Farligheter

Häromdagen fick jag testa mina kunskaper i Första hjälpen. Jag gör utmärkt heimlich på barn. Jag är handlingskraftig och koncentrerad. Blir inte nervös förrän långt efter.

Douglas satt en quarter i halsen. Alltså en 25 centare. Lika stor som en krona. Det var vidrigt. Plötsligt såg jag bara att han låg på golvet. Jag tittade vad det var och, japp. Något var fel. Höll ungen på armen och med några kraftiga tryck över bröstet så hoppade den upp. Tack gode gud! Sidney blev väldigt skärrad och var otroligt snäll mot sin lillebror resten av dagen. Douglas lille skrutten sa "förlåt mamma, det var inte meningen" som om jag skulle bli arg på honom eller så....jag som bara ville gråta.

Jag har ju sagt det från början. Han kommer bli livsfarlig. Man vet inte riktigt vad han hittar på härnäst. Har inga riktiga spärrar. Mer än att han är livrädd för eld. Han kommer bli en sån riktig adrenalin kickare. Hoppa fallskärm och dyka från livsfarligaklippor och annat så mamma kommer få sitta hemma med hicka dagarna i ända. Apropå hicka så är det något mina killar får så fort de skrattar. Är inte det konstigt? Är det någon som känner till mer om detta? Jag tycker att det är märkligt. Har inte hört om det förut.

Annars har vi haft riktiga slappardagar. I går lekte Sidney med en av sina bästa kompisar hela dagen. Först var de här och sen hemma hos honom. De har inte träffats på mer än 5 veckor så det var överlyckliga att se varandra igen.

Jag hade också en dag igår då jag fixade med tråksaker. Men vad skönt det känns efteråt. Bytte försäkringsbolag på bilen. Fyllde i papper till försäkringskassan om vart vi bor, varför och hur länge. Betalade tråktråkiga CSN. Och några andra samtal.

Jag ber återigen om ursäkt för det bildlösa inläggen. Tekniskt trassel bakom spakarna skulle jag mest vilja säga. Jag ska bli bättre. Snart.