I helgen berättade vi för killarna att de skulle få ett syskon. Det går liksom inte att dölja längre. Våra vänner vet, magen växer kopiöst fort och Sidney har undrat vad jag har för konstiga byxor på mig.
Douglas svarade "men jag ville ju ha en hund". Sen undrade han vart vi hade köpt bebisen.
Sidney blev jätteglad och klappade i händerna av lycka. Tills kvällen kom. Och han låg och funderade i sin säng. Och sa, "mamma, jag vet inte om jag kan ta hand om ett till syskon". Jag vet inte vad vi har gjort med honom, men hela världens bekymmer vilar på hans axlar. Han känner sådant ansvar för allting som dyker upp. Vi försöker få honom att förstå att han bara behöver tänka på sig själv och ingen annan. Vi lyckas inget bra med det.
Douglas frågade mig också i helgen om jag hade snopp. "Nej" svarade jag såklart. "Jag har snippa som alla tjejer har". Han frågade om en tjej som han gillar också har snippa och jag svarade ja. Sen frågade han mig varför jag hade klippt av min snopp.
Det tog lång tid innan han började prata. Men nu fullkomligt bubblar det över av frågor och funderingar. Ketchupeffekt liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Gud vad gulliga dom är.
Tror de kommer vara så härliga mot bebisen.
Tack Sara. Douglas tycker också att bebisen skall heta Bamse eller Lilla Skutt! Jag är lite tveksam :-)
Ses vi imorgon?
Fina barnen. Och de allra bästa föräldrarna.
Det får mig att tänka på den där filmen med Steve Martin, med pojken som oroade sig för allt och alla. En känslig kille som hade svårt för yttre press...
Det löste sig i slutet av filmen.
Jag var en ganska så orolig själ som barn, kanske nu också ;) Det kräver lyhörda vuxna. Och då har han ju hamnat rätt.
Du skriver så bra Anna.
Kramar, V
Tack gulle V! Tycker du verkar rätt bra också :-) Men du måste sova! Du vet väl att man använder väckningsmetoder som tortyr!!!
Kramar i massor
Skicka en kommentar