Lagen om alltings kissighet

Jag mår lite bättre. Inte bra, bättre. Men igår var jag verkligen tvungen att tvätta kläder, lakan och handdukar. Vet inte hur det går till men rättsom det är så är det bara ett berg av kläder och helt tomt i garderoberna. Jag tog till och bäddade rent i barnens sängar. Och. Varenda gång detta görs. Så blir det en kissnatt. Hur kan det ens vara möjligt. Är det så mysigt och skönt att det liksom bara svämmar över? Jag vet inte men så är det i alla fall väldigt ofta.

Tänkte också passa på att vara en självgod mor. Vi hade kvartsamtal på Sidneys skola i fredags. Han fick så mycket beröm att jag började gråta. Kan ni förstå att han inte har pratat engelska i två år än men ändå är bäst i klassen på att läsa. Han ligger på en nivå man skall ha när man börjar i tvåan här i USA. Jag tycker det är fantastiskt.

Ni vet, ibland så drabbas jag av superångest över att vi är här och inte nära hans kära mor och farföräldrar som han längtar efter så mycket. Och andra saker som han möjligtvis kan sakna. Men när jag ser hur bra det går för honom i skolan tänker jag att någonstans så är det ju rätt ändå. När de sedan berättade att han alltid är så glad och positiv och alltid är med i diskussionerna som förs i klassrummet så känns det ju som att vi gjort någonting bra. Att detta sedan inte alltid är detsamma som när han är hemma är ju en annan historia.

Det är då jag också funderar på om det är rätt att flytta tillbaka till Sverige. När det funkar så bra här. Läste Aftonbladet på nätet igår och blev helt bedrövad av allt elände. Det fanns inte en enda positiv nyhet. Är det novembertristessen som lamslagit hela nyhetsvärlden månne?

Men så träffade jag en granne i morse som hade varit på möte inför college för hennes nu 13 åriga dotter. Det börjas väldigt tidigt att hårdmarknadsföras. Det är en sådan hets och stress att ha de bästa betygen och komma in på de bästa skolorna. Att ha gjort de bästa volontärjobben och att vara med i skollagen i vilken sport som helst. Min granne sa att vi skulle vara glada över att slippa detta och att vi gjorde rätt i att flytta tillbaka till Sverige för detta var vansinne!

Det finns ju alltid en baksida. Och en framsida med förstås. Och livet knallar vidare var du än befinner dig. Det blir vardag och du anpassar dig.