Igår så ringde en vän jag inte sett på länge. De undrade om de kunde komma över spontant om ca 15 minuter. Bara en kortis för att säga hej. Javisst sa jag!! Å vad roligt, och jag som just bakat också! Nåja, vispat ner en färdig mix och slängt in i ugnen. Men ändå, det luktade ju gudomligt av Pumpkin bread i hela huset.

När hon ringde så var Douglas fortfarande kvar på kalaset så jag och Sidney slängde oss in i bilen och skulle hämta honom. Det var då det hände. På något underligt sätt så nollställdes min hjärna och jag glömde helt bort varför jag skulle åka och hämta Douglas. Vi satt en stund och babblade med de andra mammorna och sen fick jag för mig att vi skulle åka iväg och kolla på ett hus jag visste var till salu. (Bara titta inte köpa) Vi var borta i allt som allt 1 timme.

När vi kom hem hängde en påse på dörren. Inte ens då trillade polletten ner. Det var Sidney som sa "mamma, vem var det som skulle komma och hälsa på?". Och då. Då kom jag ihåg. Och då var det försent. Jag kände mig så dum och ringde och bad så hemskt mycket om ursäkt.

Kanske skulle vi prova på ett nytt försök idag. Jag skall försöka skärpa mig.