Det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting

För precis så ser livet ut. Man kan inte veta alls vad som väntar runt hörnet. Någonsin. Sen kan vi tro att vi är härskare över våra liv eller tro att någon styr oss eller vad det nu kan vara. Men. Näpp. Så är det inte. Saker händer och vi kan inte förutspå dem. Därför skall vi bara ägna oss åt hur vi mottager olika besked eller händelser. Det är vad vi skall öva på under livet. Det enda vi behöver lära oss. För vi kan inte styra över något annat. Vi kan T r o att vi gör smarta val och att vi är bra på olika saker (vilket vi förvisso visst kan vara) men, om livet vill något annorlunda så kommer det också ske. Det är i alla fall vad jag tror.

Jag tror det ännu mer efter helgen. Jovisst hade jag någon slags graviditets diabetes. Jag skall nu iväg till sjukhuset och lära mig äta rätt och vid rätt tillfällen. Det blir ju bra. Inget jag kan göra något åt. Det är bara att acceptera välja hur jag skall ta emot beskedet och hantera det därefter.

Sen kom Ovädret. Det har blåst och regnat och självklart blivit strömavbrott igen. Jag kände denna gång att jag inte alls var redo och orkade ta hand om detta. Strax innan lördagsmiddagen så blev det strömlöst. När vi sen satt i soffan och kollade på film på datorn så hördes det dripp dropp. Och där, genom taket. Eller snarare, genom högtalaren som sitter i taket droppar det vatten. Det regnar in och vi ställer en hink och undrar vad händer med detta nu då?

När vi vaknar i morse så har regnet och vinden avtagit. Dock ligger det återigen träd och grenar överallt och vi har fortfarande ingen ström. Vi får lite saker gjort men flyr sedan det kalla hemmet.

Väl hemma igen så går Niklas ner för att kolla hur det går med källaren och allt vatten. Vi har nämligen sett hur folk har stått och pumpat vatten ur sina hus. Joråsåatt. Visst var det översvämning där allt. Så, i morgon bitti kommer en man för att kolla in vilka skador som skett och vad vi skall göra åt den fluffiga heltäckningsmattan som är helt genomsur. Tydligen har vi klarat oss väldigt bra i alla fall. Vi ser nu på nyheterna att områdena runtomkring oss har råkat riktigt illa ut.

Som sagt. Det är lätt att tro att man kan påverka livet. Men många gånger så påverkar livet oss mer. Och när jag tänker på att jag snart skall ha en bebis i huset också så känner jag att jag verkligen måste arbeta hårt på hur jag tar emot dessa besked. Helst vill jag faktiskt bara lägga mig på sängen och låta någon annan ta hand om detta. Kanske kanske gråta lite för att jag tycker synd om mig själv. Men det funkar ju inte. Herregud. Vi har ju fortfarande tak över huvudet. Ingen är skadad. Vi har varandra. Det är ju inte fy skam!