Du

Ibland slår det mig. Och det är så märkligt. Här går vi människor omkring och tror att vi är så speciella och unika. Det är ju vad vi blir intalade. Ingen människa är den andra lik. Hej. Det är fel.

Om vi bara tordes prata med varandra mer om det vi tror vi är så ensamma om så skulle vi förstå hur lika vi är och att vi inte har konstiga tankar och tro att vi snart blir hämtade av folk i vita rockar. Vi måste bara släppa fasaden. Våga vara sårbara inför vandra och lita på att våra känslor är helt normala. Livet ser inte ut som i glossiga familjemagasin. Det är skitigt. Jobbigt. Slitsamt. Och om man då tror att det inte är normalt. Då blir det ännu mer skitigt. Jobbigt. Slitsamt.

Har just nu hur många exempel som helst på att det är normalt. Livet är normalt. Normalt skitigt. Normalt jobbigt. Normalt slitsamt.
Men om man pratar med sina nära, så känns det åtminstone inte ensamt. Och när man tycker att det är ensamt blir det ännu värre. Så, var inte ensam. Prata.