För länge sen

Som sagt, vi har varit sjuka. Nog om det. Vi är krassliga fortfarande men inte sängliggande. Det ser jag som ett framsteg.

Vi åkte fredags eftermiddag (amerikansk tid) och landade i lördags morse (svensk tid). Killarna skötte sig exemplariskt måste jag säga och det var tur det eftersom jag började bli sjuk då.

Inte mycket har hänt dessa dagar som ni förstår. Det har till och med varit så lite som har hänt så Sidney säger att det inte känns som han är i sverige. Vi har bara träffat farmor och farfar. Inga andra. Ingen vill träffa oss heller. Än.

I alla fall låg jag och feberslummrade här om kvällen när, rätt som det var jag hör däckskrik och tutande här ute på den annars så lugna villa gata. Bara det är ju fantastiskt, tystnaden som jag inte alls är van med.
I alla fall. Jag vaknar till och tänker vad i h-vete. Folk ligger ju och sover, tills jag inser att klockan är halv 10, det är lördagkväll och min otroligt söta kusin bor i ett hus lite längre ner på gatan och är typ 15 år. Dessutom känner jag mig gammal och grå när det är min första reaktion. Självklart är det killar som raggar omkring och kollar om hon är hemma. I min febersåsighet ligger jag och kommer ihåg hur jag kunde höra på moppeljudet ända från BP macken i Kolbäck vilken eller vilka killar som var på väg förbi vårat hus när jag var något yngre än min kusin. Jo, man kunde höra det eftersom det var toktrimmade hemmabyggen och inga "EU moppar".

Bara en kort reflektion i mitt annars just nu helt händelselösa liv.