Snart är det sommar!

Det börjar redan bli dags att fundera över Summer Camps för barnen i USA.
Eftersom normen är runt två veckors semester för alla löntagare och skolan är stängd mellan 1:a juli och 1:a september (ungefär) så är det en ekvation som inte riktigt går ihop sig.

Fick en tidning från skolan i går där det var en artikel om hur viktigt det är för barnen att få åka på camps och få vänner för livet och göra saker de normalt inte gör, det finns kockcamps, skateboard camps, outdoor camps osv. Det är finns många "prestige" camps också. Precis som med privatskolorna så följs man sedan åt i livet och kliar varandras ryggar.

I morse orkade jag inte åka hem direkt efter jag hade lämnat Sidney på skolan eftersom Douglas skulle lämnas 40 minuter senare så jag tog en tur med bilen i det väldigt fina villaområdet för att titta på hus och fundera på vad som händer där.
Då passerar jag en tjej i 20 års åldern av sydamerikanskt ursprung som kom från tågen och antagligen var på väg till någon familj för att ta hand om barnen medan föräldrarna jobbar. Och så ser ju verkligheten ut. Det var bara det att hon såg så trött och sliten ut.

Och jag funderar på om det är värt att få hem någon som tar hand om ens barn på halvfart för att man själv skall göra karriär (att jag går på halvfart ibland, ofta, när jag är hemma med killarna hör just nu inte hit). Och om det är värt det att skicka barnen på summer camps som kostar massor för att de skall lära känna rätt personer och lära sig saker som föräldrarna inte har tid att lära dem?

Funderar jag på detta för att jag just nu är hemma med barnen och behöver tala om för mig själv att det är bra eller är det något som vi alla borde fundera på? Hur skall man prioritera? Kan ju inte hålla barnen i handen hela livet heller. Dessutom, om föräldrarna är nöjda och glada så är ju barnen det med. Om de nu hinner träffas.

Ja himlars vad mycket man skall tänka på!