Vårt socialistiska arv

Hamnade i en cyberdiskussion på Vicktorias blogg. Frågan var huruvida det borde kosta extra pengar om barnen i skolan skulle åka på utflykt, klassresa eller liknande. Min argumentation var att vi har det väldigt bra i Sverige och att jag tyckte att om det var extra grejor som hände i klassen, ja, då var man som förälder kanske tvungen att ställa upp. Här betalar vi ju till och med för barnens alla pennor, papper och pärmar och allt annat som kan tänkas behövas under året. Och då går vi på en "kommunal" skola.

Någon annan var upprörd över att de faktiskt hade fem barn och då blir det jättemycket pengar om man skall pynta 100 kronor här och 100 kronor där. Jag vill bara säga. Har man 5 barn kommer det kosta. Var beredd på det. Liksom.
En föredetta kollega sa en gång "det är inte det första barnet som kostar, det är det tredje. Allt i Sverige är nämligen uppbyggt kring att man har två barn. Alla familjepaket är 2 vuxna och 2 barn". Ligger något i det. Men att skaffa fler än två barn är också ett val.

Hursom helst har jag i några dagar gått och grott med detta i min kropp och idag så kände jag att. Tamejfan. Det är ju det som är den stora skillnaden mellan de två kontinenterna. Det socialistiska tänkandet vs möjligheternas land.

I det socialistiska Sverige är vi så vana att bli omhändertagna oavsett vad som händer att vi blir som förlamade av förändringar. Allt skall vara som det alltid varit. Det är tryggt och bra. Fabriken jag jobbat på i 30 år lägger ner i Ockelbo och arbetsförmedlingen kan inte erbjuda mig något annat jobb. Det är tacken det. Nej det är inte tacken. Det är världen som förändras. Det måste vara tillåtet. Världen har förändrats sen "the big bang" men någonstans blev vi bekväma. Vi är själva ansvariga för vårat eget liv.

Familjen vi hyr av var tvungna att flytta någonstans där de kunde få jobb när luften gick ur Lehman brothers. Han hittade jobb i Texas. Jaha. Vi hyr ut huset och barnen får börja i ny skola och familjen får sig ett livs äventyr.

Bygghororna som jag har pratat om tidigare. De som står i vissa områden och dit man kan åka för att få hjälp med målning, bygg saker eller vad det nu kan vara. De står där för att försöka tjäna pengar. De försöker för det finns inget alternativ. Det finns inget socialbidrag som betalar hyra och mat. Eller utflykter för barnen.

I möjligheternas land, där är allt upp till dig själv. Om du vill så kan du. Det gäller bara att kämpa. Och den inställningen har faktiskt många av de jag känner här. Och visst kan jag hålla med om att det kan vara väl hårt. Men jag hoppas att ni fattar min argumentation. Det är skillnad på våra sätt att se på livet och jag tror att detta har stor del i det hela.

Å nu tycker ni säkert att jag är så väldigt krass, kall och obekväm som säger såhär. Det är ju lätt för mig att säga, vi som har råd att jag går hemma med barnen och med en man som säkert tjänar massor av pengar.
Så är det inte mina vänner. Vi har det bra. Men vi har det inte på något sätt överflödigt. Vi kämpar med våra räkningar som många andra.
Dessutom har jag genom att vara här försakat min SGI, vilket betyder att när vi kommer tillbaka till Svergie så kommer jag vara utan föräldrapenning. Vilket också betyder att vi kommer behöva ändra inställning till boende och hur länge jag skall vara hemma med bebisen. Men, det är ingenting jag sörjer. Eller blir förbannad över. Eller tar förgivet att bli omhändertagen. Nej, det är såhär det är. Vi får rätta oss efter hur världen ser ut.

Ni vet mitt teflonjag. Jag kan ändra åsikt om ni övertygar mig.