Cobble Hill

Idag stuvade jag inte barnen i bilen och begav mig till Brooklyn. Cobble Hill. "El Hefe" med familj har flyttat hit nu och det var hög tid att välkomna dem till NY.

Jag har inte varit i de krokarna tidigare men det var väldigt fint! Som alltid när jag åker in till stan och besöker såna områden så undrar jag hur vi skulle ha haft det om vi bodde så. Nu var det aldrig riktigt ett alternativ för oss. Vi tog det billigast möjliga för vi var ju här först och visste inte ens om affärerna skulle rulla på. Inte heller trodde inte vi kunde ha råd att bo så. Det skulle vi inte heller ha. Visade det sig. Men ändå.

Sara med barn kom också så allt som allt var vi tre mammor med 10 barn. Det ni. Men, det var en fröjd. Barnen lekte bra precis hela tiden, helt fantastiskt skönt.
Vid tretiden skulle vi ta oss hem. Det tar 50 minuter hem till oss så då skulle vi kunna ringa farmor som fyllde år i dag också. Om det hade tagit 50 minuter vill säga. Tankspridd som jag var, dubbelkollade jag aldrig vilken typ av väg gpsen tänkte leda oss hem så när jag sitter på Manhattan Bridge inser jag att gpsen vill att vi åker rakt över manhattan.

Resan tog 2 timmar istället. Det är inte bra att köra bil på manhattan i rusningstrafik. Jag aktade mig noga för att inte bli stående i en trafikkorsning och blockera vägen. Man får nämligen böter då. Bilarna bakom mig fick det på ett ställe.
När jag bad Sidney om ursäkt för att jag körde fel så sa han bara "det gör ingenting, jag tycker det är mysigt att titta på alla bilar, det är ju inte varje dag man ser så många på en gång!" Nej, det gäller ju att tänka positivt.
Så, vi hann inte ringa farmor, men vi gör det imorgon istället. Då får hon ju gratulationer 2 dagar i rad! Det gäller att tänka positivt!