Bästisar

Igår slog det mig. Jag fick mail från en kompis här som just nu är på "springbreak" med sin familj. Deras lilla son och Douglas är bästa vänner. Den lilla killen fick för sig att han såg Douglas på en cykel där. Och blev mycket upprörd över att Douglas inte vinkade åt honom. Han hade sedan pratat om det resten av dagen. Att hans kompis inte vinkade.

Så är det. De vänner som Douglas skaffar här kommer han inte umgås med när vi flyttar härifrån. Att man flyttar inom Sverige är ingen stor sak. Man kan alltid träffas i alla fall. I alla fall ha intentionen. Nu kommer oddsen för att kunna träffas verkligen minska. Rejält. Och det gör mig lite moloken.
Det är ju inte det att vi inte brutit upp förut. Sidney har ju bytt vänner några gånger. Men det har alltid funnits några kvar oavsett var vi har bott. Och det kommer det göra när vi kommer tillbaka till Sverige också.
Douglas hade liksom inte hunnit skaffa några egna vänner i Sverige. Förutom barn som liksom hängt runt oss ändå. Men inte genom dagis eller liknande som bara är hans och hans bästa. Som här.
Sidney är ju stor och förstår att vi skall så småningom flytta till Sverige. Inte Douglas.
Det dåliga samvetet gnager.
Aj