The Dignity of being a mom

Jag provar och är lite ironisk. Titeln alltså.
Har känt denna vecka alldeles särskilt att någon värdighet som mamma och dessutom gravid är näst intill obefintlig. Det kanske bara är jag, och då får jag väl bjuda på detta. Men jag tror att det finns en och annan som kanske känner igen sig och låt mig då få veta det. Jag känner att jag behöver det.

Tillexempel. Att springa, hoppa eller hosta väldigt plötsligt. Ibland också nysa. Det. Är ingen större hit just nu. Just dessa saker har jag gjort helt nyss och detta för med sig ett snabbt byte av byxor och gärna en dusch på nedre delen av kroppen.

Eller att gå på toaletten. Då menar jag inte det som lätt händer vid en nysning eller så. Nej, jag menar det som händer efter morgonkaffet. Magen mullrar till och det är dags. Där sitter man, aldrig i godan ro och aldrig med en tidning utan mest på helspänn och undrar vad som skall avbryta sessionen. I morse var jag tvungen att mitt i alltihop lösa ett mindre världskrig. Dessutom har Ungj*vlarna mage att klaga på att det luktar illa när de står båda två inne på toaletten där jag försöker förhindra förstoppning, och försöker förklara hur det gick till när båda blev "dummisar" (som är det nya skällsordet här).

Lilla killen gick på toa och skulle kissa, jag antar också att han skulle släppa väder samtidigt. Då hör jag hur han ropar, "å nej, jag pruttade på mig". Japp, det är bara hugga in och leta bajskorvar i pyjamasbyxorna.
Precis innan detta hade han kräkts en liten minikräka inne på storas rum. (Han är förkyld och hostig och rätt som det är så kommer det en liten slemkräka)
Jag berättade att det, skulle vi inte berätta för stora som kan blir precis vansinnig av såna saker. Men, när han vaknade var lilla snabbt där och sa "det luktar inte kräks härinne, känner du det Sidney"

Så här har jag det. I min värdighet.