Drömmar och den bistra verkligheten

Vet inte vad som hände. Men någonting kom över mig. Fullkommligt ramlade över mig. En slags kraft och energi jag inte riktigt känner igen. Men det var härligt.

Låt mig börja såhär. Har ni hört talas om "Formspring"?
Det hade inte jag. Förrän i förrgår. Min granne, tillika journalist och skribent (om än i en medicinsk tidsskrift) har tonårsbarn och är en jävel på research. Hon fick höra talas om att ungdomarna som hennes dotter hänger med också hänger runt på denna sajt. En sajt som är ungefär som facebook för oss "gamlingar". Eller inte riktigt. För på Formspring behöver du inte vara medlem för att kunna kommentera på någons profil och du kan också vara anonym. Hon snokade runt bland sin dotters kompisar och hittade både det ena och andra. Sådant som man gärna vill skydda sin tonåring ifrån.

Att du kan vara anonym gör självklart att det förekommer ohyggligt mycket hemskheter.

I alla fall. Vi satt i solen utanför Coffee Labs den där förmiddagen och diskuterade detta och tillslut så sa jag, "låter precis som väggarna på toaletten i högstadiet".
Jag minns särskilt ett tillfälle när några hade en diskussion om huruvida jag var en, och så det berömda H ordet, eller inte, och hur någon faktiskt hade försvarat mig och sagt nej, och sen fortsatte diskussionen några rader där på toaletten i Kolbäck i slutet av åttiotalet.
Hemskt.
Javisst.
Själv hade jag på något underligt vis, denna period (skall tilläggas), mycket stark självkänsla och tog inte åt mig av detta. Tack och lov. Mest var jag faschinerad över att någon visste vem jag var och hade åsikter om mig, dåliga eller bra spelade ingen roll eftersom jag själv var så säker på vad jag tyckte och tänkte och vad jag hade gjort eller inte så jag skakade av mig detta snabbt.

Hur som haver. I samtalet med mina vänner häromdagen så sa jag alltså att detta med Formspring påminde mig om skoltoaletterna. I morse ringer min granne och skriker i luren. "Oh my god Anna, you should be a journalist at The New York Times!!!", var på jag, mycket smickrad men frågande, undrar varför.
Jo ser ni. Idagens tidning har de en artikel om Formspring. Och första meningen i artikeln lyder "It is the online version of the bathroom wall in school, the place to scrawl raw, anonymous gossip"

Så nu ligger jag här i sängen i mörkret och tänker att, javafan, skriva för New York Times kan ju vara något!
Att jag sen blivit totalt ratad av i stort sett alla Svenska Tidningar som jag skrivit till och frågat om de vill ha mina alster, det, det tänker jag inte på alls.
Just nu har jag bara hybris. Antagligen för att jag nyss fått en ny bebis och tänker att allt är möjligt. Eller bara för att jag är galen. Komplett galen. Eller hur var det jag sa häromdagen. Om man inte får drömma kan man ju lika gärna klappa ihop butiken!