Ja just ja. Sidney har cyklat som en galning i helgen. Han har kunnat det länge men inte velat. Han är rädd för att ramla och göra illa sig.
Men när jag helt pedagogiskt satt med honom på golvet och visade alla mina ärr och berättade om alla mina cykelolyckor (bruten arm, stygn på hakan, brutet näsben, uppskrapade knän och andra småblessyrer) så tror jag att han förstod att det var lugnt. Så, båda killarna tog cyklarna och gick upp för den lilla backen på framsidan av huset och susade ner 1000 gånger minst. Ramlade några gånger men körde på igen. Det var en fröjd att se!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar