Skolbesök

Idag var jag på rundvandring i det som skall bli Sidneys nya skola. Den påminner mycket om den nuvarande och det känns tryggt. Det är mysiga kreativa klassrum och på det stora hela så fick jag ett mycket gott intryck av alla vi träffade inklusive rektorn.
Men det är väl attans vad ängsligt det skall vara bland folk här. Jag förstår inte varför alla är så oroliga för allt. Är det så i Sverige också?

Så här är det ju. Alla föräldrar tycker ju självklart att deras barn är de ytterst mest intelligenta varelserna. Men, ta ett kliv utanför det och var lite realistisk.
På allvar så är föräldrar oroliga för att deras barn inte skall bli tillräckligt utmanande i första klass. Att de skall tycka att det blir tråkigt.

Min åsikt är, de kommer älska att gå i skolan. De kommer att tycka att det är jättekul och spännande på alla sätt och vis. Ur en sexårings perspektiv. De kommer gilla de flesta av sina klasskamrater och de kommer att se upp till sina lärare.
De kommer inte sitta och tänka "Oj, nej nu är jag inte utmanad nog".
Om de någon gång blir klara före sina klasskamrater med en uppgift kanske de leker lite en stund eller ritar en teckning eller bara funderar. (Vid nästa uppgift kommer kanske någon av de andra barnen vara färdiga först)
Och det tror jag är utveckling så det skriker om det. Just för stunden. Varför kan vi föräldrar inte lita på lärarnas år av utbildning och erfarenheter?

Rektorns sköna kommentar på den frågan var att det finns statistiskt sätt rätt få riktiga genier! Om vi ser någon som har talanger utöver det vanliga så har vi ett program för det. Så, därför blev hon min dagens idol! Bra svar tycker jag.

Eller är det jag som tänker konstigt? Borde jag pusha mer på akademiskt lärande för min 6 åring? Det ligger inte för mig just nu. Det kommer komma, absolut. Men inte nu.

Sen är man såklart rädd för allt. Så från och med hösten så kommer dörrarna till skolan vara låst. Man får ringa på om man skall komma in. Till en viss gräns kan jag förså att man vill göra så, men när jag har tänkt fram till den gränsen blir jag bara arg och vill ha dörren olåst. Men, man kanske inte kan vara försiktig nog?