Jag har inte gröna fingrar

När man hyr ett hus så är det svårt att veta vad som skall komma upp i rabatterna. Nu börjar det se lite rörigt ut och jag misstänker att någonting av det gröna är ogräs. Jag vet bara inte vad. Kanske pappa vet när han kommer om en månad? Familjen vi hyr av har "spioner" i området har vi märkt och jag vill ju inte att hon skall tro att vi inte tar hand om huset.

Idag när jag skulle sätta på vattenspridaren åt barnen på baksidan så just precis när jag var på väg att sätta ner den i marken ser jag en skinnflådd mus med en massa otäcka småinsekter krypandes på den. Vet inte om jag är en husmänniska, egentligen.
Det finns så väldigt mycket äckliga saker i naturen som jag inte riktigt gillar. Överhuvudtaget.
Fast å andra sidan. När jag ser hur mysigt mina barn har det får jag nog sätta mina egna bekvämligheter och fobier åt sidan. Det är väl det det går ut på som förälder?

Sömn ger glada människor

Sömn är nyckeln till allt. Jag har hört folk prata om det och i dag har jag för första gången på länge förstått vad det betyder. Jag fick mig en eftermiddag för mig själv. Var seg och orkade mig inte utanför dörren efter det att vi klarat av fotbollsträning på förmiddagen. Dessutom hade jag lite lust att börja med nummer två i milleniumserien av Stieg!

Killarna åkte iväg och skulle uträtta lite ärenden och jag lade mig på soffan, läste tre sidor i boken och tänkte att nej! Nu skall jag banne mig ta en eftermiddags lur. Och vaknade två timmar senare när familjen kom hem! Två timmar!!! Det var så härligt och så underbart och så länge sedan jag tog en sån lång eftermiddagslur att jag inte ens minns när det var! Vilken grej det var. Man kör på som vanligt varenda dag och det spelar ingen roll att man är trött. Sova får man göra på kvällen. Men när ett sådant här tillfälle ges. Herregud så skönt det var. Alla borde få sova en timme på eftermiddagen. Vad glada alla skulle vara då!

Eftersom jag sov en stund så orkade jag göra lite grejor här hemma när barnen hade somnat. Så nu är köket skinande rent och jag torkade till och med golvet. Det är också en ny känsla. När gjorde jag en kraftansträngning här i huset efter åtta en kväll? Jag har ingen aning. Antagligen har det aldrig hänt.

När killarna var iväg så passade de också på att handla lite. Så till middag åt vi sallads wraps. Såååå gott. Alltså ett stort saftigt salladsblad som man blandar i grönsaker och vi hade kyckling och bönor med. Sen rullar man i hop och äter som en tortilla. Supergott! Killarna åt också med god aptit!

I går kväll när jag skulle klä av mig så hade jag två fästingar på benen. Jag hade dessutom haft tights på mig hela dagen. De små rackarna är verkligen luriga. Till lunch hittade jag en på Douglas igen också. Inte lika stor denna gång dock. Tack för det! Sidney berättade att en tjej i hans klass har borrelia. Eller har haft. Jag vet inte hur det funkar riktigt. Äckliga är de i alla fall.

Stickan!

Efter skolbesöket åkte jag till vår lokala coffee shop och tog mig en kaffe och satte mig med min Stieg Larsson bok. Tänkte att om jag åker hem så kommer jag komma på andra saker att göra istället för att läsa och det vill jag inte. Jag har varit som besatt av boken. Läste till midnatt igår (vanligtvis så sover jag runt halv elva).

Det är så himla härligt att sitta där på fiket. Allt händer där. Det är där man skall vara om man vill träffa folk och vill man inte träffa folk så kan man bara se lite upptagen ut så är det ingen som stör. De har nämligen trådlöst internet där så många sitter och jobbar samtidigt som de dricker en utsökt kopp kaffe.
Tror att jag skrev om det i något tidigare inlägg. Detta är alltså ett av östkustens bästa ekologiska microrosterier. Killen som äger stället "Mike" har vunnit massor av baristatävlingar världen över och till och med Icas Buffé tidning hade ett repotage därifrån förra året.

När jag satt där och bara njöt av livet, min kaffe och min bok och tänker att det inte är så pjåkigt ändå, att vara människa och befinna sig i Tarrytown, så står helt plötsligt tre italienare på trottoaren och har en livlig diskussion på Italienska och jag förflyttar mig helt plötsligt till Europa. Jag gjorde alltså en snabbvisit fram och tillbaka till Italien och njöt lika mycket av det!

Boken blev utläst idag. Den var ju så bra! Ikväll börjar jag med tvåan!

Skolbesök

Idag var jag på rundvandring i det som skall bli Sidneys nya skola. Den påminner mycket om den nuvarande och det känns tryggt. Det är mysiga kreativa klassrum och på det stora hela så fick jag ett mycket gott intryck av alla vi träffade inklusive rektorn.
Men det är väl attans vad ängsligt det skall vara bland folk här. Jag förstår inte varför alla är så oroliga för allt. Är det så i Sverige också?

Så här är det ju. Alla föräldrar tycker ju självklart att deras barn är de ytterst mest intelligenta varelserna. Men, ta ett kliv utanför det och var lite realistisk.
På allvar så är föräldrar oroliga för att deras barn inte skall bli tillräckligt utmanande i första klass. Att de skall tycka att det blir tråkigt.

Min åsikt är, de kommer älska att gå i skolan. De kommer att tycka att det är jättekul och spännande på alla sätt och vis. Ur en sexårings perspektiv. De kommer gilla de flesta av sina klasskamrater och de kommer att se upp till sina lärare.
De kommer inte sitta och tänka "Oj, nej nu är jag inte utmanad nog".
Om de någon gång blir klara före sina klasskamrater med en uppgift kanske de leker lite en stund eller ritar en teckning eller bara funderar. (Vid nästa uppgift kommer kanske någon av de andra barnen vara färdiga först)
Och det tror jag är utveckling så det skriker om det. Just för stunden. Varför kan vi föräldrar inte lita på lärarnas år av utbildning och erfarenheter?

Rektorns sköna kommentar på den frågan var att det finns statistiskt sätt rätt få riktiga genier! Om vi ser någon som har talanger utöver det vanliga så har vi ett program för det. Så, därför blev hon min dagens idol! Bra svar tycker jag.

Eller är det jag som tänker konstigt? Borde jag pusha mer på akademiskt lärande för min 6 åring? Det ligger inte för mig just nu. Det kommer komma, absolut. Men inte nu.

Sen är man såklart rädd för allt. Så från och med hösten så kommer dörrarna till skolan vara låst. Man får ringa på om man skall komma in. Till en viss gräns kan jag förså att man vill göra så, men när jag har tänkt fram till den gränsen blir jag bara arg och vill ha dörren olåst. Men, man kanske inte kan vara försiktig nog?

Propaganda

Som ni vet så går Douglas på ett kristet dagis. Det är helt okej, ibland tycker jag dock att de går lite för långt. Men jag kan ju inte säga något om det eftersom jag vet om det. Jag har honom där för att det är inte hiskeligt dyrt, det är okej tider (om man jämför, men inte jämför med sverige), det är nära och han gillar det. Fanns det ett annat liknande alternativ på nära håll skulle jag byta. Nu finns inte det och jag bara gillar läget och hoppas att han är för liten för att på något sätt ta stryk av den kristna tron han itutas! Den här bilden kom han hem med idag.

Ikea

Jag hann också med att åka till Ikea igår. Jag behövde lite inspiration till Sidneys rum. Det har varit fint och så, men det var något som inte stämde. Ingen bra känsla i rummet. Så, när jag kom hem så möblerade jag om, det blev jättefint om jag får säga det själv. Tror att Sidney också blev nöjd.

Det allra bästa med allt var att när Sidney hade granntjejen över igår så lekte de inne på hans rum där jag hade glömt en skurtrasa och rengöringsspray och när jag kom in där så var hans tjejkompis i full färd med att dammtorka precis allting där inne! Är det sånt som tjejer gör!!?? Startar det så himla tidigt? Sidney skulle aldrig ens få för sig att göra något liknande, möjligen spraya för att det är lite kul. Men aldrig torka efter sig! Dessutom satt han på sängen och berättade vart hon hade missat att torka.

Klassindelning

Igår var jag som sagt på Sidneys skola. Det var "chat with the principal" om hur de går tillväga när de sorterar in barnen i nya klasser inför att de börjar i ettan.
Det är många skolor här. Alltså, Kindergarten är i en byggnad på en adress, Ettan i en annan på en helt annan adress. Tvåan och Trean är ytterligare en ny skola på en annan adress och fyran, femman och sexan en fjärde. Slutligen är Middle och Highschool på en femte adress!
Så, för mig där allt detta är nytt har det varit ett riktigt förvirrat läge.

I alla fall var jag grymt imponerad av hur mycket arbete de lägger ner på att skapa dessa nya klasser. Vi som föräldrar har också fått skicka in lappar om vad vi vill att de tänker på när de skall sätta våra barn i klasserna. De kollar såklart på kön och etnicitet, men de kollar också mognadsgrad, ämnesfokusering (om barnen är mer intresserade av något) och vilka barn som passar ihop. Jag har ingen aning om hur sådant går till i sverige, men jag tyckte att detta var väldigt genomarbetat. Det tar alla lärare ca en vecka att sätta samman klasserna. Alla lärare på skolan är involverade i denna process. När man sedan är klar lämnas det över till nya skolan och vill man göra ändringar så får man ta det med respektive lärare där.

Stor diskussion blev det då vi kom till busschemat. Nu kommer barnen åka i blandade åldrar. Inte bara klassvis. Kommunen skall spara pengar. Detta var tydligen en känslig fråga. Återigen så känner jag bara. Så ser livet ut, det är väl jättebra om man blandar barnen någonstans. Det kommer ju vara en vuxen med på bussen också förutom busschauffören! Själv åkte jag buss med barn i alla åldrar och även om jag tyckte att det var läskigt så överlevde jag det med. Med nöd och näppe och skak i knäna men jag klarade det! Vi hade dessutom en folkilsken busschaufför som avskydde barn.

En liten teaser!

Det verkar som om jag fått lite nya läsare. Det tackar jag för! Kul och hoppas ni gillar vad ni läser och hojtar till om det är så att jag verkar vara ute och cykla.

I morgon tänkte jag berätta om vad jag har gjort ikväll. Just nu orkar jag inte, jag är trött och så vill jag hinna läsa lite på min bok. Jag har snart läst ut den! Jag var på möte i Sidneys skola om klassindelning inför 1:an

De här fina blommorna, Pioner, växer utanför vårt garage. Tog massor med fina bilder på dem. Men ville inte tråka ut er för mycket med blombilder!

Utveckling

Jag glömde ju den stora händelsen igår! Douglas gjorde sin första huvudfoting! Han är rätt ointresserad av att rita, måla, leka med lera eller annat pyssel så jag har inte tänkt att detta skulle hända på mycket länge. Men se, det gjorde det och den som var mest imponerad var storebror!

Jag har ju en scanner, så egentligen borde jag väl scanna och sen lägga upp bilder som denna men scannern står i källaren och se, då blev det inte längre så lätt. I källaren finns inget att sitta på. Inget bord. Och just nu är det alldeles för kallt där. Igår hittade jag också en stor död spindel på golvet. Alltså, källaren är inredd och egentligen mysig. Men vi har inte kommit så långt med någon slags möblering där nere. Det betyder, vi har inga möbler alls. Bara en massa leksaker och stora ytor, något som inte skall föraktas! Men såhär ser i alla fall vårt "hemmakontor" ut! Det finns lite att jobba på som ni ser!

Patriots Park

Igår var det parken som gällde på förmiddagen. Jag och Kim med småkillarna åkte dit och lekte och hade trevligt.
När vi skulle gå ner till vattnet, det rinner en liten bäck igenom parken (det var vid bron över bäcken jag såg Jessica Alba på filminspelning i höstas) så satt det ett tonårspar och tokhånglade och tog kort på sig själva när de gjorde det.
De liksom njöt inte av stunden utan var fullt upptagna med att se om bilderna blev bra hela tiden. Jättemärkligt. Antar att de skulle hem och ladda upp bilderna på facebook och visa hela världen att de var ett par eller något. Vilken konstig värld vi lever i när vi har slutat att uppskatta det vi gör, istället tittar vi på bilder på vad vi har gjort.

En Hyllning!

Äntligen fungerade svtplay och jag kunde se "direktsändningen" av Henrik Schyfferts show. Har hört och läst att den skulle vara så bra och kastade mig över den i lördagskväll. Men det fungerade inte. Otåligt har jag väntat. Tills tiden var mogen.

Och då kan man ju fråga sig hur jag kunde känna igen mig i det han sa. Jag som inte är någon. Känd person. Alls.
Men, jag känner precis så. Så som han sa. Att han inte har varit bra på något. Egentligen inte kunnat någon. På samma sätt som jag känner. Att jag har halkat in på en massa saker och egentligen kan jag inte något särskilt.

Jag har jobbat som teknikchef på Bredbandsbolaget när företaget precis var nystartat och vi höll på att göra alla installationer. Teknikchef! När man är beteendevetare. Hur kan sånt hända. Jag vet inte vad jag gjorde och jag vet inte hur det gick. Allt är som ett enda svart töcken. Jag var hela tiden chockad av att jag var där jag var och gjorde det jag gjorde. Rädd att göra fel.

Sen blev jag personalchef på samma företag. Utan någon erfarenhet och utan att ha någon som hade en plan för företagets anställda. Det skulle ju jag ha. Ensam. Ingen annan tyckte någonting om någont. Förväntade sig att jag skulle ha svar. Svar på vad?

Några år senare blev det bättre just karriärmässigt. Tur det.

Jag fick barn också. Jag som inte ens varit barnvakt tidigare. Hur är det möjligt!? Hur kunde jag få åka hem med det lilla knytet? Jag ville bara skrika till alla. Hallå!!! Jag vet inte hur man gör!!! Jag kan inte. Det är nog bäst att någon som har lite mer erfarenhet gör detta! Men jag tror att det också ordnade till sig. I alla fall hade jag övat så pass mycket att det var okej med nummer 2 och att jag kände mig betydligt lugnare när de släppte ut oss i det fria igen.

Eller är det så att alla faktiskt oroar sig för detta. Att vara bra. Ingen riktigt har koll och hela tiden kastar sig ut på okänt vatten. Hittar lösningar på vägen. Eller är det så att alla som jobbar leker kontor? Att det bara gäller att behålla lugnet och tro på att det kommer att lösa sig.

Jag tror på lite av varje. Men en sak vet jag. Jag har en kompis som har hånglat med Henrik Schyffert på en bakgård i Västerås.
Och jag tyckte att han ägde i sin show. Han var bäst. Jag tror jag är kär! I hans ord.

Vattenkul

Så här har vår vecka och helg sett ut för det mesta! Det har varit rätt varmt och vi har införskaffat diverse vattenleksprylar nu när vi bestämt att vi inte skall bli medlemmar i poolen.

Inte längre oskuld

Vi klarade det! Vi hade en alldeles egen barbeque. Med bara amerikaner. Och med sån diversitet att det är nästan läskigt. På de inbjudna. Men vad trevligt det var! Galet trevligt! Och maten var god och vacker. Barnen skötte sig exemplariskt. Och värdparet höll sams.

Så, de inbjudna var, Diana, i 45 års åldern. Egenföretagare i någonslags it-projektledarbransch. Nancy och Theo, i 60 års åldern han är i tidningsbranchen och redaktör för någon tidning som jag nu inte riktigt har koll på och Niklas är på toa och jag kan inte fråga honom just nu (kan ta 30 minuter innan jag får svar och så länge orkar jag inte vänta).

Reine, (detta är ett tjejnamn och skall inte uttalas som snubben i tv serien tre kronor utan som rätt och slätt Ren) i 30 års åldern, egentligen en artyfarty tjej som stickar diverse grejor men som nu studerar och skall bli socialarbetare. Reines kompis Tamira som jag inte riktigt hann få kläm på vad hon gör men kom från någon känd konstnärsfamilj om jag inte fick det hela om bakfoten. Så var det två hundar och tre barn. En härligt lagom stor samling av männsikor.

Ofta i sverige när det är tillställningar av detta slag så är det en fördrink, kanske en förrätt, grilla och så en efterrätt. Vin eller öl till maten och detta serveras av värden.
Här, ställer man fram en stor hink med massa is och en massa öl, vin, läsk eller vad som kan tänkas drickas. Alla tar med något till apetizers (som inte har något bra namn på svenska för det är ju inte riktigt förrätt) och så småplockar man ett tag. Sen kommer själva middagen. Vi hade köpt kött från vår argentinska handlare. De har en liten liten affär med superfräscha råvaror och allt är galet billigt och av väldigt hög kvalitet.
Desserten var sedan också ett hopplock av det som folk hade med sig. Vi missade även en som Theo och Nancy hade med sig.
Det är så skönt avslappnat och bara trevligt. Menar inte att den svenska varianten är fel på något sätt bara att det här är annorlunda! Och annorlunda är trevligt.

Sen vet jag inte om det är av bara trevlighet men jag bryr mig inte, jag bara suger åt mig när någon säger bra saker om mig just nu. Det är nämligen just var jag behöver. Tala om att maten är god, att jag är en bra värdinna, att mina barn är så trevliga och gulliga att du tänker kidnappa dem och har jag har ett hemtrevligt hem. Ljug om du vill. Jag förstår inte skillnaden. Jag vill bara höra dina vackra ord! Och det var just vad de gjorde. Och jag njöt.

Härligheter

Sitter ut på baksidan i mörkret med några tända ljus och datorn i knät. Det är fortfarande galet varmt ute. Mysigt varmt. Inte fuktigt. Bara en härlig värme som sakta har spridit sig i hela min kropp. Jag kan också känna dofter av grillning. Kan det vara sommaren som har kommit? Det vore på tiden i så fall. För denna helg är liksom sommar start här. Alla pooler öppnar, folk åker ut till "The Hamptons" (har jag hört) och hela helgen består av härliga grillfester! Vi skall på en i morgon och skall själva ha en på söndag. Återkommer om den för den är jag lite nervös inför.

I kväll har jag varit på date. För första gången på evigheter. Men mysigt var det. En väldigt speciell date. Vi var på bio, delade en påse popcorn och tog varsin cola. Och lite godis också. Det var premiär på Night at the museum 2. Det var jag och Sidney som kom i väg utan lillebror och pappa. Det roliga med den är ju att vi nyss var i Washington DC och Sidney kände igen sig massor och flera av de museerna som vi var på var med i filmen. Den var riktigt bra tyckte jag med.

Eftermiddagarna här denna vecka har bestått i att cykla och att springa omkring i badbyxor i någons trädgård. Mest våran. Men det gör inget, jag gillar när alla barn är hos oss.

I dag kom grannen över och hade med sig en hund som hon vaktade. Mina killar fullkomligt slogs om vem som skulle få hålla kopplet och gå ett varv runt huset. Stolta som tuppar var de. Douglas såg lite osäker ut, som om han ville veta om det verkligen var okej att han gjorde det. Men stolt när han fick hunden att göra som han ville. Det kanske inte är så dumt med hund i alla fall? Hundar, ungar och hembryggt äppelvin?

Har börjat läsa Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, kan inte vänta tills jag får gå och lägga mig om kvällarna så jag får läsa! Är helt fängslad och kom in i den på en gång. Det gillar jag. Men tiden räcker ju inte riktigt till på dagarna så jag kan bara läsa kvällstid och jag blir rätt trött av att läsa, så böckerna lär ju räcka året ut!

Näe, kanske skulle gå in och lägga mig och läsa innan tröttheten slår till igen. Hade hoppats att ljusen härute skulle ge tillräckligt med ljus för att kunna sitta här men inser att så bra ser jag inte.
Jo, Niklas är hemma men det är väl typ 117:e slutspelsmatchen i ishockey så jag håller en låg profil.

Baksidan

Jag är jätteglad för Niklas framgångar här i NY. De gör verkligen ett superjobb och har snabbt lyckats ta sig in på en stor och snårig marknad. Men självklart finns det en baksida med det hela. Enligt mig. Frun. Hemmafrun.
Det blir väldigt tydligt när jag är hemma hos grannen och mannen i huset kommer hem kvart över 4 för att skjutsa deras son som är ett år äldre än Sidney till Hockeyträning. Mannen i den familjen jobbar förövrigt på IBM i grannstaden som ligger 5 minuter med bil från vårt hus.

De senaste veckorna har Niklas inte kommit hem tidigare än runt 8 för att efter att ha ätit lite slängt sig ner med datorn och fortsatt jobba.

Andra folk som jag känner till i samma branch säger att deras män jobbar ännu mer. Så de tycker att Niklas kommer hem jättetidigt. Det bryr jag mig verkligen inte om.
Det är ju bara tragiskt. Det är ju bara ett jobb. Jobb är förgängliga. Det är inte livet i sig. Man måste väl ändå kunna göra andra saker än att jobba? Jag vet att detta är under en kortare period i livet och blablabla. Men, det är ju bara jag som upplever livet här, medans Niklas jobbar.

Märks det att jag är pmsig? Fast jag tycker ju såhär i alla fall. Tur att vi har långhelg också. Måndag är Memorial day så vi har ledigt då. Och snart är det sommar semester. Tur det, annars gav jag snart upp! Jag behöver semester!

Olika liv

I dag när jag var och handlade hände det något som fick mig att tänka massor. Framför mig så står en kvinna som ser rätt trasig ut. Hon har handlat några kassar mat. Hon har inga tänder (något som är betydligt vanligare här hos folk som har det lite sämre ställt), hon luktar otvättat och ser allmänt ofräsh ut. Hon skall betala med "food stamps" som jag arrogant nog inte ens vet om det finns i sverige eller vad det i så fall heter.
Tyvärr kommer kvinnan inte ihåg koden till sitt kort. Och försöker om och om igen med darrande händer. Det fungerar inte. Jag står och känner mig obehaglig till mods och funderar på om jag skall betala hennes mat. Till slut efter att hon har försökt kanske 10 gånger så kommer hennes sällskap och de skramlar ihop tillräckligt för att betala maten kontant.

Där står jag med min varukorg och kan villigt erkänna att jag inte hade en aning om hur mycket jag hade handlat för. Det visade sig vara 200 dollar, och då skämdes jag nästan. Att jag tar mitt liv så förgivet och att jag inte kanske ens tänker mig för när jag åker till affären utan bara handlar det vi behöver. Jag som inte ens tjänar några pengar.

Cykla!

75 % av alla leksaker vi har har vi fått från snälla människor vars barn har tröttnat på dem. Jag gillar verkligen den typen av återvinning och jag är er evigt tacksam! I helgen hände något mycket stort. Det kom en cykel också. Inte bara en låda fullproppad med massa glädje för barnen.

Cykeln var till Douglas. Med stödhjul. Han blev genast som förälskad i den och har i stort sett inte gjort annat än att cykla och prata om att cykla. Och han gör det superbra och supersnabbt! Bara skrattar när jag ber honom sakta ner lite och säger "fortare, fortare"!

Jag var dock lite orolig för vad detta skulle göra med Sidney eftersom han ännu inte tagit sig utanför gräsmattan. Av rädsla. Självklart blev han tvungen att snabbt våga. Och idag när vi kom in efter att ha varit ute hela eftermiddagen idag och i går, så sa han att det var den bästa dagen i hela hans liv! Han är så lycklig av att ha lärt sig cykla och jag med förstås! Lyckliga barn ger lyckliga föräldrar!

Igge igelkott

När jag var i 15 års åldern så var det en kille som sa till mig att jag var som en igelkott. Gullig och söt att titta på men om man kom för nära så hade jag taggarna utåt. Kan ha att göra med att han nog var lite intresserad av mig och jag var inte intresserad av honom men jag tror att det fortfarande kan stämma till en viss del.

Jag upplevs nog som rätt social och trevlig (sa hon och slog sig på bröstet. Missförstå mig inte nu utan läs bara färdigt). I alla fall så liksom har jag en gräns för när jag tycker att det blir för intimt med människor som jag inte vill vara nära. Och den kan nog vara rätt tydlig fast jag inte vill det. Jag vill vara smidig och lite genomskinlig. Nu är jag ju tyvärr som en öppen bok med mina känslor så det går inte ihop sig alls.
Det finns några få människor här som jag gillar och kan öppna mig för. Hemma under åren har jag också skrapat ihop några fantastiska människor som är mina vänner och som är mina vänner och bryr sig om mig fast jag är så långt bort just nu.

Det jag vill komma till är, att ibland när jag säger nej och att jag inte har lust så blir vissa provocerade av det och tror att jag inte gillar dem för det. Och så är det inte, ibland har jag bara helt enkelt inte lust. Den senaste veckan har jag sagt nej till några "get togethers" med två kompisar här och nu tror de att jag inte gillar dem. Det gör jag, till min gräns, vill inte vara med dem jämt och idag så sa en av dem, vad är det för fel, varför vill du inte?

Måste man verkligen hänga med på allt för att vara mjuk och len hela tiden? Jag kanske trivs bra som igelkott ibland.
Särskilt måndagar gillar jag att bara ta det lugnt och driva omkring hemma, vara ute och leka med Douglas på tomten eller att någon kommer hit och leker. Inte stora utflykter och sociala sammanhang. Helgen har oftast varit full av det ändå så det kan vara rätt skönt att bara mysa med varandra. Jag och Douglas alltså.
Dessutom tror jag inte på att hela tiden ta med barnen på en massa saker hela tiden. Då jobbar man ju upp en viss förväntan om att det alltid måste hända något. Det måste inte det. Barn gillar faktiskt också att bara vara hemma med sina leksaker eller med sin mamma och pappa. Det tror jag i alla fall!

Longkalsong

Igår var vi på konsert på svenska skolan. Ett band som heter Longkalsong var och spelade. Vi såg dem även förra året. De har sköna underfundiga barnsånger och leker med språket på ett sätt som gör att det även är kul att lyssna för oss vuxna. I alla fall tycker jag det!

Tompan och Mackan som killarna heter var på festen i lördags också vilket gjorde Sidney bekväm med att gå upp och jazza lite med dem när de bjöd upp barnen att sjunga med dem!

Lördagsaktiviteter

Lördagen började som vanligt med fotbollsträning. Jag och Douglas höll oss hemma för regnet hängde i luften och det kändes inte så kul att åka iväg och stå och titta i regnet.

Vid lunchtid åkte killarna iväg och tvättade bilen och skulle äta på burgerking. De kom också hem med en ny basketboll och ett hockeyspel för innomhusbruk. Så nu sportas det mer än vanligt i huset!

På kvällen var vi bjudna hem till en svensk amerikansk familj som bor 30 minuter norröver. Vi har varit där flera gånger förut och det brukar alltid vara en trevlig tillställning för både vuxna och barn.
När mörkret kommer smygande tar alla barnen fram fick lampor och leker jaga och gömmer sig i för varandra och skräms med skräckblandad förtjusning.
Som vanligt var det jättegod mat och de har ett underbart fint hus också. Nu håller de på och bygger nytt och skall sälja. Önskar att vi hade massor med pengar och att Niklas kunde bara jobba hemifrån så kunde vi bo där!
En sak som jag verkligen uppskattar med att vara här är all diversitet som finns bland alla människor som vi umgås med. Ingen är stöpt i samma form och det finns inte många röda trådar i sällskapen, förutom att vi gillar att umgås förstås!

Fasa!

Andra konstiga ord som Douglas kommer med är tillexempel "utanfota" som betyder barfota.

Idag så hittade jag en bamsestor fästing i Douglas huvud ca 2 cm från där hårfästet slutar i nacken. Det var så galet äckligt så jag hade svårt att hålla mig lugn och förtroendeingivande när jag skulle ta bort den. Galen av oro och fasa ringde jag till några vänner som lugnade mig med att det nog var en "dogtic" och inte en "deertic". I alla fall äcklig. Efter att fått pratat med en sköterska på läkarmottagningen så kändes det i mycket bättre och nu skall vi bara hålla lite koll på att det inte händer något märkligt med Douglas eller det lilla såret han fick i huvudet.

När han senare ätit upp alla marsmallows som jag lovade honom om jag fick operera lite i hans huvud så sa han på engelska "I had a bug in my head? That was not amazing!"

Annars har vi idag gjort fint i rabatterna med nya blommor och planterat blommor i krukor och burit stenar och lagt dem fint där utkastet är för vattnet. Mysigt. Mysigare än fästingar.

Småprat

Så träffades de två kvinnorna. Samtalen var vindlande och svindlande. Väldigt bekvämt dock. Kaffedoften virvlade runt i huset och utanför regnade det. Vilket bidrog till att det var helt okej att tända ljus och prata om livet som sådant och som annat, bland annat. Tack kära du. Det var en mycket trevlig förmiddag.

Flåt

Det heter ju mockasiner och inte sandaler. Så tokigt det kan bli.

Indiansandaler

Har nyss kommit hem från en väldigt trevlig middag. Vi var några svenska tjejor/kvinnor (vet inte vad jag skall kalla mig längre) som träffades på "flying pig" i Mt Kisco, en förövrigt mycket trevlig stad som jag måste utforska närmare. Restaurangen serverar närproducerad mat, väldigt populärt här i trakterna om ni minns att jag var på en sådan resto i Tarrytown för någon vecka sedan.

Jag åt jättegoda musslor till förrätt och pilgrimsmusslor till huvudrätt. En musselfest helt enkelt.

Påvägen hem slår det mig hur kul jag hade. Det var inget särskilt som riktigt hände men jag bara kände att det var en skön kväll som gav mycket energi. Dessutom har dagen på det stora hela varit mycket skön. Har haft Indira med barn här hela dagen och de har lekt och haft kul utan ett enda bråk. Vädret har varit perfekt, varmt med inte fuktigt. Vi åt god lunch tillsammans, hann prata hela meningar utan allt för många avbrott. Dessutom ringde mamma och pappa på skypen och de fick "träffa" Indira också.

Dagen hade däremot kunnat sluta på ett helt annat sätt för min vän Kim kom förbi. Och hon är verkligen annorlunda. Men såklart väldigt snäll. I alla fall har hon ju ingen känsla för när man skall sluta prata om sig själv. I dag lät jag henne dock hållas, det var så mycket som ville ut och när jag nu har fått höra om hennes livshistoria så mitt huvud svällde och höll på att explodera så kan jag förstå ett och annat. Hade dagen fortsatt i det tempot med ännu mer information än jag ville ha, hade det kunnat sluta med ett totalt sammanbrott. Så jobbigt var det hon berättade.

Man skall aldrig döma en vän förrän man har gått en mil i hans sandaler. Gammalt indianordspråk. Det stämmer väldigt bra.

Så, idag är jag tacksam för min helt normala familj. I alla fall normal i jämförelse.

Nä nu måste jag sova om jag skall orka upp och powerwalka i morgonbitti
Nattinatti

Teknikens under

I går hände något mycket märkligt. Jag har ordnat med en ny trädgårdsmästare åt dem vi hyr av. Jag vet, det är superlyxigt, vi behöver inte klippa gräs, buskar eller på något sätt ta hand om trädgården. Inte ens vattna för det styr sig själv via ett bevattningssystem.
Ialla fall så fick jag igår kväll ett email från han som har företaget som skall komma hit. I emailet står att läsa:

"Hi Anna,

I have tried to send the email to you, but I am having trouble. Can you email me with your email address (write out the address on the subject line because I can't see what you email address is. Thanks."

Japp, jag hoppas att han kan klippa gräs i alla fall!

(Angående bilden så är det såna här saker som vräker ner från vårt stora ekträd. I drivor. Tar aldrig slut. Och uteplatsen känns otrevlig. Sånt syns minsann aldrig i inredningsrepotage. Eller heter det utredning när det är utomhus?)

Finurliga ord

Måste återigen helt mammapatetiskt återge ett ord som Douglas lärt mig. Ni vet barns fantastiska förmåga att hitta ord för saker som de inte vet vad det heter egentligen.
På morsdag mitt under den underbara frukosten så blev Douglas bajsnödig. Niklas gick iväg med honom och när de kom tillbaka kom Douglas springade genom restaurangen och skrek "mamma mamma, det var kräksbajs". Han var alltså lös i magen och jag var jätteglad att svenska är ett ord som inte många amerikaner känner till!

Maten på Paradiso

Ville bara visa några bilder från vår morsdagsmiddag också! En mycket bra avslutning på vår tur till Huvudstaden.

Redovisning

Här kommer det.
Vi stoppade in barnen i bilen klockan 8 på lördagsmorgonen. I kylväskan fanns allehanda underhållningsmat och vi hade också en stor termos med kaffe för jag skulle ju köra hela vägen. Vi törs inte chansa så att Niklas också måste upp i rätten för att han kör utan körkort. (Denna vecka har han lovat att han skall ta tag i sitt).

Måste ju bara säga att våra barn faktiskt är jätteduktiga på att åka bil. Nu har vi ju förvisso dvd i bilen men för den delen får de inte bara titta på film. De såg en film och sen så fick de roa sig med andra saker. Som att äta till exempel. Försökte att inte stanna så många gånger på vägen så tuttifrutti tog det 5 timmar!


nu gör vi stan brorsan!


Väl framme checkade vi in och gick sedan ut för att leta lunchställe. Sprang faktiskt av en slump på Vita huset på vägen. Vi visste att det låg nära hotellet men målet var just bara att hitta en restaurang. Vi var naturligtvis tvungna att stanna och ta bilder och titta lite. Alla tyckte nog att det var mindre än vad vi föreställt oss. En tant stannade och berättade lite historia för oss vilsna själar. Huset var tillexempel från början gult! Och vartannat år så lägger de om gräsmattan.

Vi hann också med att gå på Naturhistoriska museét på lördagen.
Till kvällen letade vi oss downtown och hittade en tapasrestaurang, Douglas ville ha Mac and cheese.......han börjar bli lite för amerikansk.

Sidney har ju lite svårt för omställningar, han vill ju gärna ha total-tysk-kontroll över allting. Därför blir såna här utflykter inte bara roliga. Även om han älskar att se nya saker, lära sig nya saker och gå på museum och himlars vad spännande det var att se Presidentens hus, så blir det lite för mycket och han ville helst bara vara på hotellet hela kvällen. Inte gå på restaurang eller någonting annat.
Så, kvällen avslutades med en drink i hotellbaren och då blev han nöjd.

På söndagen var det morsdag och vi åt frukostbuffé på hotellet. De gav alla mammor en ros. Det var verkligen gulligt. Sen checkade vi ut och tog bilen ner till den stora gräsmattan som man ofta ser på tv när alla miljoner männisor vill se nya presidenter och annat. Det kallas för "the Mall".

Vi fuskade förbi några sevärdheter med bilen och åkte bl a förbi Capitol Hill. Och sen, det Sidney hade väntat på så länge. Air and Space museum. Jag inser ju nu med två små killar. Att det kommer bli många såna saker. Bilar, rymden, sport och annat som jag inte tidigare bekantat mig så mycket med.
Dagen avslutades med ett besök i Georgetown, en fantastiskt mysig del av Washington där alla hus var låga och målade i väldigt många olika färger, massor med mysiga restauranger och affärer. Vi åt middag på "Paradiso" och njöt av den vackra varma kvällen.

Klimatet var helt annorlunda mot här just nu. Vi har rätt kallt. Eller runt 20 kanske men det är kallt för att vara här. I W var det hett. Och fuktigt som bara den på lördagen. Söndagen var mycket trevligare och det var varmt men inte den otäcka fuktigheten.

Halv 7 satt vi oss i bilen för hemfärd. Killarna var återigen jätteduktiga och Douglas somnade i vanlig tid och sov ända fram till George Washington Bridge då båda killarna var vakna och blickade ut över Manhattan som glittrade och glimmade i nattljuset. Halv 12 svängde vi in på garageuppfarten och killarna ramlade i säng och sov hela natten så gott i egna sängar!

Tillbaks

Vi är tillbaka hemma. Min första reflektion är. Jag är inte bra på vardag. Jag är bäst på semester. Det tycker jag är bra. Semester jämt, ingen som jobbar och ingen som går i skolan, bara roliga saker hela tiden! Det tycker jag skulle vara toppen! Kommer en utförligare beskrivning av vår helg när jag har mer tid. Typ i kväll när barnen sover.

Minisemester!

Nu åker vi till Washington DC. Niklas har nog i alla fall sovit 3-4 timmar inatt. Han kom hem sent med 3 guld i bagaget! Grattis alla sköna killar och tjejer som är så duktiga!

Kommer bilder från utflykten senare!

Fredag i soffan

Hade inte tänkt att skriva något i kväll, tyckte inte att det fanns något att skriva om. Dagen har varit härlig med huset fullt av barn, lek och spring i benen tills det var dags för mina barn att stupa i säng. Men jag hade bara liksom ingen lust att skriva om det, kändes bara tråkigt och tjatigt på något sätt.
Dessutom var jag sugen att se någon bra film eller något på tv i stället. Jag är själv hemma, Niklas är på någon tjusig tillställning. Prisutdelning och ryggdunk gissar jag att det blir. Med likasinnade. Så då får man passa på såhär i Hockeyslutspelstider att se något som är kul! För om man vill se något kvalitets serie på favvokanalen Bravo så får man se sig i stjärnorna efter det eller gå ner i källaren för på stortvn visar bara svettigatestosteronstinnahockeykillar.

Men så slank jag i alla fall in på några tv sidor från sverige och började titta på svenska tvprogram. Kattis och company och Humorgalan.

Då slår det mig. Kattis och Company var ett jätteskämsigt program. Peter stackarn hade förlorat sin hustru i cancer. Och i stället för att det skulle bli en reflektion över vad som händer i livet när livet inte blir som man tänkt så tyckte jag bara synd om honom för att han var tvungen att sitta i tv och vara torr i munnen. Lotta Grey var däremot toppenbra. Men Kattis sådär. Alltså jag tyckte att hon var en stjärna förut men nu kändes det inte helt hundraprocentigt. Som om hon satt och smålog lite i smyg åt stackars Peter med torra munnen.

Och nu, Humorgalan. Herreminje. Kristin Kaspersen. Ser ut som en manlig Lill-Babs med peruk. Fanns det ingen stylist? Men det kanske var det som var själva humorn i det hela? Hon skulle helt klart kunna vara transa. Alltså manlig sådan. Transor kanske bara är manliga? Vad heter det om en tjej klär ut sig till man då? Jämställdhet kanske? Tja, jag vet inte jag.

Konstigt förresten att döpa programmet till Humorgalan. När det egentligen handlar om så himla allvarliga saker som att hjälpa barn i nöd. Själv blev jag världsförälder för 2 eller 3 år sedan och betalar 200 kronor i månaden till Unicef.

Fina fötter!

Förresten blev jag väldigt inspirerad av att gå och fixa mina fötter. Sara, min vän i Brooklyn gjorde det och ammade samtidigt. Då borde ju jag kunna fixa det utan bebis på tutten. Och det gjorde jag. Jag har varit på den salongen förut och nu hade de en ny tjej som var guds gåva till alla med behov av mer energi. Hon pratade inte, masserade mina ben och min nacke och gav mig en fantastisk pedikyr! Jag påpekade att jag tyckte att hon var lite för hårdhänt (och då gillar jag hårda nypor) då skrattade hon bara och sa det skall göra lite ont!

Titta bara! Jag har dock börjat få min knasiga solbränna på fötterna av mina ballerinaskor. Ser ut som om jag har en smutsrand.

Läskiga typer

Idag fick vi ett sånt där brev igen. Han är dömd för våldtäkt. Hua.

Obamabilden

Susade in på Sidneys skolas hemsida och hittade en bild på när skolan samlades i gymnasiksalen med Rektorn och firade Obama porträttet. Förövrigt har flera reagerat på att detta har gjorts, skulle kanske inte har gjort en stor grej av det hela om det var McCain som blev president. Det tycker jag känns bra för jag var rätt förvånad också!

Bildbevis

Idag var vi till Rockefellerskogen. Det är verkligen så härligt att vandra omkring där. Killarna sprang omkring som galningar, kollade smådjur, kastade stenar i ån och bara hade kul! När vi kom hem susade de ner för backen med cyklarna och sen bakade vi jordgubbs- och rabarberpaj!

Åsiktsfrihet

Nu har jag laddat och tänker återigen försöka återge några händelser som inträffat här i dagarna. Ibland tänker jag, vad är det för fel på mig då som måste tycka en massa saker om andra människors åsikter? Och vad säger att det beror på att vi är födda på olika kontinenter. Och så kanske ni tycker att jag är en taskig jäkel som smutskastar mina nyfunna vänner här och skriver om dem bara för att de inte kan läsa vad jag skriver. Ja, så är det faktiskt. Jag skulle aldrig skriva detta om jag visste att de skulle läsa det. Däremot sitter jag inte och trycker på mina åsikter i diskussioner, jag säger vad jag tycker men kanske inte så utmålande som jag gör här.

Tycker jag att jag är så himla bra då? Nej det gör jag ju ödmjukast inte. Men min förhoppning är att någon annan som läser kanske tycker något och vi kan ha ett cyberkuddkrig av åsikter kanske? Närå. Men nu kommer det.

En kvinna som jag skrivit om förut berättade att nu när killarna skall börja i ettan så skall hon kräva ett möte med rektorn på skolan för hon vill gå igenom läroplanen med henne. (Ni kan ju kolla in läroplanen på länken där, det är ju hysteriskt mycket och hur har hon ens orkat kolla igenom den?)
Hon tycker nämligen inte att den är helt tillfredsställande. Då vill jag först tillägga här att Tarrytown har utmärkta publicschools, däremot finns det nog rätt mycket mer sociala problem här än vad det gör i våra grannstäder vilket har lett till att skolorna här inte har så gott rykte.
Så, är man missnöjd kan man bara byta skoldistrikt och för den skull inte flytta särskilt långt.

I alla fall skulle hon träffa rektorn om detta. Hon ville också att rektorn skulle veta lite mer om hennes son, vem han var, vilken typ av personlighet han har osv osv. Där tänker jag att om det nu är viktigt för henne så är det väl bättre att vänta och se vilken lärare han får så att de har det samtalet i så fall. Och så tänker jag också att det är en sådan hysterisk stress över saker här. Det gäller att så tidigt som möjligt göra rätt saker. Spelar ju ändå ingen roll i slutänden, med kärlek och omtanke kommer vi hjälpa våra barn att göra rätt val när det väl gäller i alla fall. Eller så har jag inte fattat hur viktigt det är med rätt kontakter och rövslickeri när barnen är 6 år. Hon frågade mig om jag tyckte att hon var hysterisk. Och jag sa ja.

En annan diskussion som just ägt rum är homosexualitet. Aj, vad det är känsligt. För vissa. Jag kan ärligt talat säga att jag har ingen som helst gråzon. Gör ingen skillnad och tänker inte ens på det. Men vissa vill inte ens ta ordet i sin mun. Oftast verkar det som dessa människor inte riktigt röstar på Obama heller. Och jag pratar inte så mycket med dem. Jag bara lyssnar. Och tycker att det är läskigt att folk faktiskt tycker illa om människor för att de attraheras av det egna könet. Nej, jag förstår inte.

Kontinuitet

Eftersom vi bott här nu i ett och ett halvt år så börjar ju saker så sakteliga upprepa sig. Det är en konstig känsla. När jag packade mina kläder för att flytta hit så trodde jag att vi skulle bli kvar här i 6 månader.
Därför har jag bara ca en tredjedel av min garderob med mig. Något som Niklas inte förstått så det gick upp för honom i helgen (det där med kläderna alltså).

Då blir det så konstigt när det dyker upp en jättefin kokbok som tydligen kommer ut varje år och som vi förra året "fick" av Amex. I år tog de nog betalt för den men det gör inget.
Nu vill jag bara laga god mat och ha middagar!

Bara en vanlig dag

Efter en anstormning av kommentarer om vad ni vill veta och se i form av bilder härifrån så bestämde jag mig för att inte bry mig om vad andra tycker.

Eller så läser ni, ingen tycker något och ingen bryr sig så vad skall jag skriva om för att känna att jag skriver om något som berör någon. Är det någon som förstår? Någon kommer ju inte svara ändå så jag gör som jag vill helt enkelt.

Idag satt jag hemma och dumsurfade hela förmiddagen tills det var dags att hämta Douglas på dagis. Så nu har jag gett mig själv datortider för såhär kan jag ju inte ha det. Slösa bort viktig tid med ingenting.

Så här ser hans dagis ut. Och om man bortser från att det är ett superkristet dagis och att Douglas pratar om "Baby Jesus" så är det helt okej!
När vi kom hem så hade redan hans playdate, Leda, dykt upp och stod och väntade på trappan. De lekte och hade kul hela eftermiddagen. Fast egentligen så väntade hon på Sidney som hon är galet kär i. Leda är lika gammal som Sidney men pratar som en medelålders dam. Om saker som man inte fattar att hon ens vet något om. Men de har kul ihop och verkar förstå varandra ändå. Och det är ju huvudsaken.

Önskebrunnen

Förresten. Är det någon som vill se bilder på något särskilt, att jag skall berätta om något som ni undrar över hur det fungerar här eller några andra önskemål? Jag skall bli lite bättre på att ta med mig kameran överallt så det blir lite mer bilder på omgivningen. Men i övrigt så tar jag emot önskemål just nu!

På hemmaplan

I morse gick jag upp innan resten av familjen vaknat för att återuppta mina morgonpromenader. Äntligen. Efter två veckors förkylning var det dags igen. Kommer ut på gatan och det duggregnar men det gör inget för blomdoften doftar bäst i regn. Dessutom kommer jag förbi ett hus som doftar nybakade kanelbagels!! Underbart!

Igår hade vi en lyxsatsning här hemma. Det är så att vi städar nästan aldrig. Vi damsuger och plockar undan det värsta. Om det ser dammigt ut på någon hylla brukar jag blåsa bort det. Sen vi flyttade hit för två månader sedan har vi inte dammat, torkat golven eller gjort någon annan slags kraftinsats för ett renare hem.
Så, nu tog vi hit någon som tog hand om vårt skitiga hem. Vad härligt det är. Golvet är underbart att gå barfota på nu. Fötterna liksom svävar på det nytorkade plankorna. Fastnar inte längre i allt kladd. Badrummen doftar så rent och fräscht och jag känner att jag bara njuter av att vara hemma. En eller två dagar till, tills det är skitit igen.

Prankmonkey

Är en fantastiskt rolig blogg.

Förresten. Angående ett inlägg på den bloggen. Är Regina Lund på riktigt galen? Alltså riktigt riktigt galen. Annars förstår jag inte den läskiga videon och låten Bartender. I 5,30 minuter. Ren och skär plåga.

Mat

Åsså var jag ju på Tarrytowns nya restaurang i fredags. Sweetgrass. De serverar mat som är lokalproducerad och försöker hålla hög standard på rätterna. Tror de lyckades rätt bra med det, förutom att när vi kom så var flera av rätterna redan slut. Det var ett redigt tryck och många som var ute och svirade. Jag åt musslor och en spenatsallad. Drack ett jättegott vin till och avslutade med jordgubbscheescake.
En av kockarna eller rent av ägarna (minns inte riktigt) har tidigare jobbat på Blue Hill som är en av finrestaurangerna i NY och även har en restaurang här i krokarna (där vi skulle haft bröllopsmiddag ni som minns).

Cykelfest

Ja just ja. Sidney har cyklat som en galning i helgen. Han har kunnat det länge men inte velat. Han är rädd för att ramla och göra illa sig.
Men när jag helt pedagogiskt satt med honom på golvet och visade alla mina ärr och berättade om alla mina cykelolyckor (bruten arm, stygn på hakan, brutet näsben, uppskrapade knän och andra småblessyrer) så tror jag att han förstod att det var lugnt. Så, båda killarna tog cyklarna och gick upp för den lilla backen på framsidan av huset och susade ner 1000 gånger minst. Ramlade några gånger men körde på igen. Det var en fröjd att se!

Fotboll

Annars bestod helgen av att gå upp i ottan för att bege oss på fotbollsträning. Jag tycker märkligt nog att det är rätt mysigt att gå upp tidigt, ta med en kopp kaffe och stå och titta på killarna som spelar och småprata med de andra föräldrarna.
Jag tycker dock att det är mindre mysigt när jag märker att Douglas som roat sig med att rulla runt på gräsmattan har kanadagässbajs i hela håret och luktar fasansfullt illa.

Gissa om jag blev mäkta stolt när en av tränarna, inte Niklas, kom fram och sa att han tyckte att Sidney hade ett otroligt "sportsmanship" som man inte så ofta ser hos så unga spelare! Då spelar det ingen roll om han gör mål eller spelar pajas på planen. Mamma är nöjd ändå!

Yrkesval

Idag när jag gick ut i regnet mot garaget för att stryka på ett tredje lager med färg på min fyndhylla så kände jag mig rätt glad. Niklas roade barnen med något och jag tog min kaffekopp och mina målarkläder och satte igång. Fåglarna kvittrade och jag målade. Och målade. Och målade. Och kom att tänka på att målare måste vara det tråkigaste jobbet i världen.

Med tanke på att eventuellt bli utesluten ur min familj och släkt så måste jag bara skicka en beundrande tanke till dessa människor som valt detta yrke. Slipa, måla, vänta, måla, vänta, måla. Och trixit att få det snyggt också. Näe, målare verkar inte vara det ultimata yrket om ni frågar mig. Däremot verkar det ohemult lönsamt. Vet inga som har det så gott ställt som målare.

Däremot är jag mäkta stolt över att jag har slutfört detta projekt. Det är ju inte annars en av mina starka sidor. Att avsluta. Jag är en jäkel på att idéspruta men när det börjar gå trögt. Ungefär vid tredje strykningen. Så vill jag gärna lägga av.

Detta får mig osökt också att komma in på grad av händighet. Jag måste ju säga att i vår familj så är det ju inte Niklas som skruvar, mäter och fixar med saker. Då skulle vi aldrig få någonting gjort. Det borde jag i och för sig förstått redan på första besöket jag förärade honom när vi just börjat träffas.
Han bodde på den tiden i en ytterst sunkig lägenhet i Högdalen som han delade med ett gäng läskiga silverfiskar modell större och resistenta mot radar.

Lägenheten bestod av ett rum och kök. I köket stod hans farmors gamla fjällstugufurumöbler som var nya någongång på 60 talet, i badrummet hängde några torkade blommor och i vardagsrummet stod en säng och 10 kartonger. Ouppackade. Sedan 3 månader.
Och på den vägen är det. Han prioriterar helt enkelt annat. Det gör inte så mycket för jag gillar att skruva och spika och greja med saker. Och om jag inte gillade det så borde jag ha börjat ana oråd då en april dag för 10 år sedan. Nu är det nog försent att ändra på det.


En annan del av mitt helgskruvande. Hylla och två ramar som jag inte ännu vet vad jag skall ha i.

Pyttelyx och influensa

Nej jag har inte svininfluensa. Nej jag är inte rädd för att få den. Men, många är. Flera av mina vänner håller sina barn hemma från skolan för att inte få baciller och kanske eventuellt möjligtvis bli smittade. Jag menar inte att det är ofarligt och att det skall bagatelliseras men man behöver ju inte bli galen. Händer det så händer det oavsett om det har vidtagits åtgärder. Det är min åsikt.

Var och handlade skor till killarna häromdagen, jättefina Allstars. Passade på att köpa ett linne till mig och en bok till Niklas. Och oavsett om du köper pyttesaker så får man sakerna inlindade i silkespapper och finafina kassar och det känns så lyxigt fast det inte egentligen är det. Kanske lite slöseri med papper och jordens resurser, men man kan inte vara perfekt hela tiden. Dessutom tycker jag att jag är värd lite lyx!

Igår var jag på bio. "I love you man". Helt klart sevärd om man inte är ute efter ett kulturelltvärde och bara vill slappna av och skratta lite. Mycket. Men, som vanligt när man går på bio finns det alltid något att bli lite störd av. Paret bakom oss satt och tokhånglade så det smaskade. Inte så att jag var avundsjuk på deras tonårskärlek och därför måste beklaga mig. Det liksom lät för mycket bara. Eller så är jag omedvetet avundsjuk och måste bittert berätta för alla hur hemskt det var.

Big drama!

Hur står det till idag? Dunkar huvudet av för mycket......smällare?

Medans ni sjöng i sverige och lät den inre pyromanen få blomma ut så var det en helt vanlig dag här. Eller, inte helt vanlig.
Jag tog mig till Hank´s, det är en secondhand affär med möbler och ibland har han riktiga fynd. Igår hittade jag en låg bokhylla till Douglas rum och en fantastiskt fin fåtölj till vardagsrummet. Allt för 90 dollar! Vilket fynd!



När jag skulle hämta ut pengar för att betala för grejorna så parkerade jag på parkeringen mittemot bankomaten och Douglas lämnades i bilen för att lyssna på favvoskivan, KidsBop. Barn som sjunger listlåtar. Precis när mina pengar matas ut ur maskinen ser jag att en kvinna tittar in i bilen och ser att han sitter själv där (vilket är ett brott här i landet, kanske i sverige också?) Men jag vinkar och hoppas att hon fattar att jag är påväg tillbaka.

När allt var instuvat i bilen och betalt bar det av till Home Depot för att köpa färg till hyllan. Douglas fick välja färg själv. Det blev blått. Väldigt blått. Eftersom svenska språket blir lite annorlunda för oss. Bara liksom familje språk så kallar Douglas alla män för "lilla gubben". "Vad skall lilla gubben göra med färgen mamma" Det blir ibland väldigt roligt och jag har ingen lust att rätta honom. I hans värld är han en lilla gubbe och likaledes alla män runt honom.

Ialla fall. När vi målar för fullt på hyllan (inget bra drag att låta Douglas "hjälpa till") så kommer plötsligt två polisbilar och stannar vid vår garageuppfart.

En stooooor Ford Expedition och en vanlig. Och det enda som dyker upp i mitt huvud är att kvinnan på parkeringsplatsen anmält mig och de letat upp vart jag bor och nu skall komma och ta hand om Douglas och mig och allt kommer att gå åt helvete!

Ur bilarna kliver två välmunderade konstaplar och säger "goodday ma´m, just want to ask you a couple of questions". Vad skall jag säga rusar igenom mitt huvud. Vad kan jag hitta på? Hjärtat rusar och jag minns med fasa när jag senast pratade med konstapeln och hur det gick. Vad kommer hända med mig och Douglas nu? Vad skall Niklas säga och Sidney som snart kommer med bussen, skall han se att vi blir indragna i en polisbil? Svetten lackar.

Tydligen har det varit inbrott i en villa på granngatan under lunchtid och de undrar om jag sett något misstänkt. Om jag varit hemma under dagen och om någon varit inne i vårat hus. Phu. Och för att vara på den säkra sidan i form av att vara helt oskyldig släpper jag in konstapeln i mitt hus medan jag kollar runt så att allt är på sina platser. Det var en mycket trevlig konstapel. Och jag kommer numer låsa dörrarna när jag lämnar huset.