Hurra!

I morgon fyller pappan i huset år. Det skall vi fira. Killarna är beredda på att gå upp och sjunga på morgonen i alla fall. Dessutom har vi varit ett par i 11 år. 11 år!!!! Jag förstår ingenting. Hur gick det till? Jag minns i alla fall att det året var det väldigt varmt och skönt i Sverige. Och påsk var det med!

I går var vi på Påskmiddag hos svenska vänner i Rye, 20 minuter härifrån. Det var sill och potatis till förrätt och lammstek och potatisgratäng till huvudrätt. Fantastiskt gott och trevligt!!

Innan hade vi hunnit leta påskägg i parken som påskharen lagt ut. Till barnens förtret så var det ju en människa som klätt ut sig till hare. Va? Nu förstår jag inte. Finns inte påskharen på riktigt? Är det inte riktigt harskinn han har på sig? Näe.
För Douglas såg att han hade skor. Och harar skuttar. De går inte på två ben.


Men sen. När Sidney gick omkring här hemma och var deppig och undrade när den riktiga påskharen skulle komma och mamman funderade på hur vi skulle lösa dilemmat med att påskharen inte riktigt kanske finns mer än på två ben och i acryldräkt, så hoppar det en livs levande hare fram över vår tomt. Har aldrig hänt förut. Hela familjen blir paralyserad och stirrar på denna hare som skuttar precis förbi Sidney där han står i rabatten. Och självklart var detta den riktiga påskharen. Och självklart kom det mer godis. Och självklart fick barnen en överdos av allt det goda!

Idag bjöd grannarna på påskbarbeque. Vi bidrog med gubbröra på kavring och nubbe till det. Jag tror att de tyckte att det var okej faktiskt. Vi berättade inte förrän efteråt vad som var i röran. Jag tyckte nog att det var bäst så.

Nu går jag och lägger mig. Jag tror att allt på "att göra listan" är gjort nu innan bebisen kommer. Skall bara lämna in ansökan till YMCA i morgon och hoppas att Douglas kommer in där till hösten. Sen tror jag att vi är redo. För det nya äventyret.