Bitterfittan är på besök

Jag lovade mig själv för ett tag sedan att inte bli arg. Jag lovade mig själv att inte bli arg när han måste jobba sent. Av ren överlevnad lovade jag mig själv det.
För det är inte jag som missar tid med barnen.
Det är inte jag som kommer fundera över att jag spenderade så mycket tid på jobbet istället för med barnen när de var små.
Det måste vara upp till var och en att bestämma hur man vill göra. Det har jag i alla fall bestämt. Jag kan ju inte tjata till barnen tid. Det måste liksom finnas där ändå. Den egna viljan. Den egna viljan att vara med barnen. Hjälpa till med läxor eller natta små trötta. Svara på underfundiga frågor som kommer mest i mörker. Det måste man vilja ta del av.

Jag kan inte heller förstå hur. Hur det kan vara så att man, när man snart förväntas komma hem, hör av sig och säger att man blir sen. Nej, jag kan inte det. Förstå. Det spelar ingen roll hur "viktig" kunden är. Kungen, presidenten, eller en cool chef på ett creddit reklambolag. Man kan ta en minut. En minut och höra av sig till familjen och berätta att man blir sen. Det tycker jag.

Det är såna här dagar jag funderar över och blir rädd för om våra mål med livet är för långt ifrån varandra för att kunna mötas. Någonsin. Så gråter jag en skvätt.

Livet här är ju inte alls som ett svennebananliv. Jag är hemma. Jag är hemma om barnen är sjuka. Jag är hemma om de är friska. Jag tar ingen plats. Jag tar ingen tid. Kulturkrocken som kändes som en atombomb i styrka för mig när vi flyttade hit. Kommer inte vara någonting mot den kulturkrock som kommer bli för honom när vi flyttar tillbaka till Sverige. Då kommer jag nämligen ta tillbaka mitt liv. Ställa krav och vara obekväm. Undrar om han har tänkt på det.