I dag var vi på kalas. Det var den 12 juli. Och söndag. Alltså kalas. Rätt datum och dag.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit på ett mer avslappnat barnkalas. Det var bara så härligt. Inga barn som bråkade eller tjafsade, hörde inte något barn som grät överhuvudtaget någongång. Allt detta kan bero på att vi var utomhus och hade vattenlekar samt att de hade den största trädgård jag skådat. En trädgård där barnen kunde hålla sig sysselsatta med att plocka blåbär, springa runt runt utan att springa in i någon eller att studera olika skulpturer som fanns utplacerade i trädgården. Huset och tomten skulle jag tro var i 3 miljonersklassen. Dollar alltså. Jättefint, gammalt och precis som jag skulle vilja ha det. Själv låg jag mest i hamocken och bara njöt av att Sidney tog sitt ansvar som äldsta barn på festen och tog hand om alla andra barn!
I kväll skulle jag ut med grannen på ett glas vin. Vi gick aldrig ut, vi gick hem till en gemensam vän och fick årsbehovet av dokusåpa till livs. Alltså, vår bekants liv ter sig som en hel säsong av dokusåpa om jag jämför med mitt eget liv. Det händer så mycket saker i hennes liv att mitt eget blir blekt, nästintill genomskinligt. Och jag pratar inte goda saker. Att man som människa orkar ta sig igenom dessa saker som till viss del är självvalda är för mig ett under. Och som jag sa tidigare, man skall inte döma en man tills man gått i hans sandaler (jag vet att det skall vara mockasiner men det var inte så jag sa då). Men ibland kan jag inte låta bli. Lite grann i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar