I vecka 13

Ni fattar vad jag menar va? Jag är stor. Redan. Och det är bara en.

Bebislukt

Har nyss kommit hem från min OB/Gyn som det heter här. Man gör samma saker som man gör hos barnmorskan i Sverige. Skillnaden här är att han är läkare och kommer följa mig under graviditeten och har jag tur är det han som kommer förlösa mig också. Eller någon av de två andra doktorerna som jobbar där.
Hur som helst så vet de allt om min graviditet i alla fall. Det är väl lite konstigt i Sverige att man går och får förtroende hos en barnmorska i ca ett halvår och sen är hon inte med vid förlossningen? Tycker detta verkar jättebra faktiskt.

Bebisen verkar frisk. Vi gjorde ett sånt NUPP test eftersom jag är över 35. Den sov hela tiden. Fick lite hicka och somnade om. Det var samma sak förra gången. Den bara sov och sov. Bara den inte sover för mycket så den inte vill sova alls när den kommer ut! Fast det är ju ett tag kvar.

I morse när Douglas gjorde sin morgonkiss så frågade han mig vad det var som luktade. Jag sa att det nog var hans kiss. Han svarade, "det tror jag inte". Så vände han sig mot min mage, luktade på den och sa, "jag tror det är bebisen som luktar"!

Känslor

Jag bubblar av känslor just nu. Jag känner mig irriterad på människor. I allmänhet. Folk är dumma. Och jag orkar inte med dem. Folk pratar om saker de inte har en aning om. Det irriterar mig mycket. Jag irriterar mig på folk i serviceyrken som inte är det minsta intresserade av att ge mig service.

Jag har varit på föräldramöte och känner mig så rörd av alla lärares intresse och engagemang för just mitt barn. Mitt barn av ca 200 andra. Jag är helt säker på att alla föräldrar känner likadant. Och det gör mig rörd. Rektorn gör just nu sitt 22:a år på skolan och hon brinner fortfarande för alla ungar, lika mycket. Jag blir rörd. Och vill gråta i folkmassan.

Även om jag är irriterad på människor så är jag också tacksam för de trevliga männsikor som dyker upp från ingenstans och faktiskt är snälla. Som kvinnan i kassan i affären idag som sa att de just nu hade köp två betala för en på korvpaketet jag just skulle köpa. Snälla goda människor blir jag tacksam över. De ger liksom hopp. Om mänskligheten som ibland är så korkad.

Jag känner mig också ledsen. Ledsen för alla vänner vi en dag skall lämna här. Ledsen för att ännu en gång bryta upp barnen från något som de lärt känna och känna sig trygga i.
Jag är också ledsen för att mormor och morfar och farmor och farfar inte bara kan svänga över och kolla in Sidneys fotbollsmatcher. Eller titta på hans fina teckningar eller bara höra Douglas ha sina långa utläggningar om allt och inget.
Jag blir ledsen över att Niklas har så långa dagar och missar så mycket av vardagen.

Så blir jag lycklig av att se min mage växa. Jag blir lycklig av att höra Douglas säga varje dag att han har haft så kul på sitt dagis. Jag blir lycklig av att höra Sidneys lärare berätta om hur duktig han är i skolan och att han alltid är på gott humör och har en liten historia att berätta.

Jag blir överlycklig över min alldeles egna fina familj. Som är så fina och som står ut med mig när jag bubblar av så många känslor och spontangråter över ingenting och som finns där när det behövs.
Hade helt glömt bort hur många känslor som liksom fördubblas när man är gravid.

Middagsplaner

Det här vill jag ha till middag i kväll! Synd bara att Niklas skall bort och jag skall på föräldramöte.

Liten

I helgen berättade vi för killarna att de skulle få ett syskon. Det går liksom inte att dölja längre. Våra vänner vet, magen växer kopiöst fort och Sidney har undrat vad jag har för konstiga byxor på mig.
Douglas svarade "men jag ville ju ha en hund". Sen undrade han vart vi hade köpt bebisen.

Sidney blev jätteglad och klappade i händerna av lycka. Tills kvällen kom. Och han låg och funderade i sin säng. Och sa, "mamma, jag vet inte om jag kan ta hand om ett till syskon". Jag vet inte vad vi har gjort med honom, men hela världens bekymmer vilar på hans axlar. Han känner sådant ansvar för allting som dyker upp. Vi försöker få honom att förstå att han bara behöver tänka på sig själv och ingen annan. Vi lyckas inget bra med det.

Douglas frågade mig också i helgen om jag hade snopp. "Nej" svarade jag såklart. "Jag har snippa som alla tjejer har". Han frågade om en tjej som han gillar också har snippa och jag svarade ja. Sen frågade han mig varför jag hade klippt av min snopp.
Det tog lång tid innan han började prata. Men nu fullkomligt bubblar det över av frågor och funderingar. Ketchupeffekt liksom.

Mutor

En sak som man snabbt lär sig som förälder är att mutor är bra. Tro inte på alla föräldrahandböcker om att barn inte skall göra saker för att de skall få något. Det är faktiskt en mänsklig överlevnadsinstinkt. "Om jag skall göra en stor uppoffring så vill jag banne mig ha något för det också". Rätt självklart om ni frågar mig. Och glöm inte att barn är smarta. Riktigt smarta. Särskilt de egna.

Så, efter att ha haft en helvetes natt natten mellan söndagen och måndagen, (jag kände mig som en zombie hela dagen i måndags) så gjorde vi en överenskommelse.
Om ni sover hela veckan i era egna sängar så skall vi åka till leksaksaffären på fredag. Ni får inte komma upp när ni väl har gått och lagt er. Om ni har en läskig dröm, ropa på oss. Kom inte hit.

Det har fungerat hur bra som helst. Till och med så bra att när Douglas en morgon vaknade 5 minuter innan klockan ringde och jag frågade om han ville ligga i våran säng en stund så sa han att "då får jag ju ingen Mater"
Så idag åker vi och köper lego cargo och en Mater från filmen Cars.
Och det är helt underbart att få sova hela nätter. Nåja. Jag måste ju såklart ändå upp och kissa en gång per natt. Minst.

V.I.P

I förrgår var jag och Niklas på bio. Kan ni tänka er. Bio. Det var några år sedan man tog det som en självklarhet att kunna göra sådana saker. Nu var det en alldeles speciell bio. Det var gratis. Med förbehållet att vi skulle stanna kvar efteråt och ge kommentarer om den. Den är alltså inte släppt till biograferna än.

Vi var dessutom den absolut första testgruppen de visade filmen för. Någonstans. I hela världen. Det kändes ju lite spännande. I mitt annars rätt ospännande liv. Det behövs inte mycket.

Filmen heter Greenberg och Ben Stiller har huvudrollen. Jag skulle inte riktigt rekommendera den till någon. Den var annorlunda och därför lite intressant. Men Bra. Nej, det vill jag inte riktigt påstå. Men det var mysigt att bara komma hemifrån en kväll efter åtta.

Exedrin!

Den där huvudvärken gick från huvudvärk till något slags okontrollerad dödsångest. Trodde nästan att jag fått hjärnblödning eller något. Kunde inte röra mig och det kändes som om jag hade en järnhjälm som sakta sakta krympte på mitt huvud.
Grannen kom och tog hand om Douglas och jag sov i en och en halv timme med starka tabletter i kroppen. När jag vaknade kändes det som jag blivit överkörd av en ångvält och skallebanken var borta. Mycket märkligt. Men skönt!

Skallebank

Oj vad jag har gråtit. Och jag vet knappt varför. Men jag har bölat och bölat och nu känns skallen som en sprängande ballong.
Skallebanken kan ha börjat i natt för det har blivit sommar värme här igen och det var väl en sisådär 30 grader i sovrummet. Sen kom gråten på förmiddagen och då började huvudet pulsera av elaka bankare.

Åter till min gråt.
Som tradition här i skoldistriktet finns en roscermoni. Det betyder att alla seniors i highschool välkomnar alla förstaklassare till skolsystemet med en ros och en t-shirt där det står "class of 2021" alltså året de kommer gå ut skolan.
Detta görs i Aulan på Highschool. Alla seniors var så fint uppklädda och så gulliga mot alla små nervösa ettaplättare. De fick gå upp på scenen och ta emot rosen. Allt var bara så fint. Och någonstans där brast det för mig.

Av någon anledning har jag alltid haft väldigt lätt att bli rörd över allt och ingenting. Och det blir inte bättre av den hormonstorm som nu råder i min allt större kropp. Jag kunde heller inte se att någon annan satt och grät som jag. Så då skulle jag försöka att hålla mig. Men det går ju inte. Det blir ju bara värre.

Så nu sitter jag här i värmen. Med huvudvärk. Och en rätt aktiv 3 åring.

Jättebebis

OMG detta kommer vara jag. Med tanke på de två tidigare stadiga killarna. Nu sa förvisso min doktor att han skulle se till att bebisen inte blev så stor. Men ändå.

Allergier

Så många saker händer just nu och jag får inte till det med mina inlägg och jag glömmer bort vad det var jag ville berätta och så är dagen slut. Jag ligger efter känner jag. Det vet ju inte ni. Så jag behöver ju inte förklara mig. Bara låtsas som om läget är under kontroll. Hahaha.

I måndags blev Sidney medbjuden av sin kompis Michael, hans pappa och morfar på en baseball match. Det var Mets som spelade och i vår familj hejas det på NY Yankees. Men vad gör det. Det är ju upplevelsen som är fantastisk. Sägs det. Jag sa ja åt hans vägnar. Gissa om han blev glad när nyheten nådde honom.
Sen skenade min fantasi.
Vi känner ju dem. Tror vi. Men så säger väl alla som låter sina barn följa med människor som de tror de känner. Och så får de aldrig mer se sina barn. De blir sålda på någon slags barnmarknad på internet. Jag vet, jag borde söka för dessa tankar. Men ni vet, jag har väldigt livlig fantasi. Jag tänkte mig att allt var en komplott och att de middagar vi varit på med hela deras släkt var en slags förtäckt inspektion av vårat barn. Invaggade i falsk trygghet. Jag inbillade mig att när jag skulle upptäcka att han var borta och åkte iväg till deras hus skulle det vara tomt och ingen skulle veta vart de flyttat.
Sen bestämde jag mig för att jag nog inte skulle tänka såhär och att det bara var en baseball match.

Jag och Douglas väntade kvar en stund hemma hos dem när Sidney åkt. De hade nämligen fått en 10 veckors liten kattunge. Douglas var förälskad. Totalt. Han höll den som om den var av porslin. Så stolt och så duktig. Han pratade med den och berättade att den var söt. Jättesöt.

Sen fick han utslag och började klia. Något så vansinnigt mycket. Hela ansiktet blev rött och kliigt, händerna blev röda och prickiga. Och det var dags för allergimedicin. Och jag blev ledsen. För jag tycker så synd om honom som är så allergisk. Jag och Sidney som pratat om att vi skulle skaffa katt. Douglas också. Nu säger han, "mamma, vi kan inte ha katt för jag är algisk (allergisk) vi kan ha hund istället". Jag visste att de inte skulle vara nöjda med fiskstackarn länge.

På landet

I helgen så var vi på kalas. På Stone Barns. Det var en sån perfekt sensommar helg. Solen värmer men i skuggan är det lite kyligare. Miljön runt däruppe har jag ju tjatat om många gånger men, faktum är, det är så fantastiskt vackert. Kockarna går ut i trädgårdslandet och plockar örter och grönsaker in till restaurangen och djuren går omkring på kullarna. Ovetandes om att snart bli slaktade och mat åt rikisar som avnjuter lokalproducerad mat och är villiga att betala dubbelt pris bara därför.
Vi plockade ägg direkt från hönsen. Varma fortfarande. Alla barn var så stolta och duktiga. Vi tittade på grisarna och griskultingarna. Försökte klappa dem men de var inte särskilt sammarbetsvilliga just på den fronten. Vi hade en superpicknick och sen, jordgubbstårta. Alla vuxna blev sittande och funderade på varför man egentligen ville vara i stan. När det nu var så underbart på landet. Helt verklighetsfrånvända. Egen bondgård kändes som det enda vettiga alternativet. Insnöade och uttråkade en vinterdag existerade inte i våra fantasier. Bara ren och skär lycka.

Låt mig förklara en sak till.....

Jag har blivit lite slö med inläggen. Det beror på att jag är lite tröttare än vanligt. Jag brukar vanligtvis skriva på kvällarna, eller mornarna (om jag inte har gör andra saker som jag har gjort nu både måndag och tisdag). Kvällarna har också gått bort som sagt.
För jag bara somnar. Det brukar bli så i början på en graviditet. För precis. Jag är gravid för er som inte vet det. En liten en beräknas dimpa ner här omkring 12 april!

Annas tid

Bara för att vara lite övertydlig. Jag har inte fått hybris eller så bara för att jag skriver en blogg. Det är inte så att jag tror att jag är författare eller så. Jag tänkte mig mer att även om det inte blir en bok som ges ut på ett förlag så är det kul att ha sammanställt allt så det finns sparat på något sätt och vi kan läsa om det sen när killarna blir stora. Dessutom är det en grej som får mig sysselsatt och som gör att jag inte bara "städar och handlar" när jag väl får mina timmar lediga på dagen. Jag kan göra något som bara är för mig. Om ni nu trodde att jag hade blivit galen eller så.

Atmosfär

För att jag skall känna mig lite mer viktig med det jag gör så har jag lämnat kvarten (vårat hem förfaller) och satt mig nere på Coffee Labs. Himla mysigt och inget som distraherar. Känns väldigt kreativt om jag får säga det själv! Bakom mig ser ni kafferosten. Det doftar gudomligt här!

Bambi på riktigt hal is

Jag berättade ju om min tokighet häromdagen. Att jag mailade Brommamamma. Jag fick ju såklart inget svar. Vad trodde jag. Men jag mailade också Piratförlaget. Och frågade efter Martinas adress. Och fick svar att de kunde vidare befordra mitt mail till henne. Sagt och gjort. Ett mycket förvirrat mail skickades iväg och nu på morgonen har jag fått svar. Och jag känner mig totalt rädd. Vet inte vad jag förväntat mig. Men ett hejarrop kanske? Eller.....det bästa hade ju varit att hon skulle uppoffra sig till att hjälpa mig. I mina drömmar.

Ni undrar ju förstås varför jag håller på med detta. Och det kan man ju undra. Det gör jag med. Men jag är en av många som när en dröm om en bok. Aaaaaaaaaa, nu sa jag det högt!! Läskigt. Har knappt sagt det till någon förut.
Men så har flera av er, oberoende av varandra, sagt att ni tycker att jag skall göra det och nu tänker jag försöka. Vet inte vart mitt mod kommer ifrån just nu.
Kanske är det nu eller aldrig. Vi kommer hem till sverige i sommar, då kommer det var mycket annat som skall fixas med och jag kommer inte ha tid. Förresten finns det fler anledningar till att jag inte kommer ha tid. Men det tar vi sen.

Så är det. Nu vill jag ha er hjälp. Är jag helt dum i huvudet som gör detta. Jag tål sanningen. Jag behöver också hjälp med vad jag skall skriva om. Det kommer till mestadels handla om livet här. Mycket text från bloggen. Sitter förresten nu och kopierar allt jag har skrivit till ett dokument....tar evigheter. Eller om ni har superkontakter på något förlag. Martina tyckte Pirat förlaget där hon är var ett bra förlag för en bok som min. (Fränt att hänvisa till henne :-))

Eller ni kanske rentav har erfarenheter själva? Hjälp mig bara.

Svenska New York fruar...

Vill egentligen inte men bara en kortis. Jag såg Svenska Hollywoodfruar igår. Dra mig baklänges. Det gör ont att skriva om för jag vill inte uppvigla till någonslags hets kring detta. Jag vill egentligen bara att det skall dö ut. Ingen skall titta på programmet och vi skall bara glömma. Men, äääär detta på riktigt? Finns det människor som fungerar sådär? Som tror att livet ser ut så? Är det inte bra tragiskt? Nej nu ångrar jag att jag skrev något om detta överhuvudtaget.

Killinggänget

Jag har gjort något som jag aldrig gjort förut. Helt nykter skickade jag ett mail till Brommamamma och frågade efter mailadressen till Martina Haag och så rätt som det var så bad jag också om biljetter till Killinggängets show på Dramaten. Det var som om det inte var jag som frågade. Det var någon annan. Som jag nästan inte känner men som verkar rätt frän. Eller i alla fall lite modigare än mig.

Jag vill verkligen väldigt gärna se deras show när vi kommer till Sverige runt jul men kunde inte hitta några biljetter. Jag betalar ju såklart för dem, det är inte det. Men det måste ju finnas något att köpa.
Det var också den första födelsedags presenten jag fick av Niklas när vi just hade blivit tillsammans. Att se Killing gänget på......ja, vart var det någonstans? Skulle vilja säga Berns men det känns inte riktigt rätt. Hmmmm. Jaja.
Jag blev superglad för den presenten. Inte bara för att vi skulle se dem utan för att han faktiskt planerade att vara tillsammans med mig ända till September! Jag fyller i juni.
Det var första gången på länge jag var tillsammans med någon som ville planera tillsammans med mig. I efterhand så har han sagt att "det nog skulle gå och hitta någon annan att gå med om det hade tagit slut". Så mycket för min romantik.

Vi gick i alla fall på Grand Hotel och tog en drink efteråt. Och nu har det gått 10 år sedan dess.

En kväll på Manhattan

Surrealistisk är närmast den känslan som infinner sig när jag sitter i vår bil på väg in mot Manhattan. Solen håller på att gå ner över våra "Palisades" och Skyskraporna är upptända och otroligt vackra mot den mörka kvällen. Jag har programmerat gpsen till en Rawfood restaurang som heter Pure och ligger nära Union Square, förväntar mig att jag skall hitta parkering i närheten och bara få njuta av trevligt sällskap i några timmar.

Jag hittar parkering och känner mig lite nervös för jag fattar faktiskt inte ett dugg av de skyltar som försöker förklara för mig hur reglerna är för parkering på denna gata. Jag hittar också en parkeringsautomat där jag försöker utläsa om jag möjligtvis måste betala avgift fast klockan har passerat åtta. Jag kikar lite på de andra bilarna som står parkerade och ingen verkar ha en lapp i rutan så jag bestämmer mig för att chansa. Att inte betala avgift och att bara stå där med bilen. Och hoppas att den står kvar när jag kommer tillbaks. Om jag nu minns vart jag parkerat den.

Vi avnjuter i alla fall en toppen middag och jag är faschinerad av denna Rawfood grej. Vi pratar massor och vid ett tillfälle kändes det bara helt underligt. Där sitter vi, tre fruar, våra män jobbar på samma företag och vi försöker liksom prata om deras jobb och vad de gör. Vi har ju inte riktigt koll på allt så rätt som det är känns det som om vi sitter där som pompösa hemmafruar som inte har koll på vad männen gör när de går till jobbet, men det gör ju inget bara de kommer hem med pengar så vi kan flasha till det och gå på trendig Rawfood restaurang.

Nu är det ju absolut inte så. Mitt liv är inte på något sätt glamouröst som jag tror ni fattat. Men just vid detta tillfälle fick jag bara en total fnissattack. Kunde nästan inte sluta. Fast jag tror att det bara var jag som tyckte det var roligt. Men så kan ju jag också dissa reklambranchen rätt hårt och tycka att det är lite larvigt. Men jag gillar ju min kille ändå!

När middagen var slut och jag skulle hämta bilen så kom jag faktiskt ihåg vart jag parkerat och gick raka vägen dit. Det var nog tur att jag kom när jag kom för på hela gatan var det bara min bil som var kvar. Det var spöktomt på andra bilar. Och hade jag väntat längre hade jag nog fått hämta bilen nere vid pierwhatevernumber dit de forslar felparkerade bilar.

Musikalisk kärlek

I morse sa Douglas till mig "Mamma jag vill ha en gutarr (gittar) så jag kan spela musik för Marley (grannens 3 åriga dotter). Eeeeeehhhh sa jag. Jaha. Eeeeeeeehhhhh vad skall du spela för musik för henne då? Åsså rabblade han några av hans bästa låtar. Jag tror att han är på allvar kär i henne.

Seeegt

Jag känner mig inte ligga på topp just nu. Jag menar med mina texter och inlägg om vardagen här. Jag kommer tillbaka. Det gör jag. Men hav överseende just nu. Ge inte upp. Det kommer en förklaring.

Helgen har varit superlugn. Fredag eftermiddag gjorde jag en äppelpaj med hemmagjord vaniljsås. Vi hade hela huset fullt med trötta fredagsbarn. Ingen riktigt bra kombo. Mycket socker och gnabb. Sidney dessutom var ledsen för ingen ville sitta bredvid honom på bussen och mitt hjärta brast. Dock värmdes hjärtat av hans fina "utmärkelser" som en god kamrat i klassen. Det brast igen när Douglas bestämde sig för att det var orättvist att Sidney fått en sån fin "dreamcatcher" av sin fröken och hade sönder den. Syskonkärlek tror jag det kallas.

Det var fotbollsträning lördag, bio för killarna och hemlagad pizza till kvällsmat. Mysigt värre. I dag var Sidney lite hängig och vi visste inte om det skulle bli någon match för honom. Men han kom igen och gav järnet. De spelade mot äldre killar och jag måste säga att de var jätteduktiga med tanke på den omständigheten. Sen har det varit lugnt och mest lek med grannar och bara hemmahäng!

I morgon skall jag ut med fruarna. De andra fruarna som hamnat i NYC pga ett visst företag. Det skall bli kul och superskönt att få ventilera allt som behöver ventileras.

Skratta mer!

I går när jag var på Stone Barns så var det tre andra mammor med sina barn och så var det min kompis Michael med dotter.
Det är då jag inser att jag har killar. Och att det är tur. För grisar som pruttar är jätteroligt och jag och Douglas skrattade oss fördärvade. En gris låg på sidan, lyfte benet och småsprang i luften med det samtidigt som han lade av världens längsta prutt! Jag tycker sånt är roligt och jag kan se i ögonvrån att alla kanske inte tycker det.
Men jag är glad att jag får skratta åt slapstick humor och åt konstiga saker med dem. Antar att jag skulle tycka om att skratta tillsammans med dem även om det var tjejer. Det kanske bara har att göra med tillsammans grejen. Att skratta tillsammans är en lisa för själen.

Till L

Jag skickar tankar till någon. När livet känns tufft så finns det alltid någon som har det värre. Så kan man ju inte tänka jämt eftersom de känslor man själv har finns där och är på riktigt och inte skall förminskas. Jag känner inte att jag har det jobbigt på något sätt just nu och jag är otroligt tacksam för det.
Men, det finns en liten kämpe där ute. Världens sötaste kille. Världens tuffaste och modigaste. Alltid med ett leende på läpparna och bus i blicken. Han behöver lite värme och energi just nu. Och jag skickar det i massor till både honom, hans mamma och pappa och storasyster. De behöver det.

Bernie

Jag har studerat Bernie Maddofs boenden som är till salu. Särskilt denna villa i Montauk.
Det är lite snuskigt när man får gå in sådär i deras tragiska liv och köpa allt de "ägt".
Ja, jag vet att det var fusk och att han är en tjuv och bandit. Men, jag skulle inte kunna köpa hans "ägodelar" på auktion heller, det är ju fortfarande saker som är köpta för någonannans pengar. Det blir liksom som att köpa tjuvgods. Eller?

Jag har varit som uppslukad av denna historia. Jag förstår inte hur människor som han är funtade, eller hans fru heller för den delen. Hur går det till? Måste ta mycket sömnmedel för att kunna sova gott på nätterna. Herregud så mycket som jag grubblar på mina små banala vardagssaker.

Hittade!

Kom på att min kompis tog en bild igår på mig och Douglas när vi var vid Stone Barns. Vi har inte varit där på hela sommaren och, det är ju bara gudomligt där. Så underbar miljö och härligt att gå omkring. Sidney blev förstås avis och ville åka dig snart också.
Så, för att lätta upp textmassorna bjuder jag på en lite konstig bild på mig och Mr D.

Egentid

När jag nu äntligen skulle få ändan ur vagnen och lägga upp bilder. Så hittar jag inte kabeln. Aaaaaahh. Tänkte visa bilden på Sidney när han väntar på bussen, har sin lösa tand hängande på trekvart (och som också blivit svart på kuppen) och ser mycket förväntansfull ut. Ni får tänka er hur han ser ut tillsvidare.

Jag är just nu själv här hemma. Douglas följde med grannen till ett närliggande museum och ja, Sidney är i skolan. Nästan så att jag blev handlingsförlamad. Vad skall mamma göra nu? Självklart skall jag göra som alla andra hemmafruar. Åka till "mallen"! Vi bor i USA och jag tar seden dit jag kommer! hehe.

Douglas ville bara försäkra sig om att det var okej att han åkte utan mig, han sa "Jag kommer snart tillbaka, så du får inte glömma bort mig mamma" Hur skulle jag kunna göra det?

Ibland tänker jag att mina barn har det galet bra som har mig hemma hela tiden, det är bara det att de inte förstår det. Jag menar, bara för att jag är hemma kan jag inte leka med dem hela tiden. Men de vill det. Förlåt mamma och pappa, men jag minns inte att vi lekte med dockor tillsammans. Gjorde vi det?
Så, om jag inte minns att vi gjorde det fast vi gjorde det. Då måste jag ju inte heller leka med mina barn hela tiden om de ändå inte kommer minnas vad vi gör!

I helgen börjar Sidneys fotboll. Nu har han kommit upp på nästa nivå, han kommer ha träning på lördagar och matcher på söndagar. Åsså är ju Niklas tränare. Jaha, så var helgen slut. Det är alltså nu det börjar. Livet på fotbollsplanen.

Skolstart

Nu är det på tiden att jag skriver något nytt.
För det första, jag var nyss till affären. Jag åkte till den mindre av de två i vår lilla stad. De har satsat stort på ekologiska grönsaker och frukt sen jag var där sist. Men, om man nu skall vara ekologisk. Är det då så smart att packa in bananer i plastpåsar? Eller ha så kassa påsar att packa maten i att man måste ha dubbla? Nu har vi faktiskt nästan jämt egna tygpåsar med oss till affären. Alltid något. Men ibland glömmer även jag.

Det stora nu är ju att skolan börjar i morgon. Sidney börjar ettan. Är det klokt? Nej. Men så är det.
Han är nervös. Jättenervös.
Och jag mår dåligt av att inte kunna få honom lugn och trygg. Jättedåligt.


Här har vässats pennor och packats ryggsäck. Man får nämligen köpa allt material själva. Papper, näsdukar, pennor, mappar, klister , kritor m.m,
Vi skall också packa ett förmiddags snack varje dag. Priset på skolmat har också gått upp sen i våras. Det kostar numer 2 dollar, för skitmat. Det är nästan så att jag funderar på att ta upp frågan med EPTA (typ föräldrarådet). För jag tycker att det är fruktansvärt att våra barn som skall sitta hela dagen och lära sig saker inte får ett vettigt mål mat utan skall äta pizza eller smörgås eller något annat som egentligen inte är mat. Det vet väl alla att det inte är bra. Men ingen här tycks reflektera över det. I stället är man stolt över att man varje dag serverar mjölk och frukt. Självklart är det bra, men jag önskar att maten också var bra. Tror att det skall vara mitt mission denna termin. Bråka lite med skolan om maten.

Cobble Hill

Idag stuvade jag inte barnen i bilen och begav mig till Brooklyn. Cobble Hill. "El Hefe" med familj har flyttat hit nu och det var hög tid att välkomna dem till NY.

Jag har inte varit i de krokarna tidigare men det var väldigt fint! Som alltid när jag åker in till stan och besöker såna områden så undrar jag hur vi skulle ha haft det om vi bodde så. Nu var det aldrig riktigt ett alternativ för oss. Vi tog det billigast möjliga för vi var ju här först och visste inte ens om affärerna skulle rulla på. Inte heller trodde inte vi kunde ha råd att bo så. Det skulle vi inte heller ha. Visade det sig. Men ändå.

Sara med barn kom också så allt som allt var vi tre mammor med 10 barn. Det ni. Men, det var en fröjd. Barnen lekte bra precis hela tiden, helt fantastiskt skönt.
Vid tretiden skulle vi ta oss hem. Det tar 50 minuter hem till oss så då skulle vi kunna ringa farmor som fyllde år i dag också. Om det hade tagit 50 minuter vill säga. Tankspridd som jag var, dubbelkollade jag aldrig vilken typ av väg gpsen tänkte leda oss hem så när jag sitter på Manhattan Bridge inser jag att gpsen vill att vi åker rakt över manhattan.

Resan tog 2 timmar istället. Det är inte bra att köra bil på manhattan i rusningstrafik. Jag aktade mig noga för att inte bli stående i en trafikkorsning och blockera vägen. Man får nämligen böter då. Bilarna bakom mig fick det på ett ställe.
När jag bad Sidney om ursäkt för att jag körde fel så sa han bara "det gör ingenting, jag tycker det är mysigt att titta på alla bilar, det är ju inte varje dag man ser så många på en gång!" Nej, det gäller ju att tänka positivt.
Så, vi hann inte ringa farmor, men vi gör det imorgon istället. Då får hon ju gratulationer 2 dagar i rad! Det gäller att tänka positivt!

Ett års jubileum!

Det verkar som jag glömde bort min ettårsdag. Som bloggare. Kanske inget att fira men, tänk att det har gått ett helt år sen detta

Fina ord

Vi pratar väldigt mycket här hemma just nu. 3 åringens ordförråd har väl ökat en sisådär 500% under sommaren. Vi pratar om ditten och datten. Helst när mamma sitter i bilen och försöker lyssna på vad gpsen sa och inte köra in i en stor hemsk amerikansk långtradare.

Han har ett hiskeligt minne, den lilla. Lika bra som den stora. Har jag märkt. Allt han inte kunnat berätta om tidigare bubblar upp till ytan. Som förra hösten om ni minns. När han inte ville gå på dagis utan grät hejdlöst när jag lämnade honom. Det minns han. Han sa häromdagen att när han börjar i skolan nu så skall han inte gråta. För han vet ju att jag kommer sen. När han har lekt färdigt.

Han är också väldigt intresserad av sig själv som liten. Idag hade vi en mycket intressant diskussion efter att vi sett bilder, det var bilder allt ifrån när han fortfarande låg i magen tills det att han var nyfödd och så ännu lite större. För det första tyckte han att han var väldigt söt. Jag kunde ju inte säga emot.
När vi pratade om bilden när han låg i min mage blev han lite fundersam. Sidney övertygade honom om att, jovisst, han var där inne i mammas mage. Efter en stund frågade han "men mamma, varför åt du upp mig?" Jag försökte förklara att så var det inte.

Sen förklarade Sidney för Douglas att han minsann hade inte kommit ut ur snippan utan Douglas hade ju kommit ut genom magen. "De skar upp mammas mage och tog ut dig" Douglas funderar ytterligare ett tag, så frågar han "varför fanns det ingen dörr då?" Jaa, det kan man ju undra.

I Douglas värld kan man också bara vara glad. Om man inte skrattar och ler är man sur. Och det är konstigt. Om vi möter en människa som bara ser ut som tisdag eftermiddag. Ni vet. Lagom sådär. Inte glad och inte ledsen. Så är man per automatik sur, enligt honom.
Och han frågar mig också "Varför är gubben sur" om någon inte ser glad ut. Han tror också att människor som inte inte skrattar eller ser glada ut inte tycker om honom. Om jag frågar varför så säger han. "För han såg inte glad ut". Han har en något skev bild av verkligheten. Eller så bådar det gott för framtiden, han kommer alltid att omge sig med skratt, glädje och goa människor!

Farligheter

Häromdagen fick jag testa mina kunskaper i Första hjälpen. Jag gör utmärkt heimlich på barn. Jag är handlingskraftig och koncentrerad. Blir inte nervös förrän långt efter.

Douglas satt en quarter i halsen. Alltså en 25 centare. Lika stor som en krona. Det var vidrigt. Plötsligt såg jag bara att han låg på golvet. Jag tittade vad det var och, japp. Något var fel. Höll ungen på armen och med några kraftiga tryck över bröstet så hoppade den upp. Tack gode gud! Sidney blev väldigt skärrad och var otroligt snäll mot sin lillebror resten av dagen. Douglas lille skrutten sa "förlåt mamma, det var inte meningen" som om jag skulle bli arg på honom eller så....jag som bara ville gråta.

Jag har ju sagt det från början. Han kommer bli livsfarlig. Man vet inte riktigt vad han hittar på härnäst. Har inga riktiga spärrar. Mer än att han är livrädd för eld. Han kommer bli en sån riktig adrenalin kickare. Hoppa fallskärm och dyka från livsfarligaklippor och annat så mamma kommer få sitta hemma med hicka dagarna i ända. Apropå hicka så är det något mina killar får så fort de skrattar. Är inte det konstigt? Är det någon som känner till mer om detta? Jag tycker att det är märkligt. Har inte hört om det förut.

Annars har vi haft riktiga slappardagar. I går lekte Sidney med en av sina bästa kompisar hela dagen. Först var de här och sen hemma hos honom. De har inte träffats på mer än 5 veckor så det var överlyckliga att se varandra igen.

Jag hade också en dag igår då jag fixade med tråksaker. Men vad skönt det känns efteråt. Bytte försäkringsbolag på bilen. Fyllde i papper till försäkringskassan om vart vi bor, varför och hur länge. Betalade tråktråkiga CSN. Och några andra samtal.

Jag ber återigen om ursäkt för det bildlösa inläggen. Tekniskt trassel bakom spakarna skulle jag mest vilja säga. Jag ska bli bättre. Snart.