Måste få försvara mig. Hemmafruar skrivs det om.
Jag förstår hennes ståndpunkt och hon har alldeles rätt. Det finns mycket att kämpa för och ibland kan det kännas som om tiden stått stilla.
Men. Varför blanda in barnafödande i Afganistan?
Kvinnors rättigheter till att arbete har väl i dagens värld, i alla fall västvärld, ingenting med hemmafruar att göra? Det har med valmöjligheter att göra. I vissa länder, USA är ett gott exempel och räknas väl som riktig västvärld, kan man inte som i Sverige gå hem klockan tre för att hämta barn när man faktiskt jobbar heltid.
Det kan förresten inte alla i Sverige göra heller så det så. De flesta måste jobba på tok för mycket när barnen är små, och kanske är det bra, mina föräldrar gjorde det och jag har ju inte tagit skada alls. Vad jag vet.
Men, det jag vill säga att den valmöjlighet vi har i Sverige kanske inte är en valmöjlighet längre, det är ett måste. I alla fall med våra egna och omgivningens krav på levnadsstandard. Om någon familj väljer att ha en förälder hemma och en som jobbar, väljer att bo lite mindre och bara köpa kläder på second hand och inte åka på semestrar till Thailand varje vinter, så görs det tv program om det. För oftast så är man mycket annorlunda då.
Har jag fel? Är jag ute och cyklar? Vad tror och tycker ni?
Med detta vill jag inte säga alls att jag inte vill jobba. Just nu vill jag jobba mer än någonsin, men det passar inte riktigt in i livet för tillfället. Och jag är gift på livstid, dvs, min dag kommer, vi kommer dela. Periodvis. Men inte nu. Och hur man delar måste vara upp till varje familj, inte till omgivningen.
Jag tycker att denna kolumn var den sämsta som skrivits på länge för en av de större tidningarna och att det är sjukt att hon får betalt för att säga så. Men det är ju min åsikt. Hennes är en helt annan.
1 kommentar:
Jag tänker som du, men det handlar om att jag är rädd. Tror jag.
Behöver annat, men ändå
vill jag vara här. Bara.
Kramar
Skicka en kommentar