Ny adress!

Hej!

Jag kommer flytta min blogg. Eller. Jag har redan gjort det. Till denna adress på mama. Tänkte kanske få upp trafiken lite. Motivationen kanske kommer till mig då?!

Hoppas verkligen ni kommer med mig dit!! Just nu är layouten lite trist. Jag skall försöka få lite hjälp i helgen av den kära maken som kommer hem från LA i morgonbitti.

Vi ses!

Greta 6 veckor

Psssst

Vi lever. Jag väntar på lite tid och inspiration dock. Det kommer. Jag lovar. Snälla överge mig inte än. Jag behöver er! Kram

Drömmar och den bistra verkligheten

Vet inte vad som hände. Men någonting kom över mig. Fullkommligt ramlade över mig. En slags kraft och energi jag inte riktigt känner igen. Men det var härligt.

Låt mig börja såhär. Har ni hört talas om "Formspring"?
Det hade inte jag. Förrän i förrgår. Min granne, tillika journalist och skribent (om än i en medicinsk tidsskrift) har tonårsbarn och är en jävel på research. Hon fick höra talas om att ungdomarna som hennes dotter hänger med också hänger runt på denna sajt. En sajt som är ungefär som facebook för oss "gamlingar". Eller inte riktigt. För på Formspring behöver du inte vara medlem för att kunna kommentera på någons profil och du kan också vara anonym. Hon snokade runt bland sin dotters kompisar och hittade både det ena och andra. Sådant som man gärna vill skydda sin tonåring ifrån.

Att du kan vara anonym gör självklart att det förekommer ohyggligt mycket hemskheter.

I alla fall. Vi satt i solen utanför Coffee Labs den där förmiddagen och diskuterade detta och tillslut så sa jag, "låter precis som väggarna på toaletten i högstadiet".
Jag minns särskilt ett tillfälle när några hade en diskussion om huruvida jag var en, och så det berömda H ordet, eller inte, och hur någon faktiskt hade försvarat mig och sagt nej, och sen fortsatte diskussionen några rader där på toaletten i Kolbäck i slutet av åttiotalet.
Hemskt.
Javisst.
Själv hade jag på något underligt vis, denna period (skall tilläggas), mycket stark självkänsla och tog inte åt mig av detta. Tack och lov. Mest var jag faschinerad över att någon visste vem jag var och hade åsikter om mig, dåliga eller bra spelade ingen roll eftersom jag själv var så säker på vad jag tyckte och tänkte och vad jag hade gjort eller inte så jag skakade av mig detta snabbt.

Hur som haver. I samtalet med mina vänner häromdagen så sa jag alltså att detta med Formspring påminde mig om skoltoaletterna. I morse ringer min granne och skriker i luren. "Oh my god Anna, you should be a journalist at The New York Times!!!", var på jag, mycket smickrad men frågande, undrar varför.
Jo ser ni. Idagens tidning har de en artikel om Formspring. Och första meningen i artikeln lyder "It is the online version of the bathroom wall in school, the place to scrawl raw, anonymous gossip"

Så nu ligger jag här i sängen i mörkret och tänker att, javafan, skriva för New York Times kan ju vara något!
Att jag sen blivit totalt ratad av i stort sett alla Svenska Tidningar som jag skrivit till och frågat om de vill ha mina alster, det, det tänker jag inte på alls.
Just nu har jag bara hybris. Antagligen för att jag nyss fått en ny bebis och tänker att allt är möjligt. Eller bara för att jag är galen. Komplett galen. Eller hur var det jag sa häromdagen. Om man inte får drömma kan man ju lika gärna klappa ihop butiken!

Livstecken

Ja, som ni märker händer det inte mycket här nu. Bedrövligt. Det är inte det att det inte händer något i mitt liv, för det gör det. Men jag tar mig inte tid att berätta om det.

I dag har det varit sjukt varmt. Vår AC i huset har inte trimmats in för säsongen (eftersom det nyss var smällkall vinter) så det är ca 30 grader både inne och ute och jag är matt av värmeslag! Lillskruttan har svettats idag. Hon får gulligt lockigt hår då. Men jag lider. Vill inte att hon skall vara varm. Tur att vi har källare. Där är det svalt. Synd att vi inte har några möbler där bara.

I går natt sov hon 6 timmar i sträck. Då var jag tvungen att i panik hoppa upp ur sängen och kolla så att hon andades. Sen fick jag känna efter vem som lagt stenar på bröstet. Ingen. Det var bara mina sprängfyllda bröst som höll på att explodera. Jag som aldrig varit med om detta förut. Barn som sover alltså. Är helt fashinerad. Tänk att det är detta andra har pratat om. Små ljuvliga varelser som äter, sover och bajsar. Inte mycket mer än så. Ingen kolik, nattskräck eller andra små överraskningar som kommer med barnen. Men hon är ju bara dryga 3 veckor än förstås.

Nåväl, jag ville bara tala om att jag lever. Men mer uttömmande än såhär blir det inte just idag. Tjing!

Konkurrens

Apropå den lilla killen här hemma. Så är han full med hyss. Och argsint. Mest hela tiden. Men på ett underligt charmigt sätt. Som han tyvärr är fullt medveten om.

I dag hade han tydligen tillsammans med sin bäste vän och vapendragare Oliver målat Olivers systers rum med nagellack. Och så sig själva med förstås. Frågan är bara hur de kunde lämnas ensamma så pass länge i hennes rum med några flaskor nagellack?

Sen sprayade han vår källare med "toaspray" så det var huvudvärksvarning i hela huset. Han säger förlåt men det går lite för lätt och han menar det inte. Alls tror jag.

Jag hoppas att det går över snart. För jag börjar tröttna på att skicka in honom på hans rum och säga att han skall fundera över vad han har gjort.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och inte vara minst längre.

Prioriteringar

Just nu räcker tiden inte till. Mer än till de riktigt viktiga sakerna. Kanske som det skall vara? Jag gör rätt prioriteringar helt enkelt. Det kommer nog kanske bli lite skralt med inläggen här ett tag men det är för att jag mest ammar just nu. Och att skriva med pekfingervals, är inte min melodi!

Förundras fortfarande över alla omtänksamma människor som skickar presenter och uppmärksammar Fina Greta. Hon har fått så mycket kläder så hon kommer inte behöva ha samma sak på sig tills hon är typ 1,5 år. Dessutom är det ju så himla trevligt med alla som vill komma och hälsa på!

Mor och far är ju här också, jätteskönt! Liksom väldigt mycket lättare att lämna och hämta på dagis tillexempel eller att ta sig en dusch. Bara en sån sak! Så är killarna såklart överlyckliga över att ha dem här och vill gärna trängas i den lilla gästsängen med dem!

Jag är fortfarande väldigt lycklig och ödmjuk över tillståndet vi befinner oss i. Med tre underbara barn (även om han som är 3,5 ibland byter skepnad och kommer in som någon annan än den vi egentligen känner) som är helt friska (nåja, vi har lagt till lite allergier på 3,5 åringen då vi var hos allergiläkaren i måndags), men i det stora hela har jag ingenting jag vill klaga på just nu! Det kunde vara så mycket värre.

Busy week...

Måndagen var ju första dagen ensam, det gick rätt bra. Bara doktorsbesök som ju gick bra.

Det blev lite mycket denna vecka. Tanken var ju att mor och far skulle vara här och hjälpt mig. Jag borde ju ha avbokat såklart när de inte kom, men man vill ju så gärna få saker gjort också!

I tisdags hade jag en kille från kabelteve bolaget här hela dagen för att installera nya grejor till oss. Vi bytte bolag och då måste alla kablar dras om och det tar sin tid. Nu var han iofs trevlig och det var inte obehagligt att ha honom här, men man slumrar inte till på soffan med en främmande karl i huset. Dessutom i all kaos så glömde jag bort Sidneys tennisträning som var den sista inneträningen. Nästa vecka börjar de ute!

I onsdags lämnades bilen in på verkstan och allt annat som kom med det.

I går var jag med Douglas och Greta till doktorn. Douglas har jättejobbig allergi just nu och har fått en inhalator för att kunna andas bättre. Gretas navelsträngsplupp trillade av lite för tidigt och den var inte redo under så de var tvungna att behandla det. Sen var det dags för min checkup hos min doktor. Douglas följde med och det var ju inte någon bra idé. Han mådde såklart illa och höll på att svimma när han såg min mage (vem skulle inte?). Att jag inte lär mig.

Sen skulle vi till parken och då kom regnet. In och ut ur bilen och dyblöta blev vi. Greta hade ont i magen mellan typ halv 5 och halv åtta. Så idag är jag trött. Mycket trött. Det blev en lite för intensiv vecka för mig.

Däremot blev jag överlycklig när min matbeställning trillade in här halv nio i morse. Har börjat handla på internet. Med hemkörning och glada barn och föräldrar. Inga meltdowns i affären och bara att stuva in i kylskåpet!

Senare bär det iväg för att hämta bilen på verkstan och lämna tillbaks hyrbilen. I eftermiddag kommer vännerna från Rye och hälsar på. Det ser jag verkligen framemot! Hoppas vädret håller sig fint och vi kan sitta ute och fika!

Sen längtar vi mest till söndag när vi håller tummarna för att inga vulkaner briserar och att flygbolagen flyger så vi får hit mormor och morfar!!!

En gammal goding (någon som vet hur man lägger in en video direkt i inlägget? Jag fattar då rakt inte)

På Cirkus

Seriöst. Titta på benet. Det är B A K O M axeln. Liksom rakt upp och sen bakom axeln. Hon verkar ha såna barbieben på kulor som kan svänga runt precis hursom helst. Jag blir yr av att titta på bilden. Nu måste jag vila lite.

Vardagen!

Livet rullar på och det funkar rätt bra än så länge! I dag har jag lämnat in bilen på reparation, och fixat hyrbil (först fick vi en Toyota Yaris. Vet ni hur liten den är? Yttepytteliten. Med tre barn fungerar den inte kan jag tala om, dessutom hade vi ju beställt en större....sluta bara att bråka med mig, ge mig vad jag beställt ville jag skrika. Men det gjorde jag inte, chefen på Hertz uppfattade i alla fall mitt dilemma och fixade en Nissan Altima och den motsvarade kraven).

Sen efter tjat från Sidney och Sidneys fröknar så var vi och visade upp Greta på skolan. Det gick bra, inga smutsiga barnhänder rörde henne och fröknarna tvättade vackert händerna innan de fick hålla i henne. Självklart skötte hon sig ypperligt och sov sig igenom uppståndelsen.

Sen hann jag med en ensamfika innan jag hämtade Douglas.

Resten av dagen skulle jag lätt kunna ligga i sängen och inte göra något alls. Gissar att det blir svårt.

Tankeläsare?

Den här fick jag i min inbox idag. Som om de visste att jag letade bh till min mage. Den kommer aldrig bli sig själv igen. Aldrig. Detta är kanske inte lösningen heller. Men ändå!

Logistik

Jorå, mammsen och pappsen fick tillslut tag på någon på flygbolaget som faktiskt kunde svara på lite frågor och hjälpa till med att boka om flighten hit. Så nu kommer de nästa söndag istället! Tack för det!

Detta betydde att jag fick ta tjuren vid hornen och lära mig hur man styr upp en morgon med tre barn. Niklas åker alltid tidigt på måndagar och så också i morse. Hans två veckor av babylullshemmaliv är över och jag tycker så synd om honom som måste jobba. Men jag antar att någon av oss måste göra det?

Jag fick i båda stora barnen frukost, den lilla fick sova så länge det bara gick. Vilket betydde att hon vaknade precis när jag skulle ut med Sidney till bussen. Inga problem med det. Sen skulle lillan tvättas och mamman duscha eftersom vi skulle på tvåveckors checkup hos doktorn med henne. Det blev då på håret att vi hann få på lillebror kläder och komma iväg i tid till skolan med honom men vi gjorde det! Sen han jag faktiskt med en fika på Coffee labs med Indira innan doktors besöket.

Att hämta D nu klockan 12 körde ihop sig lite. Jag skulle kunna men nu har Greta just somnat och jag ville inte böka in henne i bilen igen så jag bad grannen hämta och det gick så bra så. Vilken tur jag har!

I övrigt har helgen bjudit på en sur 3,5 åring som inte älskar sin mamma ens "tiny tiny mycket". Han gjorde till och med en sång om hur han inte älskade någon i familjen utom sig själv och någon påhittad smörgås man. Jag vet inte jag. Tycker det verkar som en rätt normal reaktion och blir det inte värre än så så kan jag ta det!

Resestrul

Som så många andra har vi nu blivit drabbade av vulkanfan!
Mor och far skulle komma i morgon och den resan verkar ha gått upp i rök.....

Så nu hoppas vi att de får plats på första bästa flyg som tänker bege sig till New York från Sverige.

No more Drama

Som sagt, vi njuter av varandra allihop här hemma. Tar det lugnt och bara är. Som det ska vara. Men. Nu känner jag att det måste liksom till lite mer. Har behov av lite annan stimulans också. En bra mix liksom.

Så, igår gav vi oss i väg till HM för att handla lite kläder som passar på Greta. De kläder vi hade var ca 7 storlekar för stora så hon försvann i ett hav av tyg. Det skall också tilläggas att vi var och åt på den Japanska restaurangen först. Och jag känner mig inte riktigt bekväm med att amma offentligt här än. Vet inte om det är tillåtet eller inte. Det är så många som flaskmatar här eftersom mammorna skall tillbaka till jobbet så tidigt. Hur som så gick just den grejen rätt okej. Det var sen på "Mallen" som jag kände att jag inte var mogen för den lilla utflykten.

Musiken på HM var discovolym och jag fick bacillskräck! Ville bara hem och började gråta. Helt hormonellt normalt.

Det jobbiga var att dagen inte slutade där.

Vi vet ju såklart att Douglas är allergisk mot skaldjur. Men kunde inte tro att han var allergisk mot att inandas ångorna från tillagade räkor.

Så, medan jag nattade Sidney och Greta var Niklas och Douglas på akuten. Han fick så svårt att

andas och att ta beslutet med epipenen var svårt och vi bor bara 5 minuter från sjukhuset så de åkte dit. Han fick andas in medicin i en inhalatormask och stannade i två timmar sen fick de komma hem igen.

Men det var liksom lite för mycket som hände igår. För en nyförlöst mamma och hennes bebis.

Idag stannar vi hemma och väntar på tvättmaskinen vi har köpt. Det är lycka förstår ni. Om man har en amerikansk tvättmaskin som vispar runt kläderna i ljummet vatten och inget blir rent om man inte använder klorin så är drömmen om en "riktig" tvättmaskin outhärdlig.

Och vi slog till i veckan! En "frontloader" som spinner som en katt! Det kommer bli så roligt att tvätta nu!!

Mått

Jo just ja. Det var ju verkligen ingen brontosaurusbebis som tittade ut. Det var en liten näpen bebis. Hon vägde vid födseln 3700 och var 49 cm lång. Nu har hon gått ner och sen upp igen och väger just nu 3600 gram.

Min doktor fick yrsel precis innan han skulle in och ta hand om mig så i sista sekunden fick vi byta till hans kollega. Det gjorde mig inget. Vem vill ha en yr doktor skära i ens mage?

En annan olustig sak som hände på väg till sjukhuset förra tisdagen var att vi blev stoppade i en poliskontroll och fick böter för att vi inte hade besiktat bilen. Någon som känner igen det? Ja, precis. Det var samma sak förra året. Nu var vi bara 5 dagar sena och har haft andra saker för oss. Men det brydde sig inte poliskonstapeln om.

Första veckan!

Nu är det väl dags att uppdatera lite här. Sötaste Greta är en vecka och vi njuter av henne varje sekund.

Allt har gått bra och jag fick komma hem en dag tidigare än vad som var sagt och det var väldigt skönt. Trodde jag skulle få vila på sjukhuset men icke. Varannan timme kom de in och kollade blodtryck och temp på mig och Greta. Eller så städade de rummet. Eller undrade vad jag ville ha för mat. Eller så skulle de tvätta Greta. Eller fråga om jag släppt av en rökare än. Det var nämligen startsignalen för om jag skulle få gå över på fast föda.

Det var ett väldigt spring in och ut. Så att komma hem var en befrielse.

Killarna är än så länge helt betagna av henne. Vill sitta med henne i knät hela tiden och är supergulliga. Självklart så är det en förändring för dem så de är lite extra känsliga och faller i gråt väldigt lätt. Vi försöker att få dem att känna sig delaktiga men också som sig själva och få lite egen tid.

Niklas njuter av att vara hemmapappa och att fixa och trixa med allt som aldrig riktigt hinns med. Och jag njuter av att inte få göra något annat än att vila, äta och amma.

Alla rara vänner har gjort ett mat schema, så varje dag levereras god hemlagad mat till dörren. Helt fantastiskt!! Vi är väldigt väl omhändertagna och lyckligt lottade som har dessa vänner runt oss just nu!

Ja, vårat hem är just nu fullt av fluffiga lyckomoln och vi förstår att det inte kommer vara så förevigt. Men. Nu är det så och det är toppen!

Välkommen Greta

Dagen innan

Idag har det varit en sån härlig dag! Allt blir ju så mycket lättare med värme och solsken. Magnoliaträden blommar, körsbärsträden börjar skimra i rosa och faktum är att allt börjar bli grönt.

Vi började dagen med att sjunga för mannen och sen ha lyxfrukost tillsammans. På en måndag.

Efter frukost bar det av till sjukhuset för att göra inskrivning och för att lämna blod. Om något händer antar jag. Sen hade jag och Niklas en stund för oss själva utan barn och tog en sväng i "mallen". Mycket trevligt.

Hela familjen hämtade sen Sidney från skolan. Något som aldrig hänt förut och han var supernöjd med det. Sen blev mamman supernöjd för vi åkte och pratade med YMCA om att jag vill att Douglas börjar där till hösten och det. Det var inga problem. Såååå glad! Han kommer gå mellan halv nio och tre skulle jag tro. De har simning på måndagar och gympa varannan tisdag. Varje tisdag kommer en bildlärare och de har bild. De äter nyttig mat och rör sig massor! Jesus är inte med i bilden överhuvudtaget. Ingen skuld och ingen skam. Åååå vad jag känner mig glad för detta!

Kvällsmaten intogs sedan på en av de nyare restaurangerna med solnedgång och flodutsikt. Sen var det tårta i hemmet! Väldigt najs.

När huset tystnade packade jag lite väskor och läste på hur det går till när vi kommer till sjukhuset i morgon. Jag måste fasta från midnatt i natt till klockan 14.00 när själva snittet äger rum. H U R skall det gå. Inte ens dricka vatten. Jag kommer ju vara redo att mörda innan jag får något att äta. Men då har hon kommit. Då är hon här. Så, jag kanske inte tänker på hur hungrig jag egentligen är.

Hurra!

I morgon fyller pappan i huset år. Det skall vi fira. Killarna är beredda på att gå upp och sjunga på morgonen i alla fall. Dessutom har vi varit ett par i 11 år. 11 år!!!! Jag förstår ingenting. Hur gick det till? Jag minns i alla fall att det året var det väldigt varmt och skönt i Sverige. Och påsk var det med!

I går var vi på Påskmiddag hos svenska vänner i Rye, 20 minuter härifrån. Det var sill och potatis till förrätt och lammstek och potatisgratäng till huvudrätt. Fantastiskt gott och trevligt!!

Innan hade vi hunnit leta påskägg i parken som påskharen lagt ut. Till barnens förtret så var det ju en människa som klätt ut sig till hare. Va? Nu förstår jag inte. Finns inte påskharen på riktigt? Är det inte riktigt harskinn han har på sig? Näe.
För Douglas såg att han hade skor. Och harar skuttar. De går inte på två ben.


Men sen. När Sidney gick omkring här hemma och var deppig och undrade när den riktiga påskharen skulle komma och mamman funderade på hur vi skulle lösa dilemmat med att påskharen inte riktigt kanske finns mer än på två ben och i acryldräkt, så hoppar det en livs levande hare fram över vår tomt. Har aldrig hänt förut. Hela familjen blir paralyserad och stirrar på denna hare som skuttar precis förbi Sidney där han står i rabatten. Och självklart var detta den riktiga påskharen. Och självklart kom det mer godis. Och självklart fick barnen en överdos av allt det goda!

Idag bjöd grannarna på påskbarbeque. Vi bidrog med gubbröra på kavring och nubbe till det. Jag tror att de tyckte att det var okej faktiskt. Vi berättade inte förrän efteråt vad som var i röran. Jag tyckte nog att det var bäst så.

Nu går jag och lägger mig. Jag tror att allt på "att göra listan" är gjort nu innan bebisen kommer. Skall bara lämna in ansökan till YMCA i morgon och hoppas att Douglas kommer in där till hösten. Sen tror jag att vi är redo. För det nya äventyret.

Om man inte får drömma - kan man inte leva

Det har hänt massa saker och ändå inte.

Det är väntans tider. Lillskruttan blir inte så stor som det var trott och jag har haft mitt sista läkarbesök innan snittet.

Jag borde packa väskor åt liten som stor.

Niklas är nu ledig tills mamma och pappa kommer den 18:e april.

Jag tror upplägget för att ta emot en ny familjemedlem är färdigt. Solen skiner och vi har planterat blommor och blivit solbrända. Grannen har gett bort en basketställning till Sidney och Douglas åker på sin scooter. Det är härligt helt enkelt.

Just nu fantiserar vi mycket om att ha 935 000 dollar. I kontanter.

Vi har hittat drömhuset - alla kategorier.

Ett 60-tals hus som är helt oamerikaniserat med "river wiew". Villhavillhavillha.

Men vi skall ju inte stanna. Och vi har ju inga pengar. Å ändå så fantiserar vi hela vår vakna tid om detta underbara hus. Vi möblerar och planterar. Grillar och har trevliga middagar i det fantastiska huset. Det har bara en tidigare ägare. Som bott där i 48!!!! år. Undrar om jag kommer leva så länge att jag kommer bo på ett ställe i 48 år. Hittills är rekordet 2 år i samma boende.

Mat igen då

(Klicka på bilden så blir den större)

Regn och film

Återigen, det var väl själva den vad svårt det är att få tid att skriva när barnen är hemma. Jag kan liksom inte rensa skallen på samma sätt. Och H U R skall det då blir sen. Kommer bloggen dö då? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Jag gör mitt bästa för att få tiden att räcka till.

Dessa två första dagar på lovet har inte varit roliga. Alls. Det har öst ner regn. Första dagen fick killarna välja var sin film på on demand som måste vara den bästa uppfinningen ever. Inte behöva ta sig till någon videoaffär. Sen visade det sig att det var filmvisning på bibblan. Så vi tog oss dit för att samtidigt eventuellt träffa någon vi känner.

Douglas blev tyvärr hungrig efter halva filmen och tjatade hål i huvudet på mig att han ville åka hem och äta. En biverkning av att vi äter mycket "bättre" nu. Han tycker inte att min mat riktigt duger och äter sig inte helt mätt. Och är istället hungrig hela tiden, men så lätt ger jag inte upp. Tydligen har jag pratat så mycket om mat här hemma att Sidney säger att det nog vore bättre om han gick i en svensk skola. Jaja, det går över.

Själv tog jag mig en liten liten tupplur på de hårda plast stolarna som var uppställda för oss åskådare. Det gick bra, förutom att hela bäckenet somnade och jag trodde jag hade blivit förlamad när jag skulle resa mig.

I går var vi på bio. Sen åkte vi till djuraffären och tittade på djur. Hyfsat billiga alternativ på underhållning. Men nu får det vara nog. Idag regnar det inte. Vi måste lämna huset och vi måste få leka med andra barn. Annars skriker mamman.

Mat hitler

När vi ändå är inne på matfrågan igen. Så vill jag återigen ta upp Jamie Olivers Food Revolution som nu rullar på tv på fredagskvällar. Jag har blivit besatt av att ge mina barn bra mat. Det är inte det att vi inte har gjort det förut. Om man jämför. Med hur det ser ut i många andra amerikanska hem.

Jag reflekterar över en undersökning jag fyllde i för någon månad sen. Om bl a vilken mat jag köpte hem från affären och om vi åt frukt och grönt varje dag. Vi äter jättemycket frukt och grönt varje dag. Köper färska bär och provar nya saker. Men jag tänker på dem som inte ens vet hur en potatis ser ut (eller att man gör pommes frites av potatis) eller hur en tomat ser ut. Det är ju för sorgligt. Hur kan det ha blivit så. Varför känner inte skolan att man måste undervisa i mat också på samma sätt som man gör med matte och läsning? Hur kommer det sig att många föräldrar inte vill ge sina barn bra mat utan bara mat som de äter? Jag är kanske extra känslig nu men shit vad detta berör mig!!

Men bara det att Sidney som förut alltid ätit med bestick till exempel nu har extremt svårt att låta bli att äta med händerna eftersom man i skolan sällan har bestickmat. Eller Douglas som är en galen sockertand. Gör mig galen. Så nu försöker vi uppmuntra till ett bra bordsskick och prata om mat och ge ännu bättre mellanmål osv.

Jag har skrivit under denna namninsamling och kanske dövar det det dåliga samvetet något. Och kom ihåg, jag är ingen prettomamma som står och gör egen tomatsås eller inte fuskar eller ger mac n´cheese till mina barn. Tro mig, jag är helt för att förenkla matsituationen men det behöver ju inte bli dumt för det. Tycker ni att jag är hysterisk?

Påsklov

Påsklov och sista veckan som tvåbarnsmamma. Känns märkligt på något vis. Vi har återigen haft en lugn och skön helg. Inga tider att passa, inga kalas, bara varit tillsammans. Himla skönt.

Nu funderar jag bara på vad vi skall göra idag. Det regnar och skall tydligen göra så tills i morgon. Barnen måste aktiveras och mamman är väldigt begränsad i sin rörlighet (och ork) om man säger så.

Annars funderar jag på det här med mitt blodsocker mycket. Jag kan inte kliva utanför "menyn" alls förrän det dundrar iväg och blir alldeles för högt.

I lördags åt vi en två rätters middag och då blir det för mycket ser ni. Det handlar också om mängden mat. Det var pilgrimsmusslor med pesto till förrätt, sen grillad kyckling med sallad till huvudrätt. Inget onyttigt alls men tydligen fel för mig i alla fall.

Det är verkligen tur att det bara är en vecka kvar för jag känner mig helt stressad över det här med att äta rätt. Det är bara att hoppas att jag inte tillhör de 5 procenten som behåller detta höga blodsockervärde i kroppen efter förlossning.

Och ett tips hörrni. Om ni någonsin är förstoppade, ät mycket morötter och nötter. Verkar göra underverk för magen.

Igår så ringde en vän jag inte sett på länge. De undrade om de kunde komma över spontant om ca 15 minuter. Bara en kortis för att säga hej. Javisst sa jag!! Å vad roligt, och jag som just bakat också! Nåja, vispat ner en färdig mix och slängt in i ugnen. Men ändå, det luktade ju gudomligt av Pumpkin bread i hela huset.

När hon ringde så var Douglas fortfarande kvar på kalaset så jag och Sidney slängde oss in i bilen och skulle hämta honom. Det var då det hände. På något underligt sätt så nollställdes min hjärna och jag glömde helt bort varför jag skulle åka och hämta Douglas. Vi satt en stund och babblade med de andra mammorna och sen fick jag för mig att vi skulle åka iväg och kolla på ett hus jag visste var till salu. (Bara titta inte köpa) Vi var borta i allt som allt 1 timme.

När vi kom hem hängde en påse på dörren. Inte ens då trillade polletten ner. Det var Sidney som sa "mamma, vem var det som skulle komma och hälsa på?". Och då. Då kom jag ihåg. Och då var det försent. Jag kände mig så dum och ringde och bad så hemskt mycket om ursäkt.

Kanske skulle vi prova på ett nytt försök idag. Jag skall försöka skärpa mig.

Att älska sina grannar!

Måste man inte älska sina grannar när man ringer och frågar om de kan ta hand om ens barn och de kör värsta upplägget med lunch och hela faderullan!

Idag skall jag på väldigt kort tid hinna med många saker. Jag insåg i morse att det skulle nog bli lite snärjigt med tiden och ringde Sidneys kompis mamma och undrade lite lätt om hon kunde plocka upp honom från bussen. Motförslaget blev att hon plockar upp honom vid skolan, går till lekparken med sina egna och mitt barn, köper pizza eller går till greken och äter och sen tar dem hem till sig.

Allt detta medan jag går till doktorn och sen på kvartsamtal. Öronbarnet får glatt hänga med mig!

Apropå vila

När vi ändå är i farten så håller vi på att bocka av några sjukdomar här i huset också. Douglas har hållt oss alla vakna i stort sett hela natten. Det visar sig att han har öroninflammation. Antibiotika är nu införskaffat och jag funderar på hur jag skall få i honom det. Han blåvägrar. Han blåvägrade smärtstillande i natt med, jag försökte på alla sätt få i honom det som fanns hemma men det spottades och frästes som aldrig förr.

Han (eller jag) har gått så långt att han tycker att jag är dummast och att han bara älskar pappa och Sidney. Jag får inte vara med i familjen mer. Han vill att jag flyttar hemifrån. Att jag bor själv någonstans. Han tänker inte komma och hälsa på mig. Det är en tuff värld.

Sidney skickade jag iväg till skolan fast han sa att han kände sig hängig. Jag sa att om det blev värre skulle han säga till fröken så kunde jag komma och hämta honom. Det är ju ändå halvdag.

För små kläder

Vid en första anblick ser det inte så illa ut en dag som idag.

Sen, när man kollar lite längre ner så stramar det väldigt.

Vila

Det sägs ju att man skall vila ordentligt såhär sista veckorna innan förlossning. Jag vill bara berätta hur mina sista veckor ser ut så ni förstår att detta kommer vara en omöjlighet.

Idag är Douglas hemma för han hade feber igår när jag hämtade honom från skolan och sen hela natten. Nu. Nu är han hur pigg som helst och äter hela tiden.

Imorgon och på torsdag har Sidney halvdagar i skolan. Fredag helt ledig. Jag skall hinna med 2 doktorsbesök, kvartsamtal på Sidneys skola och påskshow på Douglas skola dessa dagar. Med två barn i hasorna.

Nästa vecka har båda killarna lov och sen kommer påskhelgen. Douglas är sen ledig både måndag och tisdag efter påsk. Just ja, på tisdagen kommer bebisen!

Sa jag att vi fortfarande har uppriven matta i källaren och väntar på att få torka ut ordentligt där?

Herregud. När skall jag hinna vila? Får se fram emot 5 dagar ensam med bara bebisen på sjukhuset istället!

Och förbereda mig på att vila, det ordet finns inte i en trebarnsfamilj.

Magstorlek

När jag var gravid med Sidney så gick jag upp massor i vikt, ca 30 kilo. Utgångsvikten var på den tiden betydligt lägre än när jag blev gravid denna gång. (Det var sommar och semester och några andra kilon som oklädsamt klätt min kropp). Däremot så fick jag inga bristningar eller så. Alls.

När brontosaurus bebis nummer två intog min kropp så gick jag upp ungefär lika mycket, men då vägde ju själva bebisen mer också och magen intog en rejäl profil. Och jag fick några bristningar precis sista veckorna, men under naveln så jag var inte direkt orolig. Det var ju inte någon som skulle se dem direkt.

Denna gång så har jag som sagt inte haft samma utgångsvikt när graviditeten startade men har ändå gått upp betydligt mycket mindre, ca 16-17 kilo. Däremot så är det verkligen bara mage. Skinnet stretar och stretchar och igår upptäckte jag nya bristningar ovanför naveln. Det är nästan så att jag har känt när magen "gått sönder".

Detta är ju vackert och så säger alla som vill trösta. Eftersom det är ett fint minne av ens underbara barn. Visst, visst. Men nog vore det trevligare utan dem. Tycker jag i alla fall.

Men när jag tänker efter så är nog bikinilivet över och det är dags att ikläda sig åtminstone baddräkt när en strand skall besökas framöver. Och då menar jag en heltäckande baddräkt.

Mat till barn

Idag gratulerar jag så klart Amerika till den nya "health care" reformen. Det här kommer blir bra tror jag.

Annars tänker jag massor på Jamie Olivers nya program som började på ABC här igår. Food revolution. Det handlar om den stad i USA som är den mest ohälsosamma i hela landet, Huntington. Där folk är mest överviktiga och dör av att de äter fel mat.

När jag ser vad de äter och vilken mat som serveras i skolorna så vill jag bara gråta. Det gjorde faktiskt Jamie också. Vet inte om ni kan kolla in länken ovan men om det funkar så följ detta, det kommer vara intressant.

Samtidigt läser jag i SvD om Italienarnas inställning till barnmat och känner hopp igen.

Jag undrar bara hur det har kunnat bli så fel här. Vi bor ju som tur är i en del av USA som inte är alls som övriga landet. Här är man mer medveten och har koll på nyttig mat, motion och ekologiska varor. Ändå så är skolmaten under all kritik. Det jag fick lära mig igår under programmets gång är inte att skolorna i sig serverar dålig mat, det är styrt av "the government" De har regler att följa som inte alls motsvarar en sund inställning till mat. Ens med lite förnuft förstår man de reglerna.

Det finns mycket att tillägga i debatten och jag tänker följa detta och jag tänker också maila Sidney´s lärare och be dem titta på detta program för att kanske kunna påverka från mitt håll. Som den utlänning jag är.

Härliga måndag!

Vaknade utvilad och som en ny människa i morse. Om man jämför med hur förra veckan slutade. Helgen har bara bestått i energigivare. Ingenting vi inte ville göra har vi gjort. Tagit det lugnt och varit hemma. Hade fortfarande lite huvudvärk i lördags men det gick över under dagen. Det har varit strålande väder, svensk högsommar för att göra en jämförelse. Så killarna har varit ute i stort sett hela dagarna, i shorts.

Det har deklarerats, stora har varit på kalas, vi har grillat och suttit ute och haft middag. Vi har tagit reda på allt som legat huller om buller i huset efter översvämningen och tvättat. Lilla har varit på fundraising middag på sin skola, vi var på söndagsmiddag hos några svenska vänner och vi har sovit bra. Försökte locka iväg killarna på någon utflykt igår men de var hellre hemma och lekte med alla grannbarn som sprang här mellan husen.

Å vad jag behövde denna helg!!!

Screw you Phil - Screw you big time!!!!

Det finns en man som just nu inte är vatten värd. Jag vet, jag skulle kunna vara storsint och säga att man inte skall döma någon, han kanske är ensam, olycklig, har klåda på pungen eller något annat. Vet ni vad. I dag är jag inte någon storsint person. Jag är förbannad!!!

Han är så otrevlig att jorden skulle vara en trevligare plats om han flyttade till Mars eller något.

Det är Honom jag menat när jag pratat om människor som inte fattar och som är elaka mot höggravida kvinnor. Kallat mig hysterisk och sagt att jag inte litar på vad han håller på med. Och det har han ju i och för sig rätt i. Han är ju värsta hemmapularen och har inte koll alls på hur man gör med vattenskador. Tänk att man skall vara en allvetande Hemmafru för att få detta att fungera!

Han var just här igen och på allvar trodde han att mattorna var torra och att allt var klart. På 4 dagar.

Jag berättade att de var här igår och tog ut dem och att både mattan och skumgummit som låg under droppade av vatten. Då blev han sur. Som om det var mitt fel!!!

Det var tur för honom att jag fortfarande känner av min migrän som kom som ett brev på posten igår. Idag är Niklas hemma och tar hand om pigga barn medan jag vilar. Och nu skall jag inte skriva mer heller. Bokstäverna går i kors. Jag ville bara avreagera mig lite.

Ha en skön fredag.

Fint väder!

Just nu sitter jag ute i solen. Det är 22 grader varmt och det känns som om själen håller på att tina upp. Men det finns många knäppskallar där ute. Orkar inte ens berätta om dem för jag håller på med min förträngnings process. Tack och lov har jag en fantastisk man som nu tagit över alla galenskaper så jag slipper hålla på och orera med dem längre. Orera. Fantastiskt ord. Orera. Ser väldigt lustigt ut i skrift också.

Idag hade Douglas en timeout igen på sin skola. När jag frågade honom varför så sa han bara helt enkelt. Jag kan inte vara snäll hela tiden! Nej. Vem kan det?

Depp

Idag, fast jag nyss skrev om inställning till saker, så känner jag mig som ett utskitet päron. Det har liksom bara varit för mycket på för kort tid. Luften har gått ur mig.

Kort version. Efter minst 10 samtal med olika kunniga människor och hyresvärden så ä n t l i g e n har de fattat att de måste riva ur mattan ur källaren. Det är ju en seger. Vill verkligen inte ha detta här nu när det vilken minut som helst faktiskt kan dyka upp en bebis här också. Bebisar och fuktskador är ju inte någon bra kombo som ni vet. Jag drog till med det igår.

Ni vet. Här i landet stämmer man rätt lätt och jag tror att det kan ha tagit skruv för i morse när jag bara kände att nu är det nog, jag sitter här i bilen på macken och gråter lite. Så ringer hon och säger att de kommer nu på förmiddagen och river ut mattan!!! Hela huset stinker just nu av gammal jävla rutten heltäckningsmatta och det känns verkligen så himla skönt att de äntligen har fattat!!

Detta plus diabetesgrejen har liksom tömt mina förråd på energi. Nu har jag fått en "matsedel" att följa. 2450 kalorier om dagen. Måste vara minst 2 timmar mellan varje mål och max 5 timmar. Börja dagen med att sticka mig i fingret för att mäta blodsocker och sen göra det 1 timme efter varje måltid. Jo, det är så. Jag tycker lite synd om mig nu. Men det går säkert snart över. Just bara idag tänker jag tillåta mig det. Sen går det inte längre. Det kanske känns bättre efter en lunch i solen senare. 20 grader skall det bli idag sägs det!!

Status

Solen skiner, det är ca 15 grader varmt. Jag har sovit 6 timmar i sträck utan att behöva gå på toaletten, gå med något barn på toaletten eller några andra nattbestyr överhuvudtaget. Det känns som början på en bra dag.

Det kan behövas nu när vi kämpar med blöt källare och knasiga byggubbar som tror att det går att blåsa bort vattnet med fläktar under heltäckningsmattan, och hyresvärdar som bor i Texas och antagligen varken vet ut eller in. Eller takgubbar som påstår att de skall komma och fixa takläckan innan nästa regnoväder. Jo, tack det vore ju bra. Ursäkta är det du som är väderguden? Tänkte jag fråga. Men det kanske hade varit olämpligt.

Idag skall jag äntligen till doktorn och få lära mig om hur jag skall äta och inte.

Igår så kändes det som om jag faktiskt jobbade på riktigt. Tog tag i Pappershögen. Ni vet den som växer och växer ända tills man inte törs titta på den för man tror att den skall anfalla och berätta hur usel man är bara för att man inte rensar ordentligt. Nähe, ni är såna som gör sådant på en gång. Det är inte vi. Så nu behöver vi inte prata mer om det. Det tog mig säkert 4 timmar med telefonsamtal, telefonköer och mailning hit och dit. Men nu är det gjort.

Det enda som saknas nu är att jag behöver få tag i föreståndaren för det daycarestället jag vill få in Douglas till hösten. Jag har fått nog av detta "hell hole" som hans dagis är. Alltså han trivs som fisken i vattnet. Jag. Jag tycker att det är så mycket hyckleri och så mycket yta att jag bara vill starta ett alldeles mysigt och svenskifierat dagis och visa hur bra det kan vara. Och säga pilutta. Ta erat dagis och stoppa det under en sten. Och kom inte tillbaka.

Det känns som om nu inför denna fundraisingmiddag som är på lördag så är det så gulligt och puttinuttigt för de vill lura av oss så mycket pengar det bara går. Annars vill de inte ha något med föräldrarna att göra. Dessutom kostar det ju redan hutlösa pengar att gå där 3 timmar om dagen.

De är säkert jättetrevliga. Men jag har bara fått nog. Det passar inte mig. Jag behöver inte förneka det längre. Det är fakta.

Nu ser jag framemot en vecka och kommande helg med mycket sol och värme! Det är vi värda nu. Har faktiskt smygit in våren lite. När vårt magnolia träd blev stympat i Snöstormen tog jag in några kvistar och se så fint det är nu!

FK

Jag klagar inte. Jag bara reflekterar. Jag reflekterar över försäkringskassan. Från den 9:e juni förra året så är vi officiellt inte längre skrivna i Sverige. Detta betyder en massa saker. En sak är att vi inte längre har rätt till någon ersättning från försäkringskassan. Inte särskilt underligt. Det underliga är att idag. Den 15 Mars 2010 får jag och Niklas var sitt brev där de bekräftar detta. Att vi inte längre är registrerade hos försäkringskassan och att det beror på att vi inte längre bor eller arbetar i Sverige. Jasså?!!

Jag bara reflekterar. Och tänker på allt annat som försäkringskassan gör, eller mest inte gör för sjuka människor och hur de håller inne föräldrapenning för de som behöver pengarna utbetalade varje månad för att betala räkningar och liknande.

Jag reflekterar över att papper som jag själv fyllt i och skrivit under kommer som en bekräftelse 9 månader senare.

Det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting

För precis så ser livet ut. Man kan inte veta alls vad som väntar runt hörnet. Någonsin. Sen kan vi tro att vi är härskare över våra liv eller tro att någon styr oss eller vad det nu kan vara. Men. Näpp. Så är det inte. Saker händer och vi kan inte förutspå dem. Därför skall vi bara ägna oss åt hur vi mottager olika besked eller händelser. Det är vad vi skall öva på under livet. Det enda vi behöver lära oss. För vi kan inte styra över något annat. Vi kan T r o att vi gör smarta val och att vi är bra på olika saker (vilket vi förvisso visst kan vara) men, om livet vill något annorlunda så kommer det också ske. Det är i alla fall vad jag tror.

Jag tror det ännu mer efter helgen. Jovisst hade jag någon slags graviditets diabetes. Jag skall nu iväg till sjukhuset och lära mig äta rätt och vid rätt tillfällen. Det blir ju bra. Inget jag kan göra något åt. Det är bara att acceptera välja hur jag skall ta emot beskedet och hantera det därefter.

Sen kom Ovädret. Det har blåst och regnat och självklart blivit strömavbrott igen. Jag kände denna gång att jag inte alls var redo och orkade ta hand om detta. Strax innan lördagsmiddagen så blev det strömlöst. När vi sen satt i soffan och kollade på film på datorn så hördes det dripp dropp. Och där, genom taket. Eller snarare, genom högtalaren som sitter i taket droppar det vatten. Det regnar in och vi ställer en hink och undrar vad händer med detta nu då?

När vi vaknar i morse så har regnet och vinden avtagit. Dock ligger det återigen träd och grenar överallt och vi har fortfarande ingen ström. Vi får lite saker gjort men flyr sedan det kalla hemmet.

Väl hemma igen så går Niklas ner för att kolla hur det går med källaren och allt vatten. Vi har nämligen sett hur folk har stått och pumpat vatten ur sina hus. Joråsåatt. Visst var det översvämning där allt. Så, i morgon bitti kommer en man för att kolla in vilka skador som skett och vad vi skall göra åt den fluffiga heltäckningsmattan som är helt genomsur. Tydligen har vi klarat oss väldigt bra i alla fall. Vi ser nu på nyheterna att områdena runtomkring oss har råkat riktigt illa ut.

Som sagt. Det är lätt att tro att man kan påverka livet. Men många gånger så påverkar livet oss mer. Och när jag tänker på att jag snart skall ha en bebis i huset också så känner jag att jag verkligen måste arbeta hårt på hur jag tar emot dessa besked. Helst vill jag faktiskt bara lägga mig på sängen och låta någon annan ta hand om detta. Kanske kanske gråta lite för att jag tycker synd om mig själv. Men det funkar ju inte. Herregud. Vi har ju fortfarande tak över huvudet. Ingen är skadad. Vi har varandra. Det är ju inte fy skam!

Fredagsmys? Någon?

Jag kan inte låta bli. Igen. Läste just Sanna Lundells krönika i AB plus alla kommentarer. Jag blir så snurrig av just Jämställdhet. Vad är det egentligen?

Är det att tycka att det är hemskt att kvinnor i Afghanistan måste bära burka och lyda sin man? Eller är det att dela på den fantastiska föräldraförsäkringen som Sverige är det enda land i världen som har? Eller är det att det borde sitta fler Annor på VD posterna som Veckans Affärer listar?

Vad är viktigt i frågan? Jag blir helt galen av att sitta själv här på min kammare nu och fundera över detta? Kan någon hjälpa mig! Är det upp till var och en eller litar vi inte på att vi själva kan göra goda omdömen och fördela familjeupplägget själva? Måste någon gå in och styra upp det åt oss. Vi. Här. Som är medvetna om detta ord.

Skall vi kanske ta tag i de större frågorna istället och koncentrera oss på att könsstympning och god vård vid barnafödande vart du än befinner dig i världen är en rättighet? Men hur går det då i de Fattiga Länderna? Där man inte direkt har sjukvård ens för en enkel blindtarmsoperation oavsett kön? Skall FN in och bestämma där?

Seriöst, frågan är större än om det finns ett slut på rymden. Och jag blir helt matt av att tänka på detta. Det är precis som när jag var 13 år och på allvar trodde att om jag inte åkte ner till Afrika och styrde upp fattigdomen så skulle allt vara mitt fel om folk dog av svält. Jag är tillbaka. Men nu gäller frågan Jämställdhet.

Och medan jag skrivit detta har jag huset fullt med kvinnor som städar åt mig.

Dubbelmoral? Javisst.

Ditten och datten och lite mat

Nu har jag varit iväg och gjort diabetes testet. Var först tvungen att svälta mig själv hela morgonen eftersom man måste fasta. Det är ingen större hit när man vid tio snåret på förmiddagen normalt sett har lyckats äta två frukostar. En tidigt när barnen vaknar för att man skall hålla humöret i schack och en liten frulle till när huset är tomt och tyst och man kan njuta av en smörgås eller så!

Resultatet får jag antingen idag eller så får jag ringa själv i morgon. Så, just nu så smakar jag lite på det svenska godiset som fina Fia skickade till mig på min babyshower vi hade i söndags. Lillan fick en superfin outfit också och jag fällde några överraskningsglädjetårar. Blev så paff att hon visste när och var och hur vi skulle vara. Men så är hon ju journalist också. Fina fina Fia!

Babyshowern var jättemysig. Alla mina vänner samlade, god mat och jättefina presenter fick jag. Tror att jag skall börja med det när vi flyttar tillbaka till Sverige. Det är inte så konstigt som jag inbillade mig från början. En härlig dag helt enkelt!

Vi smyger ju lite med Spotify här. Vilken gåva det är!! Efter helgens titt på tv8´s Mauro och Plura lagar mat program så lyssnar jag nu igenom mina gamla favoriter Eldkvarns alla skivor och blir på gott humör! Förövrigt gillade jag verkligen det programmet också. Fick mig att längta Stockholm och söder massor.

Efter doktorsbesöket i förmiddags tog jag mig till "fingallerian", pustade och frustade mig fram som ett ånglok och hittade några söta kläder förstås och en söt liten gosekatt till lillan. Jag köpte också en present till mannen som snart fyller år och jag tänkte att jag skulle vara ute i god tid för vem vet när hon behagar göra entré? Det kan ju faktiskt bli tidigare än 6:e april. Den tanken liksom slog mig idag. Vet faktiskt inte varför jag inte tror det men så är det ju faktiskt. Närsom nu kan hon bara bestämma sig för att komma. Och jag välkomnar henne vilken dag som helst faktiskt!

Octomom och jag

Just nu känner jag mig såhär.

Melankoli

Jag är ju en rätt alldaglig person. Med det menar jag att jag inte tar ställning så hårt, ni minns mitt teflonjag? Mina barn däremot har blivit riktiga djupingar.

I helgen så satt Sidney och fingrade på min vigselring och undrade om det var en riktig diamant i den. Jo, det var det ju sa jag. Så sa jag, en sån kanske du kommer ge till någon i framtiden också när du gifter dig. Jag fick ett mycket snabbt svar. "Jag kommer aldrig gifta mig. Jag vill vara ensam. Jag skall bli konstnär och bo i husvagn i Californinen" Jag fick ont i hjärtat. Det lät så väl genomtänkt och tragiskt.

I morse hörde Douglas på radion att, jorå, Michael Jackson var ju död. Han blev väldigt fundersam över detta, vem skulle nu sjunga hans sånger? Jag förklarade att de finns ju på skivor. Sen frågade han naturligtvis varför man dör. Och jag förklarade att man kan vara sjuk eller så är man gammal och kroppen orkar inte mer. Men att alla människor kommer att dö, så småningom i alla fall.

Han började då rabbla upp namn på folk som han undrade om de var gamla och när de skulle dö i så fall. Jag försökte säga att man inte vet. Men sen tänkte jag också. Herregud!!! Han är 3,5 år, dessa tankar skall väl inte uppta plats i hans lilla oförstörda hjärna redan.

Vad har hänt och vad har jag för melankoliska barn?!

Struts

Det är få saker jag inte liksom kan förmå mig att göra. Men en av de stora skrämmande sakerna när jag blir helt handlingsförlamad är just detta hemska jag blivit indragen i. Vår årliga välgörenhetsmiddag på Douglas skola. Det jag skall göra är att gå runt hos alla handlare och tigga priser till den stora auktionen som skall hållas. Fram tills nu har jag kört strutsmetoden och låtsas som om jag inte alls behöver göra något. Tills i morse när hon som är föreståndare sa att nu måste jag runt och åtminstone hämta in från dem som frivilligt gett bort saker. Det borde ju inte vara något problem. Men eftersom det hör ihop tycker jag att det är läskigt i alla fall.

Jag kan ju stryka ett yrke från listan i alla fall när det blir dags för mig att komma ut i arbetslivet. Säljare.

Storlek

Var hos doktorn i veckan. Bebisen är stor. Mellan 4,5-5 kilo kommer hon hamna på säger han. Brontosaurusbebis nummer 2 säger jag.

Jag har också något förhöjt socker och skall kollas för diabetes nästa vecka. Tills dess, inget socker. Inget dåligt socker i alla fall. Det är okej med pasta, bröd och sån´t. Men inte sån´t som jag just nu tycker att jag är väl förtjänt av, som kakor och choklad. Så nu knaprar jag morötter och nötter. Något måste man ju få tugga på. Och visst är det nyttigare och gör det att bebisen inte växer så mycket och fort nu på slutet är jag villig att gå med på nästan vad som helst.

Stor mage = stor bebis?

Vad tycker ni?

Måste få försvara mig. Hemmafruar skrivs det om.

Jag förstår hennes ståndpunkt och hon har alldeles rätt. Det finns mycket att kämpa för och ibland kan det kännas som om tiden stått stilla.

Men. Varför blanda in barnafödande i Afganistan?

Kvinnors rättigheter till att arbete har väl i dagens värld, i alla fall västvärld, ingenting med hemmafruar att göra? Det har med valmöjligheter att göra. I vissa länder, USA är ett gott exempel och räknas väl som riktig västvärld, kan man inte som i Sverige gå hem klockan tre för att hämta barn när man faktiskt jobbar heltid.

Det kan förresten inte alla i Sverige göra heller så det så. De flesta måste jobba på tok för mycket när barnen är små, och kanske är det bra, mina föräldrar gjorde det och jag har ju inte tagit skada alls. Vad jag vet.

Men, det jag vill säga att den valmöjlighet vi har i Sverige kanske inte är en valmöjlighet längre, det är ett måste. I alla fall med våra egna och omgivningens krav på levnadsstandard. Om någon familj väljer att ha en förälder hemma och en som jobbar, väljer att bo lite mindre och bara köpa kläder på second hand och inte åka på semestrar till Thailand varje vinter, så görs det tv program om det. För oftast så är man mycket annorlunda då.

Har jag fel? Är jag ute och cyklar? Vad tror och tycker ni?

Med detta vill jag inte säga alls att jag inte vill jobba. Just nu vill jag jobba mer än någonsin, men det passar inte riktigt in i livet för tillfället. Och jag är gift på livstid, dvs, min dag kommer, vi kommer dela. Periodvis. Men inte nu. Och hur man delar måste vara upp till varje familj, inte till omgivningen.

Jag tycker att denna kolumn var den sämsta som skrivits på länge för en av de större tidningarna och att det är sjukt att hon får betalt för att säga så. Men det är ju min åsikt. Hennes är en helt annan.

Benen

Å nu kände jag att jag fick en galen längtan efter alla goa vänner i Sverige. Jag längtar efter att ha stor fin fest. Få prata, skratta, gråta, dansa. Vad som än faller en in. Jaa, det gör jag. Längtar.

Dessutom har jag fått galna ben denna graviditet. Restless legs kallas det. Och det är något så infernaliskt jobbigt. Så fort barnen somnat så kommer det krypande. Just när jag satt mig ner för att njuta egentid i soffan. Benen har ett eget liv och det går inte att sitta still. Det är nästan så att det inte ens går att andas. Min doktor har ordinerat en liten bit osötad mörk choklad mot detta. Men det funkar inte alls. Ibland kan en riktigt hett bad hjälpa. Men det är ju inte alltid man vill ta ett bad vid läggdags.

Idag kunde jag inte motstå att handla lite söta bebiskläder på Gap och H&M. Även fast jag har lådorna fulla av ärvda kläder. Det finns ju så mycket fint.

Dagens dilemma

I dag fyller en av våra vänner år så hans fru hade ordnat en överraskningsmiddag på restaurang i går kväll. Väldigt trevligt.

Vi använde som vanligt grannens dotter som barnvakt och sa att vi skulle vara hemma runt tio.

Men, vi kom hem redan klockan halv tio. Jag kliver in i hallen och ser ett par sneakers som definitivt inte är barnvaktens och dessutom ser mycket manliga ut. Barnvakten kommer utstressandes från köket och säger att hon tror att Douglas inte har byxor på sig när han sover. Jag förstår inte riktigt men förstår att hon vill att jag skall bort från köksområdet.

Jag tar det hela med ro, eftersom Niklas fortfarande står kvar ute vid bilen. När han är på väg in kommer en yngling utspringandes med skorna i handen och säger "how are you", artigt värre.

Detta är vad jag skulle vilja kalla "tonårs oförstånd" eller just bara saker tonåringar gör utan att riktigt tänka hela vägen. Jag är rätt cool med saker som dessa. Däremot gillar jag ju såklart inte att ha folk i huset som jag inte vet vilka de är och dessutom när mina barn är här. Helt övertygad är jag dock att de faktiskt bara ville hångla. Och. Det är här dilemmat kliver in.

Barnvaktens mor och far. De vill inte att såna här saker förekommer överhuvudtaget innan giftermål, typ. Jag är också mycket nära vän med dem. Så, inte bara har tonårsdottern ställt till det och dragit in en yngling i vårt hem. Hon har också satt mig i en obehaglig situation där jag vet att dottern kommer bli bestraffad för saker som tonåringar gör. Och som tillhör utvecklingen. Just bara för att hon inte får ta hem killar till sig. Däremot respekterar jag ju föräldrarnas inställning till det hela, de måste ju få bestämma över hur saker fungerar i deras familj.

Jag har skickat ett mail till barnvakten att jag vill att hon kommer hem hit efter skolan så vi får prata. Detta fick jag till svar.

"Anna I'm so so so sorry. That was a stupid thing for me to do. I've never done anything like that before. I will come after school tomorrow. Again I'm so sorry. Oh my gosh my mom is going to kill me. I really hope you don't hate me.

my deepest apologies"

Så, nu sitter jag här och filar på ett bra upplägg på diskussionen med henne. Någon som har några kloka förslag?

En annorlunda början på helgen

Lite kort bara.

Det kom snö. Massor av tung blöt snö. Närmare bestämt ca 50 cm på väldigt kort tid. Kanske ett dygn. Då gick strömmen. Med den försvann värmen och allt annat den bekväma nutidsmänniskan har jobbat upp ett behov kring.

När strömmen varit borta i 18 timmar och vi inte riktigt såg ljusningen. När dessutom många träd runt oss fallit på grund av den tunga blöta snön. Så bokade vi rum på närmaste hotel i staden. Där tillbringade vi kvällen och natten. Det var varmt och ljust och de hade pool. Barnen älskade det och det var rätt lyxigt och skönt att slippa laga mat.

Nu är allt som det skall igen, dock saknas det några träd på tomten och stora grenar ligger runt huset, som tur är inte på huset. Det är inte Haiti. Det är heller inte Chile. Men det känns ändå som om vi är rätt små på jorden när dessa saker inträffar.

katastrof tankar

Ni vet det där talesättet om en mors försvarsmekanism som är som en lejoninna eller nå´t?

Just nu är lilla iväg med grannen till ett lekställe. Det är ju så himla gulligt av henne att ta hand om honom och hjälpa till med allt möjligt. Men just nu är jag i katastrof "mode". Jag tror att allt hemskt på jorden skall hända någon i familjen. Vad som helst. Och jag vill helst att vi är tillsammans hela tiden så att detta inte kan ske. Nu är det ju så att man inte alltid kan stå där och övervaka vad ens barn gör. Omöjligt.

Men just nu går jag omkring och undrar hur det går för dem. Kan hon hålla reda på min son ordentligt. Kommer hon i håg att han är allergisk? Hur går det med dem i bilen? Hon kör ju som en kratta. Hua! Jag njuter inte ett dugg av ensamheten. Fast jag borde. För härifrån kan jag inte göra någonting. Inte påverka ett dugg. Och varför katastroftänka innan katastrofen är ett faktum, eller utan att den är ett faktum? Så onödigt. Men jag är ju bara människa. Och mamma. Som är gravid och har konstiga tankar.

Förvirrad

I morse var lillgrodan extra trött och fick sova tills det var dags att skjutsa pappan till tåget. När vi kom tillbaka hem så var jag tvungen att ta en dusch, det sker ju inte varje dag men i dag var det verkligen dags. Och sen var tiden inne för att klä på lilleman och ta sig till dagis.

Då tittar han på mig och frågar "how about frukost mamma?" Ja, vad säger man. I villervallan hade jag helt enkelt glömt bort att han inte ätit något. Det är ju tur att han är redig och håller koll i alla fall. Och jag får skylla på graviditet och förkylning.

Byggnytt

Återigen så känner jag ett "urge" att ha något eget. Ett eget hem där jag kan göra vad jag vill. Gärna något som innefattar renovering. Jag vet, det är helt galet. Jag borde verkligen bara släppa allt som har med extra jobb och stress att göra och koppla av och vara glad över att hyra. Och jag är ju det till en viss del. Men så har vi några vänner som just nu är mitt uppe i byggnationer och renoveringar och jag blir så sugen själv.

Allt detta skulle ju innebära en viss investering av pengar som ni förstår. Och det. Är något som inte riktigt växer på träd här. Så, jag får väl fortsätta glädjas åt andras bygglycka helt enkelt. Titta i inredningstidningar, på inredningsbloggar och se fram emot en period av bebislull i hela huset i stället!

Söndag

Det var väl väldigt vad svårt det skulle vara att få till det att skriva nuförtiden. Att jag hårdprioriterar min vila kan vara en anledning. Att jag är dunderförkyld kan vara en annan.

I söndags hade vi i alla fall en härlig familjedag. Fast jag trodde att jag skulle ligga kvar i sängen hela dagen pga min förkylning, men det känder så in i bomben trist att inte kunna följa med så jag tog lite medicin och en varm dusch och kände mig lite bättre.

Vi åkte in mot Manhattan och stannade till i Harlem och åt lunch på ett bbq ställe som ligger precis vid Hudson river under en bro, så jag måste säga att själva placeringen var som taget ur en film. Vi parkerade bakom en bil som såg riktigt läskig ut, som om någon bodde i den fast det inte fanns någon baklucka (när vi kom tillbaka så skulle de precis bogsera bort den).

Efter lunchen tog vi oss till Intrepid ett "sea, air and space museum". De hade en special vecka med massor av happenings pga lovet. Killarna gillade det massor, man fick provsitta helikoptrar, de hade olika "pyssel stationer" och man kunde kolla in ett 20 tal flygplan som stod uppe på båten.

Innan vi skulle ta oss hem så avslutade vi med en fika. Då busade killarna lite (som vanligt) och PANG så bankade Sidney huvudet in i ett hörn på en stol. Jag var på toa när detta hände och kommer ut och ser Douglas stå och skämmas i ett hörn och blod på Sidneys tröja och Niklas som trycker något mot hans huvud. Allt gick bra och efter en stund så hade det sluta blöda.

Douglas å andra sidan skäms fortfarande.

Kort sammanfattning av veckan

Aaaaahhhh, lite egentid såhär på lördagseftermiddagen. Har inte haft det på hela veckan! Hjärnan brinner av glädje just nu. Lilla är med pappa och handlar och stora har en kompis här, de bygger lego och sjunger inne på hans rum.

Ville bara berätta lite mer om denna vecka.
I lördags var jag nämligen inne på Manhattan med en kompis och vi började med en brunch på Good enough to eat. Sen var vi på MoMa och kollade in Tim Burton utställningen. Den var helt fantastisk. Antingen för att jag inte riktigt visste vem han var och vad han gjorde, eller så för att hans alster verkligen tilltalade mig. Jag ville ha allt han hade gjort. Så fint och så busigt och barnsligt med en gnutta allvar i en härlig mix!
När vi gått så mycket blev vi sugna på en pedikyr så det slog vi till på! Och sen en semla på svenska fiket "Fika".
Det var en heldag som var helhärlig!

I veckan har vi gjort småsaker och faktiskt mest varit ute och lekt i snön som vräkt ner. Helt okej men som ni förstått, lite jobbigt med. En av dagarna var vi till den svenska familjen i Rye som nyss flyttat hit. Vi åt hemmagjorda semlor. De var okej men verkligen inte toppen. Dels för att jag inte hittade kardemumma och dels för att de jäste dåligt. Men vad gör man inte. Traditioner känns väldigt viktiga ibland.

Jag har också varit iväg på tjejmiddag. Mycket trevligt. Men jag märker verkligen att jag inte längre är skapt för att vara ute längre än 8-9 snåret på kvällarna. Jag blir så trött så trött dagen efter. Men samtidigt vill jag ju passa på. Det kommer komma en tid när det inte alls blir så enkelt här framöver.

Idag har vi också haft det efterlängtade födelsedagspartyt för 7-åringen. Vi satsade på det lilla kalaset. Hans absolut närmsta vänner och vi var på det hemska stället. Men det var helt okej, för vi började tidigt så det var inte så hysteriskt som det kan vara. Jag känner mig nöjd och glad och det verkar som om han gör det också.

Jag har varit hos min doktor igen. Han kollade hur mycket bebisen väger. 2100 gram just nu. Vilket innebär att hon kommer ligga runt 4000 gram vid födseln. Som Sidney. Själv hade jag inte gått upp något alls de senaste 2 veckorna. Ett mirakel.
Det var lite kortfattat om vad som pågått här hemma. Hur har ni haft det? När är det sportlov i Sverige?

Jag. Nu.

Det är ungefär såhär jag ser ut nuförtiden. Åtta veckor kvar och jag börjar tycka att det är nog nu. Svårt att hitta ställningar att sitta bekvämt i och att ligga bekvämt i.

Det oändliga vinterlovet

Om det är en till dag med vinterlov måste jag kasta in handduken och kapitulera.
Nu är det nog med ledigheter!
Säg nu inte att jag skall vara glad och tacksam för att få vara hemma med mina barn och att ni också önskar er mer tid med era barn. Jag förstår det. Jag förstår det alldeles utmärkt.
Men ibland kan en dag vara skillnad på liv och.....trasigt liv. Nu har jag tömt förråden på tålmodighet, bakning av bullar och semlor, äta barnvänlig mat 2 ggr om dagen (man kan variera köttbullar och korv i oändlighet om man vill att barnen skall äta), jag tycker att det är fördjävla jobbigt med blöta overaller som inte hinner torka innan det är dags att sätta på dem igen och gå ut i snön. Dessutom med en mage som just nu växer så det knakar tror jag.

Jag är trött på mammamammamammamamma! Titta vad jag har byggt i lego för miljontegången.
Men jag skall vara tålmodig och nästan glad hela dagen i dag också, för det är sista dagen på en oändlig ledighet (ni minns att det var snödagar och sjukdagar veckan innan lovet?). Jag skall ta djupa andetag och låtsas att det är måndag redan!

Ursäkta

Vi har sportlov och dåligt med tid att skriva. Mycket snö finns det i alla fall!

The Dignity of being a mom

Jag provar och är lite ironisk. Titeln alltså.
Har känt denna vecka alldeles särskilt att någon värdighet som mamma och dessutom gravid är näst intill obefintlig. Det kanske bara är jag, och då får jag väl bjuda på detta. Men jag tror att det finns en och annan som kanske känner igen sig och låt mig då få veta det. Jag känner att jag behöver det.

Tillexempel. Att springa, hoppa eller hosta väldigt plötsligt. Ibland också nysa. Det. Är ingen större hit just nu. Just dessa saker har jag gjort helt nyss och detta för med sig ett snabbt byte av byxor och gärna en dusch på nedre delen av kroppen.

Eller att gå på toaletten. Då menar jag inte det som lätt händer vid en nysning eller så. Nej, jag menar det som händer efter morgonkaffet. Magen mullrar till och det är dags. Där sitter man, aldrig i godan ro och aldrig med en tidning utan mest på helspänn och undrar vad som skall avbryta sessionen. I morse var jag tvungen att mitt i alltihop lösa ett mindre världskrig. Dessutom har Ungj*vlarna mage att klaga på att det luktar illa när de står båda två inne på toaletten där jag försöker förhindra förstoppning, och försöker förklara hur det gick till när båda blev "dummisar" (som är det nya skällsordet här).

Lilla killen gick på toa och skulle kissa, jag antar också att han skulle släppa väder samtidigt. Då hör jag hur han ropar, "å nej, jag pruttade på mig". Japp, det är bara hugga in och leta bajskorvar i pyjamasbyxorna.
Precis innan detta hade han kräkts en liten minikräka inne på storas rum. (Han är förkyld och hostig och rätt som det är så kommer det en liten slemkräka)
Jag berättade att det, skulle vi inte berätta för stora som kan blir precis vansinnig av såna saker. Men, när han vaknade var lilla snabbt där och sa "det luktar inte kräks härinne, känner du det Sidney"

Så här har jag det. I min värdighet.

Leve finrummet!

I dag gick det helt plötsligt upp ett ljus för mig. Poletten trillade ner och jag insåg plötsligt vitsen med ett "finrum". Ett rum dit inga leksaker överhuvudtaget fick ta sig. Bara zen över hela alltet. Lugn och ro och inte ett enda plock. Vuxenmöbler och ordning och reda. Inget hopp i sofforna och inga billiga soffor för att "de ändå kommer slitas ut snart". Jag ser det så klart framför mig. Bara känslan av att gå in där någon gång om dagen och insupa atmosfären. Sen komma ut i verkligehetens hus igen. Jag tror det skull spara ett och annat sammanbrott.

Varning!?

Jag menar inte att förlöjliga. Men lite snöoväder? Kan det verkligen bli så illa som de varnar om? Jag är skeptisk.

A WINTER STORM WARNING REMAINS IN EFFECT FROM MIDNIGHT TONIGHT TO 6 AM EST THURSDAY.

SNOW IS EXPECTED TO DEVELOP LATER TONIGHT. THE SNOW MAY BECOME HEAVY AT TIMES ON WEDNESDAY... BEFORE SLOWLY TAPERING OFF WEDNESDAY NIGHT. SNOW ACCUMULATIONS OF 8 TO 13 INCHES ARE EXPECTED. AT THIS TIME THE HIGHER AMOUNTS ARE EXPECTED ACROSS THE NEW YORK CITY METROPOLITAN AREA AND LONG ISLAND.

AS THE STORM INTENSIFIES... EAST TO NORTHEAST WINDS WILL BECOME STRONG AND GUSTY DURING THE DAY ON WEDNESDAY... AND THESE WINDS CONTINUE WEDNESDAY NIGHT. GUSTS OF 35 TO 45 MPH ARE POSSIBLE... ESPECIALLY ACROSS COASTAL SECTIONS. THIS WILL CAUSE BLOWING AND DRIFTING OF SNOW... WITH NEAR BLIZZARD CONDITIONS AT TIMES ALONG WITH POSSIBLE POWER OUTAGES.

PRECAUTIONARY/PREPAREDNESS ACTIONS...

A WINTER STORM WARNING FOR HEAVY SNOW MEANS SEVERE WINTER WEATHER CONDITIONS ARE EXPECTED OR OCCURRING. SIGNIFICANT AMOUNTS OF SNOW ARE FORECAST THAT WILL MAKE TRAVEL DANGEROUS. ONLY TRAVEL IN AN EMERGENCY. IF YOU MUST TRAVEL... KEEP AN EXTRA FLASHLIGHT... FOOD... AND WATER IN YOUR VEHICLE IN CASE OF AN EMERGENCY.

Flygrädsla

Det är ju inget att skoja om men jag kan inte hjälpa det. Hahahaha....skrattar så jag gråter! Härligt!

Jump rope for heart

Idag har jag varit på Sidneys skola och hjälpt till. Det är "national heart week" och det pratas mycket om vikten av att äta rätt och att röra på sig. Samt om hjärtsjukdomar. I alla fall på tv.

Jag har varit i jympa salen och hjälpt barnen lyssna på sitt hjärta när de har hoppat runt och rört sig massor. Jätteroligt och rätt intressant. Man känner ju till sitt eget barn och inte så många andras. Hur de är rent fysiskt.

Båda våra killar är rätt atletiska. De gillar att röra på sig och att vara ute och springa runt som galningar. Detta är ju såklart både på gott och ont. Mest gott i det långa loppet såklart.
Därför blir jag lite ledsen när jag ser barn som är lite överviktiga, som inte orkar och som vill sitta ner och vila. Fast det inte är jättejobbigt. Jag blir också glad när jag ser vad uppmuntrande ord gör för dessa barn. Och att de lägger manken till och kör lite extra fast de inte kan, vill eller orkar.

Annars förbereder vi oss på att vara hemma i morgon eftersom det tydligen skall dra in ett snöoväder i vårat område. Jag gissar redan nu att skolorna ställs in. Niklas åker till London i kväll, som tur är kommer han hem på fredag. Inga långa resor nu vill jag bara säga. Men det är väl typiskt att det skall vara en mindre skoldag då så att man riktigt skall bli utmattad!

Lyxdag

I lördags var det min dag. Jag var på Spa. Min julklapp Mom-to-be bestående av 60 minute Prenatal Massage, 30 minute Lavender Dead Sea Salt Scrub, 30 minute Customized Mini Facial. Helt fantastiskt.

När man ligger still sådär länge och blir ompysslad eller hasar runt i tofflor och morgonrock i lokalerna och knaprar nyttiga nötter och dricker vatten eller te så är det som om man befinner sig på en annan planet. Det är nästan så det blir för mycket. Missförstå mig inte. Jag skulle kunna bosätta mig där men jag undrar liksom, hur många rengörningar kan mitt ansikte behöva? Jag slutade räkna vid 5:e insmörjningen. Eller bodyscruben, snacka om lyx att ligga ner på en brits och bli duschad. Alltså någon annan håller i duschslangen och jag ligger ner och bara blir ren. Det har jag aldrig gjort förut.

Hursom helst så var jag helt vimmelkantig när jag letade mig ut från stället. Min kropp hade blivit så ompysslad att den inte kunde hantera det. Jag klev omkring som om jag var full.

På kvällen var det dags för Vuxenmiddag. Vi hade ny barnvakt. Vi känner henne men har aldrig använt henne som barnvakt. Det verkade ha fungerat finfint.
Middagen var för att Niklas återigen varit tränare för Sidneys fotbollslag. Vi träffade en hel del bekanta och minglade runt en liten stund, kändes väldigt trevligt. Och vuxet.
Det är lite synd bara att det inte händer något mer efter middagen. Då är det slut och inget mer händer. När man nu klätt upp sig och tagit sig utanför hemmet kunde det ju vara trevligt att få mer valuta liksom.

Kanske var det bra. Söndagen var jag jättetrött och vi tog det mycket lugnt. Inväntade Super bowl förstås. Vi hann dock med en lunch på ett nyöppnat ställe precis nere vid floden. Fin utsikt över Tappan Zee Bridge och "the palisades". Maten var också väldigt bra. Över förväntan. Som jag så slarvigt lyckades säga till en kompis som ringde när vi satt där. Jag använde tydligen uttrycket "surprisingly good" när servitrisen stod precis vid vårat bord.