Ååååååå vad härligt vi har haft det i helgen!
I torsdags kom Tommy och Virre, vi överraskade dem på flygplatsen, sa att de skulle bli upphämtade med taxi men så kom vi istället. De blev jätteglada och överraskade.
På fredagen så kändes det som jag bara hämtade och lämnade familjemedlemmar. Det ösregnade så jag skjutsade Niklas till tåget, sen Sidney till skolan, sen Douglas till dagis. Den åkte jag med svärisarna till Stew Leornads, en affär i något som ser ut som en gammal lada. De har eget kött, mjölk och ägg från egna farmar. Grönsaker och annat är helt fantastiskt fräscht och det är en upplevelse att gå omkring där. Sen åkte vi och hämtade D på dagis och efter några timmar var det dags att hämta S vid bussen igen på kvällen hämtade jag Niklas vid tåget (det regnade fortfarande..........phu!
På lördagen åkte jag och Niklas in till Manhattan och bodde på hotel. Vi tog en lunch på "The Oysterbar" på grand Central och åt galet goda ostron. Tog en eftermiddagslur. Strosade omkring i den vackra delen av Soho, inte turistfällan mer "sex and the city" delen. Köpte kläder till både oss och barnen. Åkte till Meatpacking district där jag inte varit någongång men som är väldigt trendigt. Det är bara vackra människor där, de är uppklädda till tänderna och jag har sett den kortaste kjolen någonsin på någon. Alla tjejer hade högklackat och jag hade mina tvärplatta converse......jag tycker att de är supersnajdiga men passade kanske inte just där.
Vi var tillbaka på hotelrummet halv tio och jag sov nog kvart i tio........man måste ju få valuta för pengarna!! Hotellet var jättefint och lyxigt och kostade oss ingenting, lyckades ju på något märkligt sätt få dubbla poäng när vi bodde på hotel i vintras och....ja.....vi sa ju inget så att, ja, det var gratis!
I morse sov vi länge, men vaknade såklart när klockan var 6 i alla fall, lyckades somna om och gick upp halv tio. Åt frukost på en helt fantastisk restaurang som heter Good enough to eat http://www.goodenoughtoeat.com/index.html och jag vill bara öppna ett brunch/fika/lunch ställe nu. Så enkelt men så proffsigt och gott! Det var kö utanför när vi kom och det regnade men vi fick kanske vänta i 20 i minuter så fick vi barplatser! Jag tog deras Wallstreet omelett med scones och jordgubbssmör! Såååååååå gott! Sen tog vi en taxi till Harlem och tåget därifrån och hem. Till Verkligheten.
Men vad glada barnen blir av att ses igen när man varit borta ett dygn! Det är ju så värt det. För både dem och oss. Synd bara att det är så svårt nu för tiden.
söndag 28 september 2008
fredag 26 september 2008
Tre timmar är ingen lång tid
Nu vet jag vad man hinner på tre timmar i alla fall. Man hinner prata en liten stund med de andra mammorna efter lämningen på dagis. (Vi lämnar och hämtar alla vid samma tid som ni kanske förstått). Man hinner stressa iväg och storhandla, stanna till på vägen och köpa fina höstuteblommor. Hem och packa upp, plocka undan alla kläder som ligger överallt (var tog min kläderska vägen??) Torka av bordet och köksbänkarna från allt kladd. Kolla lite mail och sen är det dags att hämta på dagis igen!
När man skall få besök som inte kommer så ofta (svärföräldrarna till exempel) så vill man ju gärna att det ser lite fint ut och när man vill det så inser man hur skitit det är överallt. Och då tappar jag lusten helt och så hoppas jag att om det bara är lite undanplockat så tänker ingen på allt damm och kladd som är som en hinna över hela vårat hem!
Vi var till frisören med Douglas för första gången i går, nu ser han verkligen ut som den terribletwo year old han är! Det blev jättefint men han ser så stor ut nu.....men det är nog bra för jag behöver inse att han inte är en liten yttepytte kille längre och jag behöver behandla honom därefter. Annars får vi snart problem. Han är väldigt bestämd och kan säga ifrån ordentligt nu. Han som alltid varit den som bara hänger mer och inte opponerar sig så mycket. Jag är i chock!
När man skall få besök som inte kommer så ofta (svärföräldrarna till exempel) så vill man ju gärna att det ser lite fint ut och när man vill det så inser man hur skitit det är överallt. Och då tappar jag lusten helt och så hoppas jag att om det bara är lite undanplockat så tänker ingen på allt damm och kladd som är som en hinna över hela vårat hem!
Vi var till frisören med Douglas för första gången i går, nu ser han verkligen ut som den terribletwo year old han är! Det blev jättefint men han ser så stor ut nu.....men det är nog bra för jag behöver inse att han inte är en liten yttepytte kille längre och jag behöver behandla honom därefter. Annars får vi snart problem. Han är väldigt bestämd och kan säga ifrån ordentligt nu. Han som alltid varit den som bara hänger mer och inte opponerar sig så mycket. Jag är i chock!
onsdag 24 september 2008
Tidsoptimist?
Klockan är halv nio och jag ligger i sängen. Trött trött trött. Har en liten förkylning på gång känner jag. Tung i skallen och i kroppen, halsen känns irriterad.
Jag gjorde precis rent skärmen på min dator också! Jag som trodde jag behövde glasögon. Men, nu kan jag ju se vad det står på skärmen igen! Det måste vara priset man får betala för att ha datorn i köket!
Det gick ganska bra med lämningen i går för Douglas, han slutade snabbt att gråta. När jag sen kom och hämtade honom så kunde han nästan inte sluta pussa på mig. Han höll mig hårt i öronen och pussadepussadepussade hårt.......då är det nästan värt några tårar på morgonen.
I dag har jag skruvat i hop den vansinnigt tunga hyllan, men vad bra det blev!! Jättefint och lite bättre ordning på sakerna. Kanske skulle lägga upp en bild?
I morgon skall Douglas till dagis igen. På de tre timmarna han är där skulle jag vilja hinna
1. Tona håret, nu är jag grå igen
2. Åka och handla mat
3. Lyxa till det med att göra iordning naglarna på salong
4. Städa lite eftersom Niklas föräldrar kommer i morgon
5. Ha den vanliga morgonrutinen med kaffe och kompisar
Jag gjorde precis rent skärmen på min dator också! Jag som trodde jag behövde glasögon. Men, nu kan jag ju se vad det står på skärmen igen! Det måste vara priset man får betala för att ha datorn i köket!
Det gick ganska bra med lämningen i går för Douglas, han slutade snabbt att gråta. När jag sen kom och hämtade honom så kunde han nästan inte sluta pussa på mig. Han höll mig hårt i öronen och pussadepussadepussade hårt.......då är det nästan värt några tårar på morgonen.
I dag har jag skruvat i hop den vansinnigt tunga hyllan, men vad bra det blev!! Jättefint och lite bättre ordning på sakerna. Kanske skulle lägga upp en bild?
I morgon skall Douglas till dagis igen. På de tre timmarna han är där skulle jag vilja hinna
1. Tona håret, nu är jag grå igen
2. Åka och handla mat
3. Lyxa till det med att göra iordning naglarna på salong
4. Städa lite eftersom Niklas föräldrar kommer i morgon
5. Ha den vanliga morgonrutinen med kaffe och kompisar
tisdag 23 september 2008
Singeltips
Jag fick ett tips från Sofia om Hanna Hedlunds nya skiva. Igår hade Niklas hört den på radiorix och kom hem, sa ingenting och bara gav mig ett par öronlurar (nej, så heter det inte......hörselskydd.......nej.......det heter..........små proppar man sätter i öronen så man kan höra musik) och satt på datorn. Sen sa han "jag ger dig fem minuter, sen kommer du garanterat gråta".
Det var en intervju med Hanna Hedlund, som jag numera tror är precis som mig.(Fast hon kan sjunga och är gift med Martin Stenmark). Hon Hemnetknarkar också bland annat.
Ialla fall fick jag höra hennes nya singel och den var ju sååå fantastisk precis som Fia sa! Om jag grät? Jajjamen!!
Vi hade namnsdag här igår också. Sidney heter Mauritz i mellan namn. Så jag fick skriva ett brev till hans fröken och berätta om den traditionen vi har, för det bad han om. Kändes fånigt att skriva "nameday" men det är ju det det är. De hade pratat om det i skolan i alla fall och han var nöjd med det!
Nu är det snart dags att gå till dagis för Douglas. Återkommer om hur det gick! För allas vår skull önskar jag att det går bra nu!
Det var en intervju med Hanna Hedlund, som jag numera tror är precis som mig.(Fast hon kan sjunga och är gift med Martin Stenmark). Hon Hemnetknarkar också bland annat.
Ialla fall fick jag höra hennes nya singel och den var ju sååå fantastisk precis som Fia sa! Om jag grät? Jajjamen!!
Vi hade namnsdag här igår också. Sidney heter Mauritz i mellan namn. Så jag fick skriva ett brev till hans fröken och berätta om den traditionen vi har, för det bad han om. Kändes fånigt att skriva "nameday" men det är ju det det är. De hade pratat om det i skolan i alla fall och han var nöjd med det!
Nu är det snart dags att gå till dagis för Douglas. Återkommer om hur det gick! För allas vår skull önskar jag att det går bra nu!
söndag 21 september 2008
Helgen
Oj, redan söndag. Och inte har jag skrivit något på länge och nu blir det så där långt igen.
Fredagen började med att Douglas bestämt talade om att han inte ville gå till skolan. Redan när han vaknade klockan 6.30.
Tufft lilla killen men just nu har du inget val ville jag säga, och innerst inne kände jag, stackars liten varför gör jag detta!
Han grät och skrek som vanligt men min vän Donna (jag kallar henne även min amerikanska vän för hon är min förutfattade mening om amerikanska kvinnor.....som numera har ändrats för att jag har utvecklats och mognat som människa, dessutom gillar jag henne ganska mycket) hon gick i alla fall in och tittade hur han hade det och han satt och ritade vid bordet det så jag i lugn och ro kunde gå över gatan och ta mitt morgonliga kaffe med alla andra mammor! Vi har blivit ett jättegäng som ses varje morgon och det är supermysigt.
Sen mina vänner tog jag nästa steg i det amerikanska samhället och var på "classparent tea" på Sidneys skola, där alla som tecknat sig för att vara klassförälder träffar lärarna och rektorn för att prata om vad som händer under året och hur mycket hjälp de behöver med än det ena och än det andra. Det som kommer hända under höstterminen är bland annat att barnen åker på äppelplockning, har thanksgivingmiddag och julfrukost! Låter jättemysigt tycker jag! Jag lovade även att hjälpa till med skolans bibliotek som håller på att iordningställas.
Hela sammhället här snurrar ju på grund av frivillighet och jag skulle även vilja säga, hemmafruar/män.
Man skulle kunna tro att pengarna görs på Wall Street, och visst, det händer grejor där, men om inte alla volontärer fanns så skulle USA stanna, det är min fasta och bestämda åsikt. Och jag tycker inte att det är dumt.
Nu är det ju så också att jag, som ni har fattat nu eller som ni antagligen redan visste, är lite känslig av mig och jag kan säga att jag på något sätt drogs med och kände att det faktiskt är fantastiskt och blev lite rörd. Jag grät inte eller så, men jag tyckte att det var fint på något sätt.
Jag fick även träffa Izzys mamma. Tjejen som Sidney nu pratar allt mer om.
Han var väldigt orolig i torsdags för han sa att "idag var det inte en lika bra dag som igår med Izzy, mamma" varpå jag frågar varför förstås. Då berättade han om att de hade lekt jaga och hon hade ramlat och skrapat upp armarna och han var rädd för att hon skulle tro att det var hans fel. Jag frågade om han pratat med henne om det och det hade han visst gjort och sagt att det var en olyckshändelse och att han var ledsen och så men han var fortfarande rädd för att hon inte skulle tycka om honom längre.
Jag pratade med hennes mamma om detta och hon sa att det var absolut ingen fara för just nu kunde nog inte Sidney inte göra några fel för han var bara toppen! Tjejerna i klassen tyckte tydligen att han och några till killar i klassen var snälla mot tjejerna så de låg på plus! Skall det börja redan nu alltså?
På eftermiddagen när jag hämtat Douglas, typiskt nog missade de att jag inte kommit och släppte in alla mammor, de väntar vanligtvis tills alla är där så det inte blir orättvist för något barn så här i början. Så när jag kom var han i upplösningstillstånd. Nåväl, det gick över för när vi kom hem hade gulliga Sue ställt lite leksaker som hennes barn tröttnat på utanför vår dörr, så Douglas fick en mysig stor björn som man kan sitta på....i.....på.....ha som en fåtölj. Och en grej med ratt och spakar och Elmo figurer.
Just ja, på eftermiddagen så skulle jag gå och hämta bilen som varit och blivit servad för några saker som var knas med DVD spelaren (har jag berättat att vi har det i bilen? Värsta lyxen när man skall åka långt). De ringde dagen innan och sa att det hade varit lite knasigheter kring det hela men att han som var chef för hela Tarrytown Honda nu var inblandad så om vi kunde komma och hämta bilen nästa dag så skulle den vara klar. När jag nu kom så, tror ni den var klar? Hade de gjort någonting alls? Blev jag vansinnig?
Något som är nytt för mig här är att för att man skall få något gjort på riktigt så måste man vara stentuff och hård. Något som inte ligger för mig. På riktigt. Men nu börjar det gå upp för mig att om man inte tar namn, telefonnummer och namnet på personen man pratar meds chef på allt och alla så får man inte heller något gjort. (konstig mening men ni fattar?) I alla fall så blir det ju inte bättre för att man blir arg, det var ju fortfarande ogjort och jag måste lämna in bilen i morgon igen.
På kvällen var vi medbjudna ner till en restaurang här (det finns förresten vissa restauranger här där man får ta med sig eget att dricka, vilket jag finner helt galet men det är ju toppen för det behöver ju inte bli så dyrt när man går ut) med ett gäng men vi hade som vanligt ingen barnvakt och hade heller inte haft middag ihop på evigheter så vi tänkte grilla lite och ha trevligt med barnen.
Det var också "third friday" i fredags och det händer alltså var tredje fredag (nähä??) varje månad och då är det festligheter på gator och torg. Våran hyresvärd (som är en fastighetsmäklare) hade beställt värsta bandet som stod och spelade rock n´ roll på uppfarten (tur att vi inte behövde bilen mer den kvällen för ingen hade naturligtvis berättat detta för oss). Det var jättekul till en början men när klockan började närma sig åtta så hade vi lust att gå och dra ur sladden. De slutade faktiskt en kort stund senare så vi behövde inte göra oss ovänner med någon.
I lördags lämnade vi tillbaka den tunga hyllan på Ikea och bytte den mot den vita. Niklas åkte sedan in till Manhattan för att gå ut och käka med killarna från sverige som var här. Jag åkte med småkillarna till finska Anna och skulle leka lite med hennes son som i fredags var så ledsen och upprörd över att vara på dagis att han kräktes......två gånger. Då bestämde vi att vi skulle komma hem till dem så han fick vara på hemmaplan och träffa barn som han kände lite och att de kunde leka tillsammans utan att gråta.
När Douglas såg honom sa han det första han gjorde, "ledsen" för det är ju det de är tillsammans. Ledsna......
Jag kommer också ihåg när Sidney hade besök av en kompis hemma (här i USA) för första gången. Det var stort. Blir liksom mer ett riktigt hem då. Jag har en kompis som kommer för att hälsa på bara mig! Därför kändes det som en bra idé.
Hon hade dukat upp med massor av gosaker och vi blev kvar till åtta, barnen var trötta och somnade på en gång när vi kom hem!
Och i dag då? Ja som vanligt hade vi svenska skolan. I dag hade vi föräldramöte efter lektionen och vi lärare skulle presentera vad vi gjorde i klasserna. Jag kände att jag gjorde en dåligt presentation. Det blev för glättigt och oseriöst. Alla andra var så duktiga och seriösa och sa så många kloka saker. Jag hade dubbla lager med svarta tröjor på mig och skyller på att jag var överhettad. Det var inte så varmt när vi gick ut på förmiddagen!
Fredagen började med att Douglas bestämt talade om att han inte ville gå till skolan. Redan när han vaknade klockan 6.30.
Tufft lilla killen men just nu har du inget val ville jag säga, och innerst inne kände jag, stackars liten varför gör jag detta!
Han grät och skrek som vanligt men min vän Donna (jag kallar henne även min amerikanska vän för hon är min förutfattade mening om amerikanska kvinnor.....som numera har ändrats för att jag har utvecklats och mognat som människa, dessutom gillar jag henne ganska mycket) hon gick i alla fall in och tittade hur han hade det och han satt och ritade vid bordet det så jag i lugn och ro kunde gå över gatan och ta mitt morgonliga kaffe med alla andra mammor! Vi har blivit ett jättegäng som ses varje morgon och det är supermysigt.
Sen mina vänner tog jag nästa steg i det amerikanska samhället och var på "classparent tea" på Sidneys skola, där alla som tecknat sig för att vara klassförälder träffar lärarna och rektorn för att prata om vad som händer under året och hur mycket hjälp de behöver med än det ena och än det andra. Det som kommer hända under höstterminen är bland annat att barnen åker på äppelplockning, har thanksgivingmiddag och julfrukost! Låter jättemysigt tycker jag! Jag lovade även att hjälpa till med skolans bibliotek som håller på att iordningställas.
Hela sammhället här snurrar ju på grund av frivillighet och jag skulle även vilja säga, hemmafruar/män.
Man skulle kunna tro att pengarna görs på Wall Street, och visst, det händer grejor där, men om inte alla volontärer fanns så skulle USA stanna, det är min fasta och bestämda åsikt. Och jag tycker inte att det är dumt.
Nu är det ju så också att jag, som ni har fattat nu eller som ni antagligen redan visste, är lite känslig av mig och jag kan säga att jag på något sätt drogs med och kände att det faktiskt är fantastiskt och blev lite rörd. Jag grät inte eller så, men jag tyckte att det var fint på något sätt.
Jag fick även träffa Izzys mamma. Tjejen som Sidney nu pratar allt mer om.
Han var väldigt orolig i torsdags för han sa att "idag var det inte en lika bra dag som igår med Izzy, mamma" varpå jag frågar varför förstås. Då berättade han om att de hade lekt jaga och hon hade ramlat och skrapat upp armarna och han var rädd för att hon skulle tro att det var hans fel. Jag frågade om han pratat med henne om det och det hade han visst gjort och sagt att det var en olyckshändelse och att han var ledsen och så men han var fortfarande rädd för att hon inte skulle tycka om honom längre.
Jag pratade med hennes mamma om detta och hon sa att det var absolut ingen fara för just nu kunde nog inte Sidney inte göra några fel för han var bara toppen! Tjejerna i klassen tyckte tydligen att han och några till killar i klassen var snälla mot tjejerna så de låg på plus! Skall det börja redan nu alltså?
På eftermiddagen när jag hämtat Douglas, typiskt nog missade de att jag inte kommit och släppte in alla mammor, de väntar vanligtvis tills alla är där så det inte blir orättvist för något barn så här i början. Så när jag kom var han i upplösningstillstånd. Nåväl, det gick över för när vi kom hem hade gulliga Sue ställt lite leksaker som hennes barn tröttnat på utanför vår dörr, så Douglas fick en mysig stor björn som man kan sitta på....i.....på.....ha som en fåtölj. Och en grej med ratt och spakar och Elmo figurer.
Just ja, på eftermiddagen så skulle jag gå och hämta bilen som varit och blivit servad för några saker som var knas med DVD spelaren (har jag berättat att vi har det i bilen? Värsta lyxen när man skall åka långt). De ringde dagen innan och sa att det hade varit lite knasigheter kring det hela men att han som var chef för hela Tarrytown Honda nu var inblandad så om vi kunde komma och hämta bilen nästa dag så skulle den vara klar. När jag nu kom så, tror ni den var klar? Hade de gjort någonting alls? Blev jag vansinnig?
Något som är nytt för mig här är att för att man skall få något gjort på riktigt så måste man vara stentuff och hård. Något som inte ligger för mig. På riktigt. Men nu börjar det gå upp för mig att om man inte tar namn, telefonnummer och namnet på personen man pratar meds chef på allt och alla så får man inte heller något gjort. (konstig mening men ni fattar?) I alla fall så blir det ju inte bättre för att man blir arg, det var ju fortfarande ogjort och jag måste lämna in bilen i morgon igen.
På kvällen var vi medbjudna ner till en restaurang här (det finns förresten vissa restauranger här där man får ta med sig eget att dricka, vilket jag finner helt galet men det är ju toppen för det behöver ju inte bli så dyrt när man går ut) med ett gäng men vi hade som vanligt ingen barnvakt och hade heller inte haft middag ihop på evigheter så vi tänkte grilla lite och ha trevligt med barnen.
Det var också "third friday" i fredags och det händer alltså var tredje fredag (nähä??) varje månad och då är det festligheter på gator och torg. Våran hyresvärd (som är en fastighetsmäklare) hade beställt värsta bandet som stod och spelade rock n´ roll på uppfarten (tur att vi inte behövde bilen mer den kvällen för ingen hade naturligtvis berättat detta för oss). Det var jättekul till en början men när klockan började närma sig åtta så hade vi lust att gå och dra ur sladden. De slutade faktiskt en kort stund senare så vi behövde inte göra oss ovänner med någon.
I lördags lämnade vi tillbaka den tunga hyllan på Ikea och bytte den mot den vita. Niklas åkte sedan in till Manhattan för att gå ut och käka med killarna från sverige som var här. Jag åkte med småkillarna till finska Anna och skulle leka lite med hennes son som i fredags var så ledsen och upprörd över att vara på dagis att han kräktes......två gånger. Då bestämde vi att vi skulle komma hem till dem så han fick vara på hemmaplan och träffa barn som han kände lite och att de kunde leka tillsammans utan att gråta.
När Douglas såg honom sa han det första han gjorde, "ledsen" för det är ju det de är tillsammans. Ledsna......
Jag kommer också ihåg när Sidney hade besök av en kompis hemma (här i USA) för första gången. Det var stort. Blir liksom mer ett riktigt hem då. Jag har en kompis som kommer för att hälsa på bara mig! Därför kändes det som en bra idé.
Hon hade dukat upp med massor av gosaker och vi blev kvar till åtta, barnen var trötta och somnade på en gång när vi kom hem!
Och i dag då? Ja som vanligt hade vi svenska skolan. I dag hade vi föräldramöte efter lektionen och vi lärare skulle presentera vad vi gjorde i klasserna. Jag kände att jag gjorde en dåligt presentation. Det blev för glättigt och oseriöst. Alla andra var så duktiga och seriösa och sa så många kloka saker. Jag hade dubbla lager med svarta tröjor på mig och skyller på att jag var överhettad. Det var inte så varmt när vi gick ut på förmiddagen!
torsdag 18 september 2008
På begäran!
Så här ser jag ut efter ett stenhårt pass i taekwando! Fick dock reda på hur mycket det kostar att fortsätta.......slår man ut det per gång så blir det ca 125 sek! När jag sedan har fått mitt gula bälte så kan jag träna tre gånger i veckan (när jag nu skall hinna det) och då blir det ju ännu lite billigare. Jag fick listan på vad jag skall kunna för att gradera upp mig till det gula bältet också. Då sjönk mitt självförtroende rejält. Jag har ju sett 5-6 åringar med både gult och orange bälte men jag fattar inte hur jag skall kunna lära mig allt, rörelser och till och med räkna pååå......koreanska? I alla fall ett språk jag inte kan.
Nåväl, jag har två gånger till att fundera på hur jag vill göra! Tror att jag kanske skall ta en lott i dag. NY lottery och vinna en sisådär 300 miljoner dollar!!! Då köper jag hela Yoo´s martial arts!! :-)
Så här står det längst ner på häftet jag fick:
Practice doesn´t make perfekt
perfekt practise doesn´t make perfekt
practice makes improvements and
improvements lead to excellence!
Första dagen på dagis!
Så här full av förväntan var Douglas i tisdags när han skulle till dagis, ryggsäck på och Bullen under armen. Idag när vi skulle dit började han säga nej redan ute på gatan. "nannan kola" det betyder att han ville gå till en annan skola......det känns ju inte helt bra i magen. Men vi gjorde det, de drog honom ur min famn och tog in honom i rummet, jag och den finska mamman satt utanför och rensade ur våra tårkanaler......måste verkligen börja bli rena nu tycker jag. Förstår inte riktigt :-)
Sen kom Kim min kompis som har sonen Ollie i samma grupp. Han rör inte en min och bryr sig inte om satan himself skulle ta hand om honom, han är lika glad i alla fall!! Hur kan det komma sig? Hon är helt okänslig och tycker vi är jätteblödiga som sitter och snyftar! Nåväl, hon kanske också gömmer leverpastej i köksfläkten??
onsdag 17 september 2008
Dagislämning och playdates
Japp, det var det jag visste. Douglas ville inte bli lämnad ensam på dagis. När han förstod att jag inte skulle vara med honom så började han backa ut ur korridoren och sa, nej, nej, nej och darrade på underläppen.......jag höll mig stark och sen kom hans fröken och tog honom på armen in i rummet. Då vände han sig mot mig och skrek ett tyst skrik ni vet. När munnen är öppen men inget ljud kommer ut och ansiktet är illrött.
Nåväl, det var bara att gå ut i hallen och vänta på klartecken om jag kunde gå eller skulle stanna. Väl där ute fällde jag också en tår.......jag är ju så blödig.......men det är ju min lilla kille och jag tycker att han är så liten och oskuldsfull, han skall inte behöva vara med om några trauman.......de tyckte jag skulle stanna en stund.
Så jag satt och väntade på direktiv tillsammans med den finska mamman vars son inte heller verkade tycka att det var en bra idé att vara på dagis. (Hon fick komma och hämta honom tidigare......)
Efter ett tag så avtog Douglas skrik och då gick jag över till fiket rakt över gatan och tog en kaffe med Indira i tre timmar tills det var dags att gå och hämta honom igen. Hon sa att hon aldrig sett mig utan något barn! Lyx!
Nåväl, det var bara att gå ut i hallen och vänta på klartecken om jag kunde gå eller skulle stanna. Väl där ute fällde jag också en tår.......jag är ju så blödig.......men det är ju min lilla kille och jag tycker att han är så liten och oskuldsfull, han skall inte behöva vara med om några trauman.......de tyckte jag skulle stanna en stund.
Så jag satt och väntade på direktiv tillsammans med den finska mamman vars son inte heller verkade tycka att det var en bra idé att vara på dagis. (Hon fick komma och hämta honom tidigare......)
Efter ett tag så avtog Douglas skrik och då gick jag över till fiket rakt över gatan och tog en kaffe med Indira i tre timmar tills det var dags att gå och hämta honom igen. Hon sa att hon aldrig sett mig utan något barn! Lyx!
Denna hemska upplevelse hindrade honom dock inte från att hela vägen hem när jag hämtat honom säga "loligt, loligt! Vilket betyder att han haft kul!
I morse ville han gå dit med Sidneys gamla ryggsäck och hunden Bullen under armen igen! Dessvärre var det inget dagis idag, han kommer bara gå tisdagar, torsdagar och fredagar.
Idag har vi haft en galen dejt dag. Det började med att vi kvart i åtta köpte kaffe på den lokala coffee shopen "Coffee labs" och gick hem till en liten tjej som är lika gammal som Douglas, hennes namn är Lida (Lita) och hennes mamma. Halv tio när de lekt jättebra ett tag skulle vi gå hemåt. Utanför vårt hus sitter Sue och Indira på ett annat fik så då stannar vi där. Snart kommer en annan tjej förbi med sin dotter Eve, vi har träffats på sång- och sagostunderna på biblioteket, och de skulle gå till lekparken så då följde vi med dit. När vi var på väg därifrån kom Kim med sin son Ollie med pizza under armen och undrade om vi inte ville äta lunch med dem och det ville vi ju. Så, efter att ha varit igån sedan halv 7 och varit ute sedan halv 8 så landade vi hemma vid ett snåret. Jag kände mig jättetrött (Douglas hade någon slags mardröm runt fem tiden på morgonen och efter det sov jag inte så mycket) och tänkte ta en liten lur när han sov. Men, han ville inte sova middag i dag heller!!!!
Skall det vara såhär nu att när jag faktiskt äntligen kan få sova/vila när han sover middag så vill han inte längre sova middag???!!!!
När vi hämtat Sidney vid bussen klockan tre så var vi faktiskt bara hemma. Jag tog mig verkligen tid att leka med killarna. Vi byggde lego och körde med bilar och lekte med mussehuset!
Sidney berättade också att han fått en ny vän på skolan som heter Izzy, hon hade berättat för honom att "sen hon var tre så hade hon alltid varit kompis med snygga killar" !????!!!! Nu vet jag inte riktigt vad jag skall tro igen. Han skarvar en hel del!! Hur som helst så frågade jag vad han trodde att det betydde då. "Ja, kanske att hon tycker att jag är snygg" Eeeehhhhe jaa, kanske det kanske........ han har pratat om denna lilla tjej hela eftermiddagen. Hon hade tillexempel också frågat hur Sidney tyckte att hon skulle ha håret i morgon!!!!!?????!! Hjäääääälp!!! Jag letade snabbt fram ett häfte vi fick häromdagen med bilder på alla barn och hon är ju verkligen sockersöt men den här fixeringen? Jag vet inte jag.
Nu skall jag njuta av att få frossa i mina inredningsprogram på tv helt ensam utan att någon vill titta på fotboll eller så. Niklas har nämligen en massa gamla kompisar på besök här i krokarna, något slags seminarium eller så, så jag är solokvist. Hoppas att han inte somnar på tåget denna gången :-)
tisdag 16 september 2008
Cookie
Har ju helt glömt bort!!! Vi kom med i en fototävling i en tidning som är som typ "family living" här i usa. Tävlingen pågår tydligen fortfarande så om ni känner för det kan ni ju gå in och rösta på oss. Vi kan vinna en resa till Florida och ni kan vinna en kamera och scanner! Kul va!
http://www.cookiemag.com/magazine/contests/photocontests/summermemory/gallery
http://www.cookiemag.com/magazine/contests/photocontests/summermemory/gallery
Mina hemligheter
Oj vilken rolig bok jag läste ut i går kväll. Den heter "Mina hemligheter" och just nu orkar jag inte gå och titta vad författaren heter. Sophie någonting. Jag skrattade så jag grät och när jag skulle läsa högt för Niklas det jag hade skrattat åt så skrattade vi båda så vi grät!
Igår var Sidney för första gången heldag i skolan, det verkar ha gått jättebra. Det som är lite märkligt nu när han åker skolbuss är ju att man inte kan prata med någon om hur han verkar ha det när han är där. Man får ju inte så uttömmande svar av Mr himself! De åt lunch och hade vila. Och musikklass. Fick tydligen spela trumma. Just nu vet jag faktiskt inte riktigt vad som är sant och inte för när Sidney kommer in i en berättelse så lägger han på och skarvar och jag tror att ungefär hälften av vad han säger är sant. Det är som om han inte kan stoppa det, han blir så betagen av sin egen historia så det fullkomligt spårar ur.
Tillexempel är han bäst i sin klass på brandövningen och han fick tillockmed en brandmanshjälm för att han var så duktig???!!!!! Jag undrar jag........hur kan man vara bra på brandövning??
Nu skall vi snart gå med Douglas till hans Nursery school och jag känner mig lite nervös just för detta med lämningen. Jag får inte börja gråta!! Jag måste vara stark och glad! Inte titta in i hans vackra blå ögon och se om han är ledsen......
Sen har jag tre timmar helt för mig själv! Tror jag skall åka och shoppa pärmar och annat som gör att vi kan få lite mer ordning på alla papper som kommer från skolan och dagis. Det är helt sanslöst vad papper det kommer hem! Ingen som tänker på skogen här inte. Just nu ligger de totalt oorganiserade i en hög i köket, jag vet inte vart vilket papper är.
Igår när Douglas låg och sov middag låg jag och läste min bok i godan ro. När jag skulle se vad klockan var hade jag helt glömt bort tiden och höll nästan på att missa att hämta Sidney. Rusade ut i köket för att hitta busschemat men det gjorde jag inte så jag fick snabbt ta upp D ur sängen och sätta på honom kläder och rusa ner i bilen. Då var klockan strax innan tre. Fem i tre kom bussen och jag hade faktiskt gott om tid. Phu. Hade inte varit så lyckat att missa att hämta honom den första dagen han gick heldag.
I lördags hade jag förresten spontan tjejmiddag här hemma. Indira och Sue kom över och vi åt jättegod mat och pratade. De är jättegulliga verkligen och de kan prata...det är helt galet! Men kul! Indira bor i grannhuset och har två barn en tjej på snart 4 och en liten ny kille som är 3 månader, supersöt. Vi var egentligen bjudna på barnfri 40 års fest men fick inte tag på någon barnvakt och kände oss inte helsugna på att ta med barnen. Måste se till att fixa någon som kan hoppa in ibland!
Söndagen ägnade jag åt svenska skolan. Först hade vi första hjälpen utbildning. Det kändes läskigt när man tänker på att det är en del barn där och det inte är omöjligt att det händer en olycka och att man då skall hålla sig fokuserad och komma ihåg vad som skall göras! Brrrr
Sen var det lektion. Jag har gått över till att vara lärare i Douglas klass istället för assistent hos 6-7 åringarna. Helt annorlunda eftersom 2 åringar har lite problem att sitta still och göra pyssel och sjunga och så. Det blir liksom mest föräldrarna som gör det och det känns faktiskt lite.....fånigt? Nåväl, barnen blir väl större och vänjer sig med vad som skall göras och så blir allt toppen!
Igår var Sidney för första gången heldag i skolan, det verkar ha gått jättebra. Det som är lite märkligt nu när han åker skolbuss är ju att man inte kan prata med någon om hur han verkar ha det när han är där. Man får ju inte så uttömmande svar av Mr himself! De åt lunch och hade vila. Och musikklass. Fick tydligen spela trumma. Just nu vet jag faktiskt inte riktigt vad som är sant och inte för när Sidney kommer in i en berättelse så lägger han på och skarvar och jag tror att ungefär hälften av vad han säger är sant. Det är som om han inte kan stoppa det, han blir så betagen av sin egen historia så det fullkomligt spårar ur.
Tillexempel är han bäst i sin klass på brandövningen och han fick tillockmed en brandmanshjälm för att han var så duktig???!!!!! Jag undrar jag........hur kan man vara bra på brandövning??
Nu skall vi snart gå med Douglas till hans Nursery school och jag känner mig lite nervös just för detta med lämningen. Jag får inte börja gråta!! Jag måste vara stark och glad! Inte titta in i hans vackra blå ögon och se om han är ledsen......
Sen har jag tre timmar helt för mig själv! Tror jag skall åka och shoppa pärmar och annat som gör att vi kan få lite mer ordning på alla papper som kommer från skolan och dagis. Det är helt sanslöst vad papper det kommer hem! Ingen som tänker på skogen här inte. Just nu ligger de totalt oorganiserade i en hög i köket, jag vet inte vart vilket papper är.
Igår när Douglas låg och sov middag låg jag och läste min bok i godan ro. När jag skulle se vad klockan var hade jag helt glömt bort tiden och höll nästan på att missa att hämta Sidney. Rusade ut i köket för att hitta busschemat men det gjorde jag inte så jag fick snabbt ta upp D ur sängen och sätta på honom kläder och rusa ner i bilen. Då var klockan strax innan tre. Fem i tre kom bussen och jag hade faktiskt gott om tid. Phu. Hade inte varit så lyckat att missa att hämta honom den första dagen han gick heldag.
I lördags hade jag förresten spontan tjejmiddag här hemma. Indira och Sue kom över och vi åt jättegod mat och pratade. De är jättegulliga verkligen och de kan prata...det är helt galet! Men kul! Indira bor i grannhuset och har två barn en tjej på snart 4 och en liten ny kille som är 3 månader, supersöt. Vi var egentligen bjudna på barnfri 40 års fest men fick inte tag på någon barnvakt och kände oss inte helsugna på att ta med barnen. Måste se till att fixa någon som kan hoppa in ibland!
Söndagen ägnade jag åt svenska skolan. Först hade vi första hjälpen utbildning. Det kändes läskigt när man tänker på att det är en del barn där och det inte är omöjligt att det händer en olycka och att man då skall hålla sig fokuserad och komma ihåg vad som skall göras! Brrrr
Sen var det lektion. Jag har gått över till att vara lärare i Douglas klass istället för assistent hos 6-7 åringarna. Helt annorlunda eftersom 2 åringar har lite problem att sitta still och göra pyssel och sjunga och så. Det blir liksom mest föräldrarna som gör det och det känns faktiskt lite.....fånigt? Nåväl, barnen blir väl större och vänjer sig med vad som skall göras och så blir allt toppen!
söndag 14 september 2008
Sidneys första baseball match
Yankee stadium kör sin absolut sista vecka nästa vecka och Niklas och Sidney var där och tittade på en match i helgen! Matchen varade i drygt tre timmar och Sidney höll ut, de sista 5 minutrarna hade han dock tröttnat och ville gå hem :-)
lördag 13 september 2008
Little people
Jag glömde ju att berätta att vi beställde Halloween kostymer på nätet häromdagen och de dök upp vid dörren i torsdags. Sidney hade beställt en Buzz Lightyear dräkt och Douglas en Elmo dräkt (han ville ha en fånig Lightning McQueen men där sa jag stopp, den var så ful).
Jag beställde storlek 2 år till Douglas och 4-6 år till Sidney. Så kom dräkterna. Douglas fick med nöd och näppe i benen men när armarna skulle i så gick det inte. Den var så liten så liten det saknades säkert 5-10 cm......Sidney å andra sidan fick på sig sin dräkt men den skar in mellan skinkorna och luvan tryckte ut hans kinder till ännu goare och mysigare äppelkinder än vad han redan har. Jag förstår inte riktigt. Så hinla stora barn har vi väl inte. Eller är barnen här verkligen så små så små?
När Douglas sedan provade SIdneys dräkt så satt den perfekt, bara vika upp ärmarna lite. Han tycks knappa in på Sidney i storlek. (Hulken?)
Så, det var lite gråt och besvär men tillslut lyckades jag övertala Sidney att den var för liten och att vi skulle beställa en större och att Douglas fick hans dräkt och att vi skickar tillbaks Elmodräkten.
Då finns inte Buzz i större storlek!!!!! AAAAAaaaaaahhhhh! Fint och försiktigt började jag introducera andra dräkter så han inte skulle fastna för buzz bara för att det inte gick. Så nu har han fastnat för Anakin Skywalker! Utan att det blev för mycket uppståndelse. Skönt.
En annan rolig sak som Sidney sa häromdagen var när vi såg en Pensionärs buss. Ni vet en sån som bara gamlingar kan åka med. Han frågade vad det var för buss (den ser ut som en skolbuss fast den är vit) så berättade jag. Då tittade han på mig och sa, "Va?? Så när de blir pensionärer, glömmer de bort då hur man gör när man åker vanlig buss så de måste ha en speciell buss? De har ju åkt med den vanliga i hela livet, hur kan de då glömma bort hur man gör??"
Jag beställde storlek 2 år till Douglas och 4-6 år till Sidney. Så kom dräkterna. Douglas fick med nöd och näppe i benen men när armarna skulle i så gick det inte. Den var så liten så liten det saknades säkert 5-10 cm......Sidney å andra sidan fick på sig sin dräkt men den skar in mellan skinkorna och luvan tryckte ut hans kinder till ännu goare och mysigare äppelkinder än vad han redan har. Jag förstår inte riktigt. Så hinla stora barn har vi väl inte. Eller är barnen här verkligen så små så små?
När Douglas sedan provade SIdneys dräkt så satt den perfekt, bara vika upp ärmarna lite. Han tycks knappa in på Sidney i storlek. (Hulken?)
Så, det var lite gråt och besvär men tillslut lyckades jag övertala Sidney att den var för liten och att vi skulle beställa en större och att Douglas fick hans dräkt och att vi skickar tillbaks Elmodräkten.
Då finns inte Buzz i större storlek!!!!! AAAAAaaaaaahhhhh! Fint och försiktigt började jag introducera andra dräkter så han inte skulle fastna för buzz bara för att det inte gick. Så nu har han fastnat för Anakin Skywalker! Utan att det blev för mycket uppståndelse. Skönt.
En annan rolig sak som Sidney sa häromdagen var när vi såg en Pensionärs buss. Ni vet en sån som bara gamlingar kan åka med. Han frågade vad det var för buss (den ser ut som en skolbuss fast den är vit) så berättade jag. Då tittade han på mig och sa, "Va?? Så när de blir pensionärer, glömmer de bort då hur man gör när man åker vanlig buss så de måste ha en speciell buss? De har ju åkt med den vanliga i hela livet, hur kan de då glömma bort hur man gör??"
Lördag hela veckan?
Så, idag är det lördag och vi har varit på fotbollsträning på morgonen. Den startar klockan 8.30!!!! Hutlöst tidigt! Men, man kommer i alla fall igång!
Har inte hänt så mycket de senaste dagarna. Varit ganska lugnt. I torsdags var jag iväg på styrelsemöte med svenska skolan. Det var trevligt. Jag ser ju dessa tillfällen som socialt berikande för mig. Det är ju den totala vuxentiden jag får. Visst träffar jag en massa trevliga människor på dagarna också men då är ju alltid barnen omkring så det blir svårt att hålla längre diskussioner som ni vet, svårt att hålla en tråd och svårt att komma ihåg vad man egentligen började prata om!
Så för min del blev det ingen taekwando och Det verkar som om Sidney inte vill hålla på med det längre. Jag har försökt övertala honom för jag tycker att det är en riktigt bra....sport? aktivitet? eller vad man nu kallar det. Men han vill inte (det är ganska dyrt också och man måste teckna sig för minst 6 månader) och det är väl bättre att han känner efter nu innan vi har betalat denna hemska summa så han inte ändrar sig då!!
Vi var iväg till IKEA i torsdags också. Det var mysigt. Köpte en supertung bokhylla som jag släpade in i bilen. Det stog att den vägde 40 kilo men det kan inte stämma för jag fick slita ihjäl mig för att baxa in den. När jag och Niklas sen tillsammans skulle bära upp den för alla tre trappor sa han att den inte alls kunde väga så lite.......men vi fick upp den tillslut i alla fall och när jag öppnar paketet så är det fel färg.....jag blir så trött! Jag kom på det när jag satt i bilen att jag inte dubbelkollade artikelnummret på kartongen och det som stod på hyllan. Så, naturligtvis så hade någon lagt en med fel färg på "min" hylla!!!! (Det var meningen att den skulle vara vit och jag kom hem med en brun.)
Nåväl, vi mumsade gelehallon och bilar på vägen hem och struntade i att det inte var lördag!!!
Igår regnade det nästan hela dagen......vilket betyder att barnen klättrar på väggarna av att vara inne så tillslut letade vi fram alla regnkläder och gick ut i alla fall. Oj vad glada de blev. Men man är ganska ensam med att vara ute då......
Jag har tänkt på en sak. Nu så har vi nog tagit nästa steg i vårt boende här. Telefonen ringer inte bara av en anledning, det kan liksom vara någon som bara vill prata också. Det har varit så hitills att det ringer för att någon vill ses eller fråga något. Men nu ringer det för att de vill veta hur man mår eller så. Ni vet så som det brukar göra hemma.
När man är ny så tar det lite tid innan man bara ringer och pratar skit i telefonen. Men den gör det nu. Och det gör mycket för trivseln märker jag!
På gatorna träffar vi också nästan alltid någon som man kan stanna och prata med en stund och det är ju himla trevligt det med!
Vi var och hälsade på på Douglas Nursery school i går. Det går nog bra tillslut men jag vet att han kommer gråta som besatt när jag lämnar honom. Det är ingen inskolning, bara "hejdå vi ses" sen och så går man! Jag blev ju aldeles tårögd bara av att de pratade om att "lämna dem med ett leende på läpparna fastän de gråter och skriker" Som tur är så har han ju Ollie där, en av hans bästa kompisar. Det kommer förresten bara vara killar i hans klass. Och en finsk pojke. De hade precis nyss flyttat hit.
Sidney har ju däremot haft världens längsta invänjning på sin skola. De har gått 2,5 timmar varje dag i en och en halv vecka men börjar med heldagar på måndag! Yippee!!! Nu har det ju bara varit en massa tider att passa. Och om man försöker åka och handla eller så så springer tiden iväg väldigt fort.
Det är några fina hus till salu i Västerås nu. Om vi visste att vi skulle bo där och om vi snart skulle flytta dit så skulle jag lätt bjuda på dem men nu vet vi ju fortfarande inget så jag kanske bara fortsätter att drömma?? Finns några fina hus till salu här med......
Känner att vi börjar bli väldigt bekväma här nu. Jag har verkligen kommit över den jobbiga fasen. Men, det tog ett år!!! Nästa vecka har Niklas varit här ett år. Sanslöst vad tiden går fort ibland!
Har inte hänt så mycket de senaste dagarna. Varit ganska lugnt. I torsdags var jag iväg på styrelsemöte med svenska skolan. Det var trevligt. Jag ser ju dessa tillfällen som socialt berikande för mig. Det är ju den totala vuxentiden jag får. Visst träffar jag en massa trevliga människor på dagarna också men då är ju alltid barnen omkring så det blir svårt att hålla längre diskussioner som ni vet, svårt att hålla en tråd och svårt att komma ihåg vad man egentligen började prata om!
Så för min del blev det ingen taekwando och Det verkar som om Sidney inte vill hålla på med det längre. Jag har försökt övertala honom för jag tycker att det är en riktigt bra....sport? aktivitet? eller vad man nu kallar det. Men han vill inte (det är ganska dyrt också och man måste teckna sig för minst 6 månader) och det är väl bättre att han känner efter nu innan vi har betalat denna hemska summa så han inte ändrar sig då!!
Vi var iväg till IKEA i torsdags också. Det var mysigt. Köpte en supertung bokhylla som jag släpade in i bilen. Det stog att den vägde 40 kilo men det kan inte stämma för jag fick slita ihjäl mig för att baxa in den. När jag och Niklas sen tillsammans skulle bära upp den för alla tre trappor sa han att den inte alls kunde väga så lite.......men vi fick upp den tillslut i alla fall och när jag öppnar paketet så är det fel färg.....jag blir så trött! Jag kom på det när jag satt i bilen att jag inte dubbelkollade artikelnummret på kartongen och det som stod på hyllan. Så, naturligtvis så hade någon lagt en med fel färg på "min" hylla!!!! (Det var meningen att den skulle vara vit och jag kom hem med en brun.)
Nåväl, vi mumsade gelehallon och bilar på vägen hem och struntade i att det inte var lördag!!!
Igår regnade det nästan hela dagen......vilket betyder att barnen klättrar på väggarna av att vara inne så tillslut letade vi fram alla regnkläder och gick ut i alla fall. Oj vad glada de blev. Men man är ganska ensam med att vara ute då......
Jag har tänkt på en sak. Nu så har vi nog tagit nästa steg i vårt boende här. Telefonen ringer inte bara av en anledning, det kan liksom vara någon som bara vill prata också. Det har varit så hitills att det ringer för att någon vill ses eller fråga något. Men nu ringer det för att de vill veta hur man mår eller så. Ni vet så som det brukar göra hemma.
När man är ny så tar det lite tid innan man bara ringer och pratar skit i telefonen. Men den gör det nu. Och det gör mycket för trivseln märker jag!
På gatorna träffar vi också nästan alltid någon som man kan stanna och prata med en stund och det är ju himla trevligt det med!
Vi var och hälsade på på Douglas Nursery school i går. Det går nog bra tillslut men jag vet att han kommer gråta som besatt när jag lämnar honom. Det är ingen inskolning, bara "hejdå vi ses" sen och så går man! Jag blev ju aldeles tårögd bara av att de pratade om att "lämna dem med ett leende på läpparna fastän de gråter och skriker" Som tur är så har han ju Ollie där, en av hans bästa kompisar. Det kommer förresten bara vara killar i hans klass. Och en finsk pojke. De hade precis nyss flyttat hit.
Sidney har ju däremot haft världens längsta invänjning på sin skola. De har gått 2,5 timmar varje dag i en och en halv vecka men börjar med heldagar på måndag! Yippee!!! Nu har det ju bara varit en massa tider att passa. Och om man försöker åka och handla eller så så springer tiden iväg väldigt fort.
Det är några fina hus till salu i Västerås nu. Om vi visste att vi skulle bo där och om vi snart skulle flytta dit så skulle jag lätt bjuda på dem men nu vet vi ju fortfarande inget så jag kanske bara fortsätter att drömma?? Finns några fina hus till salu här med......
Känner att vi börjar bli väldigt bekväma här nu. Jag har verkligen kommit över den jobbiga fasen. Men, det tog ett år!!! Nästa vecka har Niklas varit här ett år. Sanslöst vad tiden går fort ibland!
onsdag 10 september 2008
Mina gobitar i kvällsbadet
Jag försökte få dem göra regisserat gulliga och roliga saker.....det brukar ju gå bra.....så de ser bara ut som de gör mest!
Så här ser Douglas normalt inte ut men tyvärr blev det ingen riktigt bra normal bild
Spelevink!
Tack TSV
För visst heter det fortfarande trafiksäkerhetsverket? Det var så längesedan som jag var i kontakt med dem. Det jag vill komma till är att jag i går nästan blev överkörd, TVÅ gånger!! Båda gångerna på ett övergångsställe. Jag är då väldigt tacksam för att det tar lite tid och kostar ganska mycket pengar att ta ett svenskt körkort. Det kanske sållar bort de värsta trafikdårarna, vad vet jag. Det enda jag vet att här är folk f-n inte kloka i trafiken.
Det började med att vi skulle korsa vår huvudgata, Route 9. Det är en grymt hårt trafikerad gata och det går tung lastbilstrafik där. (Vi har vårat sovrumsfönster ut mot den vägen också)Bilarna stannade i alla fall och vi började gå över. Då kommer det en bil i fullfart och kör om de som stannat. Han fick tvärbromsa och jag skrek att han var en "stupid idiot" så högt att jag hade ont i halsen hela kvällen. Så nära blir det ingen mer gång är allt jag kan säga.
Jag var så superskärrad efteråt och en man kom fram till mig och frågade om jag var ok. Folk runtom såg detta och var upprörda. Då började jag nästan gråta. Fast jag gjorde inte det. Tänkte att barnen skulle bli ännu räddare av det.
När vi sen 1 minut senare står och väntar på att få gå över Mainstreet vid trafikljuset (här blir det ju vit gubbe, inte grön) och går över så kommer det en bil i full fart och tutar på oss alla som är på väg över och alla får hoppa åt sidan, så kör han bara vidare!!! Vad i h-vete!!!! Det är då man undrar var alla poliser är. Det brukar ju fullkommligt drälla av dem annars!! Det var ingen bra trafikdag.
Jag har också blivit lite paranoid och nojjig, jag är galet rädd för poliser just nu för jag har, trots allt jag nyss skrev, inget amerikanskt körkort (men herregud, jag k a n ju köra bil :-)) och nu har det gått så lång tid. Först tänkte jag att jag är ju nyinflyttad utlänning, jag förstår inte sånt. Jag vet inte att man måste ha ett amerikanskt körkort och så...blablabla, himla lite med ögonen och slänga lite med håret.
Jag tror inte jag kan skylla på det nu. Så, det har slutat med att jag hoppar till varje gång jag ser en polis. Idag åkte jag en lång omväg för jag såg att de hade någonslags kontroll på en väg jag tänkte åka. Hade heller ingen lust att slänga med håret och se vän och oskyldig ut......det var så längesedan jag övade på det så jag har glömt bort hur man gör.
SÅ, nu tänkte jag ta tag i det så fort jag får mina lediga timmar nästa vecka!!!! Jag har nedräkning nu till jag får vara helt själv de där 9 timmarna varje vecka, det är något slags ljus i tunneln och jag tror att jag kommer bli en helt ny människa!
Förövrigt så har jag helt plötsligt i flera dagar verkligen trivts här. Sommaren är nog för lång för mig kan jag konstatera. Hösten har kommit igång med alla aktiviteter, folk är hemma, det börjar trilla in middagsinbjudningar och fester och det är inte lika hutlöst varmt!! Idag har det till och med varit lite kyligt så jag fick vända hem och hämta en tunn kofta! Det känns bra.
I morgon är det styrelsemöte med Svenska skolan och det blir nog en trevlig tillställning. Vi tänkte förena nytta med nöje och ha lite middag också!
Det började med att vi skulle korsa vår huvudgata, Route 9. Det är en grymt hårt trafikerad gata och det går tung lastbilstrafik där. (Vi har vårat sovrumsfönster ut mot den vägen också)Bilarna stannade i alla fall och vi började gå över. Då kommer det en bil i fullfart och kör om de som stannat. Han fick tvärbromsa och jag skrek att han var en "stupid idiot" så högt att jag hade ont i halsen hela kvällen. Så nära blir det ingen mer gång är allt jag kan säga.
Jag var så superskärrad efteråt och en man kom fram till mig och frågade om jag var ok. Folk runtom såg detta och var upprörda. Då började jag nästan gråta. Fast jag gjorde inte det. Tänkte att barnen skulle bli ännu räddare av det.
När vi sen 1 minut senare står och väntar på att få gå över Mainstreet vid trafikljuset (här blir det ju vit gubbe, inte grön) och går över så kommer det en bil i full fart och tutar på oss alla som är på väg över och alla får hoppa åt sidan, så kör han bara vidare!!! Vad i h-vete!!!! Det är då man undrar var alla poliser är. Det brukar ju fullkommligt drälla av dem annars!! Det var ingen bra trafikdag.
Jag har också blivit lite paranoid och nojjig, jag är galet rädd för poliser just nu för jag har, trots allt jag nyss skrev, inget amerikanskt körkort (men herregud, jag k a n ju köra bil :-)) och nu har det gått så lång tid. Först tänkte jag att jag är ju nyinflyttad utlänning, jag förstår inte sånt. Jag vet inte att man måste ha ett amerikanskt körkort och så...blablabla, himla lite med ögonen och slänga lite med håret.
Jag tror inte jag kan skylla på det nu. Så, det har slutat med att jag hoppar till varje gång jag ser en polis. Idag åkte jag en lång omväg för jag såg att de hade någonslags kontroll på en väg jag tänkte åka. Hade heller ingen lust att slänga med håret och se vän och oskyldig ut......det var så längesedan jag övade på det så jag har glömt bort hur man gör.
SÅ, nu tänkte jag ta tag i det så fort jag får mina lediga timmar nästa vecka!!!! Jag har nedräkning nu till jag får vara helt själv de där 9 timmarna varje vecka, det är något slags ljus i tunneln och jag tror att jag kommer bli en helt ny människa!
Förövrigt så har jag helt plötsligt i flera dagar verkligen trivts här. Sommaren är nog för lång för mig kan jag konstatera. Hösten har kommit igång med alla aktiviteter, folk är hemma, det börjar trilla in middagsinbjudningar och fester och det är inte lika hutlöst varmt!! Idag har det till och med varit lite kyligt så jag fick vända hem och hämta en tunn kofta! Det känns bra.
I morgon är det styrelsemöte med Svenska skolan och det blir nog en trevlig tillställning. Vi tänkte förena nytta med nöje och ha lite middag också!
söndag 7 september 2008
Christopher Johnson McCandless
Ni måste se filmen om denna man. Filmen heter "In to the Wild" och är väldigt tänkvärd och fantastisk. Sean Penn har regisserat. Naturen är grym och jag har lust att ta hela familjen på en gigantisk roadtrip! Så, seså, gå nu och hyr den! Jag kan inte lämna några som helst ledtrådar, det går inte så lita bara på mitt goda omdöme :-)
En annan sak som slagit mig de senaste dagarna är alla dessa människor som är så sorgliga.
Till exempel så får man inte köra om en skolbuss som stannat för att släppa av eller på barn. (Vet att samma diskussion hålls i Sverige). Och detta vet ju alla människor. Och det är jättebra.
Ändå finns det sorgligt hemska människor som börjar tuta på de bilar som stannat för att det står en skolbuss och gör sitt jobb. Detta har hänt två gånger hitills. Hur i hela fridens namn är det möjligt att man har så bråttom att man måste tuta för att bilen framför inte åker, när man inte ens bemödar sig att se efter varför bilen inte åker?
Eller som när Sidney träffade på en kompis på Mainstreet och jag och mamman stannar och pratar lite och barnen leker på trottoaren utanför en garnaffär. Det kommer två sorgliga tanter i 55-60 års åldern (hade inte hjälpt om de var 25, i detta läget var de ändå tanter) och tittar surt och argt på barnen som inte uppfattar att tanterna vill in i affären och flyttar sig tillräckligt för att tillfredsställa tanterna. (dörren gick inåt och det hade inte varit några problem alls, om man förstod att barn inte riktigt förstår vad som menas när man tittar surt på dem, att komma in).
Eller personer som offensivt går in i diskussioner med människor de ännu inte känner men skall umgås med en lång tid framöver. Där de fullkomligt trycker ner motståndarens åsikter. Det är mycket märkligt. Och om jag får säga vad jag tycker, så tycker jag att det är sorgligt bara. Att det finns så sorgliga människor.
Förövrigt har dagen varit jättebra. Vi började med att ta oss ut i Rockefeller skogen för att låta barnen springa av sig den rejält ackumulerade energi de hade på morgonen. Tror vi var där strax efter nio. En fantastisk dag också, kvällen och natten bara ösregnade bort all jobbig fukt som varit den senaste veckan så idag var det bara som en skön varm sommardag!
Sidney var väldigt sugen på att bygga en koja i skogen så det gjorde vi. Den blev jättefin tyckte jag och det var väldigt roligt att bygga den. Men när den väl var färdig så ville han inte leka i den!! Konstigt. Det var ju då det roliga skulle börja!
Sen åkte vi förbi den svenska reklamkillen som bor här i Tarrytown, som jag skrev om i något mail förut, de har varit bortresta och vi har inte träffats på hela sommaren. De bjöd på kaffe på verandan och vi hade jättetrevligt. Sen var det dags att åka hem och äta lunch innan Svenska skolan drog i gång på eftermiddagen.
Det kändes verkligen kul att vara mer involverad och att få vara assistent i en av klasserna. Jag ser framemot höstterminen! Det enda smolket är ju min förvirring som ständigt råder. Jag glömde min egen anteckningsbok, några ordböcker och arbetshäften någonstans. Trodde att jag visst vart och stoppade in D i bilen i pyjamas och S ville vara kvar hemma (Niklas hade åkt in och skulle ha en intervju med en kille) och åkte dit och tittade men de var inte där, (på trappan utanför där jag kanske la dem när jag slängde soporna, men jag är inte säker) Så jag får väl ta en tur i morgon också.
Så himla typiskt mig att alltid glömma något eller strula till det på något vis!!
En annan sak som slagit mig de senaste dagarna är alla dessa människor som är så sorgliga.
Till exempel så får man inte köra om en skolbuss som stannat för att släppa av eller på barn. (Vet att samma diskussion hålls i Sverige). Och detta vet ju alla människor. Och det är jättebra.
Ändå finns det sorgligt hemska människor som börjar tuta på de bilar som stannat för att det står en skolbuss och gör sitt jobb. Detta har hänt två gånger hitills. Hur i hela fridens namn är det möjligt att man har så bråttom att man måste tuta för att bilen framför inte åker, när man inte ens bemödar sig att se efter varför bilen inte åker?
Eller som när Sidney träffade på en kompis på Mainstreet och jag och mamman stannar och pratar lite och barnen leker på trottoaren utanför en garnaffär. Det kommer två sorgliga tanter i 55-60 års åldern (hade inte hjälpt om de var 25, i detta läget var de ändå tanter) och tittar surt och argt på barnen som inte uppfattar att tanterna vill in i affären och flyttar sig tillräckligt för att tillfredsställa tanterna. (dörren gick inåt och det hade inte varit några problem alls, om man förstod att barn inte riktigt förstår vad som menas när man tittar surt på dem, att komma in).
Eller personer som offensivt går in i diskussioner med människor de ännu inte känner men skall umgås med en lång tid framöver. Där de fullkomligt trycker ner motståndarens åsikter. Det är mycket märkligt. Och om jag får säga vad jag tycker, så tycker jag att det är sorgligt bara. Att det finns så sorgliga människor.
Förövrigt har dagen varit jättebra. Vi började med att ta oss ut i Rockefeller skogen för att låta barnen springa av sig den rejält ackumulerade energi de hade på morgonen. Tror vi var där strax efter nio. En fantastisk dag också, kvällen och natten bara ösregnade bort all jobbig fukt som varit den senaste veckan så idag var det bara som en skön varm sommardag!
Sidney var väldigt sugen på att bygga en koja i skogen så det gjorde vi. Den blev jättefin tyckte jag och det var väldigt roligt att bygga den. Men när den väl var färdig så ville han inte leka i den!! Konstigt. Det var ju då det roliga skulle börja!
Sen åkte vi förbi den svenska reklamkillen som bor här i Tarrytown, som jag skrev om i något mail förut, de har varit bortresta och vi har inte träffats på hela sommaren. De bjöd på kaffe på verandan och vi hade jättetrevligt. Sen var det dags att åka hem och äta lunch innan Svenska skolan drog i gång på eftermiddagen.
Det kändes verkligen kul att vara mer involverad och att få vara assistent i en av klasserna. Jag ser framemot höstterminen! Det enda smolket är ju min förvirring som ständigt råder. Jag glömde min egen anteckningsbok, några ordböcker och arbetshäften någonstans. Trodde att jag visst vart och stoppade in D i bilen i pyjamas och S ville vara kvar hemma (Niklas hade åkt in och skulle ha en intervju med en kille) och åkte dit och tittade men de var inte där, (på trappan utanför där jag kanske la dem när jag slängde soporna, men jag är inte säker) Så jag får väl ta en tur i morgon också.
Så himla typiskt mig att alltid glömma något eller strula till det på något vis!!
lördag 6 september 2008
Önskelista
Jag vet, jag skriver lite för långa inlägg. Kan inte hjälpa det. Det går av bara farten.
Det finns några saker som jag önskar mig fast jag inte borde. Jag har ju ett ypperligt liv, jag borde vara lycklig som det är. Och det är jag. Jag har en underbar familj (som ibland är himla tröttsam men ändå), vi bor i ett någolunda utvecklat land (läser en kompis resedagbok, hon är i Tanzania och praktiserar som läkare http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3§ion=journey&journeyId=310530&userId=71751 och då får man lite perspektiv på tillvaron, tillexempel kan jag konstatera att jag antagligen inte skulle överlevt mina förlossningar och mina barn skulle kanske inte heller klarat sig - hu, å hemska tanke), jag är frisk och allt som allt så har jag ju det toppen!
Men.
Det finns några saker som jag önskar mig fast jag inte borde. Jag har ju ett ypperligt liv, jag borde vara lycklig som det är. Och det är jag. Jag har en underbar familj (som ibland är himla tröttsam men ändå), vi bor i ett någolunda utvecklat land (läser en kompis resedagbok, hon är i Tanzania och praktiserar som läkare http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3§ion=journey&journeyId=310530&userId=71751 och då får man lite perspektiv på tillvaron, tillexempel kan jag konstatera att jag antagligen inte skulle överlevt mina förlossningar och mina barn skulle kanske inte heller klarat sig - hu, å hemska tanke), jag är frisk och allt som allt så har jag ju det toppen!
Men.
- Jag skulle gärna ha obscent mycket pengar
- Jag skulle gärna bo i ett fint hus
- Jag skulle gärna ha en lång och härlig semester på lyxresort
- Jag skulle gärna ha en personlig tränare
- Jag skulle gärna ha en kock i hemmet
- Om ovanstående inte hjälper så skulle jag gärna göra en fettsugning och skinnborttagning (den 5 kilos bebisen som dök upp för två år sedan har satt sina spår)
- Jag skulle gärna ha mer tid (jasså? det gick inte att köpa? det trodde jag för nu har jag blivit odräglig av att önska mig alla dessa saker så nu tror jag att det går att köpa tid också!)
- Så önskar jag att jag kunde bjuda hit alla jag känner så vi kunde ha ett jättepartaj!
Apropå partaj så hamnar jag emellanåt i något slags destruktivtomogenknastanke (där jag befinner mig just nu och är galet partysugen) och det enda jag vill är att dricka sprit, röka och göra farligt busiga saker. Tror att jag är typ 19 år igen och livet är helt bekymmerslöst, party hela tiden och morgondagen är en annan dag.
Nu förtiden kan jag knappt dricka en halv flaska vin utan att få skallebank. Skulle jag dessutom röka......jag skulle antagligen bara kräkas. Och det är ingen hit när man druckit rödvin. Dessutom får jag oftast migrän också efter lite party. Så tuff är man ju inte (längre). Dessutom så fattar ju inte barnen att man är bakis och måste få vila. Inte titta på Mc Queen klockan 6 på morgonen!
Så, tillsvidare så har jag skickat familjen att handla. I kväll blir det ångkokta musslor i vinsky!
Å vad jag längtar!
fredag 5 september 2008
En dag till
Jag börjar bli lite smått husgalen. Känner att mitt liv skulle vara bra mycket lättare om vi bodde i ett hus.....Douglas vägrar ju verkligen att gå hem när vi lämnat Sidney vid bussen klockan halv åtta på morgonen och jag är inte, absolut inte, upplagd för att gå till lekparken (jag stavade först fel så det blev likparken, det är just vad det skulle se ut som om jag var tvungen att vara där vid den tiden)
Tänk då om vi kunde komma hem till ett hus så Douglas kunde vara ute och leka på tomten och jag kunde få dricka färdigt mitt kaffe (som jag aldrig hinner innan vi måste rusa iväg till bussen uppför backen, jag kommer få världens snyggaste rumpa och ben på kuppen) på terassen och fåglarna skulle kvittra och alla skulle vara glada?!
Jag är även husgalen på svenska marknaden, tittar på hus och priser och vart de ligger och undrar om vi skulle kunna bo där. Jag vet, detta är inget som gör mig på något sätt lugnare över vart vi skall ta vägen om knappt ett år.
Men jag tror att huset kommer kalla på mig och då måste jag se vart det ropar någonstans!
Skolan verkar ta ut Sidney fullkomligt mentalt. Han vill kramas, sitta i knä och bara mysa hela tiden. Han verkar verkligen gilla sin skola och sina kompisar och det är inga problem på det sättet men det verkar vara tufft att vara 5,5 år just nu. Vi var på väg ut en sväng igår eftermiddag och när vi hade satt på oss skorna och bara skulle öppna dörren så blev han så ledsen så ledsen och kunde inte säga varför för han visste inte. Så det slutade med att vi alla tre satt uppkrupna i soffan under filten med varsina glasskålar och tittade på en film vi lånat på biblioteket. Han var jättenöjd.
Idag följde han med en kompis hem efter skolan så jag och Douglas var ensamma till tre på eftermiddagen och när han hade sin sovstund så passade jag också på att ta en liten lur. Vilken lyx! Helt galet skönt att bara göra inget och krypa ner i sängen med NY Times och njuta! När Sidney sen blev hembjuden till Noah (Sue och Etiennes äldsta son) på eftermiddagen så tackade han faktiskt nej. Han ville hellre bara vara hemma! Det var skönt att slappa lite och inte behöva vara ute i värmen. Vi har fortfarande 32 grader i skuggan. Börjar bli så supertrött på att ständigt svettas.
Under sommaren så har jag faktistk börjat lukta svett. Det har jag inte gjort förut. Men jag tror att det är den ständiga fukten och att man faktiskt inte kan göra något alls (förutom att vara inne, i bilen eller i en mall) utan att svettas ihjäl.
I går kväll hade jag min taekwando igen. Sidney hoppade över sin. Och det är fortfarande lika bra. Men, fortfarande utsätter jag min kropp för saker den inte gjort sen långt innan Sidney var född. Jag är faktiskt lite förvånad själv över att det går så pass bra som det gör.
Förutom situpsen då......pinsamt är det enda ordet som riktigt passar. Jag har ju inga magmuskler alls längre, de verkar inte riktigt finnas kvar överhuvudtaget. Alltså, när jag spänner magmusklerna och letar mig in till den hårda delen av magen (det är några lager att komma igenom) så är det ett mellanrum mellan musklerna, mer som ett hål faktiskt.
Ska de inte sitta ihop? Jag förstår ingenting.
Sen övade vi på sparkar! En sidokick, man ser faktiskt ut som i en riktig karatefilm. (återigen, inte jag då men många andra) Jag är grymt imponerad av vår "master" han rör sig som en tecknad figur. Det gör inte jag. Eller kanske, men inte i samma serie, jag ser mer ut som dunderklumpen och han som någon actionfigur.
Niklas skall förresten träna Sidney i fotboll nu i höst. Han är iväg på någonslags utbildning nu i kväll. Han var dock på väg redan i morse, läste fel på am och pm. Det blir verkligen förvirrande i bland. Så han gick upp i ottan och gick ner till bilen. Efter ca 5 minuter kom han tillbaks och sa att han hade en konstig känsla av att något var fel och kollade mailen. Jorå så att......det var 7 på kvällen inte morgonen.
Inatt eller imorgon kommer vi tydligen få en släng av stormen "Hanna". I detta varningens land så har de i dag pratat om att man skall tänka på att fylla på förråden med mat och annat eftersom stormen kommer.......jag kanske tar för lätt på det men.......det skall väl inte storma i flera veckor? Jag får väl gå ner till floden och fiska lite om maten tar slut. Kanske åka i väg till bonden och tigga mjölk om det behövs. Men inte skall jag väl behöva bunkra mat?
Det är lite läskigt att bo så högt upp som vi gör, alltså vi bor ju inte i någon skyskrapa eller så, det är bara tre våningar men huset står på en kulle och vi är väldigt oskyddade runt om. Om det nu skulle börja blåsa som attan.
På söndag är det min första dag som lärarassistent på svenska skolan som börjar då. Det blir spännande. Jag skall jobba på riktigt. För första gången på två år och tre månader......förutom det jag skriver i Fias tidning då....men det gör jag ju helt ensam, vet knappt om någon läser det för jag sitter ju så långt bort :-)
Undrar om jag vet hur man gör när man jobbar längre?Jag är tveksam.
Tänk då om vi kunde komma hem till ett hus så Douglas kunde vara ute och leka på tomten och jag kunde få dricka färdigt mitt kaffe (som jag aldrig hinner innan vi måste rusa iväg till bussen uppför backen, jag kommer få världens snyggaste rumpa och ben på kuppen) på terassen och fåglarna skulle kvittra och alla skulle vara glada?!
Jag är även husgalen på svenska marknaden, tittar på hus och priser och vart de ligger och undrar om vi skulle kunna bo där. Jag vet, detta är inget som gör mig på något sätt lugnare över vart vi skall ta vägen om knappt ett år.
Men jag tror att huset kommer kalla på mig och då måste jag se vart det ropar någonstans!
Skolan verkar ta ut Sidney fullkomligt mentalt. Han vill kramas, sitta i knä och bara mysa hela tiden. Han verkar verkligen gilla sin skola och sina kompisar och det är inga problem på det sättet men det verkar vara tufft att vara 5,5 år just nu. Vi var på väg ut en sväng igår eftermiddag och när vi hade satt på oss skorna och bara skulle öppna dörren så blev han så ledsen så ledsen och kunde inte säga varför för han visste inte. Så det slutade med att vi alla tre satt uppkrupna i soffan under filten med varsina glasskålar och tittade på en film vi lånat på biblioteket. Han var jättenöjd.
Idag följde han med en kompis hem efter skolan så jag och Douglas var ensamma till tre på eftermiddagen och när han hade sin sovstund så passade jag också på att ta en liten lur. Vilken lyx! Helt galet skönt att bara göra inget och krypa ner i sängen med NY Times och njuta! När Sidney sen blev hembjuden till Noah (Sue och Etiennes äldsta son) på eftermiddagen så tackade han faktiskt nej. Han ville hellre bara vara hemma! Det var skönt att slappa lite och inte behöva vara ute i värmen. Vi har fortfarande 32 grader i skuggan. Börjar bli så supertrött på att ständigt svettas.
Under sommaren så har jag faktistk börjat lukta svett. Det har jag inte gjort förut. Men jag tror att det är den ständiga fukten och att man faktiskt inte kan göra något alls (förutom att vara inne, i bilen eller i en mall) utan att svettas ihjäl.
I går kväll hade jag min taekwando igen. Sidney hoppade över sin. Och det är fortfarande lika bra. Men, fortfarande utsätter jag min kropp för saker den inte gjort sen långt innan Sidney var född. Jag är faktiskt lite förvånad själv över att det går så pass bra som det gör.
Förutom situpsen då......pinsamt är det enda ordet som riktigt passar. Jag har ju inga magmuskler alls längre, de verkar inte riktigt finnas kvar överhuvudtaget. Alltså, när jag spänner magmusklerna och letar mig in till den hårda delen av magen (det är några lager att komma igenom) så är det ett mellanrum mellan musklerna, mer som ett hål faktiskt.
Ska de inte sitta ihop? Jag förstår ingenting.
Sen övade vi på sparkar! En sidokick, man ser faktiskt ut som i en riktig karatefilm. (återigen, inte jag då men många andra) Jag är grymt imponerad av vår "master" han rör sig som en tecknad figur. Det gör inte jag. Eller kanske, men inte i samma serie, jag ser mer ut som dunderklumpen och han som någon actionfigur.
Niklas skall förresten träna Sidney i fotboll nu i höst. Han är iväg på någonslags utbildning nu i kväll. Han var dock på väg redan i morse, läste fel på am och pm. Det blir verkligen förvirrande i bland. Så han gick upp i ottan och gick ner till bilen. Efter ca 5 minuter kom han tillbaks och sa att han hade en konstig känsla av att något var fel och kollade mailen. Jorå så att......det var 7 på kvällen inte morgonen.
Inatt eller imorgon kommer vi tydligen få en släng av stormen "Hanna". I detta varningens land så har de i dag pratat om att man skall tänka på att fylla på förråden med mat och annat eftersom stormen kommer.......jag kanske tar för lätt på det men.......det skall väl inte storma i flera veckor? Jag får väl gå ner till floden och fiska lite om maten tar slut. Kanske åka i väg till bonden och tigga mjölk om det behövs. Men inte skall jag väl behöva bunkra mat?
Det är lite läskigt att bo så högt upp som vi gör, alltså vi bor ju inte i någon skyskrapa eller så, det är bara tre våningar men huset står på en kulle och vi är väldigt oskyddade runt om. Om det nu skulle börja blåsa som attan.
På söndag är det min första dag som lärarassistent på svenska skolan som börjar då. Det blir spännande. Jag skall jobba på riktigt. För första gången på två år och tre månader......förutom det jag skriver i Fias tidning då....men det gör jag ju helt ensam, vet knappt om någon läser det för jag sitter ju så långt bort :-)
Undrar om jag vet hur man gör när man jobbar längre?Jag är tveksam.
onsdag 3 september 2008
Kläderska - Ja tack!
Jag behöver ingen städerska, jag behöver en kläderska. En person som tar hand om alla kläder som ligger och dräller överallt. Var kommer de ifrån? Jag plockar och plockar och plockar kläder hela tiden, smutsiga, rena, blöta, omaka och skrynkliga. Rätt som det är så tycker jag att läget är under kontroll, men det tar bara några timmar (minuter?) så ligger det en hög någonstans igen. Det tar liksom aldrig slut! Då känner jag att det skulle vara det bästa att ha en kläderska. Städa kan ju ibland faktiskt vara riktigt tillfredsställande.....(det där ordet måste kolla upp hur det stavas.....det ser ju inte klokt ut, liksom finskt på något sätt) men att plocka kläder är något av det värsta jag vet.
Igår (tisdag) fick Douglas lite mer vaccin. Det var lite stökigt i undersökningsrummet, de två bröderna kunde inte riktigt vara sams och rätt som det var så hade doktorn stoppat in sprutan utan att jag var beredd och kunde hålla i Douglas arm. Så, raskt drog han ut sprutan och på vägen ut lyckades han böja till den också. Niklas mamma tror att han är Hulken. Det vore jätteläskigt. När kommer han blir grön? Nu kommer jag ha mardrömmar om att när jag går in till honom i sängen så tittar han upp på mig med rödsprängda ögon, grön hy och söndertrasad pyamas. Doktorn blev väldigt skärrad och bad om ursäkt massor med gånger.
Vi var vid vår jättefina nya lekplats igår. Har jag berättat om den? Det finns en del för små barn, en del för lite större, en del med vattensprinkler där alla barn springer omkring och blir helt vattengalna. Gråter för att de ramlar eller krockar med varandra.
På kvällskvisten var det dags för Sidneys taekwando träning som han fortfarande tycker är lika kul. Senare var det min tur igen, jag drog med mig Sue (min brittiska vän som skall flytta till London men som inte vill flytta härifrån nu!) och vi svettades i kapp. Jag har tänkt på en sak. Det är mycket stretching och jag märker att många (de flesta) kan böja sina ben i alla tänkbara riktningar, men jag lider verkligen av att just bara sitta med benen i 90 grader......dessutom fick jag en pinsam kramp i vaden i går. Kände mig faktiskt inte särskilt atletisk alls. Visste inte ens vad vad heter på engelska.
Vi fick lära oss de två första stegen i självförsvar och så hade vi sparkträning. Varje gång man utför en övning skall man skrika KIII-AAA, det är jättehärligt. Prova.
Idag stötte jag på en till svensk familj som nyligen flyttat hit från sverige. Det blir verkligen jättekonstigt när jag står inne i vår lokala glassbutik som har miljoner olika sorters hemlagad glass och funderar på vad vi skall ha och pratar med killarna och hör att någon tilltalar mig på svenska. Det känns nästan inte som om jag förstår vad hon säger för jag inte är beredd att lyssna med mina svenska öron. De verkade jättetrevliga och hör ihop med den andra familjen som jag träffade nyligen. Berättade jag om dem? Männen jobbar på Skanska Inc. och de har bara tagit sitt picochpack och familjen och flyttat hit för gott. Modigt.
Vi har en helt ny taktik för Sidneys leksaker just nu också och jag biter ihop och tvingar mig att genomföra detta fast jag tycker att det är jobbigt. Vi städar inte undan. Det har vi alltid gjort på kvällarna, lagt alla leksaker på sina platser. Det blir ju lite lättare att hitta dem igen och roligare att vara i sitt rum och leka med sakerna. Men, nu så är måttet rågat, det är ju bara vi som städar och Sidney hittar på miljoner andra saker som skall göras just precis när det är städdags. Någon som känner igen det? Villkoret är också att om han nu inte vill städa så får han heller inte fråga vart någonting är. Hittills har det gått bra konstigt nog men det kliar så i mina fingrar att gå in där och lägga sakerna i sina lådor och göra fint.
I morgon kommer också Sidneys fröken på hembesök.......men jag har bestämt mig. Tror jag. Frågade honom flera gånger om han inte ville göra fint på sitt rum nu när hon skulle komma men det ville han inte!
Tror ni att han kommer hamna i trubbel nu för att jag gör såhär? Kan hon ha någon jobbig åsikt om det? Ni vet, han kommer minnas detta och vilja äta rutten leverpastej som är gömd i fläkten? (Serien "lite som du" minns ni?)
Herregud förresten vad papper det skall fyllas i för skolan.....de vill veta när Sidney började krypa, om han var ett besvärligt barn, när han pratade, om han kommer bra överens med barn och vuxna.......jag vägrar svara. Det är inte relevant. Dessutom kommer det inte se bra ut i hans papper. De får väl fråga igen om det är så viktigt, och då kanske jag inte minns. (Ni hajjar att jag skojar va? Men några frågor tänker jag inte svara på)
Gonatt
Igår (tisdag) fick Douglas lite mer vaccin. Det var lite stökigt i undersökningsrummet, de två bröderna kunde inte riktigt vara sams och rätt som det var så hade doktorn stoppat in sprutan utan att jag var beredd och kunde hålla i Douglas arm. Så, raskt drog han ut sprutan och på vägen ut lyckades han böja till den också. Niklas mamma tror att han är Hulken. Det vore jätteläskigt. När kommer han blir grön? Nu kommer jag ha mardrömmar om att när jag går in till honom i sängen så tittar han upp på mig med rödsprängda ögon, grön hy och söndertrasad pyamas. Doktorn blev väldigt skärrad och bad om ursäkt massor med gånger.
Vi var vid vår jättefina nya lekplats igår. Har jag berättat om den? Det finns en del för små barn, en del för lite större, en del med vattensprinkler där alla barn springer omkring och blir helt vattengalna. Gråter för att de ramlar eller krockar med varandra.
På kvällskvisten var det dags för Sidneys taekwando träning som han fortfarande tycker är lika kul. Senare var det min tur igen, jag drog med mig Sue (min brittiska vän som skall flytta till London men som inte vill flytta härifrån nu!) och vi svettades i kapp. Jag har tänkt på en sak. Det är mycket stretching och jag märker att många (de flesta) kan böja sina ben i alla tänkbara riktningar, men jag lider verkligen av att just bara sitta med benen i 90 grader......dessutom fick jag en pinsam kramp i vaden i går. Kände mig faktiskt inte särskilt atletisk alls. Visste inte ens vad vad heter på engelska.
Vi fick lära oss de två första stegen i självförsvar och så hade vi sparkträning. Varje gång man utför en övning skall man skrika KIII-AAA, det är jättehärligt. Prova.
Idag stötte jag på en till svensk familj som nyligen flyttat hit från sverige. Det blir verkligen jättekonstigt när jag står inne i vår lokala glassbutik som har miljoner olika sorters hemlagad glass och funderar på vad vi skall ha och pratar med killarna och hör att någon tilltalar mig på svenska. Det känns nästan inte som om jag förstår vad hon säger för jag inte är beredd att lyssna med mina svenska öron. De verkade jättetrevliga och hör ihop med den andra familjen som jag träffade nyligen. Berättade jag om dem? Männen jobbar på Skanska Inc. och de har bara tagit sitt picochpack och familjen och flyttat hit för gott. Modigt.
Vi har en helt ny taktik för Sidneys leksaker just nu också och jag biter ihop och tvingar mig att genomföra detta fast jag tycker att det är jobbigt. Vi städar inte undan. Det har vi alltid gjort på kvällarna, lagt alla leksaker på sina platser. Det blir ju lite lättare att hitta dem igen och roligare att vara i sitt rum och leka med sakerna. Men, nu så är måttet rågat, det är ju bara vi som städar och Sidney hittar på miljoner andra saker som skall göras just precis när det är städdags. Någon som känner igen det? Villkoret är också att om han nu inte vill städa så får han heller inte fråga vart någonting är. Hittills har det gått bra konstigt nog men det kliar så i mina fingrar att gå in där och lägga sakerna i sina lådor och göra fint.
I morgon kommer också Sidneys fröken på hembesök.......men jag har bestämt mig. Tror jag. Frågade honom flera gånger om han inte ville göra fint på sitt rum nu när hon skulle komma men det ville han inte!
Tror ni att han kommer hamna i trubbel nu för att jag gör såhär? Kan hon ha någon jobbig åsikt om det? Ni vet, han kommer minnas detta och vilja äta rutten leverpastej som är gömd i fläkten? (Serien "lite som du" minns ni?)
Herregud förresten vad papper det skall fyllas i för skolan.....de vill veta när Sidney började krypa, om han var ett besvärligt barn, när han pratade, om han kommer bra överens med barn och vuxna.......jag vägrar svara. Det är inte relevant. Dessutom kommer det inte se bra ut i hans papper. De får väl fråga igen om det är så viktigt, och då kanske jag inte minns. (Ni hajjar att jag skojar va? Men några frågor tänker jag inte svara på)
Gonatt
Vad kul det var!
Att lägga upp bilder, nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig så jag gör en till......när bussen åker i väg med mitt lilla stora barn.
Första dagen i skolan
Hej,
Första dagen i skolan. Sidney gick utan problem och lade sig i tid i går kväll, studsade upp i morse när han fick veta vilken dag det var och gjorde alla morgonbestyr utan ett enda litet gnäll. Och det mina vänner är inte vanligt. Vår busshållsplats ligger på toppen av en backe, så mamma gnällde lite i morse när jag genomsvettig sköt vagnen med 15 kilos Douglas när klockan inte ens var halv åtta. Då sa Sidney, jag svettas inte, jag har superskor!
Igår och idag har det varit filmispelning i vår lilla stad. Det är tydligen ofta det. Den speglar väl hur en amerikansk småstad ser ut och det är ju väldigt fint här! Det var inte superskådisar men någon kvinna från "six feet under" som jag aldrig sett.....
Berättar mer sen, nu måste jag lägga Douglas men jag ville försöka få upp lite kort här så nu försöker jag!
måndag 1 september 2008
Labor Day
Hallå,
Vi har haft lång helg här. Labor Day. Typ första maj. Utan betydelse. Jag hörde mig för vad man gjorde. Var det parader eller demonstrerade man eller vad var liksom syftet med denna helg? Men det fanns inget. Det största med denna helg är nog att det är "sista helgen på sommaren" för nu i veckan börjar alla skolor.
I lördags så var jag ute på en tre timmars långprommenad i skogen med en kompis. Det är ganska fantastiskt här i vårat område för familjen Rockefeller (Oljemagnat som när bilarna tog över världen, köpte upp all tågtrafik så de skulle köpa mera bensin http://sv.wikipedia.org/wiki/John_D._Rockefeller) har skänkt en massa mark (främst skog) till staten NY att förvalta och ge till alla som bor här. Vilket betyder att överallt finns det jättemycket fin skog att gå i. Det är grusvägar och spår överallt så man behöver inte gå på samma ställe två gånger om man inte vill. Det rinner små bäckar och vattendrag och det är verkligen himla vackert.
Så, på kvällen gjorde vi god mat och somnade tidigt. Niklas hade nämligen varit kvar inne på manhattan och firat att de fått nya kontoret på fredagen. Han var ju himla trött efter en jobbig vecka med allt som skulle ordnas med kontoret plus det vanliga jobbet. Så efter några öl efter jobbet på tåget som susar fram i behagligt sovtempo så somnade han naturligtvis in och vaknade upp på slutstationen utan batterier i mobiltelefonen....det tog honom en timma att komma därifrån.
Söndagen var vi bjudna till en familj som bor ca 30 minuter härifrån. Frun är svensk och mannen amerikansk. Vi skulle följa med dem till poolen och sedan grilla med dem (det är det man gör denna helg, liksom firar ut sommaren med sista pooldoppet och har en barbeque). Deras dotter heter Lydia och Sidney har lite svårt att komma ihåg det, särskilt eftersom han har en annan tjejkompis som heter Olivia så han kallar henne för Olydia......och, det är just vad hon är! Humor!
Det är en jättetrevlig familj men helt olik oss (går inte att beskriva med ord ens) och det är ju på något sätt charmen med att hamna i ett annat land. Man träffar människor som är så långt ifrån de man vanligtvis skulle umgås med. Och det är ju berikande.
Idag har vi varit i Conneticut vid havet. Jättemysigt. Vi var där med våra fransk-brittiska vänner som nyss kommit tillbaka från europa och, ve och fasa, bestämt sig för att flytta till London efter jul!!!!! Såna förändringar gillar jag inte när jag nu håller på att gör mig hemmastadd.
Det är ju himla härligt med hav och sandstrand men, med barn så blir det ju liksom sand överallt.....vi är fortfarande inte så där amerikanskt välpreppade så vi har stolar med oss till alla i familjen och stor kylväska på hjul och tusen tillbehör till allt. Det ser också himla härligt ut. Själva hade det blivit totalt missförstånd (eftersom männen var de som gjorde upp hur vi skulle göra) så våra vänner trodde att vi skulle ta med picnic till alla. Så där satt vi med våra torra mackor och melon och delade detta på åtta personer medan vi tittade på alla proffs som hade kött, grönsaker, massor med tillbehör, stereo och till och med dukar med sig för att ha en trevlig barbeque vid havet!
Vi har haft lång helg här. Labor Day. Typ första maj. Utan betydelse. Jag hörde mig för vad man gjorde. Var det parader eller demonstrerade man eller vad var liksom syftet med denna helg? Men det fanns inget. Det största med denna helg är nog att det är "sista helgen på sommaren" för nu i veckan börjar alla skolor.
I lördags så var jag ute på en tre timmars långprommenad i skogen med en kompis. Det är ganska fantastiskt här i vårat område för familjen Rockefeller (Oljemagnat som när bilarna tog över världen, köpte upp all tågtrafik så de skulle köpa mera bensin http://sv.wikipedia.org/wiki/John_D._Rockefeller) har skänkt en massa mark (främst skog) till staten NY att förvalta och ge till alla som bor här. Vilket betyder att överallt finns det jättemycket fin skog att gå i. Det är grusvägar och spår överallt så man behöver inte gå på samma ställe två gånger om man inte vill. Det rinner små bäckar och vattendrag och det är verkligen himla vackert.
Så, på kvällen gjorde vi god mat och somnade tidigt. Niklas hade nämligen varit kvar inne på manhattan och firat att de fått nya kontoret på fredagen. Han var ju himla trött efter en jobbig vecka med allt som skulle ordnas med kontoret plus det vanliga jobbet. Så efter några öl efter jobbet på tåget som susar fram i behagligt sovtempo så somnade han naturligtvis in och vaknade upp på slutstationen utan batterier i mobiltelefonen....det tog honom en timma att komma därifrån.
Söndagen var vi bjudna till en familj som bor ca 30 minuter härifrån. Frun är svensk och mannen amerikansk. Vi skulle följa med dem till poolen och sedan grilla med dem (det är det man gör denna helg, liksom firar ut sommaren med sista pooldoppet och har en barbeque). Deras dotter heter Lydia och Sidney har lite svårt att komma ihåg det, särskilt eftersom han har en annan tjejkompis som heter Olivia så han kallar henne för Olydia......och, det är just vad hon är! Humor!
Det är en jättetrevlig familj men helt olik oss (går inte att beskriva med ord ens) och det är ju på något sätt charmen med att hamna i ett annat land. Man träffar människor som är så långt ifrån de man vanligtvis skulle umgås med. Och det är ju berikande.
Idag har vi varit i Conneticut vid havet. Jättemysigt. Vi var där med våra fransk-brittiska vänner som nyss kommit tillbaka från europa och, ve och fasa, bestämt sig för att flytta till London efter jul!!!!! Såna förändringar gillar jag inte när jag nu håller på att gör mig hemmastadd.
Det är ju himla härligt med hav och sandstrand men, med barn så blir det ju liksom sand överallt.....vi är fortfarande inte så där amerikanskt välpreppade så vi har stolar med oss till alla i familjen och stor kylväska på hjul och tusen tillbehör till allt. Det ser också himla härligt ut. Själva hade det blivit totalt missförstånd (eftersom männen var de som gjorde upp hur vi skulle göra) så våra vänner trodde att vi skulle ta med picnic till alla. Så där satt vi med våra torra mackor och melon och delade detta på åtta personer medan vi tittade på alla proffs som hade kött, grönsaker, massor med tillbehör, stereo och till och med dukar med sig för att ha en trevlig barbeque vid havet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
