Mat igen då

(Klicka på bilden så blir den större)

Regn och film

Återigen, det var väl själva den vad svårt det är att få tid att skriva när barnen är hemma. Jag kan liksom inte rensa skallen på samma sätt. Och H U R skall det då blir sen. Kommer bloggen dö då? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Jag gör mitt bästa för att få tiden att räcka till.

Dessa två första dagar på lovet har inte varit roliga. Alls. Det har öst ner regn. Första dagen fick killarna välja var sin film på on demand som måste vara den bästa uppfinningen ever. Inte behöva ta sig till någon videoaffär. Sen visade det sig att det var filmvisning på bibblan. Så vi tog oss dit för att samtidigt eventuellt träffa någon vi känner.

Douglas blev tyvärr hungrig efter halva filmen och tjatade hål i huvudet på mig att han ville åka hem och äta. En biverkning av att vi äter mycket "bättre" nu. Han tycker inte att min mat riktigt duger och äter sig inte helt mätt. Och är istället hungrig hela tiden, men så lätt ger jag inte upp. Tydligen har jag pratat så mycket om mat här hemma att Sidney säger att det nog vore bättre om han gick i en svensk skola. Jaja, det går över.

Själv tog jag mig en liten liten tupplur på de hårda plast stolarna som var uppställda för oss åskådare. Det gick bra, förutom att hela bäckenet somnade och jag trodde jag hade blivit förlamad när jag skulle resa mig.

I går var vi på bio. Sen åkte vi till djuraffären och tittade på djur. Hyfsat billiga alternativ på underhållning. Men nu får det vara nog. Idag regnar det inte. Vi måste lämna huset och vi måste få leka med andra barn. Annars skriker mamman.

Mat hitler

När vi ändå är inne på matfrågan igen. Så vill jag återigen ta upp Jamie Olivers Food Revolution som nu rullar på tv på fredagskvällar. Jag har blivit besatt av att ge mina barn bra mat. Det är inte det att vi inte har gjort det förut. Om man jämför. Med hur det ser ut i många andra amerikanska hem.

Jag reflekterar över en undersökning jag fyllde i för någon månad sen. Om bl a vilken mat jag köpte hem från affären och om vi åt frukt och grönt varje dag. Vi äter jättemycket frukt och grönt varje dag. Köper färska bär och provar nya saker. Men jag tänker på dem som inte ens vet hur en potatis ser ut (eller att man gör pommes frites av potatis) eller hur en tomat ser ut. Det är ju för sorgligt. Hur kan det ha blivit så. Varför känner inte skolan att man måste undervisa i mat också på samma sätt som man gör med matte och läsning? Hur kommer det sig att många föräldrar inte vill ge sina barn bra mat utan bara mat som de äter? Jag är kanske extra känslig nu men shit vad detta berör mig!!

Men bara det att Sidney som förut alltid ätit med bestick till exempel nu har extremt svårt att låta bli att äta med händerna eftersom man i skolan sällan har bestickmat. Eller Douglas som är en galen sockertand. Gör mig galen. Så nu försöker vi uppmuntra till ett bra bordsskick och prata om mat och ge ännu bättre mellanmål osv.

Jag har skrivit under denna namninsamling och kanske dövar det det dåliga samvetet något. Och kom ihåg, jag är ingen prettomamma som står och gör egen tomatsås eller inte fuskar eller ger mac n´cheese till mina barn. Tro mig, jag är helt för att förenkla matsituationen men det behöver ju inte bli dumt för det. Tycker ni att jag är hysterisk?

Påsklov

Påsklov och sista veckan som tvåbarnsmamma. Känns märkligt på något vis. Vi har återigen haft en lugn och skön helg. Inga tider att passa, inga kalas, bara varit tillsammans. Himla skönt.

Nu funderar jag bara på vad vi skall göra idag. Det regnar och skall tydligen göra så tills i morgon. Barnen måste aktiveras och mamman är väldigt begränsad i sin rörlighet (och ork) om man säger så.

Annars funderar jag på det här med mitt blodsocker mycket. Jag kan inte kliva utanför "menyn" alls förrän det dundrar iväg och blir alldeles för högt.

I lördags åt vi en två rätters middag och då blir det för mycket ser ni. Det handlar också om mängden mat. Det var pilgrimsmusslor med pesto till förrätt, sen grillad kyckling med sallad till huvudrätt. Inget onyttigt alls men tydligen fel för mig i alla fall.

Det är verkligen tur att det bara är en vecka kvar för jag känner mig helt stressad över det här med att äta rätt. Det är bara att hoppas att jag inte tillhör de 5 procenten som behåller detta höga blodsockervärde i kroppen efter förlossning.

Och ett tips hörrni. Om ni någonsin är förstoppade, ät mycket morötter och nötter. Verkar göra underverk för magen.

Igår så ringde en vän jag inte sett på länge. De undrade om de kunde komma över spontant om ca 15 minuter. Bara en kortis för att säga hej. Javisst sa jag!! Å vad roligt, och jag som just bakat också! Nåja, vispat ner en färdig mix och slängt in i ugnen. Men ändå, det luktade ju gudomligt av Pumpkin bread i hela huset.

När hon ringde så var Douglas fortfarande kvar på kalaset så jag och Sidney slängde oss in i bilen och skulle hämta honom. Det var då det hände. På något underligt sätt så nollställdes min hjärna och jag glömde helt bort varför jag skulle åka och hämta Douglas. Vi satt en stund och babblade med de andra mammorna och sen fick jag för mig att vi skulle åka iväg och kolla på ett hus jag visste var till salu. (Bara titta inte köpa) Vi var borta i allt som allt 1 timme.

När vi kom hem hängde en påse på dörren. Inte ens då trillade polletten ner. Det var Sidney som sa "mamma, vem var det som skulle komma och hälsa på?". Och då. Då kom jag ihåg. Och då var det försent. Jag kände mig så dum och ringde och bad så hemskt mycket om ursäkt.

Kanske skulle vi prova på ett nytt försök idag. Jag skall försöka skärpa mig.

Att älska sina grannar!

Måste man inte älska sina grannar när man ringer och frågar om de kan ta hand om ens barn och de kör värsta upplägget med lunch och hela faderullan!

Idag skall jag på väldigt kort tid hinna med många saker. Jag insåg i morse att det skulle nog bli lite snärjigt med tiden och ringde Sidneys kompis mamma och undrade lite lätt om hon kunde plocka upp honom från bussen. Motförslaget blev att hon plockar upp honom vid skolan, går till lekparken med sina egna och mitt barn, köper pizza eller går till greken och äter och sen tar dem hem till sig.

Allt detta medan jag går till doktorn och sen på kvartsamtal. Öronbarnet får glatt hänga med mig!

Apropå vila

När vi ändå är i farten så håller vi på att bocka av några sjukdomar här i huset också. Douglas har hållt oss alla vakna i stort sett hela natten. Det visar sig att han har öroninflammation. Antibiotika är nu införskaffat och jag funderar på hur jag skall få i honom det. Han blåvägrar. Han blåvägrade smärtstillande i natt med, jag försökte på alla sätt få i honom det som fanns hemma men det spottades och frästes som aldrig förr.

Han (eller jag) har gått så långt att han tycker att jag är dummast och att han bara älskar pappa och Sidney. Jag får inte vara med i familjen mer. Han vill att jag flyttar hemifrån. Att jag bor själv någonstans. Han tänker inte komma och hälsa på mig. Det är en tuff värld.

Sidney skickade jag iväg till skolan fast han sa att han kände sig hängig. Jag sa att om det blev värre skulle han säga till fröken så kunde jag komma och hämta honom. Det är ju ändå halvdag.

För små kläder

Vid en första anblick ser det inte så illa ut en dag som idag.

Sen, när man kollar lite längre ner så stramar det väldigt.

Vila

Det sägs ju att man skall vila ordentligt såhär sista veckorna innan förlossning. Jag vill bara berätta hur mina sista veckor ser ut så ni förstår att detta kommer vara en omöjlighet.

Idag är Douglas hemma för han hade feber igår när jag hämtade honom från skolan och sen hela natten. Nu. Nu är han hur pigg som helst och äter hela tiden.

Imorgon och på torsdag har Sidney halvdagar i skolan. Fredag helt ledig. Jag skall hinna med 2 doktorsbesök, kvartsamtal på Sidneys skola och påskshow på Douglas skola dessa dagar. Med två barn i hasorna.

Nästa vecka har båda killarna lov och sen kommer påskhelgen. Douglas är sen ledig både måndag och tisdag efter påsk. Just ja, på tisdagen kommer bebisen!

Sa jag att vi fortfarande har uppriven matta i källaren och väntar på att få torka ut ordentligt där?

Herregud. När skall jag hinna vila? Får se fram emot 5 dagar ensam med bara bebisen på sjukhuset istället!

Och förbereda mig på att vila, det ordet finns inte i en trebarnsfamilj.

Magstorlek

När jag var gravid med Sidney så gick jag upp massor i vikt, ca 30 kilo. Utgångsvikten var på den tiden betydligt lägre än när jag blev gravid denna gång. (Det var sommar och semester och några andra kilon som oklädsamt klätt min kropp). Däremot så fick jag inga bristningar eller så. Alls.

När brontosaurus bebis nummer två intog min kropp så gick jag upp ungefär lika mycket, men då vägde ju själva bebisen mer också och magen intog en rejäl profil. Och jag fick några bristningar precis sista veckorna, men under naveln så jag var inte direkt orolig. Det var ju inte någon som skulle se dem direkt.

Denna gång så har jag som sagt inte haft samma utgångsvikt när graviditeten startade men har ändå gått upp betydligt mycket mindre, ca 16-17 kilo. Däremot så är det verkligen bara mage. Skinnet stretar och stretchar och igår upptäckte jag nya bristningar ovanför naveln. Det är nästan så att jag har känt när magen "gått sönder".

Detta är ju vackert och så säger alla som vill trösta. Eftersom det är ett fint minne av ens underbara barn. Visst, visst. Men nog vore det trevligare utan dem. Tycker jag i alla fall.

Men när jag tänker efter så är nog bikinilivet över och det är dags att ikläda sig åtminstone baddräkt när en strand skall besökas framöver. Och då menar jag en heltäckande baddräkt.

Mat till barn

Idag gratulerar jag så klart Amerika till den nya "health care" reformen. Det här kommer blir bra tror jag.

Annars tänker jag massor på Jamie Olivers nya program som började på ABC här igår. Food revolution. Det handlar om den stad i USA som är den mest ohälsosamma i hela landet, Huntington. Där folk är mest överviktiga och dör av att de äter fel mat.

När jag ser vad de äter och vilken mat som serveras i skolorna så vill jag bara gråta. Det gjorde faktiskt Jamie också. Vet inte om ni kan kolla in länken ovan men om det funkar så följ detta, det kommer vara intressant.

Samtidigt läser jag i SvD om Italienarnas inställning till barnmat och känner hopp igen.

Jag undrar bara hur det har kunnat bli så fel här. Vi bor ju som tur är i en del av USA som inte är alls som övriga landet. Här är man mer medveten och har koll på nyttig mat, motion och ekologiska varor. Ändå så är skolmaten under all kritik. Det jag fick lära mig igår under programmets gång är inte att skolorna i sig serverar dålig mat, det är styrt av "the government" De har regler att följa som inte alls motsvarar en sund inställning till mat. Ens med lite förnuft förstår man de reglerna.

Det finns mycket att tillägga i debatten och jag tänker följa detta och jag tänker också maila Sidney´s lärare och be dem titta på detta program för att kanske kunna påverka från mitt håll. Som den utlänning jag är.

Härliga måndag!

Vaknade utvilad och som en ny människa i morse. Om man jämför med hur förra veckan slutade. Helgen har bara bestått i energigivare. Ingenting vi inte ville göra har vi gjort. Tagit det lugnt och varit hemma. Hade fortfarande lite huvudvärk i lördags men det gick över under dagen. Det har varit strålande väder, svensk högsommar för att göra en jämförelse. Så killarna har varit ute i stort sett hela dagarna, i shorts.

Det har deklarerats, stora har varit på kalas, vi har grillat och suttit ute och haft middag. Vi har tagit reda på allt som legat huller om buller i huset efter översvämningen och tvättat. Lilla har varit på fundraising middag på sin skola, vi var på söndagsmiddag hos några svenska vänner och vi har sovit bra. Försökte locka iväg killarna på någon utflykt igår men de var hellre hemma och lekte med alla grannbarn som sprang här mellan husen.

Å vad jag behövde denna helg!!!

Screw you Phil - Screw you big time!!!!

Det finns en man som just nu inte är vatten värd. Jag vet, jag skulle kunna vara storsint och säga att man inte skall döma någon, han kanske är ensam, olycklig, har klåda på pungen eller något annat. Vet ni vad. I dag är jag inte någon storsint person. Jag är förbannad!!!

Han är så otrevlig att jorden skulle vara en trevligare plats om han flyttade till Mars eller något.

Det är Honom jag menat när jag pratat om människor som inte fattar och som är elaka mot höggravida kvinnor. Kallat mig hysterisk och sagt att jag inte litar på vad han håller på med. Och det har han ju i och för sig rätt i. Han är ju värsta hemmapularen och har inte koll alls på hur man gör med vattenskador. Tänk att man skall vara en allvetande Hemmafru för att få detta att fungera!

Han var just här igen och på allvar trodde han att mattorna var torra och att allt var klart. På 4 dagar.

Jag berättade att de var här igår och tog ut dem och att både mattan och skumgummit som låg under droppade av vatten. Då blev han sur. Som om det var mitt fel!!!

Det var tur för honom att jag fortfarande känner av min migrän som kom som ett brev på posten igår. Idag är Niklas hemma och tar hand om pigga barn medan jag vilar. Och nu skall jag inte skriva mer heller. Bokstäverna går i kors. Jag ville bara avreagera mig lite.

Ha en skön fredag.

Fint väder!

Just nu sitter jag ute i solen. Det är 22 grader varmt och det känns som om själen håller på att tina upp. Men det finns många knäppskallar där ute. Orkar inte ens berätta om dem för jag håller på med min förträngnings process. Tack och lov har jag en fantastisk man som nu tagit över alla galenskaper så jag slipper hålla på och orera med dem längre. Orera. Fantastiskt ord. Orera. Ser väldigt lustigt ut i skrift också.

Idag hade Douglas en timeout igen på sin skola. När jag frågade honom varför så sa han bara helt enkelt. Jag kan inte vara snäll hela tiden! Nej. Vem kan det?

Depp

Idag, fast jag nyss skrev om inställning till saker, så känner jag mig som ett utskitet päron. Det har liksom bara varit för mycket på för kort tid. Luften har gått ur mig.

Kort version. Efter minst 10 samtal med olika kunniga människor och hyresvärden så ä n t l i g e n har de fattat att de måste riva ur mattan ur källaren. Det är ju en seger. Vill verkligen inte ha detta här nu när det vilken minut som helst faktiskt kan dyka upp en bebis här också. Bebisar och fuktskador är ju inte någon bra kombo som ni vet. Jag drog till med det igår.

Ni vet. Här i landet stämmer man rätt lätt och jag tror att det kan ha tagit skruv för i morse när jag bara kände att nu är det nog, jag sitter här i bilen på macken och gråter lite. Så ringer hon och säger att de kommer nu på förmiddagen och river ut mattan!!! Hela huset stinker just nu av gammal jävla rutten heltäckningsmatta och det känns verkligen så himla skönt att de äntligen har fattat!!

Detta plus diabetesgrejen har liksom tömt mina förråd på energi. Nu har jag fått en "matsedel" att följa. 2450 kalorier om dagen. Måste vara minst 2 timmar mellan varje mål och max 5 timmar. Börja dagen med att sticka mig i fingret för att mäta blodsocker och sen göra det 1 timme efter varje måltid. Jo, det är så. Jag tycker lite synd om mig nu. Men det går säkert snart över. Just bara idag tänker jag tillåta mig det. Sen går det inte längre. Det kanske känns bättre efter en lunch i solen senare. 20 grader skall det bli idag sägs det!!

Status

Solen skiner, det är ca 15 grader varmt. Jag har sovit 6 timmar i sträck utan att behöva gå på toaletten, gå med något barn på toaletten eller några andra nattbestyr överhuvudtaget. Det känns som början på en bra dag.

Det kan behövas nu när vi kämpar med blöt källare och knasiga byggubbar som tror att det går att blåsa bort vattnet med fläktar under heltäckningsmattan, och hyresvärdar som bor i Texas och antagligen varken vet ut eller in. Eller takgubbar som påstår att de skall komma och fixa takläckan innan nästa regnoväder. Jo, tack det vore ju bra. Ursäkta är det du som är väderguden? Tänkte jag fråga. Men det kanske hade varit olämpligt.

Idag skall jag äntligen till doktorn och få lära mig om hur jag skall äta och inte.

Igår så kändes det som om jag faktiskt jobbade på riktigt. Tog tag i Pappershögen. Ni vet den som växer och växer ända tills man inte törs titta på den för man tror att den skall anfalla och berätta hur usel man är bara för att man inte rensar ordentligt. Nähe, ni är såna som gör sådant på en gång. Det är inte vi. Så nu behöver vi inte prata mer om det. Det tog mig säkert 4 timmar med telefonsamtal, telefonköer och mailning hit och dit. Men nu är det gjort.

Det enda som saknas nu är att jag behöver få tag i föreståndaren för det daycarestället jag vill få in Douglas till hösten. Jag har fått nog av detta "hell hole" som hans dagis är. Alltså han trivs som fisken i vattnet. Jag. Jag tycker att det är så mycket hyckleri och så mycket yta att jag bara vill starta ett alldeles mysigt och svenskifierat dagis och visa hur bra det kan vara. Och säga pilutta. Ta erat dagis och stoppa det under en sten. Och kom inte tillbaka.

Det känns som om nu inför denna fundraisingmiddag som är på lördag så är det så gulligt och puttinuttigt för de vill lura av oss så mycket pengar det bara går. Annars vill de inte ha något med föräldrarna att göra. Dessutom kostar det ju redan hutlösa pengar att gå där 3 timmar om dagen.

De är säkert jättetrevliga. Men jag har bara fått nog. Det passar inte mig. Jag behöver inte förneka det längre. Det är fakta.

Nu ser jag framemot en vecka och kommande helg med mycket sol och värme! Det är vi värda nu. Har faktiskt smygit in våren lite. När vårt magnolia träd blev stympat i Snöstormen tog jag in några kvistar och se så fint det är nu!

FK

Jag klagar inte. Jag bara reflekterar. Jag reflekterar över försäkringskassan. Från den 9:e juni förra året så är vi officiellt inte längre skrivna i Sverige. Detta betyder en massa saker. En sak är att vi inte längre har rätt till någon ersättning från försäkringskassan. Inte särskilt underligt. Det underliga är att idag. Den 15 Mars 2010 får jag och Niklas var sitt brev där de bekräftar detta. Att vi inte längre är registrerade hos försäkringskassan och att det beror på att vi inte längre bor eller arbetar i Sverige. Jasså?!!

Jag bara reflekterar. Och tänker på allt annat som försäkringskassan gör, eller mest inte gör för sjuka människor och hur de håller inne föräldrapenning för de som behöver pengarna utbetalade varje månad för att betala räkningar och liknande.

Jag reflekterar över att papper som jag själv fyllt i och skrivit under kommer som en bekräftelse 9 månader senare.

Det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting

För precis så ser livet ut. Man kan inte veta alls vad som väntar runt hörnet. Någonsin. Sen kan vi tro att vi är härskare över våra liv eller tro att någon styr oss eller vad det nu kan vara. Men. Näpp. Så är det inte. Saker händer och vi kan inte förutspå dem. Därför skall vi bara ägna oss åt hur vi mottager olika besked eller händelser. Det är vad vi skall öva på under livet. Det enda vi behöver lära oss. För vi kan inte styra över något annat. Vi kan T r o att vi gör smarta val och att vi är bra på olika saker (vilket vi förvisso visst kan vara) men, om livet vill något annorlunda så kommer det också ske. Det är i alla fall vad jag tror.

Jag tror det ännu mer efter helgen. Jovisst hade jag någon slags graviditets diabetes. Jag skall nu iväg till sjukhuset och lära mig äta rätt och vid rätt tillfällen. Det blir ju bra. Inget jag kan göra något åt. Det är bara att acceptera välja hur jag skall ta emot beskedet och hantera det därefter.

Sen kom Ovädret. Det har blåst och regnat och självklart blivit strömavbrott igen. Jag kände denna gång att jag inte alls var redo och orkade ta hand om detta. Strax innan lördagsmiddagen så blev det strömlöst. När vi sen satt i soffan och kollade på film på datorn så hördes det dripp dropp. Och där, genom taket. Eller snarare, genom högtalaren som sitter i taket droppar det vatten. Det regnar in och vi ställer en hink och undrar vad händer med detta nu då?

När vi vaknar i morse så har regnet och vinden avtagit. Dock ligger det återigen träd och grenar överallt och vi har fortfarande ingen ström. Vi får lite saker gjort men flyr sedan det kalla hemmet.

Väl hemma igen så går Niklas ner för att kolla hur det går med källaren och allt vatten. Vi har nämligen sett hur folk har stått och pumpat vatten ur sina hus. Joråsåatt. Visst var det översvämning där allt. Så, i morgon bitti kommer en man för att kolla in vilka skador som skett och vad vi skall göra åt den fluffiga heltäckningsmattan som är helt genomsur. Tydligen har vi klarat oss väldigt bra i alla fall. Vi ser nu på nyheterna att områdena runtomkring oss har råkat riktigt illa ut.

Som sagt. Det är lätt att tro att man kan påverka livet. Men många gånger så påverkar livet oss mer. Och när jag tänker på att jag snart skall ha en bebis i huset också så känner jag att jag verkligen måste arbeta hårt på hur jag tar emot dessa besked. Helst vill jag faktiskt bara lägga mig på sängen och låta någon annan ta hand om detta. Kanske kanske gråta lite för att jag tycker synd om mig själv. Men det funkar ju inte. Herregud. Vi har ju fortfarande tak över huvudet. Ingen är skadad. Vi har varandra. Det är ju inte fy skam!

Fredagsmys? Någon?

Jag kan inte låta bli. Igen. Läste just Sanna Lundells krönika i AB plus alla kommentarer. Jag blir så snurrig av just Jämställdhet. Vad är det egentligen?

Är det att tycka att det är hemskt att kvinnor i Afghanistan måste bära burka och lyda sin man? Eller är det att dela på den fantastiska föräldraförsäkringen som Sverige är det enda land i världen som har? Eller är det att det borde sitta fler Annor på VD posterna som Veckans Affärer listar?

Vad är viktigt i frågan? Jag blir helt galen av att sitta själv här på min kammare nu och fundera över detta? Kan någon hjälpa mig! Är det upp till var och en eller litar vi inte på att vi själva kan göra goda omdömen och fördela familjeupplägget själva? Måste någon gå in och styra upp det åt oss. Vi. Här. Som är medvetna om detta ord.

Skall vi kanske ta tag i de större frågorna istället och koncentrera oss på att könsstympning och god vård vid barnafödande vart du än befinner dig i världen är en rättighet? Men hur går det då i de Fattiga Länderna? Där man inte direkt har sjukvård ens för en enkel blindtarmsoperation oavsett kön? Skall FN in och bestämma där?

Seriöst, frågan är större än om det finns ett slut på rymden. Och jag blir helt matt av att tänka på detta. Det är precis som när jag var 13 år och på allvar trodde att om jag inte åkte ner till Afrika och styrde upp fattigdomen så skulle allt vara mitt fel om folk dog av svält. Jag är tillbaka. Men nu gäller frågan Jämställdhet.

Och medan jag skrivit detta har jag huset fullt med kvinnor som städar åt mig.

Dubbelmoral? Javisst.

Ditten och datten och lite mat

Nu har jag varit iväg och gjort diabetes testet. Var först tvungen att svälta mig själv hela morgonen eftersom man måste fasta. Det är ingen större hit när man vid tio snåret på förmiddagen normalt sett har lyckats äta två frukostar. En tidigt när barnen vaknar för att man skall hålla humöret i schack och en liten frulle till när huset är tomt och tyst och man kan njuta av en smörgås eller så!

Resultatet får jag antingen idag eller så får jag ringa själv i morgon. Så, just nu så smakar jag lite på det svenska godiset som fina Fia skickade till mig på min babyshower vi hade i söndags. Lillan fick en superfin outfit också och jag fällde några överraskningsglädjetårar. Blev så paff att hon visste när och var och hur vi skulle vara. Men så är hon ju journalist också. Fina fina Fia!

Babyshowern var jättemysig. Alla mina vänner samlade, god mat och jättefina presenter fick jag. Tror att jag skall börja med det när vi flyttar tillbaka till Sverige. Det är inte så konstigt som jag inbillade mig från början. En härlig dag helt enkelt!

Vi smyger ju lite med Spotify här. Vilken gåva det är!! Efter helgens titt på tv8´s Mauro och Plura lagar mat program så lyssnar jag nu igenom mina gamla favoriter Eldkvarns alla skivor och blir på gott humör! Förövrigt gillade jag verkligen det programmet också. Fick mig att längta Stockholm och söder massor.

Efter doktorsbesöket i förmiddags tog jag mig till "fingallerian", pustade och frustade mig fram som ett ånglok och hittade några söta kläder förstås och en söt liten gosekatt till lillan. Jag köpte också en present till mannen som snart fyller år och jag tänkte att jag skulle vara ute i god tid för vem vet när hon behagar göra entré? Det kan ju faktiskt bli tidigare än 6:e april. Den tanken liksom slog mig idag. Vet faktiskt inte varför jag inte tror det men så är det ju faktiskt. Närsom nu kan hon bara bestämma sig för att komma. Och jag välkomnar henne vilken dag som helst faktiskt!

Octomom och jag

Just nu känner jag mig såhär.

Melankoli

Jag är ju en rätt alldaglig person. Med det menar jag att jag inte tar ställning så hårt, ni minns mitt teflonjag? Mina barn däremot har blivit riktiga djupingar.

I helgen så satt Sidney och fingrade på min vigselring och undrade om det var en riktig diamant i den. Jo, det var det ju sa jag. Så sa jag, en sån kanske du kommer ge till någon i framtiden också när du gifter dig. Jag fick ett mycket snabbt svar. "Jag kommer aldrig gifta mig. Jag vill vara ensam. Jag skall bli konstnär och bo i husvagn i Californinen" Jag fick ont i hjärtat. Det lät så väl genomtänkt och tragiskt.

I morse hörde Douglas på radion att, jorå, Michael Jackson var ju död. Han blev väldigt fundersam över detta, vem skulle nu sjunga hans sånger? Jag förklarade att de finns ju på skivor. Sen frågade han naturligtvis varför man dör. Och jag förklarade att man kan vara sjuk eller så är man gammal och kroppen orkar inte mer. Men att alla människor kommer att dö, så småningom i alla fall.

Han började då rabbla upp namn på folk som han undrade om de var gamla och när de skulle dö i så fall. Jag försökte säga att man inte vet. Men sen tänkte jag också. Herregud!!! Han är 3,5 år, dessa tankar skall väl inte uppta plats i hans lilla oförstörda hjärna redan.

Vad har hänt och vad har jag för melankoliska barn?!

Struts

Det är få saker jag inte liksom kan förmå mig att göra. Men en av de stora skrämmande sakerna när jag blir helt handlingsförlamad är just detta hemska jag blivit indragen i. Vår årliga välgörenhetsmiddag på Douglas skola. Det jag skall göra är att gå runt hos alla handlare och tigga priser till den stora auktionen som skall hållas. Fram tills nu har jag kört strutsmetoden och låtsas som om jag inte alls behöver göra något. Tills i morse när hon som är föreståndare sa att nu måste jag runt och åtminstone hämta in från dem som frivilligt gett bort saker. Det borde ju inte vara något problem. Men eftersom det hör ihop tycker jag att det är läskigt i alla fall.

Jag kan ju stryka ett yrke från listan i alla fall när det blir dags för mig att komma ut i arbetslivet. Säljare.

Storlek

Var hos doktorn i veckan. Bebisen är stor. Mellan 4,5-5 kilo kommer hon hamna på säger han. Brontosaurusbebis nummer 2 säger jag.

Jag har också något förhöjt socker och skall kollas för diabetes nästa vecka. Tills dess, inget socker. Inget dåligt socker i alla fall. Det är okej med pasta, bröd och sån´t. Men inte sån´t som jag just nu tycker att jag är väl förtjänt av, som kakor och choklad. Så nu knaprar jag morötter och nötter. Något måste man ju få tugga på. Och visst är det nyttigare och gör det att bebisen inte växer så mycket och fort nu på slutet är jag villig att gå med på nästan vad som helst.

Stor mage = stor bebis?

Vad tycker ni?

Måste få försvara mig. Hemmafruar skrivs det om.

Jag förstår hennes ståndpunkt och hon har alldeles rätt. Det finns mycket att kämpa för och ibland kan det kännas som om tiden stått stilla.

Men. Varför blanda in barnafödande i Afganistan?

Kvinnors rättigheter till att arbete har väl i dagens värld, i alla fall västvärld, ingenting med hemmafruar att göra? Det har med valmöjligheter att göra. I vissa länder, USA är ett gott exempel och räknas väl som riktig västvärld, kan man inte som i Sverige gå hem klockan tre för att hämta barn när man faktiskt jobbar heltid.

Det kan förresten inte alla i Sverige göra heller så det så. De flesta måste jobba på tok för mycket när barnen är små, och kanske är det bra, mina föräldrar gjorde det och jag har ju inte tagit skada alls. Vad jag vet.

Men, det jag vill säga att den valmöjlighet vi har i Sverige kanske inte är en valmöjlighet längre, det är ett måste. I alla fall med våra egna och omgivningens krav på levnadsstandard. Om någon familj väljer att ha en förälder hemma och en som jobbar, väljer att bo lite mindre och bara köpa kläder på second hand och inte åka på semestrar till Thailand varje vinter, så görs det tv program om det. För oftast så är man mycket annorlunda då.

Har jag fel? Är jag ute och cyklar? Vad tror och tycker ni?

Med detta vill jag inte säga alls att jag inte vill jobba. Just nu vill jag jobba mer än någonsin, men det passar inte riktigt in i livet för tillfället. Och jag är gift på livstid, dvs, min dag kommer, vi kommer dela. Periodvis. Men inte nu. Och hur man delar måste vara upp till varje familj, inte till omgivningen.

Jag tycker att denna kolumn var den sämsta som skrivits på länge för en av de större tidningarna och att det är sjukt att hon får betalt för att säga så. Men det är ju min åsikt. Hennes är en helt annan.

Benen

Å nu kände jag att jag fick en galen längtan efter alla goa vänner i Sverige. Jag längtar efter att ha stor fin fest. Få prata, skratta, gråta, dansa. Vad som än faller en in. Jaa, det gör jag. Längtar.

Dessutom har jag fått galna ben denna graviditet. Restless legs kallas det. Och det är något så infernaliskt jobbigt. Så fort barnen somnat så kommer det krypande. Just när jag satt mig ner för att njuta egentid i soffan. Benen har ett eget liv och det går inte att sitta still. Det är nästan så att det inte ens går att andas. Min doktor har ordinerat en liten bit osötad mörk choklad mot detta. Men det funkar inte alls. Ibland kan en riktigt hett bad hjälpa. Men det är ju inte alltid man vill ta ett bad vid läggdags.

Idag kunde jag inte motstå att handla lite söta bebiskläder på Gap och H&M. Även fast jag har lådorna fulla av ärvda kläder. Det finns ju så mycket fint.

Dagens dilemma

I dag fyller en av våra vänner år så hans fru hade ordnat en överraskningsmiddag på restaurang i går kväll. Väldigt trevligt.

Vi använde som vanligt grannens dotter som barnvakt och sa att vi skulle vara hemma runt tio.

Men, vi kom hem redan klockan halv tio. Jag kliver in i hallen och ser ett par sneakers som definitivt inte är barnvaktens och dessutom ser mycket manliga ut. Barnvakten kommer utstressandes från köket och säger att hon tror att Douglas inte har byxor på sig när han sover. Jag förstår inte riktigt men förstår att hon vill att jag skall bort från köksområdet.

Jag tar det hela med ro, eftersom Niklas fortfarande står kvar ute vid bilen. När han är på väg in kommer en yngling utspringandes med skorna i handen och säger "how are you", artigt värre.

Detta är vad jag skulle vilja kalla "tonårs oförstånd" eller just bara saker tonåringar gör utan att riktigt tänka hela vägen. Jag är rätt cool med saker som dessa. Däremot gillar jag ju såklart inte att ha folk i huset som jag inte vet vilka de är och dessutom när mina barn är här. Helt övertygad är jag dock att de faktiskt bara ville hångla. Och. Det är här dilemmat kliver in.

Barnvaktens mor och far. De vill inte att såna här saker förekommer överhuvudtaget innan giftermål, typ. Jag är också mycket nära vän med dem. Så, inte bara har tonårsdottern ställt till det och dragit in en yngling i vårt hem. Hon har också satt mig i en obehaglig situation där jag vet att dottern kommer bli bestraffad för saker som tonåringar gör. Och som tillhör utvecklingen. Just bara för att hon inte får ta hem killar till sig. Däremot respekterar jag ju föräldrarnas inställning till det hela, de måste ju få bestämma över hur saker fungerar i deras familj.

Jag har skickat ett mail till barnvakten att jag vill att hon kommer hem hit efter skolan så vi får prata. Detta fick jag till svar.

"Anna I'm so so so sorry. That was a stupid thing for me to do. I've never done anything like that before. I will come after school tomorrow. Again I'm so sorry. Oh my gosh my mom is going to kill me. I really hope you don't hate me.

my deepest apologies"

Så, nu sitter jag här och filar på ett bra upplägg på diskussionen med henne. Någon som har några kloka förslag?