Pojkar!

Nä. Det blev ingen jackpot för mig. Men om ni kommer blir det fest i alla fall. Utan miljonerskronor.

Jag tänkte prata lite om pojkar.
När jag och en av mina bästa kompisar fick pojkar ungefär samtidigt så lovade vi varandra att vi skulle minsann uppfostra dem till oerhört sympatiska män. Som gentlemen och som utmärkta samhällsmedborgare. Som skulle behandla kvinnor väl och som helt enkelt skulle bli toppskiktet av de bästa män man kan tänka sig. Inte som de antal grodor vi själva träffat genom åren. Nej. Aldrig.

Efter att ha fått kille nummer 2 så börjar jag misströsta. Jag tar tillbaka var enda ond tanke jag sänt till "kvinnor som skämmer bort" sina söner. Det är absolut inte deras fel, jag är övertygad om att de haft exakt samma tanke som oss. Jag ber om ursäkt.
Jag börjar nämligen tro att det inte finns något hopp och att det är en genetisk fråga.
Jag pratar om lite ordning och reda, lite koll på grejor och bara lite "kom ihåg". Jag vet att jag inte skall ha för höga krav på mina två småttingar, de är ju trots allt bara 3 och 6.

Men, de är ju smarta killar. Kan så många bra saker och har huvudet på skaft. Skall det då vara så svårt att tillexempel minnas vad jag sa för 1 minut sen? Eller vad som står på listan över saker man måste göra för att få ett litet klistermärke? Eller om det ligger kläder på golvet, använder man då dem som skridskor? Eller att man bara river ut alla kläder ur garderoben för att tröjan man letar efter inte kan hittas? Att det hela tiden är fullt ös. Inget ligga på sängen och läsa bok en stund. För att inte tala om att alla leksaker måste modifieras. Dvs byggas om från ursprung till någon specialuppfinning som inte går att använda till någonting. De modifieras självklart bara om de håller så länge. För inte många leksaker håller. Länge alls.

Jag får en känsla av att det inte är såhär om man har flickor. Eller har jag helt fel? Är jag för kinkig? Är det såhär det är? Jag tycker just nu bara att det känns hopplöst. Att de aldrig kommer få ordning på sig.
Det låter ju förstås vansinnigt pessimistiskt. Det kanske jag inte riktigt tror. Det kanske bara är så att jag behöver andas. Och tänka att skolan börjar snart. Snart. Börjar skolan. Då kanske jag får lite mer optimistiska tankar. För då kanske jag hinner tänka en hel tanke. Lite oftare.

Trallala

Ikväll är det jackpot på Mega Million Lottery. Japp jag har köpt lott. Det är 325 miljoner dollar i potten. 325 M I L J O N E R D O L L A R!! Det är ju knasigt om man inte köper en lott då. Det blir fest här om jag vinner. Bara så ni vet.

Gräsänka - igen

Sådärja. Nu har också Niklas körkort. Han körde upp igår det gick bra. Nu är han inte hemma och kan köra i alla fall. Han har åkt till Prag. Kommer förvisso hem på söndag, eftermiddag skulle jag tro.

I går var vi vid poolen en stund och det var skönt att killarna fick leka av sig och träffa lite kompisar. Hittills så har jag inte hört om att en enda av Sidneys närmre kompisar skulle hamna i hans klass. Jag känner mig lite orolig. Hoppas verkligen att det blir bra. Vill man höra det sista om det senaste skall man hänga vi poolen, man får veta precis allt.

Idag åkte vi till Ikea. Jag ville se nyheter och få lite inspiration om hur vi skall göra med Douglas säng. Då, för första gången. Hände det. Sidney frågade om han fick leka i småland. Då slog det mig. Douglas har fyllt 3 och han kan också vara där! Snacka om lycka! I 45 minuter kunde jag gå runt och titta utan barn. 45 minuter är ingen lång tid på Ikea så jag kände hela tiden ett uns av stress i halsgropen, så när jag stod med hela famnen full av svensk god mat från mathörnan så pep sökaren jag fick när jag lämnade in dem. Eller den pep inte. Den mer skrek. Jättestressad blev jag och slängde all mat ifrån mig och rusade dit. De var lyckliga och svettiga och vi gick och åt lunch.
Och nu ett direkt meddelande till mor och far föräldrar: Nej jag var inte rädd att lämna in dem där. Ingen kan komma och ta dem och det är inget att oroa sig för.

En jättebra (eller dålig, beror på hur man ser det) nyhet var att de har fått saltlakritsfiskar på Ikea!!! har inte funnits förut. Fyndade också ett överkast från fyndhörnan. Det var väl det. Jag blev annars inte alls inspirerad av någonting där. Kände inget behov av att handla något eller att komma hem och fixa.

Höst

Jag vill bara att skolorna skall dra i gång nu och att vi kan få lite svalare och höstlikt väder. Älskar hösten, den bästa årstiden tror jag faktiskt. Just innan löven helt fallit av träden, solen fortfarande värmer och världen skiftar i gult, orange och rött. Det prasslar när man går genom lövhögar och det är mysigt att tända ljus och en liten brasa kanske. Doften av hög klar luft och när det inte längre så fuktigt ute.

I år tänker jag mig att jag vill mysa till det i sovrummet. Nej, inte som ni tror det.
Jag skulle vilja ha en sänggavel, ny madrass, ett nattduksbord och ett fluffigt, mysigt, murrigt överkast. Jag skulle också vilja skaffa sänggavlar till killarnas sängar. Just ja, Douglas har ju ingen säng, han sover fortfarande i spjälsängen och det är väl hög tid att byta den. Vi var på 3 års kontroll idag, han är 105 cm lång och väger 20 kilo. Sa jag 3 års kontroll? Så en större säng skulle ju inte skada. Jag skall sätta mig och leta på craigslist. Det är motsvarigheten till Blocket. Kanske kanske kan jag hitta något i närheten som är bra och som inte kostar en förmögenhet?

Har letat mig fördärvad (överdrift) på nätet efter en bild så ni skall förstå vilken nivå jag vill ha på sovrummet, men hittar ingen perfekt bild till min stora förvåning. Här är en med myskänslan jag vill ha men utan de andra kringsakerna.

Semesterbaksmälla

Har jag inte haft en enda gång under semestern. Det känns bra. Däremot har mina barn det nu. När vi är hemkomna och de inser att väldigt många andra är bortresta. Dessutom har det ju hänt någonting hela tiden och nu är jag glad om det inte händer så mycket och vi bara kan ta det lugnt. Tempot är dock upparbeteat och jag sitter här som förlorare med en kille som vill göra kul grejor hela tiden.
Sidney har haft två kvällar fyllda av ångest och jobbigheter. Gråt och skrik och "jag önskar att jag inte fanns" "ingen tycker om mig" och "jag har inga kompisar"

Överhuvudtaget kan han inte ta en motgång. Eller att inte stå i centrum. Det kommer ju bli lätt i livet. Så, eftersom lillebror fyllt år och fått uppmärksamhet och presenter så har det ackumulerats ilska och orättvisa. Till slut svämmar det över och kommer ut. Jag är mest rädd för att grannarna skall ringa polisen när han skriker som mest. Jag vet ju att utbrottet går över.

Uppföljning

Ni kanske undrar hur det har gått i kökslucksdramat? Inte? Nähe, men jag berättar i alla fall.
Jo, ni minns att frun vi hyr av hade hört från städtanten att färgen på luckorna hade börjat flaga. Jojo, så många samtal fram och tillbaks och precis när vi skulle åka iväg på semester så ringde hon och sa att de gärna ville komma in och se luckorna när vi var på semester. De skulle nämligen vara här i New York området då. En liten obehagskänsla kom krypande men samtidigt har vi ju inget att dölja så vi var övertrevliga och sa att de var välkomna att ta sig en titt så att de kunde känna sig lugnare.

Nu brukar jag faktiskt vilja ha det rätt städat när jag åker iväg på semester för att det är så trevligt att komma hem till ett fint hem men eftersom de skulle komma så kändes det ännu viktigare att det var undanplockat och snyggt här hemma.

När vi var i San Francisco fick jag så ett samtal. Allt var under kontroll. Hon kunde inte förstå vad städtanten fått idén från, om att luckorna såg förfärliga ut. Hon tyckte dessutom att vi hade det mycket finare hemma än vad de hade haft. Känns som ett bra betyg och jag hoppas att vi slipper fler påhopp!

Fiskstackarn då? Jag menar King Julian. Överlevde han tre veckor utan Sidney? Ja, faktiskt. Men jag tror att han mår ännu lite bättre nu. Hans vatten var inte helt rent när vi hämtade honom hos ytterligare en granne, (det är två av våra grannar som tagit hand om honom växelvis eftersom de också varit på semester) och jag fick faktiskt ett litet uns av dåligt samvete för att han såg ut att vara så ledsen där i smutsvattnet. Visst är det knäppt! Ni hör ju, jag kan ju aldrig skaffa hund i alla fall, när jag blir så här fånig av en fisk.

Tvätt

Oj vad det tvättas här. Både det ena och det andra. Jag tvättar i ena änden och i andra änden fylls det på med mer tvätt. Dessutom hade tvättstugan drabbats av akut fuktmögelangrepp på tre veckor så golvet är svartprickigt och äckligt. Tvätten (några dukar och handdukar) hade blivit gulgråa av rykande, pysande mögel. Jag vet, det är superäckligt! Så, nu har det tvättats golv med klorin och en avfuktare försöker få ner den 80% luftfuktigheten som råder där.

En sak som jag sparar på är strykning. Alltså jag besparar mig från strykning. Stryker ingenting. Aldrig. Niklas skjortor som han är lite mer rädd om lämnas in på kem och stryk. För jag stryker inte. Nu är det inte så att vi går omkring skrynkliga. Jag hänger jättefint och slätt. Sen slätar jag ut med handen. Jag tycker det går precis lika bra.
En sak jag önskar mig är en tvättlina att hänga tvätten på, det klår allt. Nu finns det inget bra ställe att ha det på på vår tomt. Så, jag fantiserar om det så länge.

När vi nu har bott mycket på hotel så har det i vissa hotelrum hängt en strykbräda på väggen för folk som tycker att det är viktigt att se nystruken ut hela tiden. Douglas har gråtit floder för att han inte fått ta med sig surfbrädan i badkaret. Jag tycker nog att det är rätt gulligt att han tror att strykbrädan är en surfbräda. Tänk att han är tre år och vet det! Men inte vad en strykbräda är. Jag tycker nästan att det är värt ett diplom!

Semester summering

Skönt! Å vad skönt! Att vara hemma igen. Vi har haft en toppen semester och vi har gjort och sett så mycket saker att jag är helt snurrig i skallen. Men att låsa upp dörren till ens hem och bara få ha sitt eget. Det är också lycka! Det har varit mycket trevligt att inte behöva bädda, diska, tvätta och laga mat på några veckor men att få sitta hemma vid köksbordet och äta frukost är en mycket skön känsla. Fråga mig gärna om ett par veckor vad jag tycker då. Hotelfrukost skulle jag tro.

Vi spenderade de sista dagarna i LA. Vi bodde i downtown området. Hade lyckats få en jättebra deal på hotelrum och botte fint som snus. Badade i hotelpoolen som låg på taket och hade utsikt över skyskraporna runt oss. Surrealistisk känsla.

Vi tog en tur till Universal studios och jag blev verkligen positivt överaskad. I form av logistik. I form av attraktioner och i form av allting! Vi åkte förbi Wisteria Lane, alltså där de spelar in Desperate Housewives, men det fattar ni ju. Vi såg galet många mer ställen där de spelat in andra filmer jag till och med kände till och det var rätt häftigt.

Vi var både till Santa Monica beach och Venice beach. Vackra stränder med höga vågor och kallt vatten. Killarna badade, eller åtminstone sprang i strandkanten.

Vi åkte runt i Beverly Hills och gick på Rodeo Drive. Inget för mig. Det var bara otäckt. Otäckt mycket pengar på liten yta och jag kände att jag inte passade in alls. Men det var rätt intressant att se. Men svårt att förstå. Det får en också att tänka på motsatsen. På alla som åkt till Hollywood och inte lyckats. Som dag ut och dag in lever på att klä ut sig till Spindelmannen och stå på trottoaren och få betalt för att bli fotograferad tillsammans med en turist. Eller de som inte ens gör det. Som hamnat i utkanten och lever på gatan. Inte vet jag, men det var en märklig del av världen i alla fall.

Douglas lillskrutten fyllde ju 3 år också. Han kan inte säga 3. När han räknar hoppar han över tre och har alltid gjort. Han säger ett, två, fyra och alla andra siffror. Aldrig tre. Han fyllde två och håller upp tre fingrar.
Vi var och åt lunch på Disney´s soda fountain någonting Restaurang i Hollywood. Personalen kom med glass och sjöng för honom. Frenetiskt började han rita med sin blåa krita och titta ner i bordet. Han var illröd i ansiktet och hade sin suraste min. Det var inte populärt och jag kommer aldrig mer utsätta honom för det. Stackarn. Vi som trodde han skulle tycka att det var lite spännande och roligt. Han älskar ju Musse Pigg!

Vi avslutade vår sista semesterdag med kanske semesterns godaste måltid. Vi stannade på Urth Caffé i West Hollywood och intog lunch. Tydligen, om man är insatt i serien Entourage, så hänger de killarna där. Eftersom vi haft kanalen den serien går på nu på semestern så har jag sett lite fler avsnitt och tycker nog att det är rätt bra också.

När vi sen lämnat tillbaka vår hyrbil på flygplatsen så slutade min hjärna att fungera. Inte en riktig eller smart tanke lämnade mig. Jag var helt slut. Semestern tog ur all must ur mig, fast på ett positivt sätt.
Återigen, vi gillar att göra saker och att upptäcka världen. Men i en liten Chevrolet sedan, 300 mil runt i Californien och Nevada så kan trycket bli stort. Vill ha en bra mix på tid i bilen, roliga saker för barnen, hyfsat okej mat efter vägarna (joråsåatt, hahahahaha), och helst inte hamna på hotel i redlight districts, lite kul grejor för de vuxna är ju inte fel heller. Så, jag checkade ut helt enkelt.
Av många anledningar så blir det nog en all inclusive nästa gång på en fin resort med barnklubb nästa gång det blir semester.

Senaste dagarna

Monterey Bay. Där har vi tillbringat 2 nätter. Killarna har för första gången badat i havet. Det är svinkallt och inte särskilt mysigt. Men barn verkar i just den lilla detaljen skilja sig oerhört från den vuxna befolkningen. Det spelar ingen roll.
Första kvällen gick vi på restaurang. Med underhållning. Nej, inte någon skön lirare som sitter och spelar soft pianojazz. Direkt utanför fönstret låg ett gäng sjölejon på en flytbrygga och pelikaner flög eller bara stod runt dem på bryggan. Barnen satt som ljus genom hela middagen. Har nästan aldrig hänt. Jag vill alltid ha sjölejon till matbordet!

Det är ju det som är så fantastiskt här. Djurlivet. På väg från Monterey idag så stannade vi till vid en rastplats och då låg det sjöelefanter på stranden. Ett jättegäng som hade åkt upp på stranden och bara latade sig. Skottade över sig lite sand och kliade sig på magen. Det är så häftigt! Skulle lätt kunna vara sjöelefant. Om det inte var så kallt i vattnet förstås.

I Monterey finns också ett stort Akvarium. De har massor av spännande djur och det är uppbyggt så verklighetstroget som möjligt i de olika miljöerna. De lär också ut hela tiden om hur vi skall ta hand om havet och vad som händer i forskning och vilka djur som håller på att dö ut (i de flesta fall med hjälp av människan). De har olika "föreläsningar" om de olika djuren och jag är så förvånad över min stora kille som gärna ställer frågor och hjälper till om det behövs. Skulle jag aldrig ha gjort när jag var 6!

Vi åker ju längs Highway 1. Det har varit helt okej fram tills i dag. Då blev vägen fantastisk. Vi åker verkligen precis på kanten mot havet. Vi ser så långt att det tar slut på något att se. Japan kommer näst. Det är konstigt att tänka så. Här är ena kanten på usa. Sen är det bara hav och sen andra sidan jorden. Lite bräckligt känns det allt.
Dessutom finns det inga räcken. Det är ju konstigt med tanke på allt annat som skall vara så supersäkert här. Tycker nog att det skulle behövas på ett par ställen. I stället varnar de för rullgrus. Jo jag tackar jag.

Vi åkte genom Big Sur idag med. Som jag hört talas om men inte riktigt fattat vad det varit. Det är i alla fall ett område som lockade fram scouten i mig och åter igen ville jag bara ut och campa, fiska i floden och grilla den nyfångade fisken över öppen eld.
Just doften av skog är ju fantastisk. Torr jord, barr och bark. Det suger till i magen och jag vill sova i tält. Eller en liten timmrad stuga. Det har vi inte gjort och kommer inte att göra. Sanningen att säga är att jag är lite rädd också. Det finns ju både skallerormar och bergspumor här. Vi fick ett råd av en guide på ett ställe och det var: om en bergspuma attackerar, attackera tillbaka eller spring!

Nu är vi i San Luis Obispo och sover här en natt. De tre sista nätterna bor vi i LA. Orken att packa väskor börjar tryta så vi tänkte att det skulle vara skönt att slippa det de sista dagarna. För hur det än är, så spelar det inte någon roll, när man åker med barn så blir det grejor överallt. Jag måste ändå säga att vi har klarat oss galet bra med minimal packning och med ett minutiöst pusslat bagageutrymme, det går inte i en grej till. Två resväskor, en barnvagn (paraplymodell) och en kylväska. Fullt. Forfarande är det tråkigt att packa ner alla grejor som sprids ut i hotellrummet.

Vi åt kvällsmat på Madonna Inn. Vi ville egentligen sova där också men även om det inte var svindyrt så var det för dyrt för vår budget. Men det var kul att se stället! Alla rum ser olika ut och det är olika teman på varje rum. Även om det inte är min stil så är det häftigt och annorlunda!

Sorry för att det inte blir fler bilder just nu. Tekniska omständigheter gör mig för lat och jag lovar att bli bättre så snart jag är på klibbig, fuktig New York mark igen!

Leaving Larkspur

För tredje natten i rad skall vi sova på samma hotel. Rekord. Vi befinner oss alltså i Larkspur, en liten liten ort i ett pärlband av många små vackra sommarstäder som följer när man åkt över Golden Gate Bridge från San Francisco. Nu är det ju sommar här året om, så ni förstår att det är väldigt sommrigt här.
Städerna är en blandning av fina svenska västkuststäder och italienska rivieranklättrande pittoreska små samhällen.

Vi har varit på Jelly Belly. Det är en godisfabrik som tillverkar, bland annat jellybeans. Man fick en rundvandring i fabriken och såklart provsmaka godis. På vägen ut fanns självklart en gigantisk godisaffär där vi gick lös totalt! Vi var extremt givmilda och killarna fick köpa massor.
Efter det så åkte vi upp till Sonoma området. Godis till barnen och godis för föräldrarna. Vi besökte en vingård och provade vin. Ravenswood. Det är ett fantastiskt gott vin och finns på Systembolaget och har varit en av favoriterna under några år. I Sverige finns dock bara ett av deras viner. Här fanns fler. Men inte överdrivet många.

Sonoma och Napa valley är väldigt vackra. Kullar som ser ut som sammet, fält fyllda med vinstockar, gårdar med stora pampiga entréer. Dock kunde jag sakna det mer lantliga, rustika och genuina som jag upplevde när vi bilade i Italien och åkte förbi vingårdar där. Här var det mer motorväg rakt in i vinerierna om ni förstår. Men det har kanske blivit mer kommersiellt där med. Kommersiell är världen.

I går var vi på marknad i en av de närliggande städerna. Sidney åt ostron för första gången och älskade det. Det är väl bra konstigt att han gillar allt som är dyrt. Douglas kan vi mata med saker ur papperskorgar. Bara det är pasta eller godis.

I dag har vi strosat runt i en annan av de små städerna i pärlbandet. Sausalito. När man går längs hamnpromenaden och ser San Francisco i bakgrunden så är det nästan overkligt vackert. Det spelar såklart ingen roll om man är 3 och 6 år. Då vill man ändå bara åka tillbaka till hotellet och bada i poolen.

Jag trodde att en långsemester skulle göra de små lite mer oberoende. De skulle ha både mamma och pappa runt sig 24/7. Tänk så fel jag hade. De är som små blodiglar på mig. Jag kan inte ens gå på toa ifred. Idag tog jag mig en timme när vi kom tillbaka till hotellet i ensamhet. Men det var minsann konstigt. Varför skulle inte jag följa med och bada? Vad skulle jag göra? Skulle jag komma till poolen sen? Jaa, vad skulle mamma göra med en hel timme för sig själv? Bara njuta av tystnaden och stillheten!

I morgon åker vi till Monterey Bay.

Nödigheter

En sak som tröttar ut mig på vår resa är familjens toabestyr. Det spelar ingen roll hur vi gör, det är alltid nödigt när vi 1. Sitter i bilkö 2. Just har stuvat in packning och alla och har kört 5 minuter
3. När det inte finns en toalett så långt ögat kan se 4. När vi just passerat en avfart på motorvägen och nästa inte kommer förrän om 400 mil, liten överdrift men det är långa vägar här, och vi just frågat om någon behöver gå.
Det skall också gå fort. NU. På en gång. Här och nu. Det stegrar sig inte gradvis. Det är akut direkt. Jag vet att jag inte skall slösa energi på det. Jag försöker vara förstående men innuti min hjärna brinner det upp en och annan hjärncell.

Min mage krånglar jämt när jag inte följer dagliga rutiner det är inget konstigt med det. Kan gå dagar innan jag gör nummer 2 om ni förstår. Den stora mannen som är med. Han är en klockbajsare. Två gånger om dagen och på nästan exakt samma tid varje dag. Det tycker jag är jätteunderligt och faschinerande. Det är därför jag delar med mig av dessa intima detaljer. Jag har nämligen aldrig träffat någon som är så precis i sina förehavanden. När jag berättar för honom om min beundran inför detta så skakar han på huvudet och tycker att jag är knäpp! Jag! Knäpp! Jag undrar jag vad som är knäppt. Klockbajsare.

Sommar i P1

En sak Niklas och jag kan sysselsätta oss med när barnen har somnat och vi sitter i mörkret i det lilla hotelrummet är att lyssna på Sommar i P1.
Det har vi gjort några kvällar och det är många som varit helt fantastiska. I kväll har vi lyssnat på Mathias Dahlgren. Han är eller har varit här i Californien i sommar, han berättade om när han var här för första gången. Då han blev pistolrånad efter 45 minuters vistelse i San Francisco.

Det var faktiskt så det kändes när vi var där också. Om jag nu skall lägga ut historien mer kring uteliggare så var jag rätt glad över att jag gick tillbaka till hotelrummet runt 8.30 snåret på kvällarna.
Jag fick också en "hemkänsla" som var ny och härlig. Att jag längtade hem till NY och att det är mycket bättre där för det finns poliser i varje gatuhörn och att jag faktiskt aldrig hittills, när jag varit inne på Manhattan nattetid, känt mig rädd eller osäker på något eller någon.

Ser just på nyheterna att folk flyr sina hem i Santa Cruz på grund av bränder. Vi var ju just där. Det är konstigt.

Sanfran

Två nätter blev det i San Francisco. När vi berättade för barnen att vi skulle dit tittade Douglas argt på mig och sa "jag vill inte åka skridskor"! Det har vi skrattat åt många gånger sedan dess.

San Francisco är, för er som inte varit där. Vackert. Otroligt vackert. Och fult. Jättefult. Det finns många riktigt ruffiga områden. Det finns väldigt många uteliggare. Många fler än jag ser i New York.
Det som verkligen tilltalar mig med SF är alla Townhouses som ligger mitt i stan. Det finns, vad jag vet inte i Sverige och det ger verkligen dynamik och karaktär till en stad. De viktorianska townhusen skulle jag kunna flytta in i vilken dag som helst.
Riktigt behagligt väder har vi haft också, även om det är väldigt mycket kallare än normalt. Det har varit byxor och tröja, det har blåst men varit behagligt i solen och det är rätt skönt att slippa svettas när man är i en storstad.

Vi var såklart ner till Fishermans Wharf och strosade runt. Vi skulle åka ut till alcatraz men då var man tvungen att boka biljetter en vecka i förväg, en detalj som gått oss förbi i reaserchandet och som gjorde hela familjen mycket besviken. I stället gick vi på vaxmuseum och åt på en helt galen restaurang som var inredd som en regnskog med vilda djur som rörde sig som om de levde. Det var akvarium i taket och på väggarna och killarna var helimponerade. Det var inte föräldrarna. Självklart var maten svindyr och vi delade på en sallad, allt för att barnen skulle vara nöjda. Vi har sett sjölejon i hamnen, varit vid världens krokigaste gata, Lombardstreet. Vi har gått och gått och gått. Och vi har åkt buss och spårvagn. Och ätit glass.
Nu är vi ca 40 minuter norr om SF, i en jättegullig stad och bor på hotel i tre nätter. Här skall vi bada i poolen, göra dagsutflykt till Sonoma Valley och bara ta det lugnt.

Det är ju inte bara lätt att resa runt på vägarna såhär med familjen. Först nu har väl killarna fattat att det är såhär vår semester skall se ut. Vi skall bo på olika hotel och vi vet inte riktigt vart vi skall när morgonen kommer. Nu har vi för deras skull börjat att planera lite mer så att vi vet på ett ungefär vart vi ska. Kanske kanske börjar jag förstå resortlivet lite mer. Men bara kanske.

Skillnader och liknelser

Det är väldigt stor skillnad på hotellen vi bor på. Om man väljer ett tvåstjärnigt så är det inte särskilt kul. Steget upp till ett lite bättre hotel motsvarar inte alltid prisskillnaden. Så, ibland undrar jag om det inte hade varit bra och boka lite innan vi åkte iväg så vi slipper sitta med Niklas iPhone och försöka kolla. De gånger AAA inte kan hjälpa oss vill säga.

Det är också skillnad på att sova med en hård filt med lakan som täcke eller ett fluffigt duntäcke i skön mjuk bomull.
Såna saker är viktiga för oss just nu. Vi försöker verkligen bo billigt för att kunna göra saker på dagarna. Så många timmar tillbringar vi ju inte på rummet. Men det känns betydligt mycket bättre att få det lite finare omkring sig. Sån är jag. Gillar när det är fint omkring mig.

Fast samtidigt kan jag känna när jag ser surfarna i Santa Cruz, att jag nog skulle kunna vänja mig med den avslappnade stilen också. Leva för den perfekta vågen. Okammat hår och vindpinat skinn. Det har sin tjusning det med.

På vindlande vägar i Californien

Hahahahaha. Som sagt, man vet inte vad som händer när man som vi inte gör några direkta planer. Vi styrde kosan mot Fresno men stannade i Visalia. En otroligt mysig stad.

Jag är kär. I AAA. Det är motsvarigheten till Motormännen. Vi ringer dem och berättar var vi vill sova, de kollar priser och tillgänglighet. Vi hamnade på Marriott och till ett superbra pris. Vi hängde vid poolen hela dagen och på kvällen strosade vi runt i staden. Anledningen till att vi hamnade i Visalia var att när vi kollade priser på ställen i Sequoia National Park var det inte särskilt prisvärt. Så där flög min romantiserade bild över vad vi skulle uppleva snabbt iväg. Å andra sidan hamnade vi på ett 4 stjärnigt hotel till priset av ett 2 stjärnigt.

Dagen efter så checkade vi ut och åkte upp till nationalparken. Vi såg dessa gigantiska träd som är mellan 2000-3000 år gamla. De upptäcktes för 200 år sedan i detta område i bergen. Alla blev som tokiga och började avverka. 1/3 av skogen försvann i ett nafs för att man skulle sälja virke. Men det var bara det att virket var inte särskilt användbart. Så, nu får vi vänta 2000 år till för att träden skall växa upp igen. Människan är förunderligt märklig. Vi såg också världens största träd. Sidney var säker på att han hade sett ett större träd efter vägen. Och var också väldigt tveksam till hur de kunde veta att just detta träd var det största. I hemlighet är också jag det.

Naturen är fantastisk runt oss. Vi ser massor av vackra berg, åkrar och djur. Vi ser också en baksida av USA som inte är vacker och jag börjar förstå att det faktiskt finns 40 miljoner amerikaner som inte har sjukförsäkring. Man undrar vad de lever av där de bor i skraltiga husvagnar mitt ute i ingenstans. Jag tycker det är hemskt men vad vet jag. De kanske är lyckliga på sin plats på jorden. (Man får nog inte skriva så. Människorna som bor där kanske inte har valt det själva och kämpar för att få pengar att räcka till både här och där. Många hispanics som plockar frukt och grönsaker på fälten är här illegalt och kan inte ge sig till känna för myndigheter. Vad skulle USA göra utan alla illegala invandrare undrar jag också.)

Efter Sequoia så drog vi oss till Fresno och det är en stad utan citykärna märkte vi när vi skulle försöka upptäcka den. Hur vi än åkte på gatorna så fanns det liksom inget att se, så vi styrde kosan mot ett Vattenland. Där lekte vi hela dagen tills värmen blev outhärdlig och vi hoppade in i bilen och ställde in gps:en mot Santa Cruz strax söder om San Francisco. Vi gick längs Boardwalken och kommersen ut mot piren och intog middag.

Nu ligger jag på ett riktigt trevligt hotel i Santa Clara, Silicon Valley som heter Avatar. I morgon skall vi inta San Francisco. Jag hoppas det går bra.

New York --> Los Angeles --> Las Vegas --> Bakersfield

Semesterlivet ser ju rätt annorlunda ut nuförtiden. Jag menar med två småkillar. Mer och mer förstår jag att det är populärt att åka till en Ving resort i Thailand.
Nu är ju inte vi riktigt där än. Snart kanske. Jag kan mycket väl tänka mig att några kanske tycker att vi är helt galna som åker på bilsemester i USA med våra barn. När man kan ligga vid en strand eller pool och skicka barnen på olika knatteaktiviteter.
Men, nej som sagt, vi är inte där än. Vi gillar att åka bil. Att inte veta vad som döljer sig bakom nästa kulle och vart i hela fridens dar vi skall sova i morgon natt. För så är vi. Vi hade bokat de två första nätterna i Las Vegas. Sen visste vi inte ens vart vi skulle åka. Vi har hamnat i.....ja, vad hette staden nu.....vänta skall jag googla. Bakersfield. Enligt Wikipedia den 11:e snabbast växande staden i Californien. Med 800 458 invånare enligt Metropolitan Statistical Area (MSA) är det den den 64:e största i landet.

Vårat dygn i Las Vegas var overkligt. Jag kan inte fatta att det mitt ute i öknen bara ligger en helt galen stad som lever på att turister vill spela bort pengar. Eller vinna pengar. Eller köpa sex. Eller bara partaja livet ur sig. Jag börjar förstå titeln, "What happens in Vegas".

Nu var ju inte det något vi överhuvudtaget sysselsatte oss med som ni förstår. (Jag och Niklas köpte varsin Moijto drink på flaska och låg i mörkret och drack den och lyssnade i varsin öronsnäcka på Malin Åkerman som pratade i Sommar i P1 i Niklas iPhone. I mörkret för att barnen låg i sängen bredvid och sov. Glamour i den högre skolan men rätt mysigt)

Vi kom fram rätt sent på kvällen, efter att ha sett solen gå ner i öknen bakom bergen och månen kom fram. Väldigt vackert. Så vi gick rätt omgående och lade oss. På förmiddagen så badade vi i hotellets pool. Men runt ett snåret gick det inte att vara ute längre. Det var för varmt så vi gick in på vårt hotel som hade ett innomhus "Gröna Lund". Där tillbringade vi några timmar och Sidney och Niklas åkte typ "Flum Ride" och Uppskjutet.

Kvällen tillbringade vi på "the Strip" som är stora gatan som går genom Las Vegas och förbi alla tjusiga hotel. Jag skall tillägga att vårat hotel låg på slutet av "the Strip" och var inte särskilt nytt och fint. Men vi var in på nästan alla fina hotel för att antingen gå på toaletten eller för att köpa vatten. Det var skillnad på hotel och Hotel. Om man säger så.
Det har varit så varmt att det inte har funnits något stopp på hur mycket vatten man kan dricka. Vilket också betyder att om jag är törstig, måste mina barn vara det, därför måste de också dricka jättemycket vatten. De kissar lite oftare bara.

Vi såg två gratis shower, en med två priratskepp som krigade mot varandra och sköt med kanoner. Inne på ett hotelområde. Och så den kända vattenshowen utanför Bellagio hotel. Sen taxi tillbaka!

I morse packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Fresno. Det var målet. Men vi nådde inte riktigt ända fram så därför ligger jag nu här i mörkret i Bakersfield och väntar på en kall öl. Och planerar morgondagen. Vi tänkte ta oss till en Nationalpark som heter Sequoia, jag längtar efter att få vara ute i naturen och upptäcka saker med killarna. Se de bamsestora träden och hitta ett härligt campingområde där de har söta små stugor. Jag vill sitta ute i mörkret och grilla marsmallows och ha det mysigt. Det är vad jag fantiserar om. I morgon berättar jag hur verkligheten blev. Om det finns internetuppkoppling i skogen förstås!

Separations ångest

Resfeber kan te sig på många olika sätt. Som ni förstått vid det här laget så har vi en ytterst känslig kille iform av storebror. Han har gått som på nålar ett par dagar nu och undrat och frågat om resan. Jag har svarat lagom mycket. Man kan förstår ni, inte heller ge för mycket information. Då kokar det också över.

Denna gång hände det sig så att resfebern tog sin form i separations ångest från King Julian. Vår fisk, ni minns. Man skall inte förringa sådana känslostormar och i en timme har jag tröstat en otröstlig 6 åring och förklarat att King Julian inte kommer älska grannen mer än honom när vi kommer hem. Något som han var övertygad om. Han kunde heller inte förstå vem som skulle vara där för honom när han behövde det. Jag tror inte att jag förrän nu förstått King Julians storhet i vår familj och ångrar att jag sa till Kim att om han dör så köper vi en ny sen. Jag måste ringa från flygplatsen och tala om hur viktigt det är att han överlever dessa tre veckor. Sexåringen kommer direkt veta om det är en ny fisk eller ej.

Nu skall jag stänga ihop resväskan och sova några timmar. Har hört att det är 40 grader i Las Vegas där vi kommer spendera de 2 första nätterna!

Skön helg!

Det har vi verkligen haft. Hade vännerna från New Jersey här på middag i lördags och vi åt gott och satt ute hela kvällen, tände massor av ljus och såg eldflugorna fladdra omkring i trädgården. Naturligvis strök familjen skunk omkring och släppte efter sig odörer. Barnen lekte och var tillslut så trötta att Douglas och Mattias lade sig bredvid varandra i Douglas säng och somnade och var så söta där de snusade.

Sidney höll såklart ut så länge det bara gick, tills gästerna gick hem. Man kan ju missa något. När jag berättade att det var midnatt blev han bra imponerad av sig själv att han hade varit uppe så länge. Själv hoppades jag bara att det också betydde att han tänkte sova länge på söndagsmorgonen. Det gjorde det faktiskt. Båda barnen sov till 9!!! Nytt liv, nya tider!!

Idag har vi bara skrotat runt hemma, det har regnat och vi har varit lite sega. Men på eftermiddagen klarnade det upp och vi tog en promenad i det otroligt fuktiga vädret. Så har vi såklart tvättat och börjat förbereda resepackningen. Vi måste få med oss, spel och underhållning för barnen, kylväskan, kläder för rätt varierande väderlek, vass kniv och vinöppnare och tusen andra saker.

Jag har pratat med lite vänner och familj från Sverige i helgen och det känns alltid skönt.
Hoppas ni också haft en riktigt bra helg!

Kort samanfattning av veckan

Vad vi har gjort grejor denna vecka! Phu, det har varit aktiviteter varje dag. Åkt runt massor och tittat på olika saker och varit och badat och bara haft det bra! I veckan fixade de också vår Air condition här hemma så nu är det okej att vara inne utan att få ett sammanbrott.

Igår regnade det till och från hela dagen men vi hade tidigare i veckan bestämt att åka in till Niklas jobb och samt att gå på Rock n roll Museum som hade en särskild utställning med John Lennon också. Återigen måste jag bara säga att det går så bra när vi åker in till stan. Vi åker tunnelbana och traskar och går och ingen gnäller.

Däremot började Douglas morgonen hemma med att kräkas ner hela köksgolvet efter att ha brottats med Sidney, jag visste inte riktig om han verkligen var krasslig eller om det var efter brottningen så jag valde att ignorera det. Det var väl bara att åka hem om det skulle bli knas någonstans tänkte jag. När vi sen satt på tunnelbanan blev han helt blek och jag tänkte att om han kräks nu dör jag. Det var fullpackat med folk och jag hade ingen påse med mig. Men när vi kom fram gick vi direkt och åt och drack och sen verkade han piggelin igen.

På Niklas jobb var det bara 2 andra inne, vilket jag är glad för. De röjde runt och ville inte gå hem.

Museét var en totalhit! Sidney gillade det massor och jag älskade det! De hade samlat alla och allt som haft med musikutvecklingen att göra och jag fick gåshud och tårar i ögonen för att det var så galet bra. Lennon utställningen var lika bra men också hemsk. Det är Yoko som varit med och gjort den och hon hade till exempel sparat hans glasögon som hade på sig när han blev skjuten och det var fortfarade blod på dem. Hon hade också den bruna påsen hon fick hem från sjukhuset med hans tillhörigheter. Med en dikt. Någonting om att det spelar ingen roll hur stor och känd du är, när du dör samlas dina saker i en påse. Jag kunde inte låta bli att fälla en och annan tår och försökte förklara för Sidney varför jag var ledsen.

Niklas jobbade ju också sista dagen igår innan semestern! Fantastiskt trevligt, äntligen! Och på tisdag åker vi på vår roadtrip. Flyget går till Los Angeles och sen styr vi kosan mot Las Vegas! Det skall bli toppenkul och jag lovar att lägga upp många bilder. Om ni vill förstås