Morgonen kvalade inte in som en av de bättre. För mig. Känslomässigt. Känner mig urless på så många saker. Dessutom allt grubbleri om livet efter detta. I USA alltså. Och så är jag gravid och totalt labil.
Det jag behövde var en morgon på Coffee Labs. Det gjorde jag verkligen. Det var fullproppat i morse och jag kände att jag blev lite sur för det också. Vad gjorde alla människor här! Jag fick nästan inte plats. Jag fick ta en plats vid fönstret. Bredvid två män i 50 års åldern. Hursom haver började vi prata med varandra, de undrade vilket språk jag skrev på. Sen hamnade vi i en skön diskussion om utbildning, skatter, kostnader och boende. Ena mannen hade rötter från Irland och den andra mannen var ursprungligen från Polen. Perspektiv. På tillvaron. Det var det gott om.
Det är så befriande och så skönt att få möta såna människor. Som jag normalt inte pratar med. Det ger så mycket. Och jag slipper grubbla för en kort stund.
Idag är det Halloween parad på Sidneys skola. Han beslutade sig i sista sekund igår att vara spöke. Annars hade han tänkt att vara Darth Vader. Men fröken hade sagt "inga läskiga masker" och fast jag försökte förklara att den inte var läskig så gick det inte att övertyga och faktum är att jag tror att han kommer vara ett jättefint spöke!
Vi är bjudna på stor halloweenfest hos ett par bekanta ikväll men jag vet faktiskt inte om jag orkar. Självklart vore det jättekul men med tanke på hur det sett ut den senaste tiden så tror jag att vila är det jag behöver.
Vore ju najs med en man som överraskade med middag och inköp till kvällen också. Men där går inte förväntan och verklighet ihop.
fredag 30 oktober 2009
onsdag 28 oktober 2009
TV Onsdag
Så. Nu har vi varit hos doktorn. Han är en väldigt trevlig och enkel man. Vi kommer bra överens och han är förtroendeingivande. Passar mig bra.
Vi frågade om kön och han sa att det var svårt att se för bebisen höll ihop benen men att han trodde att det var en tjej. Han sa att vi förhoppningsvis ser bättre nästa gång.
Om det nu är en tjej är det väl jättebra att hon är duktig på att hålla ihop benen tycker jag.
Har blivit som trollbunden av en torr serie som heter "This old house". Den går på en av de nationella tv kanalerna och är inte alls kommersiellt jobbig som alla andra 2000 kanaler vi har som visar reklam varannan minut i 20 minuter (jag överdriver ytterst lite).
Det är ett fixarprogram och de håller på att renovera ett gammalt hus och jag blir så inspirerad och vill också göra det!
Det måste vara något fel på min hjärna. Hur kan den vara så? Den borde vilja ta den enklaste utvägen. Men det verkar så himla roligt att riva ner och bygga om och gjuta ny grund och fixa gamla fina fönster, trappor och allt annat. Göra fint och göra det för sig själv.
Onsdagar är annars en av de få dagar jag tittar på tv. Följer också en serie som heter "Modern Family" och en som heter "Cougartown". De är helt fantastiskt bra. Fantastiskt! Enkla, orealistiska och hysteriskt roliga.
Förövrigt idag så var Douglas hos grannen så jag kunde få ta mig en eftermiddagslur. Jag lade mig på soffan och tänkte att jag bara skulle titta lite på tv. Men jag somnade. Och missade Sidney som kom med bussen.
Som tur är så är ju busstoppet utanför vårat hus så jag vaknade av att någon ropade "Hallå". Då stod Sidney i hallen och yrvaket rusade jag upp och vinkade ut genom dörren till Busschauffören och den andra mamman och ropade att jag var okej! Phu!
Vi frågade om kön och han sa att det var svårt att se för bebisen höll ihop benen men att han trodde att det var en tjej. Han sa att vi förhoppningsvis ser bättre nästa gång.
Om det nu är en tjej är det väl jättebra att hon är duktig på att hålla ihop benen tycker jag.
Har blivit som trollbunden av en torr serie som heter "This old house". Den går på en av de nationella tv kanalerna och är inte alls kommersiellt jobbig som alla andra 2000 kanaler vi har som visar reklam varannan minut i 20 minuter (jag överdriver ytterst lite).
Det är ett fixarprogram och de håller på att renovera ett gammalt hus och jag blir så inspirerad och vill också göra det!
Det måste vara något fel på min hjärna. Hur kan den vara så? Den borde vilja ta den enklaste utvägen. Men det verkar så himla roligt att riva ner och bygga om och gjuta ny grund och fixa gamla fina fönster, trappor och allt annat. Göra fint och göra det för sig själv.
Onsdagar är annars en av de få dagar jag tittar på tv. Följer också en serie som heter "Modern Family" och en som heter "Cougartown". De är helt fantastiskt bra. Fantastiskt! Enkla, orealistiska och hysteriskt roliga.
Förövrigt idag så var Douglas hos grannen så jag kunde få ta mig en eftermiddagslur. Jag lade mig på soffan och tänkte att jag bara skulle titta lite på tv. Men jag somnade. Och missade Sidney som kom med bussen.
Som tur är så är ju busstoppet utanför vårat hus så jag vaknade av att någon ropade "Hallå". Då stod Sidney i hallen och yrvaket rusade jag upp och vinkade ut genom dörren till Busschauffören och den andra mamman och ropade att jag var okej! Phu!
Gender
Om en liten stund åker vi till doktorn. Det var ett tag sedan så nu är jag tveksam till om det verkligen ligger en bebis i magen eller om jag bara behöver släppa väder. För rund är jag ju.
Vi skall se om vi kan få reda på vilket kön det är. Det känns så spännande! Liksom mer som en liten person vi kan knyta an till.
Igår hade vi besök av grannens 2 månaders. Douglas var väldigt beskyddande och satt hellre och gosade med den än lekte med lego. Denna gången var han också mer beredd på att bebisen skulle ammas och sa inte att det var "disgusting".
Å regnet. Det bara öser ner. Å mörkret det håller på att äta upp mig. Å jag är blek som få.
Vi skall se om vi kan få reda på vilket kön det är. Det känns så spännande! Liksom mer som en liten person vi kan knyta an till.
Igår hade vi besök av grannens 2 månaders. Douglas var väldigt beskyddande och satt hellre och gosade med den än lekte med lego. Denna gången var han också mer beredd på att bebisen skulle ammas och sa inte att det var "disgusting".
Å regnet. Det bara öser ner. Å mörkret det håller på att äta upp mig. Å jag är blek som få.
tisdag 27 oktober 2009
Försiktighetsprincipen - igen
Häromdagen så köpte jag en burk vitaminer för gravida. Ni vet, folsyra, några bokstavsvitaminer och något mer. Sånt man behöver för att inte få "freaky babies" och för att orka mer och kanske inte vara så trött hela tiden. När jag i morse skulle ta min första tablett läste jag lite mer noggrannt på förpackningen "Om du är gravid så rådfråga först din läkare". Man kan verkligen inte vara nog försiktig!
måndag 26 oktober 2009
Vårt socialistiska arv
Hamnade i en cyberdiskussion på Vicktorias blogg. Frågan var huruvida det borde kosta extra pengar om barnen i skolan skulle åka på utflykt, klassresa eller liknande. Min argumentation var att vi har det väldigt bra i Sverige och att jag tyckte att om det var extra grejor som hände i klassen, ja, då var man som förälder kanske tvungen att ställa upp. Här betalar vi ju till och med för barnens alla pennor, papper och pärmar och allt annat som kan tänkas behövas under året. Och då går vi på en "kommunal" skola.
Någon annan var upprörd över att de faktiskt hade fem barn och då blir det jättemycket pengar om man skall pynta 100 kronor här och 100 kronor där. Jag vill bara säga. Har man 5 barn kommer det kosta. Var beredd på det. Liksom.
En föredetta kollega sa en gång "det är inte det första barnet som kostar, det är det tredje. Allt i Sverige är nämligen uppbyggt kring att man har två barn. Alla familjepaket är 2 vuxna och 2 barn". Ligger något i det. Men att skaffa fler än två barn är också ett val.
Hursom helst har jag i några dagar gått och grott med detta i min kropp och idag så kände jag att. Tamejfan. Det är ju det som är den stora skillnaden mellan de två kontinenterna. Det socialistiska tänkandet vs möjligheternas land.
I det socialistiska Sverige är vi så vana att bli omhändertagna oavsett vad som händer att vi blir som förlamade av förändringar. Allt skall vara som det alltid varit. Det är tryggt och bra. Fabriken jag jobbat på i 30 år lägger ner i Ockelbo och arbetsförmedlingen kan inte erbjuda mig något annat jobb. Det är tacken det. Nej det är inte tacken. Det är världen som förändras. Det måste vara tillåtet. Världen har förändrats sen "the big bang" men någonstans blev vi bekväma. Vi är själva ansvariga för vårat eget liv.
Familjen vi hyr av var tvungna att flytta någonstans där de kunde få jobb när luften gick ur Lehman brothers. Han hittade jobb i Texas. Jaha. Vi hyr ut huset och barnen får börja i ny skola och familjen får sig ett livs äventyr.
Bygghororna som jag har pratat om tidigare. De som står i vissa områden och dit man kan åka för att få hjälp med målning, bygg saker eller vad det nu kan vara. De står där för att försöka tjäna pengar. De försöker för det finns inget alternativ. Det finns inget socialbidrag som betalar hyra och mat. Eller utflykter för barnen.
I möjligheternas land, där är allt upp till dig själv. Om du vill så kan du. Det gäller bara att kämpa. Och den inställningen har faktiskt många av de jag känner här. Och visst kan jag hålla med om att det kan vara väl hårt. Men jag hoppas att ni fattar min argumentation. Det är skillnad på våra sätt att se på livet och jag tror att detta har stor del i det hela.
Å nu tycker ni säkert att jag är så väldigt krass, kall och obekväm som säger såhär. Det är ju lätt för mig att säga, vi som har råd att jag går hemma med barnen och med en man som säkert tjänar massor av pengar.
Så är det inte mina vänner. Vi har det bra. Men vi har det inte på något sätt överflödigt. Vi kämpar med våra räkningar som många andra.
Dessutom har jag genom att vara här försakat min SGI, vilket betyder att när vi kommer tillbaka till Svergie så kommer jag vara utan föräldrapenning. Vilket också betyder att vi kommer behöva ändra inställning till boende och hur länge jag skall vara hemma med bebisen. Men, det är ingenting jag sörjer. Eller blir förbannad över. Eller tar förgivet att bli omhändertagen. Nej, det är såhär det är. Vi får rätta oss efter hur världen ser ut.
Ni vet mitt teflonjag. Jag kan ändra åsikt om ni övertygar mig.
söndag 25 oktober 2009
Allt möjligt
Efter att ha skaffat bettskena och sovit med den i 4 nätter så vill jag bara säga. Varför gjorde jag inte det tidigare. Herregud vad bra jag sover! Mycket djupare och har inte vaknat med huvudvärk en endaste gång sen jag började använda den. Inte särskilt snyggt och läckert men vad gör man inte.
Igår var det fotbollsträning som vanligt. Sen åkte vi iväg och åkte skridskor. Killarna kämpar på och ger inte upp, det är några små framsteg men det måste till ännu mer träning. Vad jag vet finns det ingen spolad utomhusbana någonstans så vi måste åka till en som är innomhus och kostar pengar. Såklart. Men de gillar det så vi provar några gånger till och hoppas att det lossnar.
Idag har vi familjestädat. Alla har på något sätt hjälpt till. Killarna mest genom att inte vara inne och stöka till. Vad skönt det är och vad trevligt det ser ut. Gjorde en test på facebook häromdagen. "Vem i Desperate houswives är du?" Svaret blev Bree. Läskigt. Hon är ju lite läskig tycker jag. Men när jag gick omkring här hemma i dammet och tänkte att om Niklas rakade av sig skägget och jag klippte håret skulle vi åtminstone inte ha så mycket hårbollar rullandes omkring, så kände jag mig lite som henne i alla fall. Eller när jag upptäckte att Niklas släppt ifrån sig strumpludd på mitt nytorkade sovrumsgolv och vansinnigt ropade "vad är dethär!" så började jag också fundera på om vi inte hade lite gemensamt.
Sidney är just nu på kalas och jag och Douglas pustar lite i soffan. För efter kalaset är det dags för fotbollsmatch och sen ytterligare ett kalas och efter det är det den årliga Halloweenparaden i staden. Den skulle ha varit igår men då regnade det. I dag skiner solen och det är helt fantastiskt väder. Det kommer vara tredje gången vi går i paraden. Eller, egentligen andra eftersom den blev inställd förra året på grund av regn. Men tredje året vi är här och upplever uppståndelsen i alla fall! Det är märkligt. Vi är inne på vårat tredje år här.
fredag 23 oktober 2009
Andras snor
Egentligen tycker jag inte om barn. Kan tyckas märkligt. Men i allmänhet, nej. Vissa barn, ja. Mina egna barn. Avgudar dem.
Nyss var jag tvungen att torka grannens unges näsa. Han nyste och det hängde långa grejor tjocka som tarmar ur hans lilla näsa. Hans mamma var inte här. Jag torkade. Och svalde kräkor som studsade i halsen. På mig själv.
Tycker också ofta att andras barn har otrevliga tendenser. Inte alla. Det finns såklart undantag. Men jag är glad att jag har blodsband till de mina så jag kan älska dem villkorslöst. Och jag är glad att jag inte jobbar på dagis.
Detta kan verka provocerande och en aningens arrogant av mig. Men rannsaka er själva. Inte är det så fräscht med andras barn och deras snor, bajs och egenheter? Eller är jag på riktigt knasig? Är fullt medveten om att andra föräldrar också kan tycka detta om mina barn. Därför är jag väldigt försiktig med att pracka på dem hos barnvakter.
PS bilden är inte min egen, snodde den från nätet.
Personligheter
Om man lyfter ut en människa ur sin normala tillvaro. Och placerar den på tex andra sidan atlanten. Behåller den då sin vanliga personlighet eller passar den på att byta eller ändra lite? Jag har ingen aning. Jag bara filosoferar. Men jag tänker på de mest uppenbara sakerna. Kontakter. Skyddsnät. Jobbnätverk. Historia. Allt det måste ju byggas upp igen. Från noll. Utan säkerhetslinor. Ingen vet vem du är och du kan inte övertyga någon förutom med din otroliga charm. Eller ignorans. Eller vilken annan irriterande personlighet som sticker ut.
(Som en parentes kan jag just bara nämna att jag just började diskutera detta med en kompis som just kom förbi, sitter på Coffee labs, han påstår att jag åtminstone inte kan ha varit elak innan. Så mycket kan ingen förändras. Alltså måste han tycka att jag är rätt okej trevlig i alla fall)
Allt detta tar rätt mycket energi, omedvetet. Även om jag älskar att möta nya människor och lära känna helt, för mig, annorlunda personligheter mot det "normala". Så får det mig ändå att fundera på hur jag uppfattas. Egentligen har jag aldrig funderat på detta i Sverige. Näe, just det. Nu kom jag på varför, där har jag inte språket emot mig. Som jag har här.
I alla fall, borde jag fundera på detta eller bara skita i vilket? Det är ju ändå fredag!
(Som en parentes kan jag just bara nämna att jag just började diskutera detta med en kompis som just kom förbi, sitter på Coffee labs, han påstår att jag åtminstone inte kan ha varit elak innan. Så mycket kan ingen förändras. Alltså måste han tycka att jag är rätt okej trevlig i alla fall)
Allt detta tar rätt mycket energi, omedvetet. Även om jag älskar att möta nya människor och lära känna helt, för mig, annorlunda personligheter mot det "normala". Så får det mig ändå att fundera på hur jag uppfattas. Egentligen har jag aldrig funderat på detta i Sverige. Näe, just det. Nu kom jag på varför, där har jag inte språket emot mig. Som jag har här.
I alla fall, borde jag fundera på detta eller bara skita i vilket? Det är ju ändå fredag!
torsdag 22 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Ljuset
Om man öppnar ögonen ordentligt så finns det ett ljus. Ibland är det dock väldigt svårt att se. Det kan vara en liten liten ljusstrimma genom ett nålsöga som glimtar till. Det gäller då att fånga den. Hålla den hårt. Och inte ta på solglasögonen. Låt ljuset blända dig. Som det gjorde när du föddes. När ljuset var så starkt att du skrek av skräck. Men ljuset är inte farligt. Det är bara härligt. Fantastiskt och underbart.
En tapetutställning tillsammans med överklassfruar på Upper East side och en lunch på Barneys tillsammans med en vän. Det är allt det tar. Lägger man sen till vackert väder med värme på 18 grader så gör det ingenting. Eller en tågresa genom en underbar natur. Det är vad som behövs när det känns mörkt. Och så barnvakt förstås.
En tapetutställning tillsammans med överklassfruar på Upper East side och en lunch på Barneys tillsammans med en vän. Det är allt det tar. Lägger man sen till vackert väder med värme på 18 grader så gör det ingenting. Eller en tågresa genom en underbar natur. Det är vad som behövs när det känns mörkt. Och så barnvakt förstås.
tisdag 20 oktober 2009
Bitterfittan är på besök
Jag lovade mig själv för ett tag sedan att inte bli arg. Jag lovade mig själv att inte bli arg när han måste jobba sent. Av ren överlevnad lovade jag mig själv det.
För det är inte jag som missar tid med barnen.
Det är inte jag som kommer fundera över att jag spenderade så mycket tid på jobbet istället för med barnen när de var små.
Det måste vara upp till var och en att bestämma hur man vill göra. Det har jag i alla fall bestämt. Jag kan ju inte tjata till barnen tid. Det måste liksom finnas där ändå. Den egna viljan. Den egna viljan att vara med barnen. Hjälpa till med läxor eller natta små trötta. Svara på underfundiga frågor som kommer mest i mörker. Det måste man vilja ta del av.
Jag kan inte heller förstå hur. Hur det kan vara så att man, när man snart förväntas komma hem, hör av sig och säger att man blir sen. Nej, jag kan inte det. Förstå. Det spelar ingen roll hur "viktig" kunden är. Kungen, presidenten, eller en cool chef på ett creddit reklambolag. Man kan ta en minut. En minut och höra av sig till familjen och berätta att man blir sen. Det tycker jag.
Det är såna här dagar jag funderar över och blir rädd för om våra mål med livet är för långt ifrån varandra för att kunna mötas. Någonsin. Så gråter jag en skvätt.
Livet här är ju inte alls som ett svennebananliv. Jag är hemma. Jag är hemma om barnen är sjuka. Jag är hemma om de är friska. Jag tar ingen plats. Jag tar ingen tid. Kulturkrocken som kändes som en atombomb i styrka för mig när vi flyttade hit. Kommer inte vara någonting mot den kulturkrock som kommer bli för honom när vi flyttar tillbaka till Sverige. Då kommer jag nämligen ta tillbaka mitt liv. Ställa krav och vara obekväm. Undrar om han har tänkt på det.
För det är inte jag som missar tid med barnen.
Det är inte jag som kommer fundera över att jag spenderade så mycket tid på jobbet istället för med barnen när de var små.
Det måste vara upp till var och en att bestämma hur man vill göra. Det har jag i alla fall bestämt. Jag kan ju inte tjata till barnen tid. Det måste liksom finnas där ändå. Den egna viljan. Den egna viljan att vara med barnen. Hjälpa till med läxor eller natta små trötta. Svara på underfundiga frågor som kommer mest i mörker. Det måste man vilja ta del av.
Jag kan inte heller förstå hur. Hur det kan vara så att man, när man snart förväntas komma hem, hör av sig och säger att man blir sen. Nej, jag kan inte det. Förstå. Det spelar ingen roll hur "viktig" kunden är. Kungen, presidenten, eller en cool chef på ett creddit reklambolag. Man kan ta en minut. En minut och höra av sig till familjen och berätta att man blir sen. Det tycker jag.
Det är såna här dagar jag funderar över och blir rädd för om våra mål med livet är för långt ifrån varandra för att kunna mötas. Någonsin. Så gråter jag en skvätt.
Livet här är ju inte alls som ett svennebananliv. Jag är hemma. Jag är hemma om barnen är sjuka. Jag är hemma om de är friska. Jag tar ingen plats. Jag tar ingen tid. Kulturkrocken som kändes som en atombomb i styrka för mig när vi flyttade hit. Kommer inte vara någonting mot den kulturkrock som kommer bli för honom när vi flyttar tillbaka till Sverige. Då kommer jag nämligen ta tillbaka mitt liv. Ställa krav och vara obekväm. Undrar om han har tänkt på det.
194 Crest Drive
Jag vill göra så många saker och den lilla så många andra. Därför är vårat hem just nu helt upp och nedvänt. För mellan mina städattacker så har vi bakat bullar.
Han verkar heller inte särskilt sjuk längre. Och det är bra. För i morgon skall jag på tjejlunch på Manhattan och jag tycker det vore taskigt om jag inte kunde gå på den.
Han verkar heller inte särskilt sjuk längre. Och det är bra. För i morgon skall jag på tjejlunch på Manhattan och jag tycker det vore taskigt om jag inte kunde gå på den.
Kom ihåg!
Pepparkakor. Idag måste jag köpa pepparkakor. Har varit sugen på det i flera dagar nu. Det är dags att ta tag i mina behov. Pepparkakor är bra. Då kanske jag blir snäll också?
Ordning och reda
Igår för första gången på länge, kändes det som, hade jag återfått energin som jag efterlyst. Tror det har ackumulerats under mina huvudvärksdagar. Så det som jag så länge önskat mig energi för tog jag äntligen tag i. Jag rensade killarnas garderober. Sidney klär ju på sig helt själv och väljer kläder och sånt. Jag får inte lägga mig i och så har det varit länge. Jag är helt okej med det. Det kan oftast inte bli så fel i alla fall. Detta betyder också att ordningen i hans garderob inte överensstämmer med det jag brukar kalla ordning. Men nu. Ni skulle se så fint det blev och vad mycket kläder som han inte använder längre eller bara rätt och slätt inte kan ha!
Sen våttorkade jag alla hyllor, lister och golv i garderoben. Känns så fräscht. Och tomt. Gjorde likadant i Douglas garderob. Där blev det lika tomt. Det som är bra med Douglas är att han nu börjar kunna ha de kläder som Sidney hade när vi flyttade hit. Han är ju så stor. Så det funkar.
Jag städade också vårt badrum. Tror att det golvet typ har torkats ordentligt två gånger sedan vi flyttade in här i Mars. Äckligt, jag vet.
Nu väntar städning av vårat sovrum och väldigt mycket tvätt på att tas om hand om. Men, se. Då hade jag inte alls lika mycket lust idag som igår. Dessutom är Douglas hemma idag. Han gick till sängs med feber nämligen. Vaknade utan men eftersom han också hade feber i söndags så vill jag inte chansa. Vi får se om jag tar tag i någonting av det som bordes tas tag i.
Sen våttorkade jag alla hyllor, lister och golv i garderoben. Känns så fräscht. Och tomt. Gjorde likadant i Douglas garderob. Där blev det lika tomt. Det som är bra med Douglas är att han nu börjar kunna ha de kläder som Sidney hade när vi flyttade hit. Han är ju så stor. Så det funkar.
Jag städade också vårt badrum. Tror att det golvet typ har torkats ordentligt två gånger sedan vi flyttade in här i Mars. Äckligt, jag vet.
Nu väntar städning av vårat sovrum och väldigt mycket tvätt på att tas om hand om. Men, se. Då hade jag inte alls lika mycket lust idag som igår. Dessutom är Douglas hemma idag. Han gick till sängs med feber nämligen. Vaknade utan men eftersom han också hade feber i söndags så vill jag inte chansa. Vi får se om jag tar tag i någonting av det som bordes tas tag i.
Olika ställningar
Det är så många människor som medvetet tar ställning. Till allt och inget. Jag. Jag är som teflon. Ändrar mig om någon kan övertyga mig åt andra hållet. Jag är så lagom och så svensk. Att det är tråkigt.
Till exempel så har vi några vänner här som inte har någon tv. Det låter ju så bra. Inget att försöka dra ungarna ifrån och tänk så kreativa de måste vara som får leka hela tiden. Men, när får föräldrarna lite lugn och ro? Denna familj kör också hybridbil, mamman är homeopat och de har ett jättestort eget trädgårdsland där allehanda grönsaker odlas. De har liksom tagit ställning på något sätt.
Sen har vi familjerna som bara handlar på Whole Foods, en kedja som mestadels säljer ekologisk mat till, tyvärr, hutlösa priser. Men det är fint att handla där. Ett mycket tydligt ställningstagande.
Eller familjen där mannen i huset gör allt för att irritera andra. Han säger plumpa saker i tid och otid. Retar upp folk och älskar det. Det är hans grej. Vet inte om det är ett ställningstagande men nog känns det så.
Eller familjerna som är superpretto vad gäller barnuppfostran eller mat och vitaminer och gud vet allt.
Vi. Är en helt vanlig familj utan ställningstagande överhuvudtaget. Vi gör lite som vi vill. När det passar. Och ändrar reglerna om det behövs. Håller med lite här och lite där. Teflonar oss genom livet. Ååååå så tråååååkigt.
söndag 18 oktober 2009
Ödet
Förra veckan gick i dimmans tecken. Jag hade huvudvärk, som ni säkert redan har hört nog om, och jag gjorde inget vettigt alls.
På fredag morgon så vaknade jag dock som en ny människa, det var så skönt och jag är så tacksam för att jag inte är kroniskt sjuk med smärtor av vilket slag som helst.
Fredagmorgon var det också "chat with the principal" en timmes frågestund och berättande om hur det går i skolan för barnen och om vi har några frågor om undervisningen eller så. Det ville jag verkligen gå på. Ödet ville dock annorlunda.
Precis när jag var färdig duschad och påklädd hör jag Douglas i källartrappan. Han har ramlat. Jag går dit och försöker trösta men han beter sig så konstigt. Har slagit i pannan säger han. Jag tror att han har fått hjärnskakning. Rätt som det är börjar han hulka och jag blir ännu mer övertygad om hjärnskakning. Tar in honom i badrummet och han spottar lite i toaletten men kräks inte. Han är väldigt svag och blek och då slår det mig. Jag frågar vad det var som hände på Emil filmen han tittade på. "Det var blod" sa han. Japp. Återigen har jag missat hans känslighet för blod.
En lång stund kallsvettas han och är likblek, ögonen rullar och har tuppar av korta stunder. Jag skall ringa doktorn men telefonen är urladdad. Det är väl så typiskt att så fort det verkligen är viktigt att kunna ringa så är batterierna slut? Jag surfar runt och kollar in om det kan vara farligt att vara avtuppad när man är så liten men det verkar vara okej, det går också att läsa om känslighet för just blod och andra läskiga saker. Det verkar inte vara någon större fara.
När jag laddat telefonen en stund går det i alla fall att ringa och doktorn säger att han skall vila. Jaha. Då gör vi väl det då. En stund. Tills han är sig själv igen och vill gå till skolan. På skolan är de väldigt skärrade och undrar om det verkligen är bra om han är där. Försiktighetsprincipen. Jag säger att det är ok och de går med på det. "Chat with the principal" har jag missat för länge sedan så jag får åka och tjattra med en kompis istället.
På fredag morgon så vaknade jag dock som en ny människa, det var så skönt och jag är så tacksam för att jag inte är kroniskt sjuk med smärtor av vilket slag som helst.
Fredagmorgon var det också "chat with the principal" en timmes frågestund och berättande om hur det går i skolan för barnen och om vi har några frågor om undervisningen eller så. Det ville jag verkligen gå på. Ödet ville dock annorlunda.
Precis när jag var färdig duschad och påklädd hör jag Douglas i källartrappan. Han har ramlat. Jag går dit och försöker trösta men han beter sig så konstigt. Har slagit i pannan säger han. Jag tror att han har fått hjärnskakning. Rätt som det är börjar han hulka och jag blir ännu mer övertygad om hjärnskakning. Tar in honom i badrummet och han spottar lite i toaletten men kräks inte. Han är väldigt svag och blek och då slår det mig. Jag frågar vad det var som hände på Emil filmen han tittade på. "Det var blod" sa han. Japp. Återigen har jag missat hans känslighet för blod.
En lång stund kallsvettas han och är likblek, ögonen rullar och har tuppar av korta stunder. Jag skall ringa doktorn men telefonen är urladdad. Det är väl så typiskt att så fort det verkligen är viktigt att kunna ringa så är batterierna slut? Jag surfar runt och kollar in om det kan vara farligt att vara avtuppad när man är så liten men det verkar vara okej, det går också att läsa om känslighet för just blod och andra läskiga saker. Det verkar inte vara någon större fara.
När jag laddat telefonen en stund går det i alla fall att ringa och doktorn säger att han skall vila. Jaha. Då gör vi väl det då. En stund. Tills han är sig själv igen och vill gå till skolan. På skolan är de väldigt skärrade och undrar om det verkligen är bra om han är där. Försiktighetsprincipen. Jag säger att det är ok och de går med på det. "Chat with the principal" har jag missat för länge sedan så jag får åka och tjattra med en kompis istället.
fredag 16 oktober 2009
I klammeri med rättvisan - igen
Har jag världens största otur eller? Blev helt kallsvettig när jag öppnade detta brev. Tydligen har jag kört mot rött. Mitt på eftermiddagen när det inte ens var mycket trafik. Kan inte minnas och tycker det är lite suspekt. Men jag ser ju bilden och min nummerplåt så det måste ju vara jag. Eller? 50 dollar kostar det också. Jag som sparar och gnetar pengar just nu. Och så kommer detta. Jag vill bara gråta. Känner mig totalövervakad också. Som om man inte ens kan få göra en liten miss i trafiken. En liten liten miss. Det måste man väl kunna få göra?
torsdag 15 oktober 2009
Energi av alla slag sökes
Nu börjar den så sakteliga släppa. Huvudvärken. Sedan i måndags har den suttit där. Bakom höger öga och irriterat. Jag tog en tablett i går fast jag inte fick. Men det hjälpte inte. Så nu hoppas jag att jag inte ställde till något i onödan.
Eftersom jag inte orkade med något ståhej efter skolan igår så pysslade vi lite halloweenpyssel. Klippte ut spöken och pumpor och klistrade på dörren. Sen lade jag mig på soffan och vilade lite. Barnen tog hand om mig och var så rara så.
Idag har jag lyxat till det med en pedikyr och en extra fotmassage. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig bli av med huvudvärken. Det var väldigt avslappnande och skönt. Och kanske är det därför jag känner mig bättre. Eller så är det för att man inte kan ha ont i skallen hur länge som helst.
Jag tänker på tvätten som ligger nere i tvättmaskinen ren och blöt sedan i går. Den borde jag hänga på tork. Eftersom där ligger de enda byxorna jag kan ha för tillfället. Först kanske skölja den en gång till. Så tänker jag på de stora rulldammtussarna som ligger längs väggen i vårat sovrum. Jag borde damsuga. Eller åtminstone bara plocka upp dem och slänga dem. Men jag har ingen lust. Sen kanske. Eller inte.
Vädret. Vädret kan vi prata om. Det är kallt här. Decemberkallt enligt meterologen på tv. Runt 3 grader varmt. Och regn, resten av veckan med tydligen. Det har till och med snöat lite längre norröver hos en kompis. Vad är det som händer egentligen? Sommaren var inte sig lik och nu börjar vintern innan hösten ens varit här. Jag förstår inte. Hur kan det förändras så snabbt. Och dessutom trodde jag att växthuseffektsspådomen var att det skulle bli mycket varmare på jorden. I går var det inte varmt så vi eldade hela eftermiddagen i öppnaspisen. Nu är veden slut.
Eftersom jag inte orkade med något ståhej efter skolan igår så pysslade vi lite halloweenpyssel. Klippte ut spöken och pumpor och klistrade på dörren. Sen lade jag mig på soffan och vilade lite. Barnen tog hand om mig och var så rara så.
Idag har jag lyxat till det med en pedikyr och en extra fotmassage. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig bli av med huvudvärken. Det var väldigt avslappnande och skönt. Och kanske är det därför jag känner mig bättre. Eller så är det för att man inte kan ha ont i skallen hur länge som helst.
Jag tänker på tvätten som ligger nere i tvättmaskinen ren och blöt sedan i går. Den borde jag hänga på tork. Eftersom där ligger de enda byxorna jag kan ha för tillfället. Först kanske skölja den en gång till. Så tänker jag på de stora rulldammtussarna som ligger längs väggen i vårat sovrum. Jag borde damsuga. Eller åtminstone bara plocka upp dem och slänga dem. Men jag har ingen lust. Sen kanske. Eller inte.
Vädret. Vädret kan vi prata om. Det är kallt här. Decemberkallt enligt meterologen på tv. Runt 3 grader varmt. Och regn, resten av veckan med tydligen. Det har till och med snöat lite längre norröver hos en kompis. Vad är det som händer egentligen? Sommaren var inte sig lik och nu börjar vintern innan hösten ens varit här. Jag förstår inte. Hur kan det förändras så snabbt. Och dessutom trodde jag att växthuseffektsspådomen var att det skulle bli mycket varmare på jorden. I går var det inte varmt så vi eldade hela eftermiddagen i öppnaspisen. Nu är veden slut.
onsdag 14 oktober 2009
Ren och skär tacksamhet
Idag tänkte jag att ni som läser skulle ta en stund och bara vara glada för allt ni har omkring er. Särskilt om ni har föräldrar/svärföräldrar som hjälper er med barnen. Eller egentligen endast därför. För just nu är det det enda jag kan tänka på. En helg med lite lugn och ro. Lite vuxentid och lite tid för reflektion. Tid att hämta energi.
Alla dessa funderingar kan bero på att jag har huvudvärken från helvetet igen. Sen i måndags och jag känner mig dränerad på energi totalt. Doktorn och tanten på apoteket vill inte ge mig någon medicin. Men jag tog den ändå. Det fungerar inte att ha huvudvärk, ta hand om två barn och vara gravid på samma gång.
Jag vet inte hur ni har det i hemmet men i min fantasi så äter alla familjer middag ihop, även i veckorna. Man kanske till och med hinner göra något tillsammans innan barnen somnar. I vår familj har vi snittat de senaste veckorna med tre kvällar i veckan som Niklas varit hemma innan barnen somnat. Vi närmar oss samma snitt denna vecka. Jag är trött och utsliten. Idag. I morgon kan det kännas annorlunda. Just nu är jag tveksam.
Så, istället för att tycka att far och morföräldrar inte sätter gränser eller ger barnen godis mitt i veckan eller säger något olämpligt eller vad det nu kan vara ni irriterar er över. Var glad och tacksam att de finns i er närhet och att de tar hand om barnen när ni inte kan!
Alla dessa funderingar kan bero på att jag har huvudvärken från helvetet igen. Sen i måndags och jag känner mig dränerad på energi totalt. Doktorn och tanten på apoteket vill inte ge mig någon medicin. Men jag tog den ändå. Det fungerar inte att ha huvudvärk, ta hand om två barn och vara gravid på samma gång.
Jag vet inte hur ni har det i hemmet men i min fantasi så äter alla familjer middag ihop, även i veckorna. Man kanske till och med hinner göra något tillsammans innan barnen somnar. I vår familj har vi snittat de senaste veckorna med tre kvällar i veckan som Niklas varit hemma innan barnen somnat. Vi närmar oss samma snitt denna vecka. Jag är trött och utsliten. Idag. I morgon kan det kännas annorlunda. Just nu är jag tveksam.
Så, istället för att tycka att far och morföräldrar inte sätter gränser eller ger barnen godis mitt i veckan eller säger något olämpligt eller vad det nu kan vara ni irriterar er över. Var glad och tacksam att de finns i er närhet och att de tar hand om barnen när ni inte kan!
tisdag 13 oktober 2009
Tekniska irritationsmoment
Försöker ladda upp bilder här. Men vi har installerat nya program för det och nu vet jag inte hur man gör. Min privata internetsupport svarar dessutom inte i telefon. Hur är det möjligt. Kan han vara upptagen? Sitter säkert i något kreativtreklambrainstormingmöte. Pyttsan. När jag har så viktiga frågor. Mycket märklig prioritering. Dessutom sitter jag här ock irriterar mig över att någon av våra brandvarnare piper. Vi har väldigt många brandvarnare, 5 stycken. Och alla lyser grönt?!
Columbus
I går var det Columbus day här. Jag har inte riktigt förstått varför man skulle fira den dagen. Att han "upptäckte" amerika. Jovisst. Det fanns ju ingen här innan! Lever vi inte i ett lite mer modernt samhälle än så? Det jag menar är, skolorna är stängda men de flesta jobbar. Hyckleri. Det är vad jag tycker. Då kanske ni säger, jamen, då är det ju samma sak med julen. Vaddå fira jesus födelse?
Jag tycker trots allt att det finns en helt annan substans i julfirandet än att fira att någon "upptäcker" en hel kontinent som var fullt bebodd vid tillfället.
I alla fall. Åkte vi in till manhattan för att se på parad. Fashinerande nog stänger de av 5:e avenyn mellan 42:a och 73:e gatan tror jag att det var. Det är ju helt otroligt om du frågar mig. Är det någon gång man skall passa på att göra ett brott av något slag är det vid parader. Dels går det miljoner poliser i paraderna och dels så står det massor med poliser längs avspärrningarna för att se till att det inte blir kravaller eller något.
Nu var inte kidsen helimpade av denna parad så vi fick snabbt ge upp och så gick vi och åt mat i stället.
Med risk för att låta som en socialfobiker så vill jag bara berätta hur jobbigt jag tycker att det är att åka tillsammans med andra in till city (man säger så här. inte stan). Det blir för många som det skall tas hänsyn till och jag tycker att det är nog med att försöka hålla reda på mina egna ungar. Inte andras. När deras föräldrar verkar ointresserade av att barnen spelar trumma på grannbordets vattenkanna.
Jag gillar verkligen att göra utflykter med mina egna barn. Man kan då koncentrera sig på att koncentrera sig på dem. Och de tycker att det blir roligare då också. Så, detta var nog sista gången jag åkte in med den familjen i alla fall.
Vi stannade kvar så vi kunde möta upp Niklas på jobbet och se deras nya kontor som vi inte sett. De har flyttat upp 4 våningar i samma hus som tidigare. Med tillgång till takterass. Himla mysigt kan det nog bli. Och så härlig utsikt över taken i Soho.
Jag var så trött när jag kom hem så jag gick och lade mig direkt när killarna somnat. Men jag tog med mig datorn och började titta på en serie från svt. Livet i Fagervik. Och blev helt kär i miljöerna. Googlade snabbt och fick reda på att de spelat in i Mariefred. Kanske är det där vi skall bo när vi flyttar tillbaka?
Mitt i natten vaknar vi av att telefonen ringer. Första gången brydde jag mig inte. Men sen ringde den igen och då rusade jag upp för att försöka hitta telefonen i mörkret men hann inte. Kollade sen vem det var som ringt och naturligtvis var det skyddat nummer. Sånt blir man väldigt orolig över när man befinner sig på andra sidan atlanten från sin familj. Nu verkar det som om alla är okej och att det antagligen var någon som ringt fel. Men man hinner tänka många tankar om hur fort man skulle kunna komma till Sverige.
Nu sitter jag här dagen efter. För det är precis så det känns. Jag var så trött igår när jag kom hem så nu känns det som om jag var på världens party igår. Det är väl lite orättvist. Att man skall känna sig bakis av en dag "på stan" dagtid alltså.
Jag tycker trots allt att det finns en helt annan substans i julfirandet än att fira att någon "upptäcker" en hel kontinent som var fullt bebodd vid tillfället.
I alla fall. Åkte vi in till manhattan för att se på parad. Fashinerande nog stänger de av 5:e avenyn mellan 42:a och 73:e gatan tror jag att det var. Det är ju helt otroligt om du frågar mig. Är det någon gång man skall passa på att göra ett brott av något slag är det vid parader. Dels går det miljoner poliser i paraderna och dels så står det massor med poliser längs avspärrningarna för att se till att det inte blir kravaller eller något.
Nu var inte kidsen helimpade av denna parad så vi fick snabbt ge upp och så gick vi och åt mat i stället.
Med risk för att låta som en socialfobiker så vill jag bara berätta hur jobbigt jag tycker att det är att åka tillsammans med andra in till city (man säger så här. inte stan). Det blir för många som det skall tas hänsyn till och jag tycker att det är nog med att försöka hålla reda på mina egna ungar. Inte andras. När deras föräldrar verkar ointresserade av att barnen spelar trumma på grannbordets vattenkanna.
Jag gillar verkligen att göra utflykter med mina egna barn. Man kan då koncentrera sig på att koncentrera sig på dem. Och de tycker att det blir roligare då också. Så, detta var nog sista gången jag åkte in med den familjen i alla fall.
Vi stannade kvar så vi kunde möta upp Niklas på jobbet och se deras nya kontor som vi inte sett. De har flyttat upp 4 våningar i samma hus som tidigare. Med tillgång till takterass. Himla mysigt kan det nog bli. Och så härlig utsikt över taken i Soho.
Jag var så trött när jag kom hem så jag gick och lade mig direkt när killarna somnat. Men jag tog med mig datorn och började titta på en serie från svt. Livet i Fagervik. Och blev helt kär i miljöerna. Googlade snabbt och fick reda på att de spelat in i Mariefred. Kanske är det där vi skall bo när vi flyttar tillbaka?
Mitt i natten vaknar vi av att telefonen ringer. Första gången brydde jag mig inte. Men sen ringde den igen och då rusade jag upp för att försöka hitta telefonen i mörkret men hann inte. Kollade sen vem det var som ringt och naturligtvis var det skyddat nummer. Sånt blir man väldigt orolig över när man befinner sig på andra sidan atlanten från sin familj. Nu verkar det som om alla är okej och att det antagligen var någon som ringt fel. Men man hinner tänka många tankar om hur fort man skulle kunna komma till Sverige.
Nu sitter jag här dagen efter. För det är precis så det känns. Jag var så trött igår när jag kom hem så nu känns det som om jag var på världens party igår. Det är väl lite orättvist. Att man skall känna sig bakis av en dag "på stan" dagtid alltså.
söndag 11 oktober 2009
Lite värre...
Idag ser det ut såhär. Jag skall aldrig aldrig mer göra ansiktsbehandling på mig själv. Ont gör det också. Barnen tycker synd om mig och pussar på det onda. Egentligen skulle jag bara skämmas. Borde väl ha lärt mig vid 36 års ålder att man skall vara ytterst försiktig. Nu går vi ut på en härlig höstprommenad och försöker titta bort om jag möter någon!
lördag 10 oktober 2009
Lägg inte näsan i blöt...
Igår gjorde jag något dumt. Jag gjorde ansiktsbehandling på mig själv. Det vill säga...klämde både det ena och det andra som kunde klämmas på. Nu ser jag ut som en uppsvälld prickigkorv. Med täckstift på de värsta ställena.
Dessutom gjorde jag något så oerhört klumpigt. När jag skulle ta upp posten ur brevlådan så skulle jag bara titta så det inte låg kvar något på botten och stack liksom ner huvudet lite närmre. Och tappade locket. Rakt på min redan så sargade näsa. Nu har jag en skinnbit mindre mitt på näsan och så är den lite öm.
Idag
Jag är så galet sugen på vin. Av alla sorter. Känns i hela kroppen. Det måste vara hösten med trevliga middagar som gör sitt till. Nu tillhör jag inte gruppen av människor som tycker att det är okej att ta ett glas fast man är gravid så jag lider i tystnad. Fast nu luras jag lite. Jag lider inte. Det är liksom inte värt det. Att ta ett glas för sin egen skull när det kan påverka bebisen. Det är ju idiotiskt om ni frågar mig. Så, jag fantiserar om att jag dricker vin. Sen påminner jag mig själv om huvudvärken. Då går det ganska bra!
Idag har vi varit på fotbollsträning. Ett gäng 6-8 åringar i ett lag är ingen vacker syn för en hönsig mor. De spelar och leker så tufft och hårt. Och fast man säger till så slutar de inte. Det är ju märkligt. Så kommer någon och gråter och jag vill bara säga "skyll dig själv" och gör det också.
Sen så åkte vi till parken och gjorde en fågelskrämma som staden skall dekoreras med. Det var rätt kul faktiskt. Hade tagit med ett par gamla mysbyxor och en långärmad t-shirt. Det var bara det att när jag tog upp brallorna så var de inte direkt nytvättade. Men vad gör väl det.
torsdag 8 oktober 2009
H1N1
Jag lyssnar just nu mycket på radio. Eftersom mina dagar är fulla med höga ljud förövrigt så har jag fastnat för NPR. National Public Radio. En av de få radiostationer som inte har snabbt prat och hitlistelåtar.
Även om de ibland har tråkiga repotage så är det rofyllt att bara lyssna på de trevliga rösterna. Jag vet att detta kan tyckas märkligt för vissa. Nästan som någon slags tantvarning. Men jag är okej med det. Jag orkar inte lyssna på skränig musik och människor som pratar fort. Jag blir stressad och trött.
De senaste dagarna har det handlat otroligt mycket om svininfluensan. Och denna gång är jag rädd. Jag kände mig faktiskt inte alls rädd i våras. Tänkte mig att det var som en vanlig influensa som man bara fick vara aningens lite mer observant med.
Nu hör det ju till saken att jag är gravid också. Och hör till en av riskgrupperna. De inte fått vaccinet till min OB/Gyn än, men när de får det skall jag vaccinera mig.
Jag måste också höra mig för hur vi skall göra med barnen. Douglas i synnerhet. Han är ju den känsliga typen. Dessutom brukar vaccinet innehålla ägg, vilket betyder att han inte kan ta det. Men han är nog ändå en riskgrupp. Hur gör man då?
tisdag 6 oktober 2009
Mycket kärlek i liten kropp
I morse när jag vaknade, var det första som mötte mig min lilla son som glad som attan över att jag vaknade, kramade om mig och sa "jag tycker om dig mamma". Dagen kan nästan inte börja bättre.
Sen har det liksom fortsatt i samma bana hela dagen. Vi stod i rulltrappan och höll varandra i handen och rätt som det var sa han "jag tycker om dig mamma". Jag sa att jag tyckte om honom med. Att jag till och med älskade honom. Då sa han "jag älskar dig med" Bara underbart.
Senare på kvällen frågade han när vi skulle åka och träffa mormor och morfar och farmor och farfar. Jag berättade att det var rätt långt kvar men att det var runt juletid. "Vad bra" sa han då. "Jag vill åka till dem, för jag tycker om dem också". "Jag skall krama och pussa på dem"!
Sidney hade en dag som inte kvalade in som en av hans bästa. Han var ledsen för både det ena och det andra. Det var en usel dag enligt honom. Men när han grät så gick Douglas dit och kramades och sa "gråt inte Sidney, du är ju en stor kille" och sen sa han även till honom "jag tycker om dig".
Jag vet inte vad det var med denna dag. Men mycket kärlek har den kantats av i alla fall.
Varulv?
Vi har ju som jag nämnde inga som helst problem med killarnas sömn längre. De sover så sött i sina sängar. Jag påminner titt som tätt om att de fick presenter för att de skulle sova i sina egna sängar.
Trots detta har jag två nätter i rad haft problem att sova. Har vaknat flera gånger per natt och haft svårt att somna om. Är det inte typiskt? Kan det bero på fullmånen?
Ett annat bevis på att mutor fungerar är att vi sagt till Sidney att om han slutar bita på naglarna (som han gjort sen han var 1,5 år) så skall han få en jättefin present. Vi har förstås penslat med äcklig smet på naglarna också, något som inte hjälpte när han var liten men nu funkar det utmärkt. Så, i ca två veckors tid har han hållt upp. Vi penslar inte ens längre och det fungerar ändå. Bara en ful ovana alltså. Som jag önskar vi tagit tag i tidigare!
Trots detta har jag två nätter i rad haft problem att sova. Har vaknat flera gånger per natt och haft svårt att somna om. Är det inte typiskt? Kan det bero på fullmånen?
Ett annat bevis på att mutor fungerar är att vi sagt till Sidney att om han slutar bita på naglarna (som han gjort sen han var 1,5 år) så skall han få en jättefin present. Vi har förstås penslat med äcklig smet på naglarna också, något som inte hjälpte när han var liten men nu funkar det utmärkt. Så, i ca två veckors tid har han hållt upp. Vi penslar inte ens längre och det fungerar ändå. Bara en ful ovana alltså. Som jag önskar vi tagit tag i tidigare!
måndag 5 oktober 2009
Tonårsmamma
Aaaahh, nu vet jag vad det var. Det var kaffe. Jag hade inte druckit kaffe. Därför var jag tom. Tog precis en slurk och Hepp. Då kom jag på vad jag skulle berätta.
I går förmiddag runt 10 snåret tittade jag ut genom köksfönstret. Där står två polisbilar. Utan poliser i. Precis utanför vårat hus. Jag börjar genast springa runt och titta ut genom alla fönster. Kanske de var på jakt efter något. Eller mig. Vad jag hade gjort visste jag inte men jag kände mig väldigt skyldig. Kunde inte se någon poliskonstapel utanför huset så jag gick ut i trädgården och försökte förstå vad det hela handlade om.
Eftersom jag inte kunde stå där bara och stirra så började jag tömma alla krukor från sommarblommor. Som aldrig blev något eftersom första delen av sommaren dränkte alla blommor och den andra halvan tillbringade områdets alla hjortar här och mumsade i sig varenda litet skott som tog sig fram genom den ruttna jorden.
Efter ett tag kom ytterligare en polisbil, en ambulans och en akutbil. De gick in i huset rakt över gatan.
Killarna tyckte att detta var väldigt spännande också. Sidney frågade om de verkligen fick titta på detta. Jag sa att det var okej men att de kanske måste gå in om det var något hemskt som hade hänt. Jag vet att mannen i huset jobbar rätt mycket och kanske hade han fått problem med hjärtat?
Efter ett tag. Jag hade hunnit rensa bort vissna blommor i rabatten också. Så kommer tonårskillen i familjen utlommandes till ambulansen. Han är nog en rätt typisk tonåring i 17-19 års åldern. Det körs med bilar och gasas och tutas i tid och otid här utanför.
Och det är nu min fantasi kör igång. Jag vill ju veta vad som hänt. Jag tror att han möjligtvis varit ute och buskört på lördagskvällen, antingen med sprit i kroppen, eller andra substanser som inte är tillåtna.
Eller så är han sjuk på något sätt och jag får sitta här och skämmas.
Denna händelse fick mig ju självklart att tänka på vilka uppevelser vi kommer få som föräldrar till två tonårskillar. Tre polisbilar och två ambulanser är i alla fall gränsen för vad mitt mammahjärta kommer klara av.
I går förmiddag runt 10 snåret tittade jag ut genom köksfönstret. Där står två polisbilar. Utan poliser i. Precis utanför vårat hus. Jag börjar genast springa runt och titta ut genom alla fönster. Kanske de var på jakt efter något. Eller mig. Vad jag hade gjort visste jag inte men jag kände mig väldigt skyldig. Kunde inte se någon poliskonstapel utanför huset så jag gick ut i trädgården och försökte förstå vad det hela handlade om.
Eftersom jag inte kunde stå där bara och stirra så började jag tömma alla krukor från sommarblommor. Som aldrig blev något eftersom första delen av sommaren dränkte alla blommor och den andra halvan tillbringade områdets alla hjortar här och mumsade i sig varenda litet skott som tog sig fram genom den ruttna jorden.
Efter ett tag kom ytterligare en polisbil, en ambulans och en akutbil. De gick in i huset rakt över gatan.
Killarna tyckte att detta var väldigt spännande också. Sidney frågade om de verkligen fick titta på detta. Jag sa att det var okej men att de kanske måste gå in om det var något hemskt som hade hänt. Jag vet att mannen i huset jobbar rätt mycket och kanske hade han fått problem med hjärtat?
Efter ett tag. Jag hade hunnit rensa bort vissna blommor i rabatten också. Så kommer tonårskillen i familjen utlommandes till ambulansen. Han är nog en rätt typisk tonåring i 17-19 års åldern. Det körs med bilar och gasas och tutas i tid och otid här utanför.
Och det är nu min fantasi kör igång. Jag vill ju veta vad som hänt. Jag tror att han möjligtvis varit ute och buskört på lördagskvällen, antingen med sprit i kroppen, eller andra substanser som inte är tillåtna.
Eller så är han sjuk på något sätt och jag får sitta här och skämmas.
Denna händelse fick mig ju självklart att tänka på vilka uppevelser vi kommer få som föräldrar till två tonårskillar. Tre polisbilar och två ambulanser är i alla fall gränsen för vad mitt mammahjärta kommer klara av.
Tomt
Helgerna kretsar runt fotboll. Rätt skönt faktiskt. Det blir lugnt och vi gör inte så mycket annat. Jag tror också att vi alla behöver det lugnet på helgerna eftersom veckorna susar förbi i hög hastighet utan att vi riktigt hinner umgås. Med pappan i huset.
I går kväll kom en kompis från Svergie förbi och hälsade på. Han är här på långweekend och det var trevligt att ses.
Vi har bokat biljetter till Sverige också. Vi kommer den 19:e december och åker tillbaka den 10:e januari. Skall bli jättemysigt att fira jul i Sverige igen. Hoppas det är mycket snö! Och hoppas vi hinner träffa många av er!
I går kväll var jag trött men hade massor jag ville skriva om. Idag sitter jag här i lugn och ro och allt är som bortblåst. Så kan det också vara.
I går kväll kom en kompis från Svergie förbi och hälsade på. Han är här på långweekend och det var trevligt att ses.
Vi har bokat biljetter till Sverige också. Vi kommer den 19:e december och åker tillbaka den 10:e januari. Skall bli jättemysigt att fira jul i Sverige igen. Hoppas det är mycket snö! Och hoppas vi hinner träffa många av er!
I går kväll var jag trött men hade massor jag ville skriva om. Idag sitter jag här i lugn och ro och allt är som bortblåst. Så kan det också vara.
lördag 3 oktober 2009
Kosthållning
Vill inte påstå att jag har fått några särskilda "cravings" för att jag är gravid. Men, när man mår konstant illa känns Avocado, Grapefrukt, äpple och apelsin som en lisa för själen. I alla fall magen. Att sköljas ned med vatten. Ja tack!
fredag 2 oktober 2009
Väderomslag
Förra fredagen var vi med våra grannar till Strandklubben som ligger nere vid floden. Våra grannar är i 50 års åldern och vi gillar dem jättemycket. Killarna med. Grannarna verkar gilla oss också.
I alla fall var det inte så varmt som på torsdagskvällen beklagade vi oss över när Douglas badade. Vi kunde inte riktigt förstå att han gjorde det. Sidney var ute och åkte kajak med mannen i huset. Efter kajakturen tog han sig en simtur. Mannen alltså. Vattnet var faktiskt varmt. Det var luften som var lite kyligare. Allt var supermysigt. Vi hade med oss mat som vi sedan åt i solnedgången. Å vad vackert det var.
Idag, en vecka senare, fick Sidney på sig sin fodrade luvjacka till skolan. Jag hade halsduk och varm stickad tröja. På kvällen åkte raggsockorna på och värmeljus har tänts i hela huset. Dessutom har vi eldat i öppnaspisen. Till veckan har de lovat runt 20 grader igen. Just nu känns det som hösten har greppat ett hårt tag om oss.
I alla fall var det inte så varmt som på torsdagskvällen beklagade vi oss över när Douglas badade. Vi kunde inte riktigt förstå att han gjorde det. Sidney var ute och åkte kajak med mannen i huset. Efter kajakturen tog han sig en simtur. Mannen alltså. Vattnet var faktiskt varmt. Det var luften som var lite kyligare. Allt var supermysigt. Vi hade med oss mat som vi sedan åt i solnedgången. Å vad vackert det var.
Idag, en vecka senare, fick Sidney på sig sin fodrade luvjacka till skolan. Jag hade halsduk och varm stickad tröja. På kvällen åkte raggsockorna på och värmeljus har tänts i hela huset. Dessutom har vi eldat i öppnaspisen. Till veckan har de lovat runt 20 grader igen. Just nu känns det som hösten har greppat ett hårt tag om oss.
Fy vad hemskt
Nu gråter jag igen. Läser om en flicka som varit ensam med sin döde far i 5 dagar. Fatta. I 5 dagar. När de hittade dem var flickan, som är 3 år, helt apatisk.
Alltså mina barn vill ju ha svar på en gång om de frågar något. Gärna redan innan de frågat något.
Tänk att hon har försökt få kontakt med honom så länge att hon blev apatisk. Fy så hemskt. Mamman var på utlandssemester. Det framgår inte om föräldrarna var skilda men på något sätt hoppas jag det för om man är utomlands, borta från sin familj i mer än fem dagar så ringer man väl hem, om inte varje dag så i alla fall varannan. Eller är jag hönsig? Hemskt är det i alla fall och jag hoppas så innerligt att denna lilla flicka får tipptopp vård!
Alltså mina barn vill ju ha svar på en gång om de frågar något. Gärna redan innan de frågat något.
Tänk att hon har försökt få kontakt med honom så länge att hon blev apatisk. Fy så hemskt. Mamman var på utlandssemester. Det framgår inte om föräldrarna var skilda men på något sätt hoppas jag det för om man är utomlands, borta från sin familj i mer än fem dagar så ringer man väl hem, om inte varje dag så i alla fall varannan. Eller är jag hönsig? Hemskt är det i alla fall och jag hoppas så innerligt att denna lilla flicka får tipptopp vård!
Holá
Jag har ju glömt att berätta. Sidney har spanskalektion 20 minuter varje dag. Han lär sig alltså ett tredje språk från sitt andra språk. Alltså, förstår ni? Jag tycker det verkar jättesvårt. Att ett språk som man inte har som modersmål skulle vara det språket man lär sig ytterligare ett språk från. Stackars barn. Stackars barn är för övrigt ett av Douglas favorit uttryck just nu. Vet inte varifrån det kommer, men rätt som det är säger han "stackars barn" och suckar. Och det är inte. Jag repeterar. Inte. Något som jag går omkring och säger.
Idag skulle Sidney få prata lite om Sverige i skolan. Han hade med sig ett häfte med bilder från dagiset han gick på i Tyresö som han ville visa. Han hade också på sig sin gula t-shirt med "sweden" tryckt på bröstet i blå text. Han var väldigt exalterad inför detta. Jag tycker det känns superbra eftersom han först inte ens ville berätta att han var från ett annat land. Något som hans fröken sa att hon heller inte skulle misstänka om det inte var för att jag skrev ett mail och berättade om hur det låg till.
Idag skulle Sidney få prata lite om Sverige i skolan. Han hade med sig ett häfte med bilder från dagiset han gick på i Tyresö som han ville visa. Han hade också på sig sin gula t-shirt med "sweden" tryckt på bröstet i blå text. Han var väldigt exalterad inför detta. Jag tycker det känns superbra eftersom han först inte ens ville berätta att han var från ett annat land. Något som hans fröken sa att hon heller inte skulle misstänka om det inte var för att jag skrev ett mail och berättade om hur det låg till.
VAB
Igår var jag inne hela dagen. Douglas är snuvig och har en hemsk hosta. Så, jag hade min pyjamas på mig hela dagen. Det var rätt mysigt. Tills runt 6 snåret då det började kännas rätt sunkigt. Hade dessutom spillt tonfiskröra på min tröja. Mitt emellan mina bhlösa bröst. Känner mig verkligen naken utan bh. Men det var en sunkdag och, nej jag orkade inte göra något åt det.
Nu har jag precis duschat och känner mig väldigt fräsch måste jag säga. I jämförelse. Med igår.
I dag skall Sidney leka med en kompis direkt efter skolan så jag har hela dagen att fördriva tillsammans med min sjukling. I går spelade vi spel, byggde tågbana, körde med Thomas tågen i deras särskilda bana. Ja....och målade med fingerfärger...Så tittade vi också på "Sötisgumman" Det är Teskedsgumman. Julkalendern som gick på 70-talet. Den är i jämförelse med dagens filmer, en riktigt grå och tråkig film, om ni frågar mig. Men av någon underlig anledning så tycker Douglas att den är jättebra. Och läskig.
Jag tänkte dra med honom till affären i alla fall. Annars kommer vi dessutom svälta ihjäl över dagen.
Jag undrar varför det heter VAB, Vård av Barn. Det borde ju heta VASB, Vår av Sjukt Barn?
Nu har jag precis duschat och känner mig väldigt fräsch måste jag säga. I jämförelse. Med igår.
I dag skall Sidney leka med en kompis direkt efter skolan så jag har hela dagen att fördriva tillsammans med min sjukling. I går spelade vi spel, byggde tågbana, körde med Thomas tågen i deras särskilda bana. Ja....och målade med fingerfärger...Så tittade vi också på "Sötisgumman" Det är Teskedsgumman. Julkalendern som gick på 70-talet. Den är i jämförelse med dagens filmer, en riktigt grå och tråkig film, om ni frågar mig. Men av någon underlig anledning så tycker Douglas att den är jättebra. Och läskig.
Jag tänkte dra med honom till affären i alla fall. Annars kommer vi dessutom svälta ihjäl över dagen.
Jag undrar varför det heter VAB, Vård av Barn. Det borde ju heta VASB, Vår av Sjukt Barn?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
