Igge igelkott

När jag var i 15 års åldern så var det en kille som sa till mig att jag var som en igelkott. Gullig och söt att titta på men om man kom för nära så hade jag taggarna utåt. Kan ha att göra med att han nog var lite intresserad av mig och jag var inte intresserad av honom men jag tror att det fortfarande kan stämma till en viss del.

Jag upplevs nog som rätt social och trevlig (sa hon och slog sig på bröstet. Missförstå mig inte nu utan läs bara färdigt). I alla fall så liksom har jag en gräns för när jag tycker att det blir för intimt med människor som jag inte vill vara nära. Och den kan nog vara rätt tydlig fast jag inte vill det. Jag vill vara smidig och lite genomskinlig. Nu är jag ju tyvärr som en öppen bok med mina känslor så det går inte ihop sig alls.
Det finns några få människor här som jag gillar och kan öppna mig för. Hemma under åren har jag också skrapat ihop några fantastiska människor som är mina vänner och som är mina vänner och bryr sig om mig fast jag är så långt bort just nu.

Det jag vill komma till är, att ibland när jag säger nej och att jag inte har lust så blir vissa provocerade av det och tror att jag inte gillar dem för det. Och så är det inte, ibland har jag bara helt enkelt inte lust. Den senaste veckan har jag sagt nej till några "get togethers" med två kompisar här och nu tror de att jag inte gillar dem. Det gör jag, till min gräns, vill inte vara med dem jämt och idag så sa en av dem, vad är det för fel, varför vill du inte?

Måste man verkligen hänga med på allt för att vara mjuk och len hela tiden? Jag kanske trivs bra som igelkott ibland.
Särskilt måndagar gillar jag att bara ta det lugnt och driva omkring hemma, vara ute och leka med Douglas på tomten eller att någon kommer hit och leker. Inte stora utflykter och sociala sammanhang. Helgen har oftast varit full av det ändå så det kan vara rätt skönt att bara mysa med varandra. Jag och Douglas alltså.
Dessutom tror jag inte på att hela tiden ta med barnen på en massa saker hela tiden. Då jobbar man ju upp en viss förväntan om att det alltid måste hända något. Det måste inte det. Barn gillar faktiskt också att bara vara hemma med sina leksaker eller med sin mamma och pappa. Det tror jag i alla fall!