Ibland finns det så mycket ord jag vill få ur mig och ibland nästan inga alls. För mig fungerar det så att jag måste ha gjort en kladd inne i huvudet. Sen skriva ner det. På riktigt. När vi har haft lov nu så har jag inte riktigt tagit mig den tiden att göra själva utkastet. Nu är jag på gång igen tror jag.
När man har delat en människas vardag i nästan 1o år så händer det att man glömmer bort varandra. Vet inte om ni vet något om detta. Men jag känner mig ibland som ljusår ifrån den som borde stå mig absolut närmast. Det känns som om vi lever olika liv och som om vi prioriterar helt olika saker i livet. Det är då, demonerna (som jag tror vår käre Ingemar skulle ha uttryckt sig) kommer emot mig och jag i mitt huvud målar upp bilder om att vi är nära slutet. Japp, snart står det några packade väskor i hallen och "tack och hej, det var trevligt att lära känna dig".
Tills, sent en kväll, till exempel en onsdag, man kuddpratar om livet och vart det är på väg att ta oss. Gråter en skvätt och kramas. Känner kärleken och gemenskapen. Och hur rätt det är.
Idag har jag varit på min stora killes skola och bjudit på brownies och berättat om Sverige. Det var roligt och barnen är så gulliga. Jag följde med på gymnasiken också. I gympasalen var det full fart, Frank Sinatra sjöng om sitt New York, New York och jag fick ytterligare en utomkroppslig upplevelse. Och jag har fortfarande inte fattat att han fyller 6 år i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar