Jag hyllar kärleken

Till livet. Till vädret. (Jag vet att det regnar sören i Sverige men att det är väder betyder att jorden fortfarande existerar och att vi också således gör det och det måste man ju ändå hylla). Och jag hyllar kärleken till mina killar. Allihopa. Det är inte klokt vad jag känner kärlek till dem. Douglas med sin otroliga charm och helt galna busighet, hans sköna inställning till sömn (han älskar sin säng och att gå och lägga sig), och hans innerliga kärlek till sin Storebror.
Sidney som enligt mig (hans opartiska mamma) är galet smart, underfundig och fundersam, han är känslosam och har en förmåga att få människor runt honom glada jag älskar hans sätt att trösta sin lillebror när inte jag och Niklas finns där.

Jag kan nästan inte fatta att just jag har fått så underbara barn, (och det är jag nog nästan ensam om att tycka som förälder).

Jag hyllar kärleken till min man. Mest för att han står ut med mig! Jag med mitt känsloregister och med mitt temprament. Jag hyllar honom för att han mitt i mitt utbrott kan få mig att skratta och för att han behåller sitt lugn och faktiskt bara älskar mig. Det tycker jag är toppen. Nästan konstigt. Kanske är det därför han reser så mycket i jobbet just nu?

Sen är han smart också, det gillar jag med. För om man umgås med smarta människor så verkar man själv aningens lite mer smart också! Inte för att jag egentligen behöver det men. Det skadar ju inte.

Vad skönt det var att hylla lite. Gör det du med. Särskilt kärleken!

Och nej. Jag har inte blivit religiös.