? Hur bestämmer man när vilket instrument skall låta och hur!? Tycker det verkar jättesvårt!

Snowday

Vi skall få snöstorm här idag. Därför är skolorna inställda. Snödag. Japp så heter det. Snowday. Ingen skola, gatorna ligger öde och vi som skulle på julfrukost på morgonen! Killarna var uppklädda i vitskjorta och slips. Så himla söta. Men vi kom till skolan och var helt ensamma där. Inte kunde jag väl i min vildaste fantasi tänka mig att man ställde in skolan för en snöstorm som kommer in på eftermiddagen! Nu blåser det inte en endaste vindpust eller faller en endaste liten vit krispig flinga. Men på eftermiddagen enligt prognosen så kommer det.

Vissa saker kommer jag aldrig förstå.

Baka?

Det är inte många saker som jag faktiskt saknar med det "svenska" julbordet. Känner mig nöjd med det. Det kommer fler år och fler jular. Det är dock en sak jag just nu känner mig helt besatt med och det är vörtbröd.

Hittade detta recept och tror att det kan bli rätt svårt

50 g jäst Finns men fungerar lite annorlunda än svensk
50 g smör
2 dl julmust Finns bara på Ikea
1 flaska porter, 33 cl Har ingen aning om det finns här
250 g Kesella lätt Finns inte
1 dl mörk sirap Finns inte, kanske på ikea
2 tsk salt
2 tsk mald ingefära
2 msk malda pomeransskal Vet ej
1 krm malda kryddnejlikor
50 g russin
19-20 dl rågsikt Borde ju finnas

Så jag kanske bestämmer mig för att längta efter det och uppskatta det desto mer nästa gång jag äter det!

Mera kramar

Jag borde kanske tillägga att jag vet att kärlek är det bästa receptet och jag försöker överösa dem med mys och gos men det räcker inte hela vägen!

Hårda handskar

Är det någon som vill uppfostra två extremt busiga pojkar? Jag håller på att bli tokig. Kan ha att göra med att jag inte är helt 100 själv heller. Mår fortfarande väldigt underligt.

Åter till uppfostran. De behöver just nu riktigt hårda ramar och regler men jag orkar inte och blir riktigt irriterad på mig själv att jag inte orkar och att de inte gör som jag säger. Det kan också ha att göra med att Niklas har jobbat svinmycket på senare tid och inte varit hemma kvällstid.
Jaa ni, hur gör ni? Jag behöver tips och råd så mycket det bara går. Om någon vet någon bra bok som jag borde beställa eller något annat, för nu måste de styras upp. Douglas som aldrig gjort en fluga förnär fick häromdagen en time out på dagis för att han var så olydig.

En pappa som jag känner säger att han skulle vara orolig om de inte gjorde något eftersom de är pojkar. Då känns det genast mycket bättre men när jag sen sitter i väntrummet hos doktorn och de klättrar på möbler och gör saker som gör att folk stirrar så undrar jag om det verkligen är normalt. Saknar er kära vänner att diskutera dessa saker med!

Nu skall jag ut och fixa jul presenter till alla lärare. Det har jag verkligen ingen lust med.

Verkligen?

"Life is ten percent what happens to you and ninety percent how you respond to it."

Dåliga skämt

Att önska sig magsjuka litegrann är ju rent av korkat, som jag gjorde i ett tidigare inlägg. Jag har fått någon slags släng av någon illasinnad bakterie som inte gör att jag är galet sjuk utan bara hängig och inte vill äta och har ont i huvudet. Inte så att jag måste vara sängliggande utan bara så att jag skulle vilja vara det. Inte tillräckligt för att jag skulle tycka att Niklas borde vara hemma från jobbet heller. Typiskt.

Eftersom mor och far har varit på besök vill jag ju heller inte riktigt vara sjuk för jag vill ju försöka göra saker och tillbringa lite tid med dem. Igår var vi på manhattan. En underbar dag, ingen jacka behövdes. Vi gick på Central Park Zoo och så gick vi in på Disney butiken, fram och tillbaka på fifth avenue och så var dagen slut.

Var på födelsedagskalas häromkvällen också. Ibland kan jag verkligen känna mig som en utlänning. När det går snabbt som attan i språket och vissa uttryck används som jag aldrig hört förut. Dessutom pratar man om saker som hänt när man gick i skolan och annan historia som är gemensam. Dessutom skulle jag mig på att dra ett skämt som ingen fattade.......men vi hade lite kul i alla fall!

Kom in i min garderob!

Hoppas att ni kommit över chocken från min bild! Jag vet, det borde ha varit sån säkerhets text "känsliga tittare varnas" eller så, men jag glömde det. Tejpen i min panna är för att jag hade akupunkturnålar där. Detta var strax innan epiduralen sattes in och mitt liv blev något bättre under några timmar.

Denna vecka har jag varit usel på att skriva. Jag har bara inte riktigt fått till det.
Skall bara kort uppdatera er på vad som händer. Mamma och pappa är ju på besök. Det är bra. Då leker nämligen någon annan med barnen. Någon annan tar tag i saker som vi skjutit på framtiden och någon annan kan bestämma vad vi skall äta. Just dessa saker som jag tycker ibland kan vara fasansfullt tråkiga att göra varje dag. Dessutom kan man be om att få ett lass med saltlakrits också! Hetsätning får en helt annan dimension när det kommer svenskt godis på besök!

Vi har inte gjort så vansinnigt mycket. Mest umgåtts. Och det är väl liksom därför de är här. I morgon tänkte däremot jag och Niklas stjäla en dag och göra något tillsammans. Jag kan tänka mig nästan vad som helst faktiskt.

Eftersom vi gör en del svenska saker här i krokarna så har vi idag varit med svenska skolan i en kyrka i närheten och haft luciafirande. Jättemysigt var det. Tills tomten kom och delade ut paket och båda mina barns paket gick sönder. Vilken katastrof! Till och med jag tyckte att det var jobbigt. Vi hade nämligen köpt såna fina bollar med speldosa i med snö och en tomte som ser så där tomtig ut. Sidney tappade sin i golvet innan han ens öppnat den och kom till mig med en hög blött papper och sa, "mitt paket är blött".
Nu såhär i efterhand så ligger jag och småfnissar åt det men just då var det ju inte roligt precis. Douglas tappade sin i golvet strax efter han öppnat det. Inte helt genomtänkt med glas grejor på ett barnkalas!

Det har också blivit klart med att vi flyttar till ett jättefint hus i början av mars. Skall bli så himla skönt att jag inte kan beskriva det med ord ens. Mest drömmer jag om garderoberna. California closets! http://www.californiaclosets.com/
Garderobernas rollsroys! Jag får en helt egen. Det finns en separat linnegarderob. Barnen får egna fina garderober med hyllor och stänger. Det är tre, jag repeterar, tre badrum och ett gästrum. Å vad skönt det skall bli och slippa dessa trappor som jag sliter med och slippa route 9 och all biltrafik! Dock kommer jag sakna vår fantastiska utsikt men jag får tänka att denna utsikt är en once in a lifetime utsikt. Så bra är det liksom inte riktigt.
Kan inte vänta nästan till att få flytta. Måste försöka tänka på andra saker. Som att jag är trött nu och behöver sova kanske?

På riktigt

Om ni nu har njutit av det vackra bildspelet och fällt en och annan tår som jag och kanske också funderat över scarfen och sminkningen. Kanske har ni också som jag undrat hur i hela friden man kan hålla sig så snygg och sval genom hela förlossningen. Nu tänkte jag ge er en reallife bild. Kanske kommer jag ångra detta men, jag bjuder på det! Så här kan man nämligen också se ut!
Håll till godo!

Vackert

Jag har hittat en fantastisk grej. Om man är knaskänslig som jag så fälls det en och annan tår under detta bildspel av tittaren. Även om jag funderar över scarfen.

Titta och njut!
http://jonaspeterson.com/?p=688

Vikt(igt)

Vi började morgonen med att Douglas kräktes. Eftersom mina föräldrar kommer i morgon så kände jag en lätt panik stiga och en glasklar dejavuz från förra året ungefär såhär dags. Vi har därför tillbringat dagen inne och ätit mild mat och druckit mycket vätska. Men inget mer hände. Dessutom blev han hyperpigg och galen på eftermiddagen så det var bara skrämselpropaganda tror jag. Och jag hoppas verkligen det, för någon upprepning vill jag inte ha.

Även om jag nyss tittat på kort från förra året och insett att jag var betydligt "tunnare" då. Mycket har att göra med att jag i stort sett hade magsjuka hela december, samt att jag varit ensam en månad med barnen i Sverige och faktiskt var med i viktväktarna. Nu skulle behöva någon slags power start för att komma i form - jag vet att det är ohälsosamt och osunt och inte ett långsiktigt sätt. Men på kort ser det fint ut :-)

Åter till vår innedag. Sidney har varit som en skänk från ovan. Så snäll och tillmötesgående och hjälpsam. Det hör inte till vår vardag just nu eftersom han verkligen har kommit in i 6 års fasen. Extremt störig och vill sätta emot vad vi än säger. Men jag har märkt att han gillar att vara hemma och ta det lugnt just nu. Så, det är väl bara att bita ihop (eftersom jag blir lite uttråkad) och njuta av lugnet. Killarna har verkligen kul ihop nuförtiden också, de gillar varandra skarpt och håller ihop i vått och torrt.

Sidney är ledig i morgon eftermiddag för att hämta mormor och morfar på flygplatsen. Då missar han arkitektbussturen. Så synd.

Teknik och flyttlass

Tänk att strulig teknik kan göra mig helt galen!! Jag är en sann humanist och egentligen inte kompis alls med tekniska prylar. Särskilt när de inte fungerar. Jag är jätteglad för att jag har en liten bärbar dator men den är ett år gammal nu och inte av den högsta kvaliteten så nu är den förbrukad.
Den hänger sig minst en gång om dagen och särskilt om jag gör något som har något slags värde också. Både i går kväll och i kväll har jag grejat lite med något som tomten kanske kommer med till någon som kanske läser vad jag skriver och därför kan jag inte berätta, och självklart så har den krånglat. Jag har inte tålamod för sånt! Inte alls. Så, nu gör jag själv en tyst önskan till tomtefar, ge mig en liten fin dator som bara blir min (inte barnens) och som fungerar fint i julklapp, tack snälla!

Vi hade en mysig helg i alla fall. I fredags kväll hade vi vänner på middag, lördagen var lugn och skön, vi var på julgranständning i parken och lyssnade på ett band som spelade julmusik och killarna fick träffa tomten och frosty the snowman. Söndagen började tidigt och vi åkte till några vänner i Brooklyn på brunch och sen hastade vi tillbaka till Tarrytown på svenska skolan. Sista gången innan julfesten på lördag. Himla skönt faktiskt, det är så hetsigt att passa tider på helgerna tycker jag.
Hade gärna stannat i Brooklyn hela dagen. Våra vänner bor i Park Slope och de har ett jättefint hus och bor nära Prospect Park. Det var iofs svinkallt men ändå väldigt mysigt att bara vara där. Det är så vackra hus och så trevligt område.

Om jag fick börja om här så tror jag att jag skulle satsa på Park Slope. Men å andra sidan skulle det vara klurigare med bil. Ja, jag vet inte, vi har det bra också men det kanske är lite grönare på alla andra sidor? När skall jag någonsin sluta leta?
Fast är det inte bra att jag inte tvekar lika mycket på min man i alla fall? Jag menar en bostad är ju inte mycket att tjafsa om. Men om jag skulle ha haft lika många karlar som jag har haft bostäder......oj oj oj. Jag har i snitt flyttat en gång om året sen jag var 19. Det är, med snabb huvudräkning.......eeeeehhh, 17 gånger....det är rätt mycket. Och jag är ju inte färdig än. Vi flyttar igen vid årsskiftet till ett hus vi skall hyra här i Tarrytown. Sen skall vi väl flytta härifrån till Sverige igen och så till pensionärshemmet någongång. För det skall ni veta. När vi kommer till Sverige så flyttar jag bara inga fler gånger! Basta!

Nu längtar vi bara till onsdag när mormor och morfar kommer. Det blir härligt att ses igen. Killarna är verkligen förväntansfulla.

Ren och fin

Eftersom Douglas är allergisk och såhär års väldigt torr och kliig i skinnet så är det inte mycket i detta hem som är doftande. Vilket i sin tur gör att jag tycker att jag nuförtiden luktar asmycket svett.
I alla fall så tröttnade jag igår och köpte en Dove tvål med näckros- och mint doft, väldigt fräscht! När jag nyss tog en dusch så insåg jag att mint inte är en toppengrej när man tvättar de intimare delarna. Det kändes precis som om snippan tog en vicks!!

Åter till johnson och johnsons babytvål.

Till Nina

Hej Nina, (till alla er som inte vet vem Nina är så är det Niklas moster)
Min nya telefon är värdelös. Jag kan inte skicka textmeddelanden till sverige med den. Så, jag tackar så mycket för ditt här. Och så här skrev jag i svaret till dig: Tack så mycket. Min terapi du vet. Sparar massor av stålar och slipper prata med psykolog ;-) hälsa alla! Kram

Lite längre......

Så, nu tror jag att jag har lite mer tid. Men man vet aldrig. Allt kan hända. Tillexempel så testade Douglas idag hur det var att smörja in hela sig med yogurt. Jag var på toaletten, det som tar lite längre tid. Douglas hade fått en yogurt och en kall korv (han gillar inte varma korvar). Efter en liten stund hör jag ett plaskande ljud och anar precis vad som hänt. All yogurt uthälld på bordet. Men alltså, när jag kom ut så var han täckt av en vit sur yogurtmassa och sa "kladdigt mamma". Japp, det var bara att stoppa in honom i duschen.

Nåväl jag tror som sagt att jag har lite tid nu, barnen tittar på en julfilm på tv.

Jag var ju hos min kompis på julmys. Deras affär är helt otrolig! En lada full med julsaker och julstämmning. Fantastiskt. Jag shoppade några söta snögubbar och lite grejor att hänga i granen. Så nu tror jag att jag har förstått att det snart är jul.

Diskussionerna vid middagen handlade övervägande om julskinka och var man får tag på den, vad den kostar och hur man gör.
Vi pratade om andra likheter och skillnader mellan Sverige och USA, (sa jag att vi var 8 svenska mammor från svenska skolan?) i alla fall var det en tjej med som jag har lite svårt att förstå mig på. Hon har verkligen gått över helt från att vara svensk till att vara amerikan. Vi halkade ju såklart in på skolsystem. Hon tycker att det är helt rätt med betyg och tycker att svensk skola är galet flummig och inte har något genomtänkt sätt att undervisa.

Jag brukar ju (faktiskt på riktigt) hålla ganska låg profil i dessa sammanhang för jag tänker att vi kommer ändå inte komma nära varandra i denna diskussion så jag orkar liksom inte ge mig in och bli irriterad och upprörd. Men jag kunde inte riktigt det denna gång. Det var skönt för jag hade rätt angående det svenska skolsystemet som hon klankade ner på och hon blev tyst. Sen vet jag ju inget om en massa andra saker men jag har lärt mig när jag skall prata och inte. Då kan man verka smart i massor av diskussioner utan att vara det. Egentligen.

Igår tog jag bort min onda tvilling på ryggen. Fy fabian vad äckligt det låter när man säger så. Usch. I alla fall så har jag numer ett ca 6 cm långt snitt på ryggen. Inga stygn syns och jag har heller inget plåster för jag har skinnlim. Vet inte om det just heter så men det är ett lim och jag har det på skinnet. Skinnlim. Det betyder att jag kan duscha och så utan att vara rädd att det skall bli guck i såret. Äckligt va. Med guck i såret. Hahahaha.

Sen hade jag ordnat med lite playdates på eftermiddagen så jag skulle slippa stå för underhållningen. Skulle ta det lugnt och inte lyfta och sånt. Så vi var först till Douglas tjejkompis Leda (Lita). Sen när vi hämtat Sidney så åkte vi till hans kompis i det enorma huset. Det var mycket trevligt. Mamman är väldigt lik mig i många avseenden och vi pratade om om det berodde på att vi var heleuropeeiska familjer. De flesta familjer betsår ju oftast av hälften amerikaner om de inte är helamerikaner. Många intressanta samtal hade vi i alla fall.

Jag gick och la mig klockan strax efter 7 i går. Var jättetrött efter operationen. Även om det inte var ett jättestort ingrepp så reagerar ju kroppen i alla fall på ingrepp. Så efteråt så var jag väldigt skakig och kände mig liksom som att det var lite synd om mig som hade fått göra något så läskigt. De skrämde ju skiten ur mig också eftersom man får skriva på papper om att "ifall jag dör, vill jag donera mina organ" "vilken religion tillhör du" "kan en präst (eller liknande) från din kyrka komma om du blir dålig och är på väg att dö" Nån j-vla kod som jag tvunget skulle ge Nikals så att han per telefon kunde få information om mig om jag skulle bli sjuk. Så jag var lite skärrad när jag skulle in i operationssalen och ringde och frågade om Kim kunde ta Douglas från dagis om det skulle hända mig något. Hon skrattade och tyckte att jag var hysterisk.

Allt handlar ju dock om stämningar och annat och visst är det bra att vara beredd på allt. Inga frågetecken helst om det skulle hända något.

Idag har jag köpt julkort. Så om ni inte får några så beror det på att jag inte skrev några. Jag gör nämligen ofta så. Köper och sparar. Veckan när vi kom tillbaka hem hit i sommras köpte jag tackkort som jag skulle skicka till de som kom på överaskningsfesten. De ligger fortfarande i "fjärdelådan" och fastnar varje gång jag skall öppna den. Irriterande, dels för att de fastnar och dels för att jag blir påmind om att jag är usel på att skriva kort. Men tanken är ju god i alla fall..

Knasigt!

Det kommer snart ett längre inlägg men just nu har jag bara tid med en liten kortis. Saker jag inte förstår.

1. Om man ändå bemödar sig med att ta in tvätten i badrummet varför då inte lägga alla smutsiga kläder i smutskorgen. Varför lägger man dem uppe på locket!! (detta är ingenting jag sysslar med utan en annan vuxen som bor i vårt hem)

2. När jag skall "snabbstäda" badrummet, hur kommer det sig att jag ligger på alla fyra med en liten våtservett. Jag kan ju snabbstäda med en vanlig skurtrasa också. Men jag har upptäckt mig själv flera gånger nu med att göra det med en våtservett. Jätteknasigt.

Clean up

Morgonen började väldigt snabbt. Telefonen ringde och larmet på Niklas jobb hade larmat. Han kastade sig i väg och vips var jag klarvaken. Såg framför mig hur eländigt det skulle vara med trasiga saker och datorer som var borta och så skulle de ha inspelning idag. Men, det var falskt alarm. Och det känns väldigt bra.

Nyss kom Douglas in till mig i köket (tre steg) och pekade på diskbänken och sa "clean up mommy" så, det är väl bara att sätta igång. Tömma diskmaskinen och fylla den igen. Jobbigt bara när ens tvååriga son tycker att det är för stökigt.

I kväll skall jag till min kompis julbutik och mysa lite. Vi skall få butiken för oss själva och strosa runt i. Kanske jag får lite julstämmning då. Har inte fått det än. Sen skall vi äta middag hemma hos henne. Det var förövrigt där jag eventuellt skulle ha jobbat i december men det blev inte så för det passade inte med tiderna.

Stämpelklocka och kaffetermos

Idag har jag haft parent-teacher conference (kvartsamtal) på Sidneys skola. Jag frågade efter det själv för att jag vill veta lite om vad som egentligen händer och varför.

Anledningen till betygen är en lag som trädde i kraft 2001 som kallas "No child left behind" http://en.wikipedia.org/wiki/No_Child_Left_Behind_Act vilket betyder att det finns särskilda krav på vad barnen skall kunna vid en särskild ålder och det hålls stenhård koll på dem. Orsaken till att detta startade antar jag är god men nu känner till och med lärarna att det bli för mycket. Det var skönt att prata igenom det och få distans till varför och också höra att de faktiskt med rektorns godkännande struntar i vissa saker.

Jag fick höra att Sidney var väldigt duktig i alla ämnen och att han är en väldigt logisk och strategiskt duktig kille. Inget han fått från mig. Och att hans svårighet var att låta tjejerna vara ifred! Han kan inte låta bli att vara där de är och de skojar med honom också och det kan bli lite stökigt. Gulligt tycker jag. Men så är det ju min son också.

Jag kan verkligen inte låta bli att titta på tv just nu. Handlar om metamfetamin. Ruskigt ruskig drog. Tydligen billig och räcker länge och gör fruktansvärda saker med människor. Får se före och efter bilder bland annat. Riktigt ruskigt. Hur kan man göra så? Hur kan man ge sig in på någonting som man vet är så farligt och vansinnigt? 1 av 20 collage studenter har tagit det. Helt galet om ni frågar mig. Aha, nu berättade de att drogen togs fram under kriget för att få självmordspiloter skulle utföra sina uppdrag utan att fega ur. Man skall tydligen arbeta hårdare också i början. Sen spårar det ur. Vanligt i Thailand tydligen. Skall sluta vara droguppslagsverk nu.

Nåväl. Förresten, har ju glömt att berätta. Niklas har rakat av sig skägget. Börjar vänja mig nu men i början så såg han väldigt naken ut.

Och mina vänner, jag har fått jobb. Som researcher på ett rekryteringsföretag. Jag kommer vara min egen och jobba hemifrån. Passar mig utmärkt! Har inte riktigt förstått vad jag skall göra exakt men det löser sig säkert! Behöver ordna med någon slags babysitter bara. Pratade med Indira i dag och vi funderar på att dela på en tjej. Vore ju toppen.

Kan inte riktigt koncentrera mig på att skriva just nu. Det är alldeles för intressant på tv och sen måste jag ju gå och sova också.

Helgresumé

Nu är vi tillbaka. Kom ju förstås tillbaka i går men jag hade svårt att anpassa mig till internetlivet igen :-) så det blev ingen uppkoppling.

Thanksgiving var jättemysig. Förutom att Douglas inte ville vara där vi var. Han försökte med alla medel få oss att förstå att han ville gå hem. Föräldrarna tyckte inte att det var så roligt. Så det blev en tidig kväll.
Middagen och huset vi var i var just så thanksgivingaktig som jag föreställer mig att det skall vara. Vi var 9 vuxna och 4 barn, lagom skulle jag vilja säga. Och middagen började med att alla runt bordet höll varandras händer och sa tacksamhetssaker. Mysigt och amerikanskt på ett bra sätt. Maten var jättegod och jag kände mig mätt fortfarande när jag vaknade dagen efter.

Morgonen efter åkte vi till stugan vi hyrt/lånat. Bilen var redan packad så det var bara att stoppa in barnen, tuta och köra.

Vi kom fram vid lunchtid och möttes av en skön kvinna med huckle på huvudet, hon bodde i en riktigt liten stuga på tomten och istället för att betala hyra så tar hon hand om huset. Hon var konstnär och väldigt hippiaktig. Hon skrämde upp stadsfolket (oss, mig) rejält när hon berättade vilka djur som hon sett utanför husen. Björnar och andra farliga djur. Dessutom var det jaktsäsong så där kände jag att skogspromenaderna snabbt blev utbytta mot fotboll på gräsmattan.

Douglas har ju haft en lite annorlunda uppväxt än vad Sidney haft. Sidney är ju en riktig utekille som älskar gå i skogen och upptäcka saker och leta spår och allt möjligt annat. Han tycker det är jättekul om han får eget ansvar och kan springa omkring själv också. Douglas å andra sidan har faktistk levt större delen av sitt liv här. I en storstad. Vilket också kan förklara att han rycker på axlarna och frågar var lekparken är när vi har en stor trädgård att leka i eller när han ser de stora vita hörullarna på åkrarna refererar till marsmallows......

Vi gjorde inte mycket de dagarna vi var där. Lagade mat, spelade spel, var ute och lekte och bara hade det skönt.

En sak som jag funderar på när vi är ute och åker runt mitt ute i ingenstans och inte har en aning om vilka ställen vi passerar, det enda jag ser är att det ser så vansinnigt trist och ociviliserat ut. Det är superlångt till närmaste stad, överallt ser man hus där det bor såna skrotjockar som samlar på allt. Husen får ingen uppmärksamhet alls och håller på att falla sönder. Vedtravarna är över hela tomten. Det finns miljoner skrotbilar på tomten, de kör omkring i stora picuper och har rutiga flanell skjortor och keps. Sinnebilden av en skogstamej.....ni vet vad. Nu har ju jag också lite fördomar som ni märker. Men jag funderar på vad de gör, hur tjänar de pengar. Hur ser deras vardag ut. Hur kommer det sig att de bor där de bor. Var handlar de mjölk?

Nu kan det låta som om jag är värsta snobben som inte fattar någonting men glöm inte att jag faktiskt är uppvuxen på riktiga landet så det är inte så att jag har tappat helt fotfästet på något sätt. Jag är bara väldigt nyfiken.

När vi kom tillbaka hem i går så åkte vi direkt till grannstaden där en annan svensk familj bor som hade bjudit in till pepparkaksbak. Vi hade helt glömt bort att det var första advent eftersom det inte firas här och anledningen måste vara att vi inte har så mörkt här som det är i Sverige. I alla fall var Niklas kollega där också (med sina tre barn, en som bara var 4 veckor) eftersom hans fru och frun i den andra familjen också är kollegor! Världen är ju som sagt inte så stor.

I dag har jag satt upp vår adventsstjärna så nu kommer väl alla tro att vi är judar men det bjuder jag på. Jag undrar bara vad jag skall säga när de undrar på Sidneys kristna dagis!?

Hörs på måndag!

Thanksgiving

I går skrev jag ingenting. Jag var riktigt bakis för första gången på, jaa.....sen vi flyttade hit i alla fall tror jag. Vi var ju på supertrevlig och fin restaurang. Färden dit blev enormt stressig för jag verkar inte riktigt kunna planera tid längre.

Nog om det, men mitt i stressen på väg från Grand Central försöker jag hitta en Taxi på Park Avenue. Då slår det mig och jag får en total utomkroppslig upplevelse hela vägen till restaurangen. Just det faktum att jag småspringer längs Park Avenue, jag har koll på läget försöker vinka till en taxi (som alla var fulla av folk). Inser att jag redan är sen och måste ner i tunnelbanan. Springer ner i närmaste hål och hittar rätt tåg på engång och vet vart jag skall hoppa av. Tar en taxi därifrån och kommer direkt till reston och där Anders och Niklas redan väntar med en smarrig cucumbermartini!

Kändes liksom så bra att allt gick så smidigt och att jag visste vart jag skulle och hade koll på läget. Verkligen utomkroppsligt!

På restaurangen så åt vi en fantastisk middag och drack vin. Kan inte dricka rödvin längre, mer än ett glas. Då går det åt pipsvängen. Inte så smart med tanke på att killarna hade lov igår. Tågresan hem sen var en mardröm och Niklas hade köpt ett magasin med massor av parfymprover i som luktade så läskigt så läskigt. När vi klev av tåget sa han att jag var grön i ansiktet.

Idag är det thanksgiving och det känns jättemysigt. Det är nästan så att det är större än jul (det med). Det är lugnt på vår annars så trafikerade gata. Självklart har bageriet öppet och de italienska farbröderna tar sin dagliga kaffe. Annars är de flesta affärer stängda.

http://en.wikipedia.org/wiki/Thanksgiving

Vi skall på middag i kväll med Etienne och Sue och några andra vänner. Sen i morgonbitti så åker vi iväg till stugan som vi lånat.
Thanksgiving är ju en riktigt trevlig helg som jag tycker att vi borde ha anammat i Sverige i stället för Halloween. Utan att vara galet religiös så tar man en stund och funderar över vad man är tacksam för. Det är jättenyttigt att göra det. Ger liksom perspektiv på tillvaron och distans till det vanliga gnället över matlagning, städning och sömnlösa nätter!

Nu är ni kanske så präktiga så ni tänker tacksamma tankar varje dag och det är ju fantastiskt i så fall. Jag gör det inte. Men när jag gör det så inser jag att jag är tacksam för galet mycket saker:

Min familj. Min egen lilla familj och mina föräldrar och svärföräldrar

Mina vänner som fortsätter vara mina vänner fast jag är så långt bort

Mina nya vänner här som stöttar mig i det nya livet

Mig själv

och många andra småsaker som dyker upp varje dag

Så, nu tar jag semester några dagar och återkommer på måndag med en resume över vad som egentligen hände där ute i skogen utan mobiltelefon och internetuppkoppling!

Va f-n då!

Helt plötsligt lyder inte min dator. Jag hade gjort fina styckeindelningar på det tidigare inlägget men det vägrar följa med så jag ber om ursäkt om det bara är en klump med text och svårläst.

En god gärning

Hallå ja, idag har jag köpt denna fantastiska tavla i vår lokala presentbutik, där jag förövrigt skulle kunna göra av med hela Niklas lön. Jag hoppas att mina besökare kommer förstå att jag

bara är en rolig prick och inte elak som jag kom att tänka på efteråt. Tänk om de inte förstår ironin och tror att jag är riktigt illasinnad! Nåja, då får det vara deras förlust!

Den goda gärningen är att jag handlade lokalt. Det borde alla göra. Alltid. Det är himla mysigt också när de tilltalar en med namn och kommer ihåg en från gång till annan. Så, nu börjar alla handla lokalt så vi inte får öde citykärnor, Okej?

Jag har pratat med två andra mammor nu om att jag tycker att de är för hårda mot barnen i skolan. Jag har ju inte berättat det senaste. I går fick jag en lapp hem i ryggsäcken där det står att:

"Your child is presently studying the history of architecture in Ms Harrison´s Art Class. Our Kindergartner students are learning all about the elements of ancient architecture as well as features of Romanesque and Gothic buildings.

In order to bring this unit to life, your child will be taken on a fully guided bus tour of Tarrytown and Sleepy Hollow. Our students will identify columns, arches, domes, steeples, rose windows and other features as they experience our local architecture".

Eeeeeeehhhhh. Bussturen beräknas ta ca 1 timme och 20 minuter. (Lycka till med alla kisspauser!) De skall prata om saker som jag inte har en aning om och som jag definitivt inte hade en aning om eller brydde mig om när jag var 5 år. Sidney kommer hem varje dag och är ledsen för att de inte varit ute och lekt så mycket i skolan. Eller alls. Det är vad han bryr sig om.

Så nu känner jag att detta inte längre är en kulturskillnad utan bara helt galet. Så, jag av en händelse, mötte jag Markus mamma i morse på skolan och vi pratade om ditten och datten och detta dök upp för hon var i klassen när de talade om dessa saker. Hon skakade på huvudet och undrade varför.

Hon var också väldigt fundersam äver lag vad som händer i skolan och vi pratade om vart glädjen och den egna kreativiteten får plats.

Dessutom pratade jag med min utomordentligt kloka väninna Joanne i går kväll också. Så nu kommer vi nog ta upp detta med rektorn, och det känns jättebra. Kanske får vi en förklaring och kanske är vi ute och cyklar, eller så har vi totalt olika inställningar till vart fokus bör ligga i undervisningen av 5 åringar.

Nästa vecka skall jag på en intervju på ett jobb också! Jag var så nervös igår när jag skickade i väg ansökan att jag hade hjärtklappning och andades snabbt och händerna skakade. Och idag hade jag ett svar redan! Det känndes jätteskönt. Oavsett vad så måste jag ju ta mig ur denna hemmabubbla någongång!

Ikväll har, "el Hefe", som är på besök, bjudit ut mig och Niklas på restaurang! Fin restaurang minsann. Nobu. Fint som kattskit i vällingen som Madicken säger. Undrar om det finns någon baktanke?

Några Rättelser och klargöranden

Jo, det var en sak. Jag har ju allt jag vill skriva klart i huvudet och glömmer ibland bort vissa viktiga saker som jag vet och tror att ni vet fast ni inte kan ha en aning om vad som snurrar i min skalle!

Några saker som jag tänkte på på kalaset var

1. det var bara Sidney, Luke och Michael av killarna från klassen. Var det för att de var Markus bästa kompisar eller för att de är de enda icke latino killarna i klassen? Niklas kom hem och sa att han aldrig hade hört talas om Markus. Sidney hade inte nämnt någonting om honom någongång till honom

2. Det spelar ingen roll hur mycket underhållning eller hur fint anordnat någonting är, om barnen vill leka med varandra så gör de det ändå. Eller som i detta fall. Födelsedagsbarnet höll sig undan hela kalaset och kom bara ner när presenterna skulle öppnas. Resten av tiden var han uppe och lekte med sin fantastiska tågbana!

Andra saker som jag märker är att det lätt blir missförstånd när jag skriver och berättar om vissa saker. Men det var ju det jag sa när jag började skriva. Om något låter konstigt eller om jag skriver något som ni inte överhuvudtaget fattar så måste ni säga till så,

1. Vi skall inte flytta, inget är bestämt. Men i mitt huvud så är vi ju på väg hela tiden så jag tänker att, varför skall jag sätta upp en hylla här när vi snart skall flytta, eller varför skall jag fixa med en gardin när vi ändå snart skall flytta och den kanske inte passar någon annanstans.

2. När jag klagar på att vara hemmafru så är det inte så att jag inte fattar att ni inte också gör dessa saker. Men jag känner att jag sällan (aldrig) får ett avbrott från denna hemmasmörja och inte får någon annan input från något jobb eller så. Jag är liksom inte längre duktig på någontig. Ni vet, människans behov av bekräftelse.

Tror det var allt för nu.
Puss och kram

Baciller

Så, idag är det söndag igen. Swisch swisch, så var denna vecka slut. Helgen har varit innehållsrik dock.
Vi hade ju thanksgiving lunch på Sidneys skola i fredags. Det var jättetrevligt och de hade ordnat det mycket bra med alla tänkbara tillbehör, självklart fanns det obligatorisk mac n´ cheese och dagens höjdpunkt, kalkonen! Den hade såklart min perfekta väninnas man gjort. Går inte att tänka sig annat. Hon hade också, självklart, med sig tack kort till rektorn och alla lärare för att de annordnar detta. Perfekt! I de perfektas värld. Inte min.

Återigen fick Sidneys lärare mig att känna mig helt omyndig och inte tillräckligt bra för min sons bästa. De är supergulliga och brinner för att lära barnen allt (på samma gång) men ibland så går det över styr. Enligt mitt sätt att se på saker och ting.
En pappa som jag lärt känna som har en dotter i samma klass som Sidney, är också fotograf. Han tog en massa bra kort på hela klassen och massor bra på Sidney och Douglas (som var med eftersom jag inte hade någon barnvakt). Vi sitter och pratar lite och så säger pappan till Sidney, "jag fick ett jättebra kort på dig när du petar dig i näsan med pennan" och så skrattar vi gott åt det varpå Sidney på skoj stoppar den mot näsan igen, vi skrattade ju och tyckte att det var roligt!
Detta ser dock en av hans fröknar och säger till Sidney på skarpen att om han haft den pennan i näsan så går han omedelbart och slänger den i soporna, dessutom ger en annan fröken en menande blick och de suckar sinsemellan.

Ibland blir jag så trött. Det är väl klart att i den bästa av världar så petar barn inte i näsan, alls. De rapar inte vid matbordet, eller någon annanstans heller, de säger inte högt så alla hör "varför är farbrorn så tjock" eller något annat opassande. Men är det inte lite väl överdrivet att säga till barnen att de måste slänga pennan för att den varit i näsan? Herregud, de har ju desinfektionsmedel till allt, varför inte doppa pennan i det?
Är det bättre att visa upp en slit och släng mentalitet? Oj, den blev lite smutsig, släng! Köp ny!Byt ut! Jag vet inte, antingen har jag blivit helflummig eller så har jag rätt. Och eftersom jag får välja helt själv så har jag naturligtvis rätt!

På lördagen så tog vi det lugnt på förmiddagen och försökte ha det lite mysigt, vi låg i sängen och läste böcker och hade pyjamas på oss fram till lunch. Då mötte vi upp Indira med barn på den lokala Dinern och åt lunch tillsammans. Hon kör förövrigt operation övertalning, på hög nivå. De vill inte att vi flyttar till Sverige inom den närmsta framtiden.

Sen var det dags för födelsedagskalas. Sidney var bjuden till en kille i klassen som heter Markus. Jag hade också med mig en annan kille i bilen. Han hade varit där förut och försökte leda mig till rätt hus. Vi kom in på ett område med skrämmande stora hus, jag var beredd på att vilken sekund som helst skulle det komma vakter eller poliser som undrade varför vi smög omkring med vår bil i deras fina område och stirrade på alla hus (jag försökte ju se husnummren). "Här är det" skrek plötsligt Sidneys kompis. Säkert sju gånger frågade jag om han var säker. Jag hade ingen som helst lust att stå där som ett fån i dörren på fel hus.
Det var rätt. Och det var stort. Och de hade "husfru" (kommer inte på något bra ord). Och de hade aupair och andra barnvakter som passade barnen hela tiden. Så de vuxna inte skulle bli störda i sina samtal och kunde dricka vin och öl ostört. De hade också hyrt in två underhållare som var "vetenskapsmän" och gjorde trix med barnen. De hade också så mycket leksaker i huset att jag tror att Toys r´us ligger i lä. En sjukt stor tågbana i det sjukt stora föräldrasovrummet. Det sovrummet var nästan lika stort som vår lägenhet.
Det var länge sedan jag kände mig så vilsen.

Hur som helst så var de väldigt trevliga och när vi började prata så visade det sig att de var ursprungligen från Estland. De hade släktingar i Göteborg. Återigen så krymper världen.

I dag var vi och tittade på ett hus som några bekanta skall hyra ut. Mannen i familjen hade ett företag som Lehman brothers stod bakom och när de gick i putten så gjorde även hans företag det. Nu har han dock fått jobb i Dallas, Texas och behöver hyra ut huset här. Den enes död den andres bröd eller hur man säger. Huset var perfekt för oss. Lagom storlek och väldigt fräscht. Dessutom ligger det bara några hus i från några vänner till oss och Sidneys skolbuss stannar precis utanför huset. De har en fin trädgård och jaa, jag skulle verkligen vilja bo där! Dessutom när vi får besök så finns det ett separat gästrum! Ingen behöver sova på soffan mer!
Jag återkommer med mer info.

Fredag!

I dag har jag lite svårigheter att skriva. Douglas har lyckats pilla bort fler tangenter på min dator och jag får inte tillbaka bokstaven "i" ordentligt. Så jag måste liksom banka till den för att det skall bli något.
Sitter och funderar på om jag skall ta en prommenad, läsa tidningen, vika tvätt eller lägga mig och vila en stund. Har inte alls bestämt mig än. Såna världsliga problem :-)

Jag var ute igår med några tjejer. Vi åkte in till Manhattan och skulle åka skridskor på Rockefeller center. Sue ville göra det innan de flyttar tillbaka till England. Nu lyckades vi inte riktigt tajma in det med tiderna. Otippat. Vi kom i slutet av en session och sen skulle de spola isen, vilket skulle betyda att vi hade 15 minuter att åka och sen ta oss till restaurangen vi skulle till. Vi bestämde att vi skulle fundera på saken över en öl på en Irländsk pub i närheten.

När vi funderat färdigt bestämde vi oss för att hoppa över skridskoåkningen, Sue trodde att hon skulle slå ihjäl sig om hon gav sig ut på isen med en öl i kroppen!

Vi begav oss istället till en jättetrevlig Koreansk restaurang. Det var en massa plockgrejor och man grillade sin mat på bordet. Jag fick ett hysteriskt skrattanfall när vi frågade om vad en sak var och jag tyckte att han sa "cheese snail" Jag vet fortfarande inte riktigt vad han sa men det var verkligen snigel.....

När vi sen missade tåget, eller rättare sagt tiden så var vi tvugna att skynda oss så vansinnigt för att åtminstone vara hemma till 12. Så vi 5 hoppade in i en taxi och jag sa "ta oss till Grand Central"! Varpå han sa, "är du inte klok, ni är 5, jag kan bli av med körkortet". Det tyckte jag inte var något problem alls, jag sa att någon av oss kunde ligga på golvet och vi skulle vara såååå tysta. Och var väldigt påstridig. Jag ville verkligen inte missa tåget. Hade ju barnvakt och kände att jag var sen redan som det var.

Till slut gav han med sig och skakade på huvudet åt mig när jag talade om vilken bra man han var som hjälpte oss med detta! Mina vänner sa att de inte sett mig så fokuserad och bestämd förut! Men se vad bra det gick! Vi hann med tåget.

Skall snart iväg på thanksgiving lunch i Sidneys skola. Hoppas det blir trevligt. Jag hade tänkt att ta med mig Douglas fast vi fått 2 brev hem där det står att man inte får ta med syskon. Men vad skall jag göra då? Just nu känner jag att jag inte riktigt har något alternativ.

Några har frågat om vilka betyg Sidney fick. Han fick alldeles utmärkta betyg. Särkilt i Art, Music och Physical Exercise!

Och Hörrni! Vad skönt att det är fredag i dag!!!

Andras ungar och mina barn - Andras barn och mina ungar?

Hallå ja! Nu ni.
Igår fick Sidney sitt första betyg. Det kom i brevlådan och jag var helt oförberedd. Ett riktigt betyg. I 11 olika kategorier samt ett omdöme och en sammanställning över frånvarodagar och förseningar! Getoutahere!!! Så kan man väl inte göra! Med 5 åringar!?
På ett sätt var detta bra, jag har länge undrat var jag står i denna betygsdiskussion. Nu vet jag. Låt barnen vara. Sluta bedöma dem hela tiden. Jag blir vansinnig!

Strax innan jag fick betyget i brevlådan så fick jag någonslags reprimand av en mamma på väg ut ur klassrummet när jag lämnat S på morgonen. Hon sa att Sidney sagt att hennes son hade spretigt hår. Och nu ville han inte gå till skolan och han försökte platta till håret.

Självklart så får man inte reta någon eller säga elaka saker till någon. Och jag tror faktiskt inte heller att min son gjort det. Sånt pratar vi om, han är väldigt medveten om vad som är rätt och fel. Jag vet, det är nu ni skall gå tillbaka och se, vad var det nu hon skrev i rubriken? Andras ungar och mina barn - Andras barn och mina ungar? Inte visste vi att Anna tyckte att hennes barn var så perfekta.
Nej, det tycker jag absolut inte. Jag tycker mig veta alla fel och brister de har och Sidney har ju inte varit och är inte direkt det "enkla" barnet. Det kan jag med klarhet konstatera efter att Douglas kommit in i familjen. Jag förstår varför så många inte kunde förstå vad jag pratade om när jag beklagade mig över honom när han var mindre (eller nu med för den delen) de hade eller har barn som är som Douglas. Så som barn är mest. Tjorvar lite men ger efter när de förstår att mamma och pappa är de som bestämmer. Inte som får blackouter av ilska.

I alla fall så vet jag att denna lilla kille är en riktig liten lipsill. Usch vad elak jag är, så fååår man bara inte säga om de små liven. Men det är sant. Hela tiden är det något som är fel. Och han piper och gnäller. Och, jag tror att Sidney möjligtvis kommenterade så som barn gör, att hans hår står rakt upp. Det gör ju det! På riktigt.
Nu bad hans mamma mig att tala med Sidney om detta. Vad skall jag då göra?

Självklart så frågade jag om han hade sagt något om pojkens hår och att om han nu hade gjort det så hade han blivit ledsen och att man inte kan kommentera såna saker utan hålla det för sig själv för ingen vill ju bli retad eller vara annorlunda.
Vad vi kvinnor är bra på att förstora upp saker och lägga dåligt samvete på varandra utan att veta om det.
Vad skulle hända om vi lät barnen reda ut saker själva med vår vägledning, skulle det sluta som i Flugornas herre eller skulle de komma med kreativa lösningar? Inte vet jag men jag vet att vi tror att vi skyddar våra barn genom att lösa deras problem åt dem.

Niklas är i LA. Åkte i morse. Känns riktigt tråkigt faktiskt. Han kommer hem på lördag kväll. De är utanför stan någonstans i öknen och spelar in film. Nattetid. Det är jag inte direkt avis på men jisses vad skönt att få komma iväg hemifrån 4 dagar!

Överraskningar

Nu blev det några dagars icke skrivande. Helgerna går ju så fort och är ibland så uppbokade så jag får inte riktigt till det.

I fredags var det himla trist väder och jag hade galet ont i nacken och var trött som en.......vet inte om det finns någon liknelse? I alla fall gick jag och lade mig och sov när alla barn var ute ur huset. Jag sov faktiskt till det var dags att hämta lillkotten. När han var hämtad så gick jag över till Indira med lunch och kaffe så var vi där tills det var dags att hämta nästa barn vid bussen. När han var hämtad så gick vi till vår glassbutik som har äkta hemlagad glass. Det doftar underbart när man sticker in näsan på Main street sweets! Där frossade vi i olika sorters glass tills det var dags att gå hem.

Vi har under veckan försökt planera en överrasknings-avskeds-fest för Sue och Etienne. Det har inte varit lätt för hon har varit sjuk och vi visste inte om hon skulle bli frisk i tid. Överraskningen skulle vara på en bar här i Tarrytown och vi hade ordnat med en buffé och i stort sett alla deras vänner de fått under de tre år de bott här kunde komma. Planen var att de skulle ut och ta en drink med ett par som de umgåtts med en del och ursäkten var att de kunde inte träffas någon annan dag än i lördags innan Susanna och Etienne flyttar. Problemet var också det att Sue hade ett stort prov på dagen inne på Manhattan.
Så på lördag morgon får Nicole ett sms där det står att de vill ställa in kvällens aktivitet med dem. Hon sa också att de inte hade någon barnvakt!!

Eftersom detta överhuvudtaget inte fanns med i vår planering måste vi ju på något sätt övertyga dem. Det gick inte så till slut fick Indira lägga sig i och ringa och säga att " fråga inga frågor. Vi har barnvakt åt er. Berätta inget för Etienne!"

Allt blev jättelyckat och alla hade kul så vitt jag vet. De blev superglada och Susanna vill nu absolut inte flytta. Vi hade också barnvakt och det funkade jättebra.
Såååå skönt att det funkar så himla bra med barnen nu. De blir så glada när någon annan kommer hit och bryr sig om dem och bara dem!

En absurd sak som hände på festen var. Och nu blev jag osäker om detta var så bra att dela med sig av. Men nu gör jag det.
Jag står och pratar med två kvinnor som är mellan 45-50, varav den ena är lesbisk, arkitekt och bor tillsammans med sin fru och deras adopterade ryska son. Den andra kvinnan är en egenföretagande it konsult, (vi skall förövrigt fira thanksgiving med henne nästa vecka).

Mitt uppe i en diskussion så frågar arkitektkvinnan om itkvinnan vet var någonstans man kan få tag på bra "pot" nuförtiden. Mina oskulsdsfulla ögon ville bara ploppa ut och jag försökte se normal ut. De hamnade i samtal om hur varför och när det var bra med "pot" och att det var fruktansvärt att man kunde få längre fängelsestraff för potsmoking än för våldtäkt. Och det kan jag väl hålla med om. Men det är så svårt för mig att ha ett modest förhållninssätt till knark. Kan bara inte. Och här är det så vanligt. Särskilt bland lite äldre. Är det inte märkligt?

Direkt på söndag morgon bar det av in till Manhattan och Bloomingdales (Bloomis) för att ta en fika med Maria och Greger som var här på besök från Sverige. Det var ju himla trevligt. Men, väldigt stressigt för vi skulle ju också på svenska skolan klockan halv tre. Swisch, swisch så var helgen slut!
Vi avslutade i alla fall söndagen med att komma tillbaka hem från skolan och upptäcka att värmen var avslagen, och att ett fönster stått öppet hela dagen. Det var 13 grader inne i lägenheten! Då eldade vi i vår öppna spis, tände miljoner värmeljus gjorde fantastiskt god mat (tack Niklas, det är så mycket godare när någon annan lagar mat) och bara hade en mysig kväll!

I dag har jag varit på IKEA och shoppat lite. Har kommit på att jag bara tänker att vi snart skall flytta så jag myser inte till det något här hemma. Men idag så köpte jag såna saker som jag har tänkt att det skulle vara fint att ha hemma. Jag köpte en stuvbit i tyghörnan som jag har satt upp i köksfönstret. Jag har ju inte någon symaskin så jag strök och tejpade med gaffatejp, sen spikade jag fast den. Det blev så bra så. Köpte också två lampor till köket/matplatsen. Blev också väldigt bra. Sen blev det lite andra saker också. Och en våg. Det här går ju inte längre. Nu får det vara nog.

I hjärtat av Amerika

Nu har jag lite att berätta. Har sett det amerikanska sammhället ytterligare ett skikt längre in. jättespännande.

Igår var jag på middag med ett gäng mammor som alla haft eller har barnen på samma dagis som Douglas går nu och där Sidney gick förra året. För det första så kan jag ju berätta att jag är ung i sällskapet. Det är kul!

Detta var första gången jag liksom kom in i hjärtat av Tarrytown. Alla känner alla eller känner någon som......Det är verkligen en riktigt liten småstad strax utanför den storastora staden.
En av tjejerna hade precis slagit igen sin barnklädes affär som hon haft i 7 år pga sämre tider och att de inte riktigt hade tid längre. En annan kvinna var gift med han som har den lokala spritbutiken. En tjej jobbar dels på mataffären och dels på en av de italienska "fin" restaurangerna. En tjej har just sagt upp sig från sitt jobb hon haft i 17 år så hon kan bli heltids hemmamamma.
Så, alla pratade såklart om valet och vad som händer med usa:s ekonomi. Vi (jag och Niklas) är ju ganska skyddade från de diskussionerna annars och har heller ingen historik om hur det brukar se ut eller vara.
Självklart följer vi nyheter och läser tidningar men det är ju inte "joe the plumber" :-)

De berättade att det brukade vara mycket mer folk ute på restaurangerna och det var alltid fullt på mexicanaren vi var på. Det var det inte i går kväll men jag tycker inte heller att deras mat är så himla fantastisk så....de berättade om hur det är mycket tuffare för alla affärer för att det inte finns så bra parkering på Mainstreet. De berättade också om att nere vid vattnet där de just nu bygger nya jättefina lägenheter och radhus, kommer det flytta några restauranger som nu ligger på Mainstreet. Det verkar som om utbudet kommer ändras helt inom några år här i vår lilla stad.

En annan grej var att jag för första gången träffade någon som faktiskt var deppig över valet! Det, var läskigt. Hon gillade alltså Mc Cain och Palin. Mycket märkligt. Men hon var lite hispig också.

I kväll har jag varit på litteracy night på Sidneys skola. Vi föräldrar fick lära oss hur barnen lär sig läsa och skriva. Bra, absolut men ibland blir det lite skitnödigt. Liksom som att de inte skulle lära sig läsa om man inte trugar det på dem när de är 5. Herregud, låt lusten komma till dem.

Det behöver väl inte vara så allvarligt hela tiden. En mamma räckte till och med upp handen och frågade om det var dumt att hon läste lite tjockare kapitelböcker eftersom det kunde vara svårt för barnet att hänga med i språket! Vad hände med lust och nyfikenheten undrar jag!!
Jag menar absolut inte att det är fel det de gör. Inte alls, de är helt fantastiska och Sidney läser faktiskt lite redan. Men, jag tycker inte att det är så bråttom. Det märks så stor skillnad här tycker jag. Att man måste utmärka sig och vara så duktig hela tiden. Snacka om press vi sätter på barnen. Jaja, det finns bra och dåliga sidor med allt. Så är det bara.

Har varit hos kirurgen idag som tittade på min knöl också och den är helt ofarlig och skall tas bort den 4:e december när Douglas är på dagis. Lite lokalbedövning och lite skära och sy och sen är jag som ny igen och kan hämta honom som vanligt. Härligt! Nu behöver jag inte kallas kamelen längre :-)

Var på husvisning idag också. Inte för att vi skall köpa något utan för att jag är så nyfiken. Vad får man egentligen för pengarna? Det var ett jättegulligt litet hus som ligger centralt med liten tomt och som behövde massor med renovering. Skulle kunna bli jättefint, men vi skall absolut inte köpa hus här som skall renoveras när våra pappor är på andra sidan atlanten :-) Hur skulle det gå!

Här är länken till huset om ni vill se, det är lite skillnad mot svenska hus, så mycket kan jag säga.
http://realestate.nytimes.com/sales/detail/297-0711441/CHARMING-IN-TOWN-COLONIAL-NY-10591

Alla andra då?

Förresten så tycker jag ni är dåliga att tala om hur ni mår! Berätta då. Skriv till mig!
puss

Att vara eller icke vara

Jag läser en annan blogg av en tjej som bor ca 10 minuter härifrån. De kom hit hela familjen i sommras. I ett av hennes senaste inlägg så skriver hon om hur bra hon tycker att det är att vara hemmafru. Å, vad jag önskar att jag också kunde skriva det.

Visst är det skönt att barnen har det lugnt och skönt och slipper stressa till och från dagis i ottan och visst är det bra att jag är hemma och hämtar upp dem från skola och dagis blablabla. Men, allt det andra då. Denna rövarkula till hem som konstant är full av tvätt, smutskläder, disk, gammal mat på golvet mat som skall planeras och köpas in och allt annat som just nu står mig upp i halsen! Jag känner mig inte som någon bra eller god hemma fru alls faktiskt.

Det är lätt att säga att det är självvalt men jag valde det när jag inte visste hur det skulle vara! Man kan inte veta om man inte provar! Nu har jag provat. Detta ligger inte för mig. Nu är inte alternativet särskilt lockande heller så tills vidare får det vara så här och vem vet. När min värsta pms är över kanske jag känner annorlunda!

Veteraner och arga barn

I dag har det varit "Veterans Day" det betyder att vi hyllar alla som varit med i krig. Det betyder också att det är någon slags helgdag. Jag har inte riktigt, alls förresten, förstått det där med alla helgdagar här. Det är ju bara skolorna som är stängda. Alla jobbar ju som vanligt. Men det är klart att det är ju därför alla har "sitters" alltså barnvakter. För ingen är ledig på de lediga dagarna!

I alla fall bestämde vi oss för att följa med Luc och hans mamma, Lucs kusiner och deras mamma till Bronx Zoo. Dottern i den familjen heter Sydney. Det tycker min Sidney ar jättekonstigt.
Jag hade en sån känsla i magen att det skulle kunna gå precis hur som helst med så många barn och jag skulle nog ha följt den känslan.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på om man får de barn man förtjänar eller de barn man klarar av? Ni hör att det är lite olika klang i de uttrycken va´? En som är lite mer negativ än den andra. Om jag skulle ha fått de barn jag förtjänar så måste jag ha gjort mycket galet i mina dar, men om jag fått de barn jag klarar av så måste jag vara en riktigt redig person!
I dag tänkte jag mest på om jag verkligen hade gjort så många galenskaper i mitt tidigare liv!

Ialla fall var det himla trevligt att vara på Zoo när det var lite kallare ute för djuren var riktigt pigga och alerta. Det roligaste var när Douglas, som vägrade lämna isbjörnen, stod och skrek till honom att han skulle bada! När jag sa att de andra väntade på oss och att vi måste gå så blev han helt tokig och bara skrek "neeeeeej, baaaaaaaadaaaaaaa, börnen!" Förstod inte riktigt besattheten men rätt som det var så sa han bara "hej då börnen" och vinkade och gick.

Han har verkligen tagit sig ton här i familjen i kväll så blev han galet arg också för att han inte fick titta på "mobi" vilket är movie. Jag kan se att han försöker ta över Sidneys sätt att vara när han är arg, men Douglas vet ju inte riktigt hur han skall handskas med sin ilska efter det att han gått in på sitt rum och smällt i dörren. Jag och Niklas fnissar lite åt att han står där inne och funderar "jaha, vad skall jag göra nu då, undrar vad Sidney gör när han smällt igen dörren".

I söndags var vi på en supertrevlig brunch hos Michael, min pappakompis som också har varit kock tidigare. Det var mycket trevligt och det var väl ca 10-12 vuxna och minst lika många barn. Men det gick jättebra och maten var super!

Har drabbats av ett galet smärtsamt nackspärr också, vilka krämpor som dyker upp. Blir det så när man fyller 35 eller är det priset jag får betala bara?

Överlevnadsinstinkter

Vad skulle man göra om man visste att man levde begränsad tid framöver? Läskiga tankar som man inte alltid ägnar så mycket tid. Då vore man ju rätt pessimistisk om man gick omkring och trodde att den sista dagen var kommen. Men, låt säga att man skulle få besked att en läskig sjukdom lurade runt hörnet. Vilken typ av överlevare är jag? Skulle jag lägga mig ner och dra täcket över huvudet och vänta på domedagen eller skulle jag skriva en lista på saker jag ville göra innan det var för sent? Lite av båda tror jag.

Jag är inte mano eller så, tro inte att jag går omkring med svarta tankar. Men igår kväll hittade vi en stor knöl (äggstorlek) på min rygg. Som inte varit där förut och som kom från ingenstans. Idag var jag till doktorn och tydligen så är det någon slags fettknöl som bestämt sig för att snabbt bygga bo på min rygg. Jag tycker att det är så vidrigt att jag bara vill ta bort den pronto och på torsdag skall jag träffa en kirurg.

Mellan tiden igår kväll (ca klockan 18) och i dag klockan 12 när jag hade tid, så funderade jag ju på alla tänkbara lösningar. Vad kunde detta vara? Dessutom la jag på lite av att det inte, så vitt jag vet, finns någon i den närmsta släktkretsen som har eller har haft några allvarliga sjukdomar och den statistiken är ju lite skev. Med denna enkla matematik förstod jag ju att jag var drabbad av det hemskaste av hemska.

Vilken överlevare är jag då? Jag har ingen aning men jag vet att jag skulle tvinga Niklas att sluta arbeta, ta barnen ur skolan för en tid och bara umgås!

Hoppas att jag aldrig behöver fatta det beslutet.

Min fantastiska man!

Det är ju som bekant inte lätt med relationer. Det kräver hårt arbete, svett, tårar, kramar och mycket kärlek.
Niklas har ju kanske inte varit omnämnd så ofta i min blogg. Men han jobbar ju hårt på sitt håll. Han jobbar hårt för att det skall gå bra för företaget och för att vi skall ha det bra på hemmaplan, kommer hem till en trött och ibland kanske inte alltför glad fru. Jag vill för inget i livet byta med honom just nu.

Om jag nu får skryta lite och tillägna detta inlägg honom, så har han celebert besök på jobbet idag. Han har ju varit med lite här och där i New York och pratat för svenska företag och framförallt om reklambranschen och B-Reel så nu idag kommer Svenska handelsministern, VD:n för svenskt näringsliv (tror jag att det var) Svenska konsuln i NY och några andra hangarounds på besök för att se hur och vad de gör för att lyckas i denna stora stad! Det tycker jag är helt fantastiskt! Det är min gubbe det!

Rädda skogen!

Det är jobbigt när man kommer så nära sig själv att man vet att det är ingen annan det är fel på. Det är jag!
Nu är det inga stora saker men till exempel så vet jag innerst inne att det inte är barnen som ställer till oreda här hemma. Det är jag. Jag är en riktig slarver. Det är ju jag som släpper kläder där jag står. Det är ju jag som inte orkar tömma diskmaskinen så att all disk växer som ett berg på diskbänken och jag blir irriterad på att ingen tar reda på skiten. Det är ju jag som inte damsuger så det ligger smulor och matrester överallt. Det är jag som inte bäddar sängarna så det blir sådär superlockande att hoppa i dem när man är 5 och 2 år.
Men, det är faktiskt inte jag som lägger ett lager av leksaker över hela lägenheten och det är inte jag som släpar in pinnar och stenar och ett ton nya teckningar varje dag från skolan.

Det jag vill komma till är att jag tror att jag måste komma överens med min känsla för hur jag vill ha det hemma och vad jag orkar göra. Det, är en asjobbig matematik. Ungefär som att jag tycker att jag har alldeles för god smak och dyra vanor för min inkomst. Jag får det inte att gå ihop. Jag vill att det skall vara fint och städat hemma för jag mår så bra då. Men jag tycker ju att det är så tråkigt att göra det fint. Och jag vill ju köpa onödigt dyra saker på fina affärer.

Och apropå teckningarna så kan man faktiskt inte spara allt. Jag tittar på dem tillsammans med killarna och sen slänger jag dem när de inte ser. Dessutom tycker jag att det är ett enormt slöseri med träd!

Val och livsviktiga besvikelser

Som sagt. Det har väl inte gått någon förbi att det varit val. Skönt att det gick som vi ville och jag känner ingen som är missnöjd.
Fick förfrågan av Michael igår som ville fira men jag var upptagen på förmiddagen med att vara på vår sprillans nya high school och tittade på en pjäs om aladin som barnen hade satt upp. Dessutom var en av mina kompisars dotter med i pjäsen och spelade faktiskt prinsessan! Jag blev väldigt överraskad för hon är verkligen blyg och försynt men på scenen ägde hon! Det var superproffsigt och skolan var jättefin och just så high schoolaktig som jag hade tänkt mig. Jag kunde faktiskt se både Sidney och Douglas gå i korridorerna, stoppa saker i skåpen och spela basket i gymnastiksalen!

Korkade jag tänkte mig inte alls för igår och köpte ingen tidning. Det skulle jag naturligtvis ha gjort. Såg att de redan var värda 4000 kronor. Men, jag brukar tänka så när jag inte har med mig kameran tillexempel, att jag är ju här och suger i mig så mycket det bara går av nuet och att vara här där det händer! Så jag får väl tänka att jag faktiskt höll i den historiska tidningen i går i alla fall!

Fick ett desperat sms av Indira igår kväll. Hon hade inte varit ute på hela dagen. Ni vet, en sån dag när man går omkring i sunkiga myskläder som är nedkräkta (hon har en 5 månaders bebis) och bara stinker och önskar sig någon annanstans. Så vi gick ut i regnet till mexicanaren som ligger på Mainstreet och tog en Margarita tillsammans med Sue som också var bedrövlig för att hon är så stressad över deras flytt. Det var väldigt trevligt!

Jag märker väldigt tydligt att föräldraskapet ändras sakteliga också. Sidney är en så stor kille nu. Han måste hanteras på ett något annorlunda sätt än tidigare. Besvikelser kommer som man skall hantera och relationer diskuteras och det är många världsliga frågor hela tiden. Antar att det bara är början på vad som kommer. Jag är i alla fall glad att han pratar med oss och kan sätta ord på vad han känner. Men jag märker att jag tycker att det är jobbigt att se att han blir så ledsen över vissa saker och att livet liksom kommer till honom, och det är ju som vi alla vet, inte lätt att vara människa!

Bilder och filmstjärnor

Jag vet att det skall finnas något smart sätt att lägga till ett fotoalbum men jag förstår inte hur och orkar inte lägga energi på det nu så jag gör som vanligt. Copy-paste! Fungerar utmärkt. http://picasaweb.google.com/annakropp/HSt2008 Där kan ni se lite bilder som vi tagit under hösten. Tankar ur kameran lite för sällan så det tenderar att bli rätt många bilder varje gång. Har tänkt att jag skall bli bättre på det men inte kommit längre än att jag tänkt på det.

Förresten så vet jag nu vilken film de spelade in och vilken filmstjärna som var här. Det var så långt ifrån George Cloney (skall det vara två o eller inte?) man kan komma. Det var Jessica Alba. Och jag såg henne! Jättelänge. Tillsammans med alla high school elever som just hade slutat skolan och stod och vrålade hennes namn och att de ville gifta sig med henne och andra mindre vackra ord om vad de ville göra med henne.
Filmen de spelade in var "An Invisible Sign of My Own" och har premiär under nästa år. Kunde inte hitta några andra kända namn i listan över vilka som var med. Men annars är imdb.com en fantastisk sajt om man letar något inom film, vad som helst. Allt finns med där.
Hörs då.

Election day

Idag är det election day. Känns stort faktiskt.

Igår kväll kollade Sidney på något program på tv och kom rusande in till mig i köket, (ca 10 steg). Mamma vet du, i morgon skall vi välja ny president!!! Och hade verkligen den sköna tonen i rösten som om det var något jag inte hade en aning om. Att han kom med något stort för första gången. Jättegulligt.
Ialla fall när vi kom till skolan i morse så spelades nationalistisk musik och hela skolan var smyckad i amerikanska flaggor och vimplar. Vi hade fått en notis hem om att barnen gärna fick ha röda, blå eller vita kläder på sig för att fira denna dag, (vilket vi (hrm, jag) glömde men Sidney hittade lite röda, vita och blå färgstänk i den tröjan han hade på sig).
Jag har verkligt svårt att se att det skulle hända i Sverige. Någon som tycker något annat?
I kväll skall jag med spänning följa valet på tv!

I vår park idag är det stor filminspelning igen. Det gick rykten om att det var en George Cloney film men jag såg inte till honom och ingen visste något så det var nog en krydda till historien. De som filmade på plats ville inte berätta ens vad filmen hette. Mycket mystiskt.

Vårat hem har invaderats av nyckelpigor. Vet inte hur många vi har tagit hand om de senaste dagarna men nog är det 10-15 stycken. Underligt, vad vill de oss?

Upp och ner, ner och upp

Vad är det Timbuktu sjunger i "the botten is nådd" ? Man måste må dåligt för att kunna må bra igen! Det är så det är med min hemlängtan. Jag längtar ju verkligen inte hem hela tiden. Har tyckt att vi nog kan stanna här ett bra tag till nu sen jag fick skriva av mig att jag hade hemlägtan. Jag är ju som ni nog har förstått, något ambivalent i min känsla för vad framtiden skall göra med oss.

Har hört ett helt galet bra nytt band som ni måste kolla in. Ni har säkert bättre koll än mig men de heter Glasvegas och här finns ett smakprov http://www.youtube.com/watch?v=CMT418TyRiA helt klart mina nya favoriter!

Indira och jag satt häromdagen på vårat corporate-skitviktiga-business möte och försökte komma på bra saker man kan göra för att tjäna pengar utan att behöva vara slavande arbetare. Vi kom på några bra idéer men vet inte om de var helt genomtänkta. Däremot kanske jag skulle ta och plugga något på distans här. Kollade in lite skrivarkurser men vet inte om jag vågar. Indira är distansinternetlärare för folk som skriver. Nu är ju det på engelska och där är jag inte riktigt än. Men det kanske skulle vara en jättehit. En utlänning som på knagglig skrivarengelska försöker förklara att deras land kanske inte längre är "the land of opportunities". Jag skulle antagligen bli utvisad och aldrig mer få komma tillbaka.

Sen är ju jag ingen riktig genomförare, snarare en idéspruta. Har massor av bra idéer och kan komma på allt in i minsta detalj men sen får någon annan ta över medan jag står bredvid och talar om hur det skall göras. För jag vet hur jag vill ha det och nåde den som gör fel :-) Gjorde någonslags test för hundra år sedan när jag jobbade på Bredbandsbolaget med Peeeeer, min chef, och vi var båda två sådana personligheter. Det var ju ingen bra kombo! Ingen som ville jobba, bara komma på vad vi skulle göra när någonannan skulle jobba.

Såg förresten "What happens in Vegas" i helgen. Om jag inte vore gift, och om Ashton Kutcher inte hängde ihop med en dubbelt så gammal kvinna som han själv så tror jag att han och jag skulle vara ett par. Någonstans skulle vi ha träffats. Det måste ju vara så. Det känns så. Eller så är det bara ett önsketänkande. Jag vet inte. Men han är bra j-vla snygg. Det kanske räcker så. Ja, det gör det. Ibland räcker det med att titta. Titta bara på Beckham. Han är snygg som bara en. Dribblar bollen som en gud. Men öppna för gudsskull inte munnen karl! Det låter fasansfullt och rösten passar absolut inte ihop med hans utseende.

Vet inte hur jag halkade in på denna totalt oviktiga iakttagelse. Det bara hände. I morgon skall jag försöka göra ett picasaalbum så ni kan se bilderna från applepicking och halloween!
Nu är det gonatt!

Halloween, applepicking och sammanbrott

I helgen har det varit halloween. Det är ju en av de största helgerna här. Många barn tycker att det till och med bättre än jul. Vi bor ju i Tarrytown och vår grannstad är Sleepy Hollow......ring a bell? Headless horseman, Johnny Depp, skräckfilm och otrevligheter.
Sleepy Hollow hette tidigare North Tarrytown så ni förstår att det ligger väldigt nära. Därför är det om möjligt ännu större här.
Men i år så hade polisen, pga förra årets galenskaper bland ungdomarna, lagt ett frivilligt utegångsförbud efter klockan åtta. Det var förövrigt ett tv-inslag härifrån när man fick se poliser stå och krossa ägg som var tänkt att kasta på hus och varandra antar jag.
Detta ledde till att halloween firandet i år var ganska avslaget över lag.

Vi började dock dagen med att jag följde med Sidney och hans klass på Applepicking. Vi åkte gul skolbuss norr över till Mahopack som det heter. Otroligt vackert. Lägger upp bilder så ni kan se.
Sidney som är något av en rutinernas man och inte riktigt kan hantera när saker inte är som det brukar (1. jag var med i hans klass 2. det var utflykt med skolan), hade två mindre utbrott. Ett när han behövde gå på toa och det bara fanns bajamajor. Han har blivit lite pryd också så att kissa i en buske var inget alternativ. Tillslut när han såg att klassen gick i väg så tog han sig samman och gick in och gjorde det han skulle i den blå plasthytten.

Mrs Stuart som är ägare till äppelfarmen visade oss runt och pratade om hur man tar hand om äpplena lagrar dem och gör äppelcider bland annat var en mycket mysig tant. De har fått bidrag från staten i år och kommer nu kunna vara farm i många år till. Alla tjoade och klappade händerna inför denna glada nyhet.

När vi gick ut bland alla träd kom nästa ihopbrytning av Sidney. Han tappade sin tand. Nej inte en ny tand, utan den som han hade med sig i fickan. I det höga gräset. Att han hade den med sig var inget jag visste något om.
När barnen fick smaka det första äpplet på farmen så satt Izzy tänderna i det och ut for en tand så hela klassen försökte leta efter den bland gruset. Det gick såklart inte. Så nu var det två tänder som fösvunnit på en timma. När vi sen något senare hade lunch så blev Sidneys lärare getingstucken och hon var allergisk så hon fick ta sin spruta och en annan mamma fick skjutsa henne till doktorn. Fröken grät. I detta läget var jag helt slut och bara ville åka hem. För mycket action på kort tid.

Kvällen blev lyckad men det var som sagt inte lika många barn ute och Sidney var lite besviken över att han heller inte fick lika mycket godis som förra året. Det räckte gott och väl för en sockerchock i alla fall.
Tanken var ju att jag sedan skulle in till manhattan och träffa Mikaela och Jonas men jag ringde dem och de var rätt trötta och det var jag med så vi sågs i går lördag i stället!

En gammal goding till alla Mammor

http://www.youtube.com/watch?v=RxT5NwQUtVM

Gott och blandat

Lite hetsigt sista inlägg. Men så ser livet ut ibland. Det är läskigt att tala om att "här är jag och jag är bra"! Särskilt när man sitter på andra sidan Atlanten och inte har jobbat på väldigt länge. Nåväl, man kan inte vinna om man inte köper lotter!

Igår besökte vi Greenburgh Nature Center som ligger ca 10-15 minuter härifrån. Ett jättemysigt ställe med en stor park med promenadslingor och en massa djur. Det var jag och Douglas, Reine (uttalas Ren) och hennes dotter Lita, Greg med dotter Kyla. Jag visste inte det men Douglas var jätterädd för alla djur som inte hade päls. Barnen får nämligen känna på alla djur om de vill. Till exempel ödlor, ormar, sköldpaddor och igelkottar. Det första djuret de skulle få känna på var en stor sköldpadda och när barnen närmade sig sköldpaddan tror jag han kände att han måste hindra någon slags katastrof för han skrek rakt ut "Don´t touch!!" Märks att han har vuxit upp i stan?

I dag har jag och mina tjejkompisar haft corporate business möte som vanligt. Vi kallar vårat förmiddagskaffe för det, känns som vi avhandlar så många viktiga saker att det är värt en titel av något slag. I dag var det viktigare än någonsin. Susanna skall flytta, det visste vi ju. Men, nu har de fått ett nytt datum. 30 November. Herregud, mitt i Thanksgiving som vi skulle fira med dem i en stuga i skogen. Kommer sakna dem otroligt mycket känner jag nu när det blev så nära och så verkligt. Himla tråkigt känns det. Det som är bra är att de kommer flytta till London och vi kommer kunna åka och hälsa på dem enkelt! Dessutom har de precis köpt ett hus i frankrike och de älskar Sverige och kommer gärna och hälsar på oss där så småningom.

På eftermiddagen har jag och killarna karvat ur pumpor. De blev jättefina om jag får säga det själv. Men vad grejor det var innuti dem. Sidney tyckte det var lite läskigt och ville inte få något på sig.

I morgon är det ju Halloween med trick-or-treat och Sidney och Izzy skall gå tillsammans innan han skall till Michael och gå med honom. Mycket godis blir det.
Han kunde nästan inte somna för han var så förväntansfull inför att få gå med Izzy (som han är kär i).
Sen kom Lita och Reine och hälsade på en sväng. Det är en skön liten tjej som är lika gammal som Douglas men pratar som en en hemmafru i affären :-) Hon babblar konstant. Har ett ordförråd som en vuxen och säger extremt roliga saker. Häromdagen när Reine blev lite arg på henne frågade hon raskt och kavat "are you pissed?" Hmm, undrar var hon hört det?

I går så körde jag förbi ett dekorerat halloween hus och gasade lite extra för jag blev så rädd. I de flesta trädgårdar finns det fejk gravstenar och skelett och annat för att skrämma folk eller bara för att pynta och göra fint.
Men detta hus var täckt med lakan som hängde för fönstren runt om hela huset och det var målat med röd målarfärg som såg ut som blod och det stod "Help me" och "I am trapped here" och massa andra läskiga saker som jag har förträngt. Jag tar ett kort på det i morgon och lägger upp skall ni få se!

Efter all godisjakt imorgon så tar jag tåget in till stan och träffar Mikaela och Jonas i Meatpacking district. Det skall tydligen vara helt galet inne i stan också en helg som denna. Folk klär ut sig och springer omkring och skräms. Jag som är så rädd av mig nu förtiden. Kan inte ens se reklam för en läskig film. Hur skall det gå? Återkommer om det.

Några av er har undrat hur det går med tae kwan don. Nej, det går inte alls. Det var för dyrt och det är inte säkert att jag kommer kunna gå två gånger i veckan (alltid är det något liv som skall räddas i reklamvärlden eller att någon är sjuk eller nå´t annat som man inte kan styra över) och då blir det ännu dyrare per gång så jag la ner det och har i stället börjat prommenera de dagar jag har lämnat D på dagis.

Förresten så såg vi på Obamas 30 minuters reklam på tv här i går kväll. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker att allt han säger är bra. Jag tror på allt han säger. Jag är vansinnigt lättköpt. Blev dessutom alldeles berörd av hans tal. Vad är det med mig nu förtiden?