Har jag inte haft en enda gång under semestern. Det känns bra. Däremot har mina barn det nu. När vi är hemkomna och de inser att väldigt många andra är bortresta. Dessutom har det ju hänt någonting hela tiden och nu är jag glad om det inte händer så mycket och vi bara kan ta det lugnt. Tempot är dock upparbeteat och jag sitter här som förlorare med en kille som vill göra kul grejor hela tiden.
Sidney har haft två kvällar fyllda av ångest och jobbigheter. Gråt och skrik och "jag önskar att jag inte fanns" "ingen tycker om mig" och "jag har inga kompisar"
Överhuvudtaget kan han inte ta en motgång. Eller att inte stå i centrum. Det kommer ju bli lätt i livet. Så, eftersom lillebror fyllt år och fått uppmärksamhet och presenter så har det ackumulerats ilska och orättvisa. Till slut svämmar det över och kommer ut. Jag är mest rädd för att grannarna skall ringa polisen när han skriker som mest. Jag vet ju att utbrottet går över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar