Pojkar!

Nä. Det blev ingen jackpot för mig. Men om ni kommer blir det fest i alla fall. Utan miljonerskronor.

Jag tänkte prata lite om pojkar.
När jag och en av mina bästa kompisar fick pojkar ungefär samtidigt så lovade vi varandra att vi skulle minsann uppfostra dem till oerhört sympatiska män. Som gentlemen och som utmärkta samhällsmedborgare. Som skulle behandla kvinnor väl och som helt enkelt skulle bli toppskiktet av de bästa män man kan tänka sig. Inte som de antal grodor vi själva träffat genom åren. Nej. Aldrig.

Efter att ha fått kille nummer 2 så börjar jag misströsta. Jag tar tillbaka var enda ond tanke jag sänt till "kvinnor som skämmer bort" sina söner. Det är absolut inte deras fel, jag är övertygad om att de haft exakt samma tanke som oss. Jag ber om ursäkt.
Jag börjar nämligen tro att det inte finns något hopp och att det är en genetisk fråga.
Jag pratar om lite ordning och reda, lite koll på grejor och bara lite "kom ihåg". Jag vet att jag inte skall ha för höga krav på mina två småttingar, de är ju trots allt bara 3 och 6.

Men, de är ju smarta killar. Kan så många bra saker och har huvudet på skaft. Skall det då vara så svårt att tillexempel minnas vad jag sa för 1 minut sen? Eller vad som står på listan över saker man måste göra för att få ett litet klistermärke? Eller om det ligger kläder på golvet, använder man då dem som skridskor? Eller att man bara river ut alla kläder ur garderoben för att tröjan man letar efter inte kan hittas? Att det hela tiden är fullt ös. Inget ligga på sängen och läsa bok en stund. För att inte tala om att alla leksaker måste modifieras. Dvs byggas om från ursprung till någon specialuppfinning som inte går att använda till någonting. De modifieras självklart bara om de håller så länge. För inte många leksaker håller. Länge alls.

Jag får en känsla av att det inte är såhär om man har flickor. Eller har jag helt fel? Är jag för kinkig? Är det såhär det är? Jag tycker just nu bara att det känns hopplöst. Att de aldrig kommer få ordning på sig.
Det låter ju förstås vansinnigt pessimistiskt. Det kanske jag inte riktigt tror. Det kanske bara är så att jag behöver andas. Och tänka att skolan börjar snart. Snart. Börjar skolan. Då kanske jag får lite mer optimistiska tankar. För då kanske jag hinner tänka en hel tanke. Lite oftare.