Religionskunskap

Det har varit en stor helg i vår familj. 6 åringen hade sin första "sleep over". Han var väldigt förväntansfull och det verkar som om de hade det toppen. Familjen känner vi väl och även om vi är rätt olika så är vi lika i många avseenden. En sak är dock sann. Jag litar på dem totalt och de har verkligen "tagit hand" om oss väl!

Familjen är väldigt katolsk. Jag menar inget illa och vill absolut inte klampa i något slags religöst klaver eller så. Alla är fria att tro på sitt och leva sina liv. Inga hard feelings. Men. Ni förstod att det skulle komma va?
Alltså. Saker blir så uppförstorade och så ja....jag vet inte, det känns ibland som om människor glömmer att barn är barn och att de själva varit barn en gång.
Detta behöver ju inte på något sätt bero på att de är katoliker det är kanske bara ett personlighetsdrag (som beror på att de haft en katolsk uppväxt).

Tydligen hade pojkarna haft en "om jag får se på din så får du se på min" session.
Helt normalt enligt lagen om hur 6 åringar hanterar sin sexualitet och vore något konstigt om det inte kom. Inget som kanske skall uppmuntras eller heller för den delen läggas lock på.
Självklart skall det pratas om men, för guds skull inte på något sätt skuldbeläggas.

Och det är här vi har olika syn på livet i sig. Frun i huset tar in mig i köket och ser väldigt allvarlig ut och vill diskutera något med mig och jag håller på att skita på mig av rädsla. Vad skall hon säga? Hur hemskt kan det vara? Vad kan mitt A barn (ha) ha gjort som är så galet?

Själv vill jag bara fnissa lite och tycker att det är lite komiskt. Självklart fattar jag att det inte är läge för detta. Så jag ler bara lite. Hon ler lite också. Jag berättar att detta är helt naturligt och att jag nyligen har läst en massa om detta. Eftersom vi haft en rätt jobbig period med 6 åringen pga att han just skulle bli 6. Tror att hon förstod och lyssnade men var fortfarande rätt chockad.
Nåväl. Kanske tyckte hon att jag var en konstig lössläppt svensk mamma, eller så lärde hon sig något av någon som är näst intill otroende. Jag väljer att tro det sista. För hennes barns skull.

Och inte för att jag på något sätt är någon perfekt morsa, men jag måste ju ändå tro att de val jag gör för mina barn är de rätta!