Dåliga jag

Jag är specialist på att ge mig själv dåligt samvete för saker som egentligen inte alls är så himla dåligt. Jag är bara en småbarns mamma fylld av skuld som undrar om jag gör rätt och hur fel det kan bli om det blir fel.
Men ibland vet jag att jag verkligen har varit dålig. Just nu gäller det mitt engagemang i mitt söndags jobb.
Jag känner alltid att jag borde ha gjort mer att jag borde engagera mig mer och att det alltid finns mer saker att göra kring lektionerna och även kring mitt styrelseengagemang. Jag är inte hela vägen framme där skulle jag vilja säga.
Det är som om jag inte riktigt tar det på allvar. Och jag vet inte varför. Jag har ju varit en hårt arbetande kvinna (förvisso för väldigt länge sedan känner jag nu). Som gjorde massa saker som var på riktigt. Som togs på allvar och som tog sig själv på allvar.

Nu känns det som om jag är gjord av teflon eller något. Allt bara rinner av mig. Det är ju jättedåligt. Jag borde verkligen skärpa till mig och bli den vuxna person jag faktiskt är. Ändå känns det som om jag blir mer och mer omogen i ansvarsfrågan.

Men jag är bra på att fixa och trixa med andra saker. Så kanske är det bara så att jag inte fejkar längre. Att jag inte riktigt tar saker på allvar som inte betyder så mycket för mig. Men att när det gäller saker jag brinner för så kan jag gå genom eld och vatten för att få till det bra? Kan det vara så? Jag kan ju tyvärr inte gå genom livet och strunta i saker jag inte tycker är roligt. Det verkar ju vara en riktigt dryg engenskap. Eller kan jag?
Är det så att det egentligen är jag som är Benjamin Button. Jag föddes väldigt mogen och ansvarsfull. Och sen har det bara gått utför och jag tar inte längre ansvar och "omognar" mer och mer?