Vardagliga bestyr

Läste ut "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini i natt. Fantastisk bok om livet i Afghanistans Kabul. Vill genast läsa "Flyga drake" som var den första boken. Det är svårt att ta in att livet faktiskt ser så galet olika ut. Särskilt när det är så stor skillnad. Dystert.
Och egentligen inget jag behöver nu men jag kan ju inte sluta läsa när jag väl har börjat läsa en bok som jag gillar. Jag har något slags hetsmoment i kroppen och det gäller verkligen inte bara böcker. Det gäller godis och mat och allt annat som korsar min väg och som jag känner att jag brinner för. Då är det bara det som gäller och jag gör allt för att få det att funka. Typ äta slut på godiset. Läsa ut boken i arla morgonstund. Eller som nu, när boendet i Sverige håller på att äta upp mig och jag väger för och nackdelar med precis allt. Måste. Sluta. Tänka. På. Det.

På samma sätt kan jag lätt ignorera saker som jag inte tycker är intressanta eller som jag tycker är tråkiga. Jag har till exempel någon slags fobi mot att posta saker. Liksom att gå till posten. Har haft buntar här hemma som borde postas. Som jag sett varje dag och som fått mig att må dåligt men som jag lätt ignorerat och tänkt. I morgon. I morgon finns det alltid något annat att göra och så kan det gå flera veckor. Fast igår gjorde jag det. Jag tog mig i kragen och gick till posten direkt när de öppnade. Och jag skickade i väg det som skulle skickas. Det kändes så bra att jag inte tyckte att jag behövde göra något annat av värde den dagen. Jag hade ju för gudsskull varit till Posten!

En annan grej som vi skulle ha gjort väldigt länge är att skaffa mig ett amerikanskt visa kort anslutet till bankkontot. Men eftersom vi sällan ses i denna familj innan banken stänger så har det varit svårt. Förvisso har banken öppet på lördagar. Men. Nej. Vi har inte fått till det.

Så, plötsligt händer det. I onsdags efter läkarbesöket. Japp, vi gör det nu. Inte mycket folk på banken och vi får hjälp direkt.
Direkt börjar också problemen. Niklas har alltså varit kund hos banken i 2 år. Inte jag. Så jag måste, för att få bli knuten till hans bankkonto, visa upp två! legitimationer. Jag sa att jag bara hade mitt körkort och socialsecurity nummer. SS numret gäller absolut inte som något slags legitimation. Nähe. Sa jag. Då får vi nog ta detta en annan dag så jag får åka hem och hämta mitt pass. Tanten frågar då om jag inte har ett kreditkort. Jovisst har jag det. Men, säger hon och ler, det gäller ju! Självklart tänker jag. Verkligen självklart.

Så hon börjar knappa på sin dator. Tills hon frågar efter papper och blanketter och pass och annat från Niklas. Men, säger han. Ni har ju redan det. Ja, säger tanten. Men nu behöver vi det igen. Titta här på min datorskärm. Jag kommer inte vidare om jag inte trycker in de siffrorna här. Snabbt försöker vi vara kreativa och slippa komma tillbaka en annan dag. Niklas kommer plötsligt på att han har alla de papprena inscannade i sin dator. Funkar det? Nej, säger tanten. Jag behöver själva pappret. Då kommer jag på den briljanta idén att Niklas kan maila dem till tanten och hon kan skriva ut dem, så har hon ju allt igen! Nej så kan man inte göra. Jag måste själv kopiera dem och ha papprena här. Då suckar vi bara och säger tack för inget. Vi kommer kanske tillbaka. Om vi hinner innan juli.