Ingen nyans av brunt

I helgen kom Niklas cykel! Beställt på nätet för amexpoäng! Nästan gratis alltså.
Jätteskönt för mig som nu slipper skjutsa och hämta honom till och från tåget. Men säg den glädje som varar, särskilt när det gäller cyklar. Idag ringde han och sa att det var punka på däcken. Någon hade pajat dem! Tyvärr kunde jag inte inte hämta honom eftersom vår grannfamilj är sjuka och barnen just somnat! Det blir till att knata upp med cykeln för de backiga backarna.

Idag fick jag ett galet hjärnsläpp. Jag ville köpa nya kuddar till vår soffa för att pigga till den lite. Så jag fick för mig att den var brun (det är vår soffa i sverige nämligen) köpte jättefina bruna kuddar med lite gult och orange i. När jag kom hem fick jag se att våra soffor ju är svarta. Passar inte alls med dessa kuddar. Vad konstigt det blev.

Du

Ibland slår det mig. Och det är så märkligt. Här går vi människor omkring och tror att vi är så speciella och unika. Det är ju vad vi blir intalade. Ingen människa är den andra lik. Hej. Det är fel.

Om vi bara tordes prata med varandra mer om det vi tror vi är så ensamma om så skulle vi förstå hur lika vi är och att vi inte har konstiga tankar och tro att vi snart blir hämtade av folk i vita rockar. Vi måste bara släppa fasaden. Våga vara sårbara inför vandra och lita på att våra känslor är helt normala. Livet ser inte ut som i glossiga familjemagasin. Det är skitigt. Jobbigt. Slitsamt. Och om man då tror att det inte är normalt. Då blir det ännu mer skitigt. Jobbigt. Slitsamt.

Har just nu hur många exempel som helst på att det är normalt. Livet är normalt. Normalt skitigt. Normalt jobbigt. Normalt slitsamt.
Men om man pratar med sina nära, så känns det åtminstone inte ensamt. Och när man tycker att det är ensamt blir det ännu värre. Så, var inte ensam. Prata.

Utflykt

I morse så åkte jag i väg till Brooklyn. Har sagt länge att jag skall komma och hälsa på Niklas kollegas fru men inte kommit iväg. Kan ha att göra med att det har varit lång och tråkig nästan outhärdlig vinter. Vägen dit gick jättebra, älskar min gps och skulle inte klara mig en dag utan den!

Väl framme fick jag dessvärre cirkulera i nästan 30 minuter för att hitta en parkeringsplats. När jag väl hittade en så utbrast Douglas "Yippieeeeeee" han hade väntat länge på att få komma ur bilen!

Vi tog en kaffe i deras trevliga lägenhet och njöt av den lilla bebisen innan vi tog oss ut på en liten prommenad. Runt Park Slope så är det som en liten stad i staden, väldigt gemytligt och trevligt. Tiden gick tyvärr alldeles för fort och rätt som det var fick jag lite bråttom att hinna hem för att ta emot Sidney från bussen. Mitt mål med hemresan var att försöka att inte åka över Manhattan men lyckades inte särskilt bra. Kom rakt ner i Battery Tunnel och åkte sedan hela vägen längs Manhattans södra sida.
Dock utan några problem och inte alltför mycket trafik.
Min gps är förlåten och jag älskar den fortfarande trots att den ibland missförstår mig totalt.

Som i vilket förhållande som helst alltså.

Dessutom han jag precis hem och ta emot min stora skrutt. Eftermiddagens sysselsättning var att baka bullar. Måste jag berätta att ingen av killarna åt någon kvällsmat. Bulldegen jäste så sakteliga i deras magar. Får se hur deras toalettbesök ser ut i morgon.

Å du härliga helg!

I fredags var det vår här igen. Den kommer och går som det verkar. Ena dagen utan jacka och andra dagen snålblåst och gärna en dunväst och tjocktröja.

I alla fall begav vi oss till parken (efter att jag på förmiddagen först haft en timmes powerwalk och sen en lång kaffestund hos Indira) och där var det samling av alla bekanta vi har i stort sett. Alla har hittat ut ur sina gryt och vaknat upp efter den långa vinterdvalan. Just i fredags kände jag inte riktigt för ett sånt jättegäng och så mycket socialkontakt så vi stannade bara en liten stund. När Sidney sen kom hem från skolan bjöd vi över Indira med barn och de lekte så fint i trädgården i lugn och stilla ro!

Lördagen var supermysig. Jag och Indira började med att ta en stärkande smoothie på Coffee Labs. Vi hade en kompis till Sidney här hela dagen och de lekte och hade jätteroligt tillsammans utan att tjafsa eller bli osams en endaste gång. Kan bero på att det är en tjej. Märker tydligt att det blir mycket bättre lek när det är en pojke och flicka som leker än om det är två pojkar!

På kvällen åkte vi till våra vänner i New Jersey på middag och kom som vanligt hem alldeles för sent! Barnen somnade där och vi bar in dem i bilen för hemfärd klockan halv två tror jag. Det kändes på söndagen. Inte slösa med sömn på det sättet!!! Fast det var värt det!

Söndagen var lugn på förmiddagen och sen bar det av till mitt "jobb" på eftermiddagen. Det är ljuvligt att komma hem efter "jobbet" när maten står på bordet och jag inte har behövt planera, handla eller laga något!

Måste säga att hela helgen har genomsyrats av harmoni. Barnen har inte bråkat särskilt mycket, de har sovit bra och bara varit genomgoa! Jag lagrar det för framtida behov. Check.

Gonatt!

Skulle lite snabbt berätta om helgen men jag är för trött och måste gå och lägga mig! Det kommer sen!

Simma lugnt

På torsdagseftermiddagarna har Sidney simning. Som gammal simmare så häpnar jag över upplägget men förstår att det ändå måste funka eftersom de (usa) har Michael Phelps. Det kan ju inte bara vara hans stora fötter och händer som gör honom duktig. Någon slags teknik måste han ju ha lärt sig under åren.

Sidney går i nybörjar gruppen, Polliwog. Och de simmar alla simsätt redan. Inget torrsim här inte och inte lära sig bröstsim först utan, pang på bara. En längd bröst, en längd crawl och en längd rygg. Alla kör efter sin förmåga och Sidney har utvecklats galet bra på 10 veckor. Så pass bra att han kliver upp och blir en Guppy nästa vecka!

1, 2, 3.......

Jag skulle ju för en tid sedan skriva om saker varje dag som jag var tacksam för.
Vad dåligt det gick då!
I dag kommer det inte gå alls för jag är galet pmsig och redo att kvasta till någon. Läste på igår och tydligen skall Omega 6 funka bra. Måste skaffa mig ett stort förråd av Omega 6.
Vad hände med omega 4 och 5 undrar jag bara?
Tills igår hade jag bara hört talas om omega 3. Jaja, jag är inte särskilt bevandrad bland vitaminer och andra tillskott. Är gammeldags och tror att om jag äter varierad kost och mycket grönsaker och frukt så ordnar allt sig ändå. Tydligen inte. Måste modernisera mig lite.

Mitt tema denna gång på pmsigheten är orättvisor. Jag håller på att explodera av ilska när jag tänker på olika orättvisor! Kan inte ens gå in på det men börja inte diskutera något orättvist med mig just nu för då går jag i taket!!!!

Nervös också. Inte bara för uppkörningen utan också för att jag skall upp i "court" nästa vecka om att jag har kört omkring utan körkort. Fick dock tips idag om att jag skall ta med mig Douglas för de har sympati för mammor. Nu får jag hoppas att han gråter lite då också så de snabbt vill bli av med oss!

Lite bilder

En sötnos på stranden.

En dag på stranden....i februari

Sidney som sin favvo tjej!

En liten buse tar sig ett bad i diskhon!

En liten buse på Book fair på Sidneys skola

Rätt rörigt

I går kväll kom Sidney ut och sa att han längtade efter Sverige. Det gör ont. Riktigt ont, som om han karvar i mitt hjärta med en sked. Jag berättade att det är okej att göra det och att jag också gör det ibland. Jag tror att han gillade det svaret för sen somnade han i alla fall.
Idag berättade han också att när han börjar på High School vill han gå på samma skola som vår granndotter går.

Man blir ju lätt ambivalent i livet här. Så också han uppenbarligen.
Så många saker som jag kommer sakna när jag kommer tillbaka till Sverige och så många saker som jag saknar när jag är här. Undrar hur barnen kommer känna. Douglas vet ju inte ens om något annat liv. Eller jo förresten det gör han faktiskt. Han kommer i håg Sverige och saker vi gjort där.

Idag har det äntligen varit lite varmare och vi har varit ute hela dagen. Douglas och jag har haft "in the moment" dag. Verkligen njutit av att vara tillsammans. Man glömmer lätt det fast vi är det hela tiden. Mysigt. Han hänger ju annars liksom bara med.
Sedan i går så har han också gått om kring och sagt "I don´t like my cat" som måste komma från någon bok, ramsa eller något som jag inte har en aning om vad. Men roligt är det.

Fastnade på Club Meds hemsida idag. Attans vad jag vill ha semester! Värme, sol, bad, någon annan som lagar mat och plockar bort mat, roliga aktiviter för barnen dagarna i ända!! Ni hör ju! Man blir ju knasig av att se bilder från Aruba, Dominikanska Republiken och Mexico.

Annars om man åker omkring i villaområden nu så får man sig en dos av Thanksgiving, Jul, Sankt Patricksday och Påsk för det är verkligen ingen ordning på dekorationerna på husen!

Mina två bästa

Tyst, tyst om natten kommer han smygande. Den stora. Den stora lilla killen. Den stora som upptäckt att världen är större än man kan tro. Han som behöver mer närhet och bekräftelse än någonsin. Som inte längre vill vara stor och duktig.

Den lilla sover lungt och stilla. Han tror fortfarande att världen snurrar runt honom, lyckligt ovetande om faror och intryck som väntar. Stursk, kavat och med en otrolig charm tar han världen med storm.

Jag snusar i den storas kalufs och njuter en stund till. Snart kan det vara över igen.

Sidneys film

Crazy Man

Hur gick det till?

Igår var jag och D på Ikea.
Våra killar har klivit in i en ny tid. Sidney ville ha ett skrivbord på sitt rum. Douglas behövde omvandla sin spjälsäng till en juniorsäng och uppdatera kudden till en riktig kudde. Sen slank det ner lite ljus, glas, kaffemuggar, sugrör, handdukar, lådor och annat som kändes väldigt viktigt.

Åter till killarna. Vet inte hur ni upplever det men rätt som det är så tog livet en annan avtagsväg.
Jag hängde inte riktigt med.
Jag vet att de är 2,5 och 6 år. Men att de nu är så stora att annat krävs.
Det har jag missat på något sätt och ändå har jag varit här hela tiden. Douglas sover numer i egen säng hela natten, vaknar när han behöver gå på toaletten och sen somnar han om igen. När blev han så stor?
Igår satt Sidney inne på sitt rum vid sitt skrivbord och skrev brev. När blev han så stor?
Hur har detta gått till? Hur kan jag som är så förvirrad och glömsk, oansvarig och tonårsaktig (jooooo det äääär sant) ha två så stora killar?

DMV

Det skall vara vår nu. Men vädret kastar sig mellan att vara blåsigt och runt noll till att vara soligt och runt 15. Jag står inte ut, ge mig vår och värme nu!! Har lyckats få Sidneys förkylning också och jag vill bara säga "enough already". Jag har fått nog av förkylningar för i år. Förra året var det tydligen magsjuka som stod på schemat. I år har vi absorberat alla förkylningar som härjar i området!

Äntligen har jag fått uppkörningstid också. Det var ett projekt. Och när jag har beklagat mig för mina amerikanska vänner har de bara sagt "welcome to dmv" så tydligen är det ett skällsord så mina klagosånger över att inget funkar lyssnar ingen på.

Det började med att jag skulle boka via internet. Då säger systemet att mitt bokningsnummer och födelsedata inte matchar. Då försöker jag via telefon. Meddelandet börjar med att två gånger repetera att det går att boka via internet också. Eftersom det är en automatisk kundtjänst eller vad det kan heta finns det ingen att skrika åt att det inte alls går att boka via internet. Så, då försöker jag med en sån automatisk grej som man pratar med. Det går ju inte alls. Alla ljud som killarna gör tar maskinen för att jag säger något om det så är ett skrapljud med stolen.

Tredje försöket är en hederlig inknappnig på telefonen. Allt fungerar jättebra tills jag skall boka vart jag vill ha min uppkörning. Då säger maskinen att det för tillfället är tekniska problem. Jag skall bli kopplad till en riktig person som faktiskt verkar jobba på dmv. Fast, "I´m sorry, no one at our customercare is avalible for the moment, please try again later".....

Dagen efter fungerade det bättre och nu har jag uppkörning den 14 april. Det skall enligt mannen som hade teorikursen ta 5 minuter! Bokningen av tiden tog ungefär samlad tid 40 minuter!

Ostigt

I lördags var vi hemma och fixade lite med de sista sakerna som skall fixas med efter en flytt. Det har gått lite troll i vår hatthylla som skall upp i hallen. Eftersom byggstandarden är som den är så är det en enkel gipsskiva och inget mer på väggen. Så först blev vi tipsade av vår lokala Hardwarestore att köpa en mojäng som liksom knäpper ut sig på baksidan och skall fungera bra. Men, bakom gipsskivan var det sån isolering med aluminiumfolie runt och den ville liksom inte knäppa ut sig, det var för trångt.

Alltså hade vi 4 sjukt stora hål i väggen i onödan. Då åkte Niklas iväg till Home Depot (typ Bauhaus) och blev tipsad om någon annan slags mojäng som hade istort sett samma princip som den första men man behövde inte borra in den i väggen, bara trycka in den och det var inget som behövde knäppas ut eller expandera.

Det visade sig dock att skruvarna var alldeles för korta för att gå igenom hatthyllan och sen trycka ut någon slags spärr på baksidan av gipset. Phu. Ännu en runda till Home Depot. Det fanns inga såna långa skruvar med de gängorna vi behövde. Så, en tredje lösning presenterades. Och, tro det eller ej. Det var den lösningen vi själva började med innan vi blev övertalade av diverse "experter" att använda de andra korkade sakerna.

Det är som en vanlig plugg fast man skruvar in den i väggen! Tror att om den inte finns i Sverige än så skall vi prova ta in den för den är suverän och vi har använt den till massor av saker och funkar jättebra.

Niklas kom också hem med ett spackelset för att spackla igen de åtta stora bamse hål vi redan gjort i detta annars så fläckfria hem!! Hallen såg ut som en schweizerost!

På kvällen var det dags för "Spaghetti Dinner". Fundraising på Douglas skola. Börjar känna mig smått ruinerad på dessa tillställningar nu. Det var trevligt och vi bjöd på några saker sen hängde vi mest nere i underhållningsrummet. De hade en kille som spelade och sjöng barnvisor och killarna jazzade i två timmar!! Jag tror inte att vi hade bjudit högst på något så kanske har vi kvar pengarna även på tisdag när jag kommer till skolan och för höra vem som vunnit.

Sidney gjorde en film i lördags också. Han har blivit något av en YouTube junkie. Kollar Legofilmer på YouTube och ville göra en han med. Så, med lite hjälp av Niklas (endast med det tekniska) så har han nu gjort sin första kortfilm! Lägger ut den så fort jag vet hur man gör!

Catching up - del 2

På fredagen hade Sidney ingen skola men Douglas. Det är inte ofta det händer men ibland. Och det är rätt mysigt att få en stund med bara Sidney. Dessvärre kunde vi inte göra några roliga saker tillsammans och sen minnas hur rosenskimmrande kul vi hade och fnissa och prata om det sen för jag hade lovat att hjälpa till att duka inför lördagens Fundraising middag på Douglas skola så Sidney fick följa med och hjälpa till. Även om jag vet att folk har hjälpt till massor och fixat med saker till de tysta auktionerna och verkligen gjort det tuffa jobbet och gått runt och tiggt hos alla affärsidkare och andra så var det bara jag och en pappa som hjälpte till att duka och sätta upp bord. För runt 200 personer. Jag blev faktiskt förvånad eftersom folk alltid är så duktiga på att hjälpa varandra annars i detta land.

På kvällen var vi ut på middag med några vänner. Det var jättetrevligt och vi hade anlitat en annan barnvakt än den vi brukar men som killarna känner väl också. Grannens tjej. Faktiskt så blev det lite fajt mellan tjejerna på gatan om vem som skulle vara barnvakt :-)
Vi var på en indisk restaurang i grannstaden och jag har aldrig varit någon riktig fantast av indisk mat men det kan bero på att jag bodde granne med "Tre Indier" på söder en gång i tiden och ja.....Men, denna var superbra och maten var jättegod! Eftersom Indira var med och hon och hennes man är indier så var det ju ännu bättre eftersom vi fick inside tips om vad vi skulle äta!

Catching up!

Har varit borta flera kvällar i rad nu och därför inte skrivit något. Dessutom har vi varit lite hängiga här med förkylning och hosta och jag har haft huvudvärken från helvetet. Känns lite bättre nu så jag skall försöka berätta om våra äventyr.

I torsdags var jag på teater inne på Manhattan. En liten skitig opretantiös och totalt off broadway föreställning som handlade om såklart. Relationer. Pjäsens namn var "she said, she said" och en bekant till en kompis till mig hade en roll. Den var bra och tänkvärd men på något sätt kände jag mig rätt deppig efter den.

Två saker hände dock som jag vill dela av mig av.

1. Fick några minuter för mig själv i baren innan föreställningen. Vi hade hittat en lagon "fancy" bar med lite småplock mat och min kompis gick på toaletten. Då slår dig mig att jag sitter i en bar på Manhattan med rätt sköna människor omkring mig men. Jag skulle ju kunna sitta i vilken bar som helst i vilken stad som helst. Finns liksom inget som tyder på att jag just sitter i en av världens största städer. Konstig känsla.

2. Min kompis är journalist. Hon är den frågvisaste jag vet. Hon är inte rädd för att fråga vilken fråga som helst till vem som helst. Hon slutar heller aldrig prata så man måste på riktigt säga till henne att vara tyst om man vill få något sagt själv.
Så på tåget tillbaka hem så börjar hon prata med några personer som sätter sig bredvid oss. Hade jag aldrig gjort själv. De såg så stentråkiga ut.
Det visade sig att de var från Litauen. Sa de. Men. Här i Amerika? New York? tycker många människor att det är lite märkvärdigt att vara någon annanstans ifrån. Så när jag frågade när mannen i paret kom hit så svarade han att han ju självklart var född här. Det var då jag började förstå vilken typ av albinomänniska han var. Dessutom hade han asjobbiga ticks. Menar inte att vara oförstående och elak men vänta bara!
När jag då berättade att jag var från Sverige så sa han först att det är ett fint land blablabla. Men att det var för amerikaniserat att det inte längre var värt att åka dit! Han hade hört för något år sedan att de sprängt en Mc Donalds restaurang i Stockholm och det tyckte han var bra.

Hela hans personlighet var ocharmig. Han var en riktig viktigpetter och pratade om galet tråkiga saker som inte intresserade mig alls. Och han fattade aldrig vinken. Var tyst!

Vänner

I nöden testas vännen heter det ju.

När jag hamnade på DMV häromveckan för att ta mitt lerners permit så drog allt ut på tiden och sittandes där blev jag medveten om att jag inte skulle hinna hämta Douglas i tid från sin skola om jag skulle göra färdigt testet. Så, jag satt smygande med min mobiltelefon (det fick man ju inte alls ha där) och ringde de personer som jag trodde skulle kunna hjälpa mig med mitt dilemma. Faktum är att jag kunde ringa 6 personer som jag själv litade på och som jag visste att Douglas också kunde lita på.

Efteråt tänkte jag att jag var rätt lycklig som hade såna vänner på så kort tid i ett nytt land som jag litade på så pass mycket att jag kunde ge dem förtroendet att ta hand om mitt barn! Jag undrar hur man som "invandrare" i Sverige klarar en sådan situation?

Efter att ha läst en artikel i DN i dag om hur sverige hanterar språkfrågan och språkundervisningen för invandrare och också vissheten om hur många blir bemötta av samhället, är jag tveksam till om de skulle ha 6 olika svenska familjer att ringa!

Hur gick det för mig och Douglas då. Jo, en av mina vänner var i närheten och kunde ta med honom på vägen hem. En skulle avbryta ett möte för att hämta honom, de andra var upptagna på annat håll men skulle gladeligen göra det vid annat tillfälle om jag bad dem!

Joakim

Jag bara måste tjata lite.

Det är inte klok vad Thåström är bra!!! Han är ute på sverige turné och jag skulle vilja sitta på några extra tusenlappar och åka över och se och lyssna!!
Har lyssnat lite på turnématerialet här på morgonen (finns massor av material på you tube från Cirkus och Lund) och Sidney tycker att det är världelöst, han har samma musiksmak som pappa och är något av en finsmakare! Det skall vara kommersiellt och välrenommerat.

Douglas däremot var med på Thåströmkonstert redan i magen och tycker att det är jättebra! Höghus, Låghus, dårhus blev en favorit. Blev närmast förnärmad när Sidney inte tyckte att det var bra. Däremot kallar han Thåström för Thåstrumpa!!! Han ville genast att pappa skulle komma och lyssna också. Han är inte lika road... Så idag viger jag dagen till att lyssna på de skivor som fick följa med till usa och ha lite sverige längtan! (emellan skall jag ha playdate med finska Anna, vara barnvakt till Indiras barn och ta hand om min sjuka 6 åring!)

Parad.....igen

I morgon är det Saint Patricks day. Ännu en högtid att fira. Eftersom den infaller på en tisdag i år så firades det igår istället, i alla fall ivår lilla stad.
Det är ju fantastiskt vad man ändå gör för en högtid som egentligen inte ens har amerikanskt ursprung. Hela Main Street var avspärrad samt stora gatan Broadway som går rakt igenom staden och längs Hudson River med all genomfartstrafik. I drygt en timme!! För självklart var det parad.

Saint Patricksday är irländsk så det blåstes i säckpipor så det hette duga. Inte det vackraste av instrument om du frågar mig, och män i kilt med strumpor med små tofsar på vaderna är inte det sexigaste jag vet heller. Nåja, efter allt uppträdande så hade självklart brandbilarna putsats upp tills de var självlysande och kom glänsande längst bak i paraden.

På bilden ser ni Chicago river som varje år på Saint Patricks day färgas grön! Alltså en ganska stor högtid, eller mera partydag kanske.

En annan sak jag tänkt på. Om någon sagt till mig för ca 7 år sedan att i framtiden kommer jag bo i ett hus med takfläktar och jag skulle verkligen inte ens bry mig så hade jag nog undrat vad som hade hänt. Hade jag i framtiden råkat ut för en allvarlig olycka och blivit blind. Eller drabbats av någon allvarlig inredningsdöd.
Men. Vi har det i vårt sovrum nu, hade det i lägenheten både i sovrum och vardagsrum och jag kunde inte bry mig mindre!

Dåliga jag

Jag är specialist på att ge mig själv dåligt samvete för saker som egentligen inte alls är så himla dåligt. Jag är bara en småbarns mamma fylld av skuld som undrar om jag gör rätt och hur fel det kan bli om det blir fel.
Men ibland vet jag att jag verkligen har varit dålig. Just nu gäller det mitt engagemang i mitt söndags jobb.
Jag känner alltid att jag borde ha gjort mer att jag borde engagera mig mer och att det alltid finns mer saker att göra kring lektionerna och även kring mitt styrelseengagemang. Jag är inte hela vägen framme där skulle jag vilja säga.
Det är som om jag inte riktigt tar det på allvar. Och jag vet inte varför. Jag har ju varit en hårt arbetande kvinna (förvisso för väldigt länge sedan känner jag nu). Som gjorde massa saker som var på riktigt. Som togs på allvar och som tog sig själv på allvar.

Nu känns det som om jag är gjord av teflon eller något. Allt bara rinner av mig. Det är ju jättedåligt. Jag borde verkligen skärpa till mig och bli den vuxna person jag faktiskt är. Ändå känns det som om jag blir mer och mer omogen i ansvarsfrågan.

Men jag är bra på att fixa och trixa med andra saker. Så kanske är det bara så att jag inte fejkar längre. Att jag inte riktigt tar saker på allvar som inte betyder så mycket för mig. Men att när det gäller saker jag brinner för så kan jag gå genom eld och vatten för att få till det bra? Kan det vara så? Jag kan ju tyvärr inte gå genom livet och strunta i saker jag inte tycker är roligt. Det verkar ju vara en riktigt dryg engenskap. Eller kan jag?
Är det så att det egentligen är jag som är Benjamin Button. Jag föddes väldigt mogen och ansvarsfull. Och sen har det bara gått utför och jag tar inte längre ansvar och "omognar" mer och mer?

Förlåt, jag lurades lite

Igår var det bokmässa på Sidneys skola. Bokmässa blandat med fundraising. För även om det är en public school så fundraisas det. Massor. Barnen var väldigt uppskruvade inför detta event. De har tidigare i veckan fått gå runt och klämt och kännt på alla böcker och skrivit upp på en lista vilka böcker de önskar sig. Jättebra verkligen för familjer som absolut inte har råd att köpa så mycket böcker till sina barn. (Ironi förstår ni va?)

Det var middag till också. Och lotteri och tysta auktioner. Gillar inte riktigt såna tillställningar. Blir så stökigt och jobbigt på något sätt. Dessutom kom Niklas direkt dit och killarna har inte träffat honom på hela veckan. Så vi smet faktiskt iväg och köpte med oss pizza på vägen och hade lite mysigt hemma istället!

Idag har jag varit och tagit en teorikurs i körning. Som jag trodde förut, så räckte det med att göra testet jag gjorde och sen kunde jag köra upp. Det var fel och jag ber om ursäkt för att jag lurades lite.
Jag var tvungen att sitta en lördag och lyssna på en karl som berättade hur man kör bil. Det sas att kursen varade i 5 timmar men i själva verket var vi klara efter 3. Sen smög jag iväg och körde därifrån i min bil. Utan körkort. Det känns väldigt busigt måste jag säga. Hela upplägget av denna teorikurs var patetisk måste jag säga. Orkar inte gå in på detaljer om vad han pratade om och vad den en och en halv timmas videon handlade om (som var inspelad i början av nittiotalet och jag kunde bara tänka på hur fåniga kläder de hade och hur väldigt fånigt allting var som de pratade om).
Bakom mig satt två tonårstjejer som med sina telefoner (eller blackberrys) skrev meddelanden till sina kompisar precis hela tiden och det gör ju inte saken bättre. Att de sen skall ut på vägarna. Ni förstår väl nu varför jag levt i förnekelse över att ta detta körkort.

Så, nu skall jag bara beställa uppkörningstid. Hoppas det går fort. För nu är jag maniskt nojjig över att jag skall bli stoppad av farbror polisen.

Tarrytown Music Hall

Detta tror jag att jag skall gå och se när det kommer till stan!
Någon som vill hänga på?

Sjukt

Om jag nämner något om att flytta något mer här inom usa´s gränser så skicka mig på något slags intervention eller så. För här skall inte flyttas mer! Jag flyttar tillbaka till Sverige så småning om och sen skall här inte flyttas mer. Okej?!

Nu borde jag gå ner i källaren och stoppa tvätten i torktummlaren. Men jag törs inte. Jag har inte riktigt vant mig med huset än. Det knäpper konstigt och det är mörkt ute. När jag har släckt ner på kvällen så är det svart som i ett sotararsel. Jätteläskigt. Både med sotararslet och att det blir så mörkt.
Jag fantiserar om att när jag kommer ner i källaren och öppnar dörren in till tvättstugan så skymtar jag en lång man som står där. Han har regnkappa, stövlar och en sydväst med breda brätten så man ser inte ansiktet. Han droppar av regn. Fast det inte regnar ute. När man tittar närmare har han en yxa i handen och det är inte regn som droppar. Det är blod.
Läskigt va?
Varför hittar min hjärna på såna här saker? Hur kommer det sig att jag är rädd för saker som inte finns? Vad är jag för en sjuk människa egentligen?

Jag har också börjat bli rädd att hemska saker skall hända min familj. Saker som jag inte kan prata om ens. Har varit rätt cool med såna saker och tyckt att händer det så händer det. Det ör inget man kan göra något åt. Det är ödesbestämt Men nu vill jag inte att någonting skall hända. Aldrig. Neverever. Och jag verkar inte längre tro på ödet.

Oj!! Nu hajjade jag allt till. Rätt som det var så skrek någon GODMORGON! på tv. Reklam för volvo. Helt oväntat och jag blev rätt paff.

Hajk Hajk

Eftersom jag har bott centralt i staden tills nu så har jag ju stött på många människor så faktum är att jag känner till väldigt många. Inte känner, utan känner till. En kvinna har jag varit helt galet avundsjuk på, hon har tre barn och kropp som en tonåring. Jag vet detta för vi har setts på barngympa och vid poolen i sommras. Helt fast och inget sladder eller daller alls. Rutor på magen och ser så full av energi ut. Fast inte på ett fejk sätt.

Hon bor här i mitt område nu. Och igår när jag och killarna var ute på en kvällspromenad så körde hon förbi, stannade och backade tillbaka och välkomnade mig till området. Så sa hon, du borde följa med på våra promenader. (stavas det med ett eller 2 m? inget ser just nu rätt ut, tror jag börjar bli ordblind). Så, idag fick jag inbjudan! De är ute på trekkings med barnen och verkar ha stört kul! Det skall jag genast joina. Här kan ni läsa mer.

Närmsta grannen var förbi med en blomma också. Har hört att de skall vara ett tjurigt gammalt par men de var så gulliga så! Eftersom jag var omgärdad av tre killar så fick jag en rosa blomma i en rosa kruka! Rart. De hade bott i huset i 49 år. Och var väl en sisådär närmare 80 eller över. De verkade jätteförtjusta i våra killar och sånt gillas ju. Får se vad de säger nu när det börjar bli varmare och vi kommer vara ute i trädgården mycket!

Sovtrams och gråa hårstrån

Bara för att Niklas är borta denna vecka så har Douglas kommit på att han skall sovstrejka. Dvs hitta på tusen saker att göra när han lagt sig. Han kommer inte riktigt till ro. Idag var han upp och bajsade 2 gånger, kissade 1 gång, blev törstig, lappen i byxorna kliade, exemarmarna kliade, han sjöng Star Wars tema sången, han gjorde allt utom att sova. Han som alltid sett framemot att få krypa till kojs och nästan somnat så snart han lagt huvudet på kudden!

Detta gör mig galen av stress eftersom nästa kille som verkligen behöver sova väntar på att jag skall komma och läsa bok för honom.

Nu är ju han, den stora, såpass stor att han faktiskt kan ligga i sängen och läsa lite för sig själv och tur är väl det. Tror att han tycker att det är lite mysigt också att vara så stor att han kan det. Nog lite förvånad också. Däremot blir ju inte hans pappa längtan något bättre. När kvällarna inte blir som de brukar. Han har på senare tid förvandlats till en riktig pappagris. Något som jag verkligen välkomnar. Trodde inte att det skulle komma bara eftersom han varit som en igel på mig i stort sett fram tills nu.

Har varenda kväll sedan i lördags trott att jag skulle kunna kladda i lite färg i håret och få bort mina gråa tinningar men jag orkar verkligen inte. Verkar så bökigt när kvällen kommer krypande och så känns det inte så allvarligt. Tills jag nästa morgon ser mig i spegeln igen och blir påminnd om hur förskräckligt gråhårig jag är.....

Upprörande

Om ni kommer ihåg ett tidigare inlägg jag skrev om en dokumentär om metamfetamin jag såg. I dag har aftonbladet (en ding ding värld) en artikel om detta och personerna som var med i dokumentären är med på bild. Ta en titt och prata sedan med era barn eller minns detta och prata med dem senare!!!! Här

Linda

Igår tillbringade jag kvällen med att läsa en massa om Linda Skugge. Bland annat här.

Jag har aldrig riktigt läst något av henne. Jo, en bok förresten. Som jag vid skrivande stund inte minns vad den heter.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar hela henne eller bara delar av henne. Tycker att hennes företagside´ är helsympatisk men sen vet jag inte om resten av allt är så sympatiskt.....men vad spelar det egentligen för roll?
All cred till henne i alla fall som har kommit så långt och blivit så framgångsrik på att "bara" tycka en massa saker som engagerar människor.

Kaffe i morgonsolen

Det ena barnet har åkt till skolan och det andra sover fortfarande. Mannen sitter på ett plan på väg till Los Angeles.
Detta är värt att antecknas, så här sitter jag nyduschad och med en kopp kaffe! Inte fy skam! Dessutom så funkar nu också det trådlösa modemet så jag slipper sitta i källaren och skriva. Det är nästan bäst av allt!

Eftersom vi har flyttat så måste jag nu ner på "stan" och kopiera hyresavtal och fakturor och lämna in dem till skolan. Annars kanske vi ljuger om att vi bor där vi bor och har vi inte lämnat in detta innan 19 mars (vi flyttade in 1 mars) så kommer inte Sidney längre få gå kvar i skolan!

Hur fungerar sådant i sverige undrar jag? Någon som vet?

Hemmet börjar så sakteliga ta form och hyllor, gardiner och tavlor komma upp. Det är märkligt att alla saker ser så annorlunda ut när de kommer på plats här. Det ser mycket finare ut på något sätt.
Igår kom det en granntjej och plingade på dörren. Hon erbjöd sig att vara barnvakt! Dessa företagsamma ungdomar! Fantastiskt.
Tydligen så använde familjen som bodde här innan många barnvakter, en skvallertant i området säger att hon inte gillade sina barn och därför alltid hade någon som tog hand om dem så hon kunde åka iväg på egna äventyr! Jag gillar mina barn men tar gärna hjälp om det finns!

Nä, nu måste jag nog väcka lilltrollet. Snart dags för dagis!

Deklaration

Japp. Deklarationsdags.

Här gör inte så många sina egna deklarationer. Eller, visst. Det finns en uppsjö av deklarationsprogram som man kan köpa och kör efter men vi gick till en expert. Det sker på ett totalt annorlunda sätt än i sverige.
Vet inte om det är bra eller dåligt efter som jag är en monetärkatastrof själv. Vet bara att det var annorlunda och att avdragen ser annorlunda ut och att man taxeras väldigt olika mot i sverige. Man får inga förtryckta blanketter från skattemyndigheten heller. Och inte kan man skicka in ett sms och godkänna deklarationen.

Eftersom Niklas är den enda som tjänar pengar och skall försörja tre till så får han lägre skatt! Bara en sån sak. Fast så kanske det är i Sverige med? I så fall är det ju också bra.

Surburban life

Ja jäklar vad jag gillar mitt förortsliv. Inte för att vi bodde i storstan direkt innan men ändå mitt i vår stad med allt vad det innebar. Framförallt hade vi inte några grannar. Det var galet med biltrafik och tung sådan och många trappor upp till vår lägenhet.

Nu har vi många grannar och å vad jag gillar det, nu. Kanske inte sen. Men nu.
Lördagen började med att vi tog en morgon prommenad. Jag och killarna med en grannfru och hennes tonåriga dotter. Niklas var och deklarerade, återkommer till det.

Vi bor jättenära en privatskola så vi gick upp dit och lekte i deras superfina lekpark. Jag glömde ju säga att vi har haft ett rejält väderomslag så nu är det ingenjackaväder. Solen sken så innerligt och det spritter vårkänslor i kroppen.

När vi kom hem så kom "girlscouts" och sålde kakor vid vår dörr!! Sånt man bara ser på tv! Just ja, på fredagen var en annan granne över med en plåt pizza! Hon sa, de flesta ger brownies, jag ger pizza! Så mysigt amerikanskt att jag bara ler. Middagen fixad.

I dag var vi bjudna till några grannar på barbecue. För att fira in våren och för att fira att vi flyttat in i området och att säga hej då till några som flyttar och för att någon hade köpt en ny bil och för att någon hade dragit in ny el i huset och för att någon (de som hade festen) hade köpt en ny grill och för att någon bara mådde bra! Så många anledningar att fira liksom. Härligt!

Så, det nya förortslivet har hitills bara varit toppen måste jag säga. Ett helt nytt härligt liv. En tomt som killarna leker på och en baksida där mamman kan sitta med en kopp kaffe i solen. Vad mer kan man begära?

Religionskunskap

Det har varit en stor helg i vår familj. 6 åringen hade sin första "sleep over". Han var väldigt förväntansfull och det verkar som om de hade det toppen. Familjen känner vi väl och även om vi är rätt olika så är vi lika i många avseenden. En sak är dock sann. Jag litar på dem totalt och de har verkligen "tagit hand" om oss väl!

Familjen är väldigt katolsk. Jag menar inget illa och vill absolut inte klampa i något slags religöst klaver eller så. Alla är fria att tro på sitt och leva sina liv. Inga hard feelings. Men. Ni förstod att det skulle komma va?
Alltså. Saker blir så uppförstorade och så ja....jag vet inte, det känns ibland som om människor glömmer att barn är barn och att de själva varit barn en gång.
Detta behöver ju inte på något sätt bero på att de är katoliker det är kanske bara ett personlighetsdrag (som beror på att de haft en katolsk uppväxt).

Tydligen hade pojkarna haft en "om jag får se på din så får du se på min" session.
Helt normalt enligt lagen om hur 6 åringar hanterar sin sexualitet och vore något konstigt om det inte kom. Inget som kanske skall uppmuntras eller heller för den delen läggas lock på.
Självklart skall det pratas om men, för guds skull inte på något sätt skuldbeläggas.

Och det är här vi har olika syn på livet i sig. Frun i huset tar in mig i köket och ser väldigt allvarlig ut och vill diskutera något med mig och jag håller på att skita på mig av rädsla. Vad skall hon säga? Hur hemskt kan det vara? Vad kan mitt A barn (ha) ha gjort som är så galet?

Själv vill jag bara fnissa lite och tycker att det är lite komiskt. Självklart fattar jag att det inte är läge för detta. Så jag ler bara lite. Hon ler lite också. Jag berättar att detta är helt naturligt och att jag nyligen har läst en massa om detta. Eftersom vi haft en rätt jobbig period med 6 åringen pga att han just skulle bli 6. Tror att hon förstod och lyssnade men var fortfarande rätt chockad.
Nåväl. Kanske tyckte hon att jag var en konstig lössläppt svensk mamma, eller så lärde hon sig något av någon som är näst intill otroende. Jag väljer att tro det sista. För hennes barns skull.

Och inte för att jag på något sätt är någon perfekt morsa, men jag måste ju ändå tro att de val jag gör för mina barn är de rätta!

Körkort

Okej. Det verkar ju helt oansvarigt att ha åkt omkring utan körkort i ett och ett halvt år. Verkligen oansvarigt och näst intill korkat. Jag kan hålla med om det. Men på plats här så känns det som om man nästan inte behöver körkort för djungelns lag råder på vägarna.

Sällan eller aldrig ser man till exempel någon som stannar vid stoppskyltar och det tutas hej vilt. Som jag sagt tidigare så är det mycket sällan som någon stannar vid övergångsställen och folk kör när de druckit! Så på något vis har jag känt att ja.....jag vet inte.
Att det inte behövs för att jag ju kör så bra kanske?!

Nåväl, jag tog mig i väg direkt på fredagsmorgonen efter ha lämnat av alla familjemedlemmar på olika ställen runt om i vår lilla stad. Till Yonkers. En rätt ruffig stad. Fast en av de större norr om Manhattan. Till DMV. Department of Motor Vehicles Issues.
Jag ogillar verkligen såna ställen. Det är så stort och så många människor och bara så otrevlig miljö och man det känns som man är någon slags andra klassens människa (som den prinsessa jag är, haha).

I alla fall så fick jag först identifiera mig och det räcker inte med endast passet utan det måste vara 6 punkters identifikation. Så, mitt socialsecurity nummer och mitt amerikanska kreditkort fick mig att bli den jag är. Jag fick göra syntest. Dvs titta på några bokstäver på väggen och säga vilka de var.

Sen var det dags för själva testet. En a4 med fram och baksida. Första sidan trafikskyltar och andra sidan frågor. Alla frågor hade 4 svarsalternativ. Och det var verkligen busenkelt. Frågebatteriet handlade mest om hur alkohol, droger och medicin påverkar körningen. Eller rättare sagt om det överhuvudtaget påverkar körningen. Det var också löjligt enkla svarsalternativ. Så, hepp. Fick jag mitt körkort.

Nu skall jag bara köra upp!

FYI

Kvinnan har numer körkort.

Polispolispotatisgris

Så hände det sig att den unga kvinnan (märk väl) var påväg till en inredningsaffär hon blivit tipsad om. Halva priset mot vad prylarna kostar hos de stora kedjorna.
Solen sken. Kvinnan var osminkad och håret skiftade i grått. Så för att piffa upp sig lite strök hon lite läppglans på läpparna och satte på sig de stora svarta solglasögonen a la New York style. Kvinnan kände sig något fräschare och på riktigt gott humör. Liten shoppingdjävul hade smugit sig med och satt nu i spänd förväntan över vilka kap som kunde tänkas göras!

Det var då. Det var då det hände. Det kvinnan fruktat så länge. De vita bilarna med blå blinkande sirener. Män i svarta uniformer, (även de i solglasögon denna soliga och vackra dag).
Under de svarta hotfulla uniformerna så kunde man förstå att de hade skottsäkra västar. Oj vad mycket hemskheter de måste vara med om.
Poliskontroll!
Andas, andas. Lugn. Ingen fara. Säkert bara en stickprovskontroll. De stannar ju inte alla bilar. Jag ser ju så pålitlig ut i min fina nya bil. Och läppglans. Så oskuldsfull.

Fan.

Kvinnan får två böteslappar. En för att hon inte hade giltigt märke på vindrutan som hon inte ens riktigt vet vad det är och vad det heter. Och självklart en för att hon inte hade ett amerikanskt körkort. Kvinnan skulle enligt poliskonstapeln vara glad för att han inte gav henne en böteslapp för att hon inte hade uppdaterat adressen hos försäkringsbolaget heller.

Snabbt försvann shoppingdjävulen och kvinnan åkte hem.

Källar döden

En sak jag är lite rädd för är att jag skall få en elchock i vår källare. Det är en tjock härlig heltäckningsmatta (på amerikanskt vis) som är jättemysig att sätta tårna i. Men. Den gör så att jag blir galet statisk. Och. Här nere har vi till exempel ställt vårt röda Ikea PS plåtskåp med tv, dvd och någonslagt tv box. Varje gång jag skall sätta på tvn får jag en stöt. Eller om jag skall byta skiva i dvd spelaren så får jag en stöt.
Eftersom vi ännu inte har fixat trådlöst här så sitter min dator fast i en helt vanlig gammeldags nätverkssladd. Och så står datorn på golvet. Alltså på fluffmattan. Så, följdaktligen får jag en stöt varje gång jag skall närma mig min förlängda arm (datorn).

Kan detta vara farligt? Bör jag sätta på mig gummistövlar när jag går ner i källaren? Finns det några andra knep? Kanske det finns en "avstötare" att sätta här nere?

Ja

För att få sådär härlig nedförsbacke när man kan släppa pedalerna låta däcken susa mot den varma asfalten, vinden smeka kinden och låta håret fladdra fritt. Måste man trampa tungt i den förbannade uppförsbacken först. Så är det.

Tut tut

Skall jag bli rädd när skolbussen tutar på mig för att jag stannar för en som går över vägen? Det känns som om de som kör skolbuss skall vara lugna och försiktiga i trafiken.
Kanske inte ens ha en tuta i skolbussen?
Jag blev riktgt rädd. Vart har du bråttom någonstans ville jag skrika, bussen hade nämligen redan lämpat av alla barn! Märkligt, mycket märkligt!

Vårt nya hus!

Överst är själva flyttröran. Och Niklas. En tänkbar flyttröra också kanske? Nedan, huset i snö. Nämnde jag att den enda snöskyffeln vi har är en sån liten ihopfällbar som man har i bilen? Idag var jag tvungen att skottabort snövallen som plogbilen gör vid uppfarten. Tror att jag fick ryggskott.

Nu blev det sådär långt igen

När jag inte har skrivit på ett tag så blir det så mycket som jag tänker att jag skall berätta som sen faller ur minnet. Jag skall försöka sammanfatta de senaste dagarna.

Jag har ju berättat att flytten gick bra och det gjorde den. Förutom att jag skulle gått på magkänslan och tagit den andra firman. Ingen katastrof skedde men de tyckte att vi hade mer saker än vi kommit överens om så de ville inte ta allt om vi inte betalade extra. Och det tänkte jag inte göra så vi körde några lass i vår bil.

Tur att den är stor och tur är det att Niklas inte har en fru med lösnaglar och högklackat!

Mitt straff till flyttfirmsidioterna blir att jag talar om för alla att ingen, ingen skall använda "A man with a van" som flyttfirma.
Gå inte på deras tjat på hemsidan om hur bra de är och att de fått bra betyg av andra användare. Det är bara bullskit. Otrevliga och eländiga. Gå på "The Barr Brothers" istället! Jaja, jag har ännu engång insett att man skall lita på magkänslan!

Vi hade strålande väder, varmt och skönt. Ingen blåst. Och ingen jacka behövdes. Tur det. För sen kom snöstorm och kyla!

Vi hann med att gå på middag i lördags också. Niklas har ju varit fotbollstränare för Sidneys lag och som tack för det så har de en årlig middag på Tappan Hill Mansion varje år.

Det var liksom vår första officiella middag på det här sättet. Visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Det som var toppen var att vi kunde gå dit. Det var det iofs många som kunde. Men inte gjorde. Man gör liksom inte det. Fast vi är ju från Sverige och är vana att gå. Särskilt till och från fester. Det borde fler amerikaner göra också. Särskilt efter fester. Av detta slag.

Nåväl. Eftersom vi är utlänningar så är det många saker vi inte vet och förstår. Och inte riktigt bryr mig om heller. Som att varför tillexempel ett bord bara var halvfullt.
Det satt några där men vi ville inte springa omkring och "välja ut" några platser och för vår del spelade det ju inte så stor roll heller eftersom vi inte kände så många så vi satte oss vid det bordet. För att senare förstå att det var "mayor" med fru som satt där och några från styrelsen för Ayso.
Det var trevligt. Maten var god och vi hamnade bredvid ett annat par som var supertrevliga och vi bytte nummer och jag hoppas att vi kan ses igen! Världen krympte återigen. Vi pratade länge och så visade det sig att mannen och Niklas var i samma bransch!

Det var lotteri också. I år hade man dock sagt ifrån Fundraising pga att det är lite sämre tider. Jag sa till Niklas att detta är enda gången jag önskar att jag inte vinner någonting för jag har ingen lust att gå upp och hämta något pris inför denna församling. Men, nog vann jag en flaska vin allt. Och när allt kom omkring så hade jag också hunnit dricka två eller tre glas så det var okej att traska upp, kindpussa, tacka och ta emot!

Det har jag lärt mig här utan att längre känna mig stel och konstig. Kindpussas. Märklig företeelse men nu sitter det. Blir inte längre några tvekanden så det känns som om man är påväg att pussa någon okänd på munnen.

Nu måste jag nog hinna packa upp en och annan låda innan det är dags att hämta på dagis igen!

Snö igen.....

Flytten har gått jättebra. Huset är super och jag trivs redan som fisken i vattnet! I dag har det varit snowday igen så inte så mycket fix och trix men det positiva med detta är att det plingade på dörren och där stod två killar som undrade om de fick skotta uppfarten för 7 dollar! Javisst! Kreativa ungdomar och trötta föräldrar. Kan inte bli bättre!

Kommer en längre uppdatering inom kort. Måste laga middag nu.
Kram

Jag sa ju det!

Haha, jag sa ju det häromdagen. Jag är trött. TRÖTT. På alla adjektiv i bostadsannonserna. Och som om någon på nytimes hade läst min blogg (troligt) så var det en artikel om att nu i sämre tider så vill man inte "skryta" med sina lyxigare lägenheter! Här kan ni läsa om detta.