Hörs på måndag!

Thanksgiving

I går skrev jag ingenting. Jag var riktigt bakis för första gången på, jaa.....sen vi flyttade hit i alla fall tror jag. Vi var ju på supertrevlig och fin restaurang. Färden dit blev enormt stressig för jag verkar inte riktigt kunna planera tid längre.

Nog om det, men mitt i stressen på väg från Grand Central försöker jag hitta en Taxi på Park Avenue. Då slår det mig och jag får en total utomkroppslig upplevelse hela vägen till restaurangen. Just det faktum att jag småspringer längs Park Avenue, jag har koll på läget försöker vinka till en taxi (som alla var fulla av folk). Inser att jag redan är sen och måste ner i tunnelbanan. Springer ner i närmaste hål och hittar rätt tåg på engång och vet vart jag skall hoppa av. Tar en taxi därifrån och kommer direkt till reston och där Anders och Niklas redan väntar med en smarrig cucumbermartini!

Kändes liksom så bra att allt gick så smidigt och att jag visste vart jag skulle och hade koll på läget. Verkligen utomkroppsligt!

På restaurangen så åt vi en fantastisk middag och drack vin. Kan inte dricka rödvin längre, mer än ett glas. Då går det åt pipsvängen. Inte så smart med tanke på att killarna hade lov igår. Tågresan hem sen var en mardröm och Niklas hade köpt ett magasin med massor av parfymprover i som luktade så läskigt så läskigt. När vi klev av tåget sa han att jag var grön i ansiktet.

Idag är det thanksgiving och det känns jättemysigt. Det är nästan så att det är större än jul (det med). Det är lugnt på vår annars så trafikerade gata. Självklart har bageriet öppet och de italienska farbröderna tar sin dagliga kaffe. Annars är de flesta affärer stängda.

http://en.wikipedia.org/wiki/Thanksgiving

Vi skall på middag i kväll med Etienne och Sue och några andra vänner. Sen i morgonbitti så åker vi iväg till stugan som vi lånat.
Thanksgiving är ju en riktigt trevlig helg som jag tycker att vi borde ha anammat i Sverige i stället för Halloween. Utan att vara galet religiös så tar man en stund och funderar över vad man är tacksam för. Det är jättenyttigt att göra det. Ger liksom perspektiv på tillvaron och distans till det vanliga gnället över matlagning, städning och sömnlösa nätter!

Nu är ni kanske så präktiga så ni tänker tacksamma tankar varje dag och det är ju fantastiskt i så fall. Jag gör det inte. Men när jag gör det så inser jag att jag är tacksam för galet mycket saker:

Min familj. Min egen lilla familj och mina föräldrar och svärföräldrar

Mina vänner som fortsätter vara mina vänner fast jag är så långt bort

Mina nya vänner här som stöttar mig i det nya livet

Mig själv

och många andra småsaker som dyker upp varje dag

Så, nu tar jag semester några dagar och återkommer på måndag med en resume över vad som egentligen hände där ute i skogen utan mobiltelefon och internetuppkoppling!

Va f-n då!

Helt plötsligt lyder inte min dator. Jag hade gjort fina styckeindelningar på det tidigare inlägget men det vägrar följa med så jag ber om ursäkt om det bara är en klump med text och svårläst.

En god gärning

Hallå ja, idag har jag köpt denna fantastiska tavla i vår lokala presentbutik, där jag förövrigt skulle kunna göra av med hela Niklas lön. Jag hoppas att mina besökare kommer förstå att jag

bara är en rolig prick och inte elak som jag kom att tänka på efteråt. Tänk om de inte förstår ironin och tror att jag är riktigt illasinnad! Nåja, då får det vara deras förlust!

Den goda gärningen är att jag handlade lokalt. Det borde alla göra. Alltid. Det är himla mysigt också när de tilltalar en med namn och kommer ihåg en från gång till annan. Så, nu börjar alla handla lokalt så vi inte får öde citykärnor, Okej?

Jag har pratat med två andra mammor nu om att jag tycker att de är för hårda mot barnen i skolan. Jag har ju inte berättat det senaste. I går fick jag en lapp hem i ryggsäcken där det står att:

"Your child is presently studying the history of architecture in Ms Harrison´s Art Class. Our Kindergartner students are learning all about the elements of ancient architecture as well as features of Romanesque and Gothic buildings.

In order to bring this unit to life, your child will be taken on a fully guided bus tour of Tarrytown and Sleepy Hollow. Our students will identify columns, arches, domes, steeples, rose windows and other features as they experience our local architecture".

Eeeeeeehhhhh. Bussturen beräknas ta ca 1 timme och 20 minuter. (Lycka till med alla kisspauser!) De skall prata om saker som jag inte har en aning om och som jag definitivt inte hade en aning om eller brydde mig om när jag var 5 år. Sidney kommer hem varje dag och är ledsen för att de inte varit ute och lekt så mycket i skolan. Eller alls. Det är vad han bryr sig om.

Så nu känner jag att detta inte längre är en kulturskillnad utan bara helt galet. Så, jag av en händelse, mötte jag Markus mamma i morse på skolan och vi pratade om ditten och datten och detta dök upp för hon var i klassen när de talade om dessa saker. Hon skakade på huvudet och undrade varför.

Hon var också väldigt fundersam äver lag vad som händer i skolan och vi pratade om vart glädjen och den egna kreativiteten får plats.

Dessutom pratade jag med min utomordentligt kloka väninna Joanne i går kväll också. Så nu kommer vi nog ta upp detta med rektorn, och det känns jättebra. Kanske får vi en förklaring och kanske är vi ute och cyklar, eller så har vi totalt olika inställningar till vart fokus bör ligga i undervisningen av 5 åringar.

Nästa vecka skall jag på en intervju på ett jobb också! Jag var så nervös igår när jag skickade i väg ansökan att jag hade hjärtklappning och andades snabbt och händerna skakade. Och idag hade jag ett svar redan! Det känndes jätteskönt. Oavsett vad så måste jag ju ta mig ur denna hemmabubbla någongång!

Ikväll har, "el Hefe", som är på besök, bjudit ut mig och Niklas på restaurang! Fin restaurang minsann. Nobu. Fint som kattskit i vällingen som Madicken säger. Undrar om det finns någon baktanke?

Några Rättelser och klargöranden

Jo, det var en sak. Jag har ju allt jag vill skriva klart i huvudet och glömmer ibland bort vissa viktiga saker som jag vet och tror att ni vet fast ni inte kan ha en aning om vad som snurrar i min skalle!

Några saker som jag tänkte på på kalaset var

1. det var bara Sidney, Luke och Michael av killarna från klassen. Var det för att de var Markus bästa kompisar eller för att de är de enda icke latino killarna i klassen? Niklas kom hem och sa att han aldrig hade hört talas om Markus. Sidney hade inte nämnt någonting om honom någongång till honom

2. Det spelar ingen roll hur mycket underhållning eller hur fint anordnat någonting är, om barnen vill leka med varandra så gör de det ändå. Eller som i detta fall. Födelsedagsbarnet höll sig undan hela kalaset och kom bara ner när presenterna skulle öppnas. Resten av tiden var han uppe och lekte med sin fantastiska tågbana!

Andra saker som jag märker är att det lätt blir missförstånd när jag skriver och berättar om vissa saker. Men det var ju det jag sa när jag började skriva. Om något låter konstigt eller om jag skriver något som ni inte överhuvudtaget fattar så måste ni säga till så,

1. Vi skall inte flytta, inget är bestämt. Men i mitt huvud så är vi ju på väg hela tiden så jag tänker att, varför skall jag sätta upp en hylla här när vi snart skall flytta, eller varför skall jag fixa med en gardin när vi ändå snart skall flytta och den kanske inte passar någon annanstans.

2. När jag klagar på att vara hemmafru så är det inte så att jag inte fattar att ni inte också gör dessa saker. Men jag känner att jag sällan (aldrig) får ett avbrott från denna hemmasmörja och inte får någon annan input från något jobb eller så. Jag är liksom inte längre duktig på någontig. Ni vet, människans behov av bekräftelse.

Tror det var allt för nu.
Puss och kram

Baciller

Så, idag är det söndag igen. Swisch swisch, så var denna vecka slut. Helgen har varit innehållsrik dock.
Vi hade ju thanksgiving lunch på Sidneys skola i fredags. Det var jättetrevligt och de hade ordnat det mycket bra med alla tänkbara tillbehör, självklart fanns det obligatorisk mac n´ cheese och dagens höjdpunkt, kalkonen! Den hade såklart min perfekta väninnas man gjort. Går inte att tänka sig annat. Hon hade också, självklart, med sig tack kort till rektorn och alla lärare för att de annordnar detta. Perfekt! I de perfektas värld. Inte min.

Återigen fick Sidneys lärare mig att känna mig helt omyndig och inte tillräckligt bra för min sons bästa. De är supergulliga och brinner för att lära barnen allt (på samma gång) men ibland så går det över styr. Enligt mitt sätt att se på saker och ting.
En pappa som jag lärt känna som har en dotter i samma klass som Sidney, är också fotograf. Han tog en massa bra kort på hela klassen och massor bra på Sidney och Douglas (som var med eftersom jag inte hade någon barnvakt). Vi sitter och pratar lite och så säger pappan till Sidney, "jag fick ett jättebra kort på dig när du petar dig i näsan med pennan" och så skrattar vi gott åt det varpå Sidney på skoj stoppar den mot näsan igen, vi skrattade ju och tyckte att det var roligt!
Detta ser dock en av hans fröknar och säger till Sidney på skarpen att om han haft den pennan i näsan så går han omedelbart och slänger den i soporna, dessutom ger en annan fröken en menande blick och de suckar sinsemellan.

Ibland blir jag så trött. Det är väl klart att i den bästa av världar så petar barn inte i näsan, alls. De rapar inte vid matbordet, eller någon annanstans heller, de säger inte högt så alla hör "varför är farbrorn så tjock" eller något annat opassande. Men är det inte lite väl överdrivet att säga till barnen att de måste slänga pennan för att den varit i näsan? Herregud, de har ju desinfektionsmedel till allt, varför inte doppa pennan i det?
Är det bättre att visa upp en slit och släng mentalitet? Oj, den blev lite smutsig, släng! Köp ny!Byt ut! Jag vet inte, antingen har jag blivit helflummig eller så har jag rätt. Och eftersom jag får välja helt själv så har jag naturligtvis rätt!

På lördagen så tog vi det lugnt på förmiddagen och försökte ha det lite mysigt, vi låg i sängen och läste böcker och hade pyjamas på oss fram till lunch. Då mötte vi upp Indira med barn på den lokala Dinern och åt lunch tillsammans. Hon kör förövrigt operation övertalning, på hög nivå. De vill inte att vi flyttar till Sverige inom den närmsta framtiden.

Sen var det dags för födelsedagskalas. Sidney var bjuden till en kille i klassen som heter Markus. Jag hade också med mig en annan kille i bilen. Han hade varit där förut och försökte leda mig till rätt hus. Vi kom in på ett område med skrämmande stora hus, jag var beredd på att vilken sekund som helst skulle det komma vakter eller poliser som undrade varför vi smög omkring med vår bil i deras fina område och stirrade på alla hus (jag försökte ju se husnummren). "Här är det" skrek plötsligt Sidneys kompis. Säkert sju gånger frågade jag om han var säker. Jag hade ingen som helst lust att stå där som ett fån i dörren på fel hus.
Det var rätt. Och det var stort. Och de hade "husfru" (kommer inte på något bra ord). Och de hade aupair och andra barnvakter som passade barnen hela tiden. Så de vuxna inte skulle bli störda i sina samtal och kunde dricka vin och öl ostört. De hade också hyrt in två underhållare som var "vetenskapsmän" och gjorde trix med barnen. De hade också så mycket leksaker i huset att jag tror att Toys r´us ligger i lä. En sjukt stor tågbana i det sjukt stora föräldrasovrummet. Det sovrummet var nästan lika stort som vår lägenhet.
Det var länge sedan jag kände mig så vilsen.

Hur som helst så var de väldigt trevliga och när vi började prata så visade det sig att de var ursprungligen från Estland. De hade släktingar i Göteborg. Återigen så krymper världen.

I dag var vi och tittade på ett hus som några bekanta skall hyra ut. Mannen i familjen hade ett företag som Lehman brothers stod bakom och när de gick i putten så gjorde även hans företag det. Nu har han dock fått jobb i Dallas, Texas och behöver hyra ut huset här. Den enes död den andres bröd eller hur man säger. Huset var perfekt för oss. Lagom storlek och väldigt fräscht. Dessutom ligger det bara några hus i från några vänner till oss och Sidneys skolbuss stannar precis utanför huset. De har en fin trädgård och jaa, jag skulle verkligen vilja bo där! Dessutom när vi får besök så finns det ett separat gästrum! Ingen behöver sova på soffan mer!
Jag återkommer med mer info.

Fredag!

I dag har jag lite svårigheter att skriva. Douglas har lyckats pilla bort fler tangenter på min dator och jag får inte tillbaka bokstaven "i" ordentligt. Så jag måste liksom banka till den för att det skall bli något.
Sitter och funderar på om jag skall ta en prommenad, läsa tidningen, vika tvätt eller lägga mig och vila en stund. Har inte alls bestämt mig än. Såna världsliga problem :-)

Jag var ute igår med några tjejer. Vi åkte in till Manhattan och skulle åka skridskor på Rockefeller center. Sue ville göra det innan de flyttar tillbaka till England. Nu lyckades vi inte riktigt tajma in det med tiderna. Otippat. Vi kom i slutet av en session och sen skulle de spola isen, vilket skulle betyda att vi hade 15 minuter att åka och sen ta oss till restaurangen vi skulle till. Vi bestämde att vi skulle fundera på saken över en öl på en Irländsk pub i närheten.

När vi funderat färdigt bestämde vi oss för att hoppa över skridskoåkningen, Sue trodde att hon skulle slå ihjäl sig om hon gav sig ut på isen med en öl i kroppen!

Vi begav oss istället till en jättetrevlig Koreansk restaurang. Det var en massa plockgrejor och man grillade sin mat på bordet. Jag fick ett hysteriskt skrattanfall när vi frågade om vad en sak var och jag tyckte att han sa "cheese snail" Jag vet fortfarande inte riktigt vad han sa men det var verkligen snigel.....

När vi sen missade tåget, eller rättare sagt tiden så var vi tvugna att skynda oss så vansinnigt för att åtminstone vara hemma till 12. Så vi 5 hoppade in i en taxi och jag sa "ta oss till Grand Central"! Varpå han sa, "är du inte klok, ni är 5, jag kan bli av med körkortet". Det tyckte jag inte var något problem alls, jag sa att någon av oss kunde ligga på golvet och vi skulle vara såååå tysta. Och var väldigt påstridig. Jag ville verkligen inte missa tåget. Hade ju barnvakt och kände att jag var sen redan som det var.

Till slut gav han med sig och skakade på huvudet åt mig när jag talade om vilken bra man han var som hjälpte oss med detta! Mina vänner sa att de inte sett mig så fokuserad och bestämd förut! Men se vad bra det gick! Vi hann med tåget.

Skall snart iväg på thanksgiving lunch i Sidneys skola. Hoppas det blir trevligt. Jag hade tänkt att ta med mig Douglas fast vi fått 2 brev hem där det står att man inte får ta med syskon. Men vad skall jag göra då? Just nu känner jag att jag inte riktigt har något alternativ.

Några har frågat om vilka betyg Sidney fick. Han fick alldeles utmärkta betyg. Särkilt i Art, Music och Physical Exercise!

Och Hörrni! Vad skönt att det är fredag i dag!!!

Andras ungar och mina barn - Andras barn och mina ungar?

Hallå ja! Nu ni.
Igår fick Sidney sitt första betyg. Det kom i brevlådan och jag var helt oförberedd. Ett riktigt betyg. I 11 olika kategorier samt ett omdöme och en sammanställning över frånvarodagar och förseningar! Getoutahere!!! Så kan man väl inte göra! Med 5 åringar!?
På ett sätt var detta bra, jag har länge undrat var jag står i denna betygsdiskussion. Nu vet jag. Låt barnen vara. Sluta bedöma dem hela tiden. Jag blir vansinnig!

Strax innan jag fick betyget i brevlådan så fick jag någonslags reprimand av en mamma på väg ut ur klassrummet när jag lämnat S på morgonen. Hon sa att Sidney sagt att hennes son hade spretigt hår. Och nu ville han inte gå till skolan och han försökte platta till håret.

Självklart så får man inte reta någon eller säga elaka saker till någon. Och jag tror faktiskt inte heller att min son gjort det. Sånt pratar vi om, han är väldigt medveten om vad som är rätt och fel. Jag vet, det är nu ni skall gå tillbaka och se, vad var det nu hon skrev i rubriken? Andras ungar och mina barn - Andras barn och mina ungar? Inte visste vi att Anna tyckte att hennes barn var så perfekta.
Nej, det tycker jag absolut inte. Jag tycker mig veta alla fel och brister de har och Sidney har ju inte varit och är inte direkt det "enkla" barnet. Det kan jag med klarhet konstatera efter att Douglas kommit in i familjen. Jag förstår varför så många inte kunde förstå vad jag pratade om när jag beklagade mig över honom när han var mindre (eller nu med för den delen) de hade eller har barn som är som Douglas. Så som barn är mest. Tjorvar lite men ger efter när de förstår att mamma och pappa är de som bestämmer. Inte som får blackouter av ilska.

I alla fall så vet jag att denna lilla kille är en riktig liten lipsill. Usch vad elak jag är, så fååår man bara inte säga om de små liven. Men det är sant. Hela tiden är det något som är fel. Och han piper och gnäller. Och, jag tror att Sidney möjligtvis kommenterade så som barn gör, att hans hår står rakt upp. Det gör ju det! På riktigt.
Nu bad hans mamma mig att tala med Sidney om detta. Vad skall jag då göra?

Självklart så frågade jag om han hade sagt något om pojkens hår och att om han nu hade gjort det så hade han blivit ledsen och att man inte kan kommentera såna saker utan hålla det för sig själv för ingen vill ju bli retad eller vara annorlunda.
Vad vi kvinnor är bra på att förstora upp saker och lägga dåligt samvete på varandra utan att veta om det.
Vad skulle hända om vi lät barnen reda ut saker själva med vår vägledning, skulle det sluta som i Flugornas herre eller skulle de komma med kreativa lösningar? Inte vet jag men jag vet att vi tror att vi skyddar våra barn genom att lösa deras problem åt dem.

Niklas är i LA. Åkte i morse. Känns riktigt tråkigt faktiskt. Han kommer hem på lördag kväll. De är utanför stan någonstans i öknen och spelar in film. Nattetid. Det är jag inte direkt avis på men jisses vad skönt att få komma iväg hemifrån 4 dagar!

Överraskningar

Nu blev det några dagars icke skrivande. Helgerna går ju så fort och är ibland så uppbokade så jag får inte riktigt till det.

I fredags var det himla trist väder och jag hade galet ont i nacken och var trött som en.......vet inte om det finns någon liknelse? I alla fall gick jag och lade mig och sov när alla barn var ute ur huset. Jag sov faktiskt till det var dags att hämta lillkotten. När han var hämtad så gick jag över till Indira med lunch och kaffe så var vi där tills det var dags att hämta nästa barn vid bussen. När han var hämtad så gick vi till vår glassbutik som har äkta hemlagad glass. Det doftar underbart när man sticker in näsan på Main street sweets! Där frossade vi i olika sorters glass tills det var dags att gå hem.

Vi har under veckan försökt planera en överrasknings-avskeds-fest för Sue och Etienne. Det har inte varit lätt för hon har varit sjuk och vi visste inte om hon skulle bli frisk i tid. Överraskningen skulle vara på en bar här i Tarrytown och vi hade ordnat med en buffé och i stort sett alla deras vänner de fått under de tre år de bott här kunde komma. Planen var att de skulle ut och ta en drink med ett par som de umgåtts med en del och ursäkten var att de kunde inte träffas någon annan dag än i lördags innan Susanna och Etienne flyttar. Problemet var också det att Sue hade ett stort prov på dagen inne på Manhattan.
Så på lördag morgon får Nicole ett sms där det står att de vill ställa in kvällens aktivitet med dem. Hon sa också att de inte hade någon barnvakt!!

Eftersom detta överhuvudtaget inte fanns med i vår planering måste vi ju på något sätt övertyga dem. Det gick inte så till slut fick Indira lägga sig i och ringa och säga att " fråga inga frågor. Vi har barnvakt åt er. Berätta inget för Etienne!"

Allt blev jättelyckat och alla hade kul så vitt jag vet. De blev superglada och Susanna vill nu absolut inte flytta. Vi hade också barnvakt och det funkade jättebra.
Såååå skönt att det funkar så himla bra med barnen nu. De blir så glada när någon annan kommer hit och bryr sig om dem och bara dem!

En absurd sak som hände på festen var. Och nu blev jag osäker om detta var så bra att dela med sig av. Men nu gör jag det.
Jag står och pratar med två kvinnor som är mellan 45-50, varav den ena är lesbisk, arkitekt och bor tillsammans med sin fru och deras adopterade ryska son. Den andra kvinnan är en egenföretagande it konsult, (vi skall förövrigt fira thanksgiving med henne nästa vecka).

Mitt uppe i en diskussion så frågar arkitektkvinnan om itkvinnan vet var någonstans man kan få tag på bra "pot" nuförtiden. Mina oskulsdsfulla ögon ville bara ploppa ut och jag försökte se normal ut. De hamnade i samtal om hur varför och när det var bra med "pot" och att det var fruktansvärt att man kunde få längre fängelsestraff för potsmoking än för våldtäkt. Och det kan jag väl hålla med om. Men det är så svårt för mig att ha ett modest förhållninssätt till knark. Kan bara inte. Och här är det så vanligt. Särskilt bland lite äldre. Är det inte märkligt?

Direkt på söndag morgon bar det av in till Manhattan och Bloomingdales (Bloomis) för att ta en fika med Maria och Greger som var här på besök från Sverige. Det var ju himla trevligt. Men, väldigt stressigt för vi skulle ju också på svenska skolan klockan halv tre. Swisch, swisch så var helgen slut!
Vi avslutade i alla fall söndagen med att komma tillbaka hem från skolan och upptäcka att värmen var avslagen, och att ett fönster stått öppet hela dagen. Det var 13 grader inne i lägenheten! Då eldade vi i vår öppna spis, tände miljoner värmeljus gjorde fantastiskt god mat (tack Niklas, det är så mycket godare när någon annan lagar mat) och bara hade en mysig kväll!

I dag har jag varit på IKEA och shoppat lite. Har kommit på att jag bara tänker att vi snart skall flytta så jag myser inte till det något här hemma. Men idag så köpte jag såna saker som jag har tänkt att det skulle vara fint att ha hemma. Jag köpte en stuvbit i tyghörnan som jag har satt upp i köksfönstret. Jag har ju inte någon symaskin så jag strök och tejpade med gaffatejp, sen spikade jag fast den. Det blev så bra så. Köpte också två lampor till köket/matplatsen. Blev också väldigt bra. Sen blev det lite andra saker också. Och en våg. Det här går ju inte längre. Nu får det vara nog.

I hjärtat av Amerika

Nu har jag lite att berätta. Har sett det amerikanska sammhället ytterligare ett skikt längre in. jättespännande.

Igår var jag på middag med ett gäng mammor som alla haft eller har barnen på samma dagis som Douglas går nu och där Sidney gick förra året. För det första så kan jag ju berätta att jag är ung i sällskapet. Det är kul!

Detta var första gången jag liksom kom in i hjärtat av Tarrytown. Alla känner alla eller känner någon som......Det är verkligen en riktigt liten småstad strax utanför den storastora staden.
En av tjejerna hade precis slagit igen sin barnklädes affär som hon haft i 7 år pga sämre tider och att de inte riktigt hade tid längre. En annan kvinna var gift med han som har den lokala spritbutiken. En tjej jobbar dels på mataffären och dels på en av de italienska "fin" restaurangerna. En tjej har just sagt upp sig från sitt jobb hon haft i 17 år så hon kan bli heltids hemmamamma.
Så, alla pratade såklart om valet och vad som händer med usa:s ekonomi. Vi (jag och Niklas) är ju ganska skyddade från de diskussionerna annars och har heller ingen historik om hur det brukar se ut eller vara.
Självklart följer vi nyheter och läser tidningar men det är ju inte "joe the plumber" :-)

De berättade att det brukade vara mycket mer folk ute på restaurangerna och det var alltid fullt på mexicanaren vi var på. Det var det inte i går kväll men jag tycker inte heller att deras mat är så himla fantastisk så....de berättade om hur det är mycket tuffare för alla affärer för att det inte finns så bra parkering på Mainstreet. De berättade också om att nere vid vattnet där de just nu bygger nya jättefina lägenheter och radhus, kommer det flytta några restauranger som nu ligger på Mainstreet. Det verkar som om utbudet kommer ändras helt inom några år här i vår lilla stad.

En annan grej var att jag för första gången träffade någon som faktiskt var deppig över valet! Det, var läskigt. Hon gillade alltså Mc Cain och Palin. Mycket märkligt. Men hon var lite hispig också.

I kväll har jag varit på litteracy night på Sidneys skola. Vi föräldrar fick lära oss hur barnen lär sig läsa och skriva. Bra, absolut men ibland blir det lite skitnödigt. Liksom som att de inte skulle lära sig läsa om man inte trugar det på dem när de är 5. Herregud, låt lusten komma till dem.

Det behöver väl inte vara så allvarligt hela tiden. En mamma räckte till och med upp handen och frågade om det var dumt att hon läste lite tjockare kapitelböcker eftersom det kunde vara svårt för barnet att hänga med i språket! Vad hände med lust och nyfikenheten undrar jag!!
Jag menar absolut inte att det är fel det de gör. Inte alls, de är helt fantastiska och Sidney läser faktiskt lite redan. Men, jag tycker inte att det är så bråttom. Det märks så stor skillnad här tycker jag. Att man måste utmärka sig och vara så duktig hela tiden. Snacka om press vi sätter på barnen. Jaja, det finns bra och dåliga sidor med allt. Så är det bara.

Har varit hos kirurgen idag som tittade på min knöl också och den är helt ofarlig och skall tas bort den 4:e december när Douglas är på dagis. Lite lokalbedövning och lite skära och sy och sen är jag som ny igen och kan hämta honom som vanligt. Härligt! Nu behöver jag inte kallas kamelen längre :-)

Var på husvisning idag också. Inte för att vi skall köpa något utan för att jag är så nyfiken. Vad får man egentligen för pengarna? Det var ett jättegulligt litet hus som ligger centralt med liten tomt och som behövde massor med renovering. Skulle kunna bli jättefint, men vi skall absolut inte köpa hus här som skall renoveras när våra pappor är på andra sidan atlanten :-) Hur skulle det gå!

Här är länken till huset om ni vill se, det är lite skillnad mot svenska hus, så mycket kan jag säga.
http://realestate.nytimes.com/sales/detail/297-0711441/CHARMING-IN-TOWN-COLONIAL-NY-10591

Alla andra då?

Förresten så tycker jag ni är dåliga att tala om hur ni mår! Berätta då. Skriv till mig!
puss

Att vara eller icke vara

Jag läser en annan blogg av en tjej som bor ca 10 minuter härifrån. De kom hit hela familjen i sommras. I ett av hennes senaste inlägg så skriver hon om hur bra hon tycker att det är att vara hemmafru. Å, vad jag önskar att jag också kunde skriva det.

Visst är det skönt att barnen har det lugnt och skönt och slipper stressa till och från dagis i ottan och visst är det bra att jag är hemma och hämtar upp dem från skola och dagis blablabla. Men, allt det andra då. Denna rövarkula till hem som konstant är full av tvätt, smutskläder, disk, gammal mat på golvet mat som skall planeras och köpas in och allt annat som just nu står mig upp i halsen! Jag känner mig inte som någon bra eller god hemma fru alls faktiskt.

Det är lätt att säga att det är självvalt men jag valde det när jag inte visste hur det skulle vara! Man kan inte veta om man inte provar! Nu har jag provat. Detta ligger inte för mig. Nu är inte alternativet särskilt lockande heller så tills vidare får det vara så här och vem vet. När min värsta pms är över kanske jag känner annorlunda!

Veteraner och arga barn

I dag har det varit "Veterans Day" det betyder att vi hyllar alla som varit med i krig. Det betyder också att det är någon slags helgdag. Jag har inte riktigt, alls förresten, förstått det där med alla helgdagar här. Det är ju bara skolorna som är stängda. Alla jobbar ju som vanligt. Men det är klart att det är ju därför alla har "sitters" alltså barnvakter. För ingen är ledig på de lediga dagarna!

I alla fall bestämde vi oss för att följa med Luc och hans mamma, Lucs kusiner och deras mamma till Bronx Zoo. Dottern i den familjen heter Sydney. Det tycker min Sidney ar jättekonstigt.
Jag hade en sån känsla i magen att det skulle kunna gå precis hur som helst med så många barn och jag skulle nog ha följt den känslan.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på om man får de barn man förtjänar eller de barn man klarar av? Ni hör att det är lite olika klang i de uttrycken va´? En som är lite mer negativ än den andra. Om jag skulle ha fått de barn jag förtjänar så måste jag ha gjort mycket galet i mina dar, men om jag fått de barn jag klarar av så måste jag vara en riktigt redig person!
I dag tänkte jag mest på om jag verkligen hade gjort så många galenskaper i mitt tidigare liv!

Ialla fall var det himla trevligt att vara på Zoo när det var lite kallare ute för djuren var riktigt pigga och alerta. Det roligaste var när Douglas, som vägrade lämna isbjörnen, stod och skrek till honom att han skulle bada! När jag sa att de andra väntade på oss och att vi måste gå så blev han helt tokig och bara skrek "neeeeeej, baaaaaaaadaaaaaaa, börnen!" Förstod inte riktigt besattheten men rätt som det var så sa han bara "hej då börnen" och vinkade och gick.

Han har verkligen tagit sig ton här i familjen i kväll så blev han galet arg också för att han inte fick titta på "mobi" vilket är movie. Jag kan se att han försöker ta över Sidneys sätt att vara när han är arg, men Douglas vet ju inte riktigt hur han skall handskas med sin ilska efter det att han gått in på sitt rum och smällt i dörren. Jag och Niklas fnissar lite åt att han står där inne och funderar "jaha, vad skall jag göra nu då, undrar vad Sidney gör när han smällt igen dörren".

I söndags var vi på en supertrevlig brunch hos Michael, min pappakompis som också har varit kock tidigare. Det var mycket trevligt och det var väl ca 10-12 vuxna och minst lika många barn. Men det gick jättebra och maten var super!

Har drabbats av ett galet smärtsamt nackspärr också, vilka krämpor som dyker upp. Blir det så när man fyller 35 eller är det priset jag får betala bara?

Överlevnadsinstinkter

Vad skulle man göra om man visste att man levde begränsad tid framöver? Läskiga tankar som man inte alltid ägnar så mycket tid. Då vore man ju rätt pessimistisk om man gick omkring och trodde att den sista dagen var kommen. Men, låt säga att man skulle få besked att en läskig sjukdom lurade runt hörnet. Vilken typ av överlevare är jag? Skulle jag lägga mig ner och dra täcket över huvudet och vänta på domedagen eller skulle jag skriva en lista på saker jag ville göra innan det var för sent? Lite av båda tror jag.

Jag är inte mano eller så, tro inte att jag går omkring med svarta tankar. Men igår kväll hittade vi en stor knöl (äggstorlek) på min rygg. Som inte varit där förut och som kom från ingenstans. Idag var jag till doktorn och tydligen så är det någon slags fettknöl som bestämt sig för att snabbt bygga bo på min rygg. Jag tycker att det är så vidrigt att jag bara vill ta bort den pronto och på torsdag skall jag träffa en kirurg.

Mellan tiden igår kväll (ca klockan 18) och i dag klockan 12 när jag hade tid, så funderade jag ju på alla tänkbara lösningar. Vad kunde detta vara? Dessutom la jag på lite av att det inte, så vitt jag vet, finns någon i den närmsta släktkretsen som har eller har haft några allvarliga sjukdomar och den statistiken är ju lite skev. Med denna enkla matematik förstod jag ju att jag var drabbad av det hemskaste av hemska.

Vilken överlevare är jag då? Jag har ingen aning men jag vet att jag skulle tvinga Niklas att sluta arbeta, ta barnen ur skolan för en tid och bara umgås!

Hoppas att jag aldrig behöver fatta det beslutet.

Min fantastiska man!

Det är ju som bekant inte lätt med relationer. Det kräver hårt arbete, svett, tårar, kramar och mycket kärlek.
Niklas har ju kanske inte varit omnämnd så ofta i min blogg. Men han jobbar ju hårt på sitt håll. Han jobbar hårt för att det skall gå bra för företaget och för att vi skall ha det bra på hemmaplan, kommer hem till en trött och ibland kanske inte alltför glad fru. Jag vill för inget i livet byta med honom just nu.

Om jag nu får skryta lite och tillägna detta inlägg honom, så har han celebert besök på jobbet idag. Han har ju varit med lite här och där i New York och pratat för svenska företag och framförallt om reklambranschen och B-Reel så nu idag kommer Svenska handelsministern, VD:n för svenskt näringsliv (tror jag att det var) Svenska konsuln i NY och några andra hangarounds på besök för att se hur och vad de gör för att lyckas i denna stora stad! Det tycker jag är helt fantastiskt! Det är min gubbe det!

Rädda skogen!

Det är jobbigt när man kommer så nära sig själv att man vet att det är ingen annan det är fel på. Det är jag!
Nu är det inga stora saker men till exempel så vet jag innerst inne att det inte är barnen som ställer till oreda här hemma. Det är jag. Jag är en riktig slarver. Det är ju jag som släpper kläder där jag står. Det är ju jag som inte orkar tömma diskmaskinen så att all disk växer som ett berg på diskbänken och jag blir irriterad på att ingen tar reda på skiten. Det är ju jag som inte damsuger så det ligger smulor och matrester överallt. Det är jag som inte bäddar sängarna så det blir sådär superlockande att hoppa i dem när man är 5 och 2 år.
Men, det är faktiskt inte jag som lägger ett lager av leksaker över hela lägenheten och det är inte jag som släpar in pinnar och stenar och ett ton nya teckningar varje dag från skolan.

Det jag vill komma till är att jag tror att jag måste komma överens med min känsla för hur jag vill ha det hemma och vad jag orkar göra. Det, är en asjobbig matematik. Ungefär som att jag tycker att jag har alldeles för god smak och dyra vanor för min inkomst. Jag får det inte att gå ihop. Jag vill att det skall vara fint och städat hemma för jag mår så bra då. Men jag tycker ju att det är så tråkigt att göra det fint. Och jag vill ju köpa onödigt dyra saker på fina affärer.

Och apropå teckningarna så kan man faktiskt inte spara allt. Jag tittar på dem tillsammans med killarna och sen slänger jag dem när de inte ser. Dessutom tycker jag att det är ett enormt slöseri med träd!

Val och livsviktiga besvikelser

Som sagt. Det har väl inte gått någon förbi att det varit val. Skönt att det gick som vi ville och jag känner ingen som är missnöjd.
Fick förfrågan av Michael igår som ville fira men jag var upptagen på förmiddagen med att vara på vår sprillans nya high school och tittade på en pjäs om aladin som barnen hade satt upp. Dessutom var en av mina kompisars dotter med i pjäsen och spelade faktiskt prinsessan! Jag blev väldigt överraskad för hon är verkligen blyg och försynt men på scenen ägde hon! Det var superproffsigt och skolan var jättefin och just så high schoolaktig som jag hade tänkt mig. Jag kunde faktiskt se både Sidney och Douglas gå i korridorerna, stoppa saker i skåpen och spela basket i gymnastiksalen!

Korkade jag tänkte mig inte alls för igår och köpte ingen tidning. Det skulle jag naturligtvis ha gjort. Såg att de redan var värda 4000 kronor. Men, jag brukar tänka så när jag inte har med mig kameran tillexempel, att jag är ju här och suger i mig så mycket det bara går av nuet och att vara här där det händer! Så jag får väl tänka att jag faktiskt höll i den historiska tidningen i går i alla fall!

Fick ett desperat sms av Indira igår kväll. Hon hade inte varit ute på hela dagen. Ni vet, en sån dag när man går omkring i sunkiga myskläder som är nedkräkta (hon har en 5 månaders bebis) och bara stinker och önskar sig någon annanstans. Så vi gick ut i regnet till mexicanaren som ligger på Mainstreet och tog en Margarita tillsammans med Sue som också var bedrövlig för att hon är så stressad över deras flytt. Det var väldigt trevligt!

Jag märker väldigt tydligt att föräldraskapet ändras sakteliga också. Sidney är en så stor kille nu. Han måste hanteras på ett något annorlunda sätt än tidigare. Besvikelser kommer som man skall hantera och relationer diskuteras och det är många världsliga frågor hela tiden. Antar att det bara är början på vad som kommer. Jag är i alla fall glad att han pratar med oss och kan sätta ord på vad han känner. Men jag märker att jag tycker att det är jobbigt att se att han blir så ledsen över vissa saker och att livet liksom kommer till honom, och det är ju som vi alla vet, inte lätt att vara människa!

Bilder och filmstjärnor

Jag vet att det skall finnas något smart sätt att lägga till ett fotoalbum men jag förstår inte hur och orkar inte lägga energi på det nu så jag gör som vanligt. Copy-paste! Fungerar utmärkt. http://picasaweb.google.com/annakropp/HSt2008 Där kan ni se lite bilder som vi tagit under hösten. Tankar ur kameran lite för sällan så det tenderar att bli rätt många bilder varje gång. Har tänkt att jag skall bli bättre på det men inte kommit längre än att jag tänkt på det.

Förresten så vet jag nu vilken film de spelade in och vilken filmstjärna som var här. Det var så långt ifrån George Cloney (skall det vara två o eller inte?) man kan komma. Det var Jessica Alba. Och jag såg henne! Jättelänge. Tillsammans med alla high school elever som just hade slutat skolan och stod och vrålade hennes namn och att de ville gifta sig med henne och andra mindre vackra ord om vad de ville göra med henne.
Filmen de spelade in var "An Invisible Sign of My Own" och har premiär under nästa år. Kunde inte hitta några andra kända namn i listan över vilka som var med. Men annars är imdb.com en fantastisk sajt om man letar något inom film, vad som helst. Allt finns med där.
Hörs då.

Election day

Idag är det election day. Känns stort faktiskt.

Igår kväll kollade Sidney på något program på tv och kom rusande in till mig i köket, (ca 10 steg). Mamma vet du, i morgon skall vi välja ny president!!! Och hade verkligen den sköna tonen i rösten som om det var något jag inte hade en aning om. Att han kom med något stort för första gången. Jättegulligt.
Ialla fall när vi kom till skolan i morse så spelades nationalistisk musik och hela skolan var smyckad i amerikanska flaggor och vimplar. Vi hade fått en notis hem om att barnen gärna fick ha röda, blå eller vita kläder på sig för att fira denna dag, (vilket vi (hrm, jag) glömde men Sidney hittade lite röda, vita och blå färgstänk i den tröjan han hade på sig).
Jag har verkligt svårt att se att det skulle hända i Sverige. Någon som tycker något annat?
I kväll skall jag med spänning följa valet på tv!

I vår park idag är det stor filminspelning igen. Det gick rykten om att det var en George Cloney film men jag såg inte till honom och ingen visste något så det var nog en krydda till historien. De som filmade på plats ville inte berätta ens vad filmen hette. Mycket mystiskt.

Vårat hem har invaderats av nyckelpigor. Vet inte hur många vi har tagit hand om de senaste dagarna men nog är det 10-15 stycken. Underligt, vad vill de oss?

Upp och ner, ner och upp

Vad är det Timbuktu sjunger i "the botten is nådd" ? Man måste må dåligt för att kunna må bra igen! Det är så det är med min hemlängtan. Jag längtar ju verkligen inte hem hela tiden. Har tyckt att vi nog kan stanna här ett bra tag till nu sen jag fick skriva av mig att jag hade hemlägtan. Jag är ju som ni nog har förstått, något ambivalent i min känsla för vad framtiden skall göra med oss.

Har hört ett helt galet bra nytt band som ni måste kolla in. Ni har säkert bättre koll än mig men de heter Glasvegas och här finns ett smakprov http://www.youtube.com/watch?v=CMT418TyRiA helt klart mina nya favoriter!

Indira och jag satt häromdagen på vårat corporate-skitviktiga-business möte och försökte komma på bra saker man kan göra för att tjäna pengar utan att behöva vara slavande arbetare. Vi kom på några bra idéer men vet inte om de var helt genomtänkta. Däremot kanske jag skulle ta och plugga något på distans här. Kollade in lite skrivarkurser men vet inte om jag vågar. Indira är distansinternetlärare för folk som skriver. Nu är ju det på engelska och där är jag inte riktigt än. Men det kanske skulle vara en jättehit. En utlänning som på knagglig skrivarengelska försöker förklara att deras land kanske inte längre är "the land of opportunities". Jag skulle antagligen bli utvisad och aldrig mer få komma tillbaka.

Sen är ju jag ingen riktig genomförare, snarare en idéspruta. Har massor av bra idéer och kan komma på allt in i minsta detalj men sen får någon annan ta över medan jag står bredvid och talar om hur det skall göras. För jag vet hur jag vill ha det och nåde den som gör fel :-) Gjorde någonslags test för hundra år sedan när jag jobbade på Bredbandsbolaget med Peeeeer, min chef, och vi var båda två sådana personligheter. Det var ju ingen bra kombo! Ingen som ville jobba, bara komma på vad vi skulle göra när någonannan skulle jobba.

Såg förresten "What happens in Vegas" i helgen. Om jag inte vore gift, och om Ashton Kutcher inte hängde ihop med en dubbelt så gammal kvinna som han själv så tror jag att han och jag skulle vara ett par. Någonstans skulle vi ha träffats. Det måste ju vara så. Det känns så. Eller så är det bara ett önsketänkande. Jag vet inte. Men han är bra j-vla snygg. Det kanske räcker så. Ja, det gör det. Ibland räcker det med att titta. Titta bara på Beckham. Han är snygg som bara en. Dribblar bollen som en gud. Men öppna för gudsskull inte munnen karl! Det låter fasansfullt och rösten passar absolut inte ihop med hans utseende.

Vet inte hur jag halkade in på denna totalt oviktiga iakttagelse. Det bara hände. I morgon skall jag försöka göra ett picasaalbum så ni kan se bilderna från applepicking och halloween!
Nu är det gonatt!

Halloween, applepicking och sammanbrott

I helgen har det varit halloween. Det är ju en av de största helgerna här. Många barn tycker att det till och med bättre än jul. Vi bor ju i Tarrytown och vår grannstad är Sleepy Hollow......ring a bell? Headless horseman, Johnny Depp, skräckfilm och otrevligheter.
Sleepy Hollow hette tidigare North Tarrytown så ni förstår att det ligger väldigt nära. Därför är det om möjligt ännu större här.
Men i år så hade polisen, pga förra årets galenskaper bland ungdomarna, lagt ett frivilligt utegångsförbud efter klockan åtta. Det var förövrigt ett tv-inslag härifrån när man fick se poliser stå och krossa ägg som var tänkt att kasta på hus och varandra antar jag.
Detta ledde till att halloween firandet i år var ganska avslaget över lag.

Vi började dock dagen med att jag följde med Sidney och hans klass på Applepicking. Vi åkte gul skolbuss norr över till Mahopack som det heter. Otroligt vackert. Lägger upp bilder så ni kan se.
Sidney som är något av en rutinernas man och inte riktigt kan hantera när saker inte är som det brukar (1. jag var med i hans klass 2. det var utflykt med skolan), hade två mindre utbrott. Ett när han behövde gå på toa och det bara fanns bajamajor. Han har blivit lite pryd också så att kissa i en buske var inget alternativ. Tillslut när han såg att klassen gick i väg så tog han sig samman och gick in och gjorde det han skulle i den blå plasthytten.

Mrs Stuart som är ägare till äppelfarmen visade oss runt och pratade om hur man tar hand om äpplena lagrar dem och gör äppelcider bland annat var en mycket mysig tant. De har fått bidrag från staten i år och kommer nu kunna vara farm i många år till. Alla tjoade och klappade händerna inför denna glada nyhet.

När vi gick ut bland alla träd kom nästa ihopbrytning av Sidney. Han tappade sin tand. Nej inte en ny tand, utan den som han hade med sig i fickan. I det höga gräset. Att han hade den med sig var inget jag visste något om.
När barnen fick smaka det första äpplet på farmen så satt Izzy tänderna i det och ut for en tand så hela klassen försökte leta efter den bland gruset. Det gick såklart inte. Så nu var det två tänder som fösvunnit på en timma. När vi sen något senare hade lunch så blev Sidneys lärare getingstucken och hon var allergisk så hon fick ta sin spruta och en annan mamma fick skjutsa henne till doktorn. Fröken grät. I detta läget var jag helt slut och bara ville åka hem. För mycket action på kort tid.

Kvällen blev lyckad men det var som sagt inte lika många barn ute och Sidney var lite besviken över att han heller inte fick lika mycket godis som förra året. Det räckte gott och väl för en sockerchock i alla fall.
Tanken var ju att jag sedan skulle in till manhattan och träffa Mikaela och Jonas men jag ringde dem och de var rätt trötta och det var jag med så vi sågs i går lördag i stället!