Just nu är lilla iväg med grannen till ett lekställe. Det är ju så himla gulligt av henne att ta hand om honom och hjälpa till med allt möjligt. Men just nu är jag i katastrof "mode". Jag tror att allt hemskt på jorden skall hända någon i familjen. Vad som helst. Och jag vill helst att vi är tillsammans hela tiden så att detta inte kan ske. Nu är det ju så att man inte alltid kan stå där och övervaka vad ens barn gör. Omöjligt.
Men just nu går jag omkring och undrar hur det går för dem. Kan hon hålla reda på min son ordentligt. Kommer hon i håg att han är allergisk? Hur går det med dem i bilen? Hon kör ju som en kratta. Hua! Jag njuter inte ett dugg av ensamheten. Fast jag borde. För härifrån kan jag inte göra någonting. Inte påverka ett dugg. Och varför katastroftänka innan katastrofen är ett faktum, eller utan att den är ett faktum? Så onödigt. Men jag är ju bara människa. Och mamma. Som är gravid och har konstiga tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar