En Hyllning!

Äntligen fungerade svtplay och jag kunde se "direktsändningen" av Henrik Schyfferts show. Har hört och läst att den skulle vara så bra och kastade mig över den i lördagskväll. Men det fungerade inte. Otåligt har jag väntat. Tills tiden var mogen.

Och då kan man ju fråga sig hur jag kunde känna igen mig i det han sa. Jag som inte är någon. Känd person. Alls.
Men, jag känner precis så. Så som han sa. Att han inte har varit bra på något. Egentligen inte kunnat någon. På samma sätt som jag känner. Att jag har halkat in på en massa saker och egentligen kan jag inte något särskilt.

Jag har jobbat som teknikchef på Bredbandsbolaget när företaget precis var nystartat och vi höll på att göra alla installationer. Teknikchef! När man är beteendevetare. Hur kan sånt hända. Jag vet inte vad jag gjorde och jag vet inte hur det gick. Allt är som ett enda svart töcken. Jag var hela tiden chockad av att jag var där jag var och gjorde det jag gjorde. Rädd att göra fel.

Sen blev jag personalchef på samma företag. Utan någon erfarenhet och utan att ha någon som hade en plan för företagets anställda. Det skulle ju jag ha. Ensam. Ingen annan tyckte någonting om någont. Förväntade sig att jag skulle ha svar. Svar på vad?

Några år senare blev det bättre just karriärmässigt. Tur det.

Jag fick barn också. Jag som inte ens varit barnvakt tidigare. Hur är det möjligt!? Hur kunde jag få åka hem med det lilla knytet? Jag ville bara skrika till alla. Hallå!!! Jag vet inte hur man gör!!! Jag kan inte. Det är nog bäst att någon som har lite mer erfarenhet gör detta! Men jag tror att det också ordnade till sig. I alla fall hade jag övat så pass mycket att det var okej med nummer 2 och att jag kände mig betydligt lugnare när de släppte ut oss i det fria igen.

Eller är det så att alla faktiskt oroar sig för detta. Att vara bra. Ingen riktigt har koll och hela tiden kastar sig ut på okänt vatten. Hittar lösningar på vägen. Eller är det så att alla som jobbar leker kontor? Att det bara gäller att behålla lugnet och tro på att det kommer att lösa sig.

Jag tror på lite av varje. Men en sak vet jag. Jag har en kompis som har hånglat med Henrik Schyffert på en bakgård i Västerås.
Och jag tyckte att han ägde i sin show. Han var bäst. Jag tror jag är kär! I hans ord.