En annorlunda början på helgen

Lite kort bara.

Det kom snö. Massor av tung blöt snö. Närmare bestämt ca 50 cm på väldigt kort tid. Kanske ett dygn. Då gick strömmen. Med den försvann värmen och allt annat den bekväma nutidsmänniskan har jobbat upp ett behov kring.

När strömmen varit borta i 18 timmar och vi inte riktigt såg ljusningen. När dessutom många träd runt oss fallit på grund av den tunga blöta snön. Så bokade vi rum på närmaste hotel i staden. Där tillbringade vi kvällen och natten. Det var varmt och ljust och de hade pool. Barnen älskade det och det var rätt lyxigt och skönt att slippa laga mat.

Nu är allt som det skall igen, dock saknas det några träd på tomten och stora grenar ligger runt huset, som tur är inte på huset. Det är inte Haiti. Det är heller inte Chile. Men det känns ändå som om vi är rätt små på jorden när dessa saker inträffar.

katastrof tankar

Ni vet det där talesättet om en mors försvarsmekanism som är som en lejoninna eller nå´t?

Just nu är lilla iväg med grannen till ett lekställe. Det är ju så himla gulligt av henne att ta hand om honom och hjälpa till med allt möjligt. Men just nu är jag i katastrof "mode". Jag tror att allt hemskt på jorden skall hända någon i familjen. Vad som helst. Och jag vill helst att vi är tillsammans hela tiden så att detta inte kan ske. Nu är det ju så att man inte alltid kan stå där och övervaka vad ens barn gör. Omöjligt.

Men just nu går jag omkring och undrar hur det går för dem. Kan hon hålla reda på min son ordentligt. Kommer hon i håg att han är allergisk? Hur går det med dem i bilen? Hon kör ju som en kratta. Hua! Jag njuter inte ett dugg av ensamheten. Fast jag borde. För härifrån kan jag inte göra någonting. Inte påverka ett dugg. Och varför katastroftänka innan katastrofen är ett faktum, eller utan att den är ett faktum? Så onödigt. Men jag är ju bara människa. Och mamma. Som är gravid och har konstiga tankar.

Förvirrad

I morse var lillgrodan extra trött och fick sova tills det var dags att skjutsa pappan till tåget. När vi kom tillbaka hem så var jag tvungen att ta en dusch, det sker ju inte varje dag men i dag var det verkligen dags. Och sen var tiden inne för att klä på lilleman och ta sig till dagis.

Då tittar han på mig och frågar "how about frukost mamma?" Ja, vad säger man. I villervallan hade jag helt enkelt glömt bort att han inte ätit något. Det är ju tur att han är redig och håller koll i alla fall. Och jag får skylla på graviditet och förkylning.

Byggnytt

Återigen så känner jag ett "urge" att ha något eget. Ett eget hem där jag kan göra vad jag vill. Gärna något som innefattar renovering. Jag vet, det är helt galet. Jag borde verkligen bara släppa allt som har med extra jobb och stress att göra och koppla av och vara glad över att hyra. Och jag är ju det till en viss del. Men så har vi några vänner som just nu är mitt uppe i byggnationer och renoveringar och jag blir så sugen själv.

Allt detta skulle ju innebära en viss investering av pengar som ni förstår. Och det. Är något som inte riktigt växer på träd här. Så, jag får väl fortsätta glädjas åt andras bygglycka helt enkelt. Titta i inredningstidningar, på inredningsbloggar och se fram emot en period av bebislull i hela huset i stället!

Söndag

Det var väl väldigt vad svårt det skulle vara att få till det att skriva nuförtiden. Att jag hårdprioriterar min vila kan vara en anledning. Att jag är dunderförkyld kan vara en annan.

I söndags hade vi i alla fall en härlig familjedag. Fast jag trodde att jag skulle ligga kvar i sängen hela dagen pga min förkylning, men det känder så in i bomben trist att inte kunna följa med så jag tog lite medicin och en varm dusch och kände mig lite bättre.

Vi åkte in mot Manhattan och stannade till i Harlem och åt lunch på ett bbq ställe som ligger precis vid Hudson river under en bro, så jag måste säga att själva placeringen var som taget ur en film. Vi parkerade bakom en bil som såg riktigt läskig ut, som om någon bodde i den fast det inte fanns någon baklucka (när vi kom tillbaka så skulle de precis bogsera bort den).

Efter lunchen tog vi oss till Intrepid ett "sea, air and space museum". De hade en special vecka med massor av happenings pga lovet. Killarna gillade det massor, man fick provsitta helikoptrar, de hade olika "pyssel stationer" och man kunde kolla in ett 20 tal flygplan som stod uppe på båten.

Innan vi skulle ta oss hem så avslutade vi med en fika. Då busade killarna lite (som vanligt) och PANG så bankade Sidney huvudet in i ett hörn på en stol. Jag var på toa när detta hände och kommer ut och ser Douglas stå och skämmas i ett hörn och blod på Sidneys tröja och Niklas som trycker något mot hans huvud. Allt gick bra och efter en stund så hade det sluta blöda.

Douglas å andra sidan skäms fortfarande.

Kort sammanfattning av veckan

Aaaaahhhh, lite egentid såhär på lördagseftermiddagen. Har inte haft det på hela veckan! Hjärnan brinner av glädje just nu. Lilla är med pappa och handlar och stora har en kompis här, de bygger lego och sjunger inne på hans rum.

Ville bara berätta lite mer om denna vecka.
I lördags var jag nämligen inne på Manhattan med en kompis och vi började med en brunch på Good enough to eat. Sen var vi på MoMa och kollade in Tim Burton utställningen. Den var helt fantastisk. Antingen för att jag inte riktigt visste vem han var och vad han gjorde, eller så för att hans alster verkligen tilltalade mig. Jag ville ha allt han hade gjort. Så fint och så busigt och barnsligt med en gnutta allvar i en härlig mix!
När vi gått så mycket blev vi sugna på en pedikyr så det slog vi till på! Och sen en semla på svenska fiket "Fika".
Det var en heldag som var helhärlig!

I veckan har vi gjort småsaker och faktiskt mest varit ute och lekt i snön som vräkt ner. Helt okej men som ni förstått, lite jobbigt med. En av dagarna var vi till den svenska familjen i Rye som nyss flyttat hit. Vi åt hemmagjorda semlor. De var okej men verkligen inte toppen. Dels för att jag inte hittade kardemumma och dels för att de jäste dåligt. Men vad gör man inte. Traditioner känns väldigt viktiga ibland.

Jag har också varit iväg på tjejmiddag. Mycket trevligt. Men jag märker verkligen att jag inte längre är skapt för att vara ute längre än 8-9 snåret på kvällarna. Jag blir så trött så trött dagen efter. Men samtidigt vill jag ju passa på. Det kommer komma en tid när det inte alls blir så enkelt här framöver.

Idag har vi också haft det efterlängtade födelsedagspartyt för 7-åringen. Vi satsade på det lilla kalaset. Hans absolut närmsta vänner och vi var på det hemska stället. Men det var helt okej, för vi började tidigt så det var inte så hysteriskt som det kan vara. Jag känner mig nöjd och glad och det verkar som om han gör det också.

Jag har varit hos min doktor igen. Han kollade hur mycket bebisen väger. 2100 gram just nu. Vilket innebär att hon kommer ligga runt 4000 gram vid födseln. Som Sidney. Själv hade jag inte gått upp något alls de senaste 2 veckorna. Ett mirakel.
Det var lite kortfattat om vad som pågått här hemma. Hur har ni haft det? När är det sportlov i Sverige?

Jag. Nu.

Det är ungefär såhär jag ser ut nuförtiden. Åtta veckor kvar och jag börjar tycka att det är nog nu. Svårt att hitta ställningar att sitta bekvämt i och att ligga bekvämt i.

Det oändliga vinterlovet

Om det är en till dag med vinterlov måste jag kasta in handduken och kapitulera.
Nu är det nog med ledigheter!
Säg nu inte att jag skall vara glad och tacksam för att få vara hemma med mina barn och att ni också önskar er mer tid med era barn. Jag förstår det. Jag förstår det alldeles utmärkt.
Men ibland kan en dag vara skillnad på liv och.....trasigt liv. Nu har jag tömt förråden på tålmodighet, bakning av bullar och semlor, äta barnvänlig mat 2 ggr om dagen (man kan variera köttbullar och korv i oändlighet om man vill att barnen skall äta), jag tycker att det är fördjävla jobbigt med blöta overaller som inte hinner torka innan det är dags att sätta på dem igen och gå ut i snön. Dessutom med en mage som just nu växer så det knakar tror jag.

Jag är trött på mammamammamammamamma! Titta vad jag har byggt i lego för miljontegången.
Men jag skall vara tålmodig och nästan glad hela dagen i dag också, för det är sista dagen på en oändlig ledighet (ni minns att det var snödagar och sjukdagar veckan innan lovet?). Jag skall ta djupa andetag och låtsas att det är måndag redan!

Ursäkta

Vi har sportlov och dåligt med tid att skriva. Mycket snö finns det i alla fall!

The Dignity of being a mom

Jag provar och är lite ironisk. Titeln alltså.
Har känt denna vecka alldeles särskilt att någon värdighet som mamma och dessutom gravid är näst intill obefintlig. Det kanske bara är jag, och då får jag väl bjuda på detta. Men jag tror att det finns en och annan som kanske känner igen sig och låt mig då få veta det. Jag känner att jag behöver det.

Tillexempel. Att springa, hoppa eller hosta väldigt plötsligt. Ibland också nysa. Det. Är ingen större hit just nu. Just dessa saker har jag gjort helt nyss och detta för med sig ett snabbt byte av byxor och gärna en dusch på nedre delen av kroppen.

Eller att gå på toaletten. Då menar jag inte det som lätt händer vid en nysning eller så. Nej, jag menar det som händer efter morgonkaffet. Magen mullrar till och det är dags. Där sitter man, aldrig i godan ro och aldrig med en tidning utan mest på helspänn och undrar vad som skall avbryta sessionen. I morse var jag tvungen att mitt i alltihop lösa ett mindre världskrig. Dessutom har Ungj*vlarna mage att klaga på att det luktar illa när de står båda två inne på toaletten där jag försöker förhindra förstoppning, och försöker förklara hur det gick till när båda blev "dummisar" (som är det nya skällsordet här).

Lilla killen gick på toa och skulle kissa, jag antar också att han skulle släppa väder samtidigt. Då hör jag hur han ropar, "å nej, jag pruttade på mig". Japp, det är bara hugga in och leta bajskorvar i pyjamasbyxorna.
Precis innan detta hade han kräkts en liten minikräka inne på storas rum. (Han är förkyld och hostig och rätt som det är så kommer det en liten slemkräka)
Jag berättade att det, skulle vi inte berätta för stora som kan blir precis vansinnig av såna saker. Men, när han vaknade var lilla snabbt där och sa "det luktar inte kräks härinne, känner du det Sidney"

Så här har jag det. I min värdighet.

Leve finrummet!

I dag gick det helt plötsligt upp ett ljus för mig. Poletten trillade ner och jag insåg plötsligt vitsen med ett "finrum". Ett rum dit inga leksaker överhuvudtaget fick ta sig. Bara zen över hela alltet. Lugn och ro och inte ett enda plock. Vuxenmöbler och ordning och reda. Inget hopp i sofforna och inga billiga soffor för att "de ändå kommer slitas ut snart". Jag ser det så klart framför mig. Bara känslan av att gå in där någon gång om dagen och insupa atmosfären. Sen komma ut i verkligehetens hus igen. Jag tror det skull spara ett och annat sammanbrott.

Varning!?

Jag menar inte att förlöjliga. Men lite snöoväder? Kan det verkligen bli så illa som de varnar om? Jag är skeptisk.

A WINTER STORM WARNING REMAINS IN EFFECT FROM MIDNIGHT TONIGHT TO 6 AM EST THURSDAY.

SNOW IS EXPECTED TO DEVELOP LATER TONIGHT. THE SNOW MAY BECOME HEAVY AT TIMES ON WEDNESDAY... BEFORE SLOWLY TAPERING OFF WEDNESDAY NIGHT. SNOW ACCUMULATIONS OF 8 TO 13 INCHES ARE EXPECTED. AT THIS TIME THE HIGHER AMOUNTS ARE EXPECTED ACROSS THE NEW YORK CITY METROPOLITAN AREA AND LONG ISLAND.

AS THE STORM INTENSIFIES... EAST TO NORTHEAST WINDS WILL BECOME STRONG AND GUSTY DURING THE DAY ON WEDNESDAY... AND THESE WINDS CONTINUE WEDNESDAY NIGHT. GUSTS OF 35 TO 45 MPH ARE POSSIBLE... ESPECIALLY ACROSS COASTAL SECTIONS. THIS WILL CAUSE BLOWING AND DRIFTING OF SNOW... WITH NEAR BLIZZARD CONDITIONS AT TIMES ALONG WITH POSSIBLE POWER OUTAGES.

PRECAUTIONARY/PREPAREDNESS ACTIONS...

A WINTER STORM WARNING FOR HEAVY SNOW MEANS SEVERE WINTER WEATHER CONDITIONS ARE EXPECTED OR OCCURRING. SIGNIFICANT AMOUNTS OF SNOW ARE FORECAST THAT WILL MAKE TRAVEL DANGEROUS. ONLY TRAVEL IN AN EMERGENCY. IF YOU MUST TRAVEL... KEEP AN EXTRA FLASHLIGHT... FOOD... AND WATER IN YOUR VEHICLE IN CASE OF AN EMERGENCY.

Flygrädsla

Det är ju inget att skoja om men jag kan inte hjälpa det. Hahahaha....skrattar så jag gråter! Härligt!

Jump rope for heart

Idag har jag varit på Sidneys skola och hjälpt till. Det är "national heart week" och det pratas mycket om vikten av att äta rätt och att röra på sig. Samt om hjärtsjukdomar. I alla fall på tv.

Jag har varit i jympa salen och hjälpt barnen lyssna på sitt hjärta när de har hoppat runt och rört sig massor. Jätteroligt och rätt intressant. Man känner ju till sitt eget barn och inte så många andras. Hur de är rent fysiskt.

Båda våra killar är rätt atletiska. De gillar att röra på sig och att vara ute och springa runt som galningar. Detta är ju såklart både på gott och ont. Mest gott i det långa loppet såklart.
Därför blir jag lite ledsen när jag ser barn som är lite överviktiga, som inte orkar och som vill sitta ner och vila. Fast det inte är jättejobbigt. Jag blir också glad när jag ser vad uppmuntrande ord gör för dessa barn. Och att de lägger manken till och kör lite extra fast de inte kan, vill eller orkar.

Annars förbereder vi oss på att vara hemma i morgon eftersom det tydligen skall dra in ett snöoväder i vårat område. Jag gissar redan nu att skolorna ställs in. Niklas åker till London i kväll, som tur är kommer han hem på fredag. Inga långa resor nu vill jag bara säga. Men det är väl typiskt att det skall vara en mindre skoldag då så att man riktigt skall bli utmattad!

Lyxdag

I lördags var det min dag. Jag var på Spa. Min julklapp Mom-to-be bestående av 60 minute Prenatal Massage, 30 minute Lavender Dead Sea Salt Scrub, 30 minute Customized Mini Facial. Helt fantastiskt.

När man ligger still sådär länge och blir ompysslad eller hasar runt i tofflor och morgonrock i lokalerna och knaprar nyttiga nötter och dricker vatten eller te så är det som om man befinner sig på en annan planet. Det är nästan så det blir för mycket. Missförstå mig inte. Jag skulle kunna bosätta mig där men jag undrar liksom, hur många rengörningar kan mitt ansikte behöva? Jag slutade räkna vid 5:e insmörjningen. Eller bodyscruben, snacka om lyx att ligga ner på en brits och bli duschad. Alltså någon annan håller i duschslangen och jag ligger ner och bara blir ren. Det har jag aldrig gjort förut.

Hursom helst så var jag helt vimmelkantig när jag letade mig ut från stället. Min kropp hade blivit så ompysslad att den inte kunde hantera det. Jag klev omkring som om jag var full.

På kvällen var det dags för Vuxenmiddag. Vi hade ny barnvakt. Vi känner henne men har aldrig använt henne som barnvakt. Det verkade ha fungerat finfint.
Middagen var för att Niklas återigen varit tränare för Sidneys fotbollslag. Vi träffade en hel del bekanta och minglade runt en liten stund, kändes väldigt trevligt. Och vuxet.
Det är lite synd bara att det inte händer något mer efter middagen. Då är det slut och inget mer händer. När man nu klätt upp sig och tagit sig utanför hemmet kunde det ju vara trevligt att få mer valuta liksom.

Kanske var det bra. Söndagen var jag jättetrött och vi tog det mycket lugnt. Inväntade Super bowl förstås. Vi hann dock med en lunch på ett nyöppnat ställe precis nere vid floden. Fin utsikt över Tappan Zee Bridge och "the palisades". Maten var också väldigt bra. Över förväntan. Som jag så slarvigt lyckades säga till en kompis som ringde när vi satt där. Jag använde tydligen uttrycket "surprisingly good" när servitrisen stod precis vid vårat bord.

Tabu

För mig har detta varit lite konstigt. Och kanske också lite jobbigt. Om jag letar djupt inuti känsloregistret. Men nu känner jag mig mest irriterad. Därför vill jag prata om det. För kanske kanske känner någon igen sig och pustar ut, just som jag har gjort.

Det handlar om sängvätning. Stora känner absolut inte när han behöver kissa på natten. Och har aldrig gjort. Vi har gjort några plågsamma försök med att väcka honom mitt i natten och gå på toaletten, vilket har resulterat i att han blir arg och tokig. Han sover så hårt och vaknar inte. Minns ingenting av dessa försök på morgonen överhuvudtaget. Självklart så försöker vi att inte ge drycker efter klockan 6 på kvällen och att gå på toaletten innan läggdags. Ingenting fungerar hela vägen.

Jag har hört att man kan träna barnen eller att man kan använda medicin eller sån pipmatta så alla utom den som behöver vakna vaknar. Detta lär inte kroppen att sluta kissa på natten, det gör bara så att man eventuellt vaknar på natten och kanske hinner till toaletten.

När vi nu häromdagen var på läkarkontroll så sa doktorn rakt upp och ner:
Det kan fungera. Men det tror jag inte riktigt. Inte om han nästan aldrig har haft en torr natt. Det jag absolut kan lova är att han växer ur det. Det är inget fel på honom. Han sover för djupt för att känna att han är kissnödig och så är det bara. Flera gånger sa han, det är inget fel på honom. Låt honom förstå det. Det finns ingen skam med detta. Som man lätt tror som förälder, eller att vi har gjort något som gör att han inte fått igång förmågan att hålla tätt.

Detta är också ärftligt. Men jag har inte hört från någon i släkten på någon sida att detta existerar. Därför tror jag att man inte vill prata om det. Det är pinsamt. Fast det är ju inte det. Alls. Väldigt vanligt hos pojkar. Och om man pratar om det så slutar det att vara pinsamt.

Jag vill verkligen understryka att jag inte vill hänga ut min älskade son på något sätt, självklart tycker han att det är pinsamt. Han ville heller inte vara med när jag pratade med doktorn. Därför så delar jag med mig. För kanske kanske, kan vi alla förstå att det inte är något man kan rå för. Och då kanske han slutar att tycka att det är pinsamt.

Hemska värld

Jag förstår psykologin, men mitt förnuft kan bara inte förstå detta.

Otrevligt

Den där trevliga söndagen jag berättade om. Det hände en liten otrevlig grej. En grej som jag bara väntat på. Jag visste att det skulle hända förr eller senare. För jag känner till denna familj. Mycket bra. Jag vet våra svagheter och styrkor (finns det några styrkor? Just nu mest förvirrat läge).

Hursom helst. I våras tror jag. För snart ett år sig alltså. Så skulle Niklas fixa lite med garagedörren. Den är automatisk. Det finns en lite koddosa precis utanför dörren, samt en liten fjärrkontroll som man kan öppna och stänga dörren med. När han nu skulle programera om så att vi även kunde andvända en knapp som fanns i bilen för att öppna garagedörren så blev det fel någonstans. Det gick inte att använda kodlåset och inte heller fungerar det att öppna dörren från bilen. Varför det överhuvudtaget skulle vara viktigt att kunna göra det har jag inte riktigt förstått eftersom vi ändå aldrig i helvete kommer kunna få in bilen i garaget. Det är fullt med annat bråte.

Så, min fasa har varit att vi skall glömma fjärrkontrollen kvar inne i garaget och sen stänga dörren. För då kommer vi inte in där mer. Utan att ringa dyr reperatör.
I söndags skulle jag hjälpa barn på med cykelhjälmar och lade fjärrkontrollen på soptunnan inne i garaget och tänkte "den får jag inte glömma bort där". Sen var det tumult och massor av saker hände. Någon annan stängde garagedörren. Och nu måste jag ringa dyra reparatören. Ännu en sak på min långa "att göra" lista.

Men först på möte om en "fundraising" middag på Douglas skola.

Off I Go!

Förövrigt

...så har Sidney börjat prata brittisk engelska. Hela tiden. Även i dag när vi var på hans 7 års kontroll. Det är mycket märkligt tycker jag.

Ödmjukhet

Det är så lätt att falla in i en slags vardaglig bekvämlighet. Inte riktigt tänka efter och bara vara. Inte låta något riktigt ta plats eller heller för den delen inte riktigt bry sig. Liksom på riktigt. För att detta skall ske måste, i mitt fall, något mer drastiskt hända.

Idag var det dags för läkarbesök igen. Jag hade med mig min förlossningsjournal från när Douglas föddes och vi skulle se vad i den som min doktor behövde veta mer om och vad vi skulle behöva översätta till engelska. Nu har ju han även en fransk examen och har bott i Frankrike i många år. Vilket verkligen underlättade språkmässigt. Vi kunde utläsa en massa saker från journalen tillsammans.

Det viktigaste var dock att han kunde se att jag har en försvagad livmoder med en skada på från det akuta kejsarsnittet som blev med Bronosaurus bebisen Douglas, 58 cm lång och 4880 gram tung.
Detta gör att jag behöver ett kejsarsnitt denna gång. Planerat och i god tid innan beräknad förlossning. Jag får inte få värkar innan.

Så, den 6:e april, dagen efter Niklas födelsedag så har vi bokat tid. Konstigt att veta att bebisen kommer då. Om den inte vill ut ännu tidigare förstås.

När doktorn sedan gör ett ultraljud så ser det ut som om jag redan har öppnat mig. Alltså min kropp gör sig redo för att föda barn 2 månader innan det verkligen är dags. Inte bra. Han pratar om att om det är så måste jag göra en grundlig undersökning och se hur väl barnets lungor är utvecklade och kanske ta steroider för att bebisen skall växa till sig.

Jag känner mig oerhört oförberedd på all denna information och undrar om det egentligen var så smart att ha skottat snö på morgonen.

De tar en test och jag skall ringa om två timmar för att få resultatet. Allt såg bra ut och tills nästa undersökning är allt bara som vanligt.

Nu sitter jag här och har åkt bergodalbana under dagen. Ödmjukhet är det enda ord som stämmer in på min känslostatus just nu. Allt kan hända. Det finns inget facit och varje graviditet och förlossning ser annorlunda ut. Det är bara att acceptera. Även om det inte stämmer överens med din personlighet.
Douglas 5 dagar

Sidney 10 dagar

En trevlig Söndag

Ni vet de där dagarna när allt bara känns bra. När det flyter och man kopplar av fast det händer massor av saker. Nej, jag vet. De händer inte så ofta. Alltid är det något som kinkar. Ett barn är gnälligt, du är pmsig eller bara trött. Mannen är på dåligt humör. Ja, det finns många saker som kan komma emellan den där riktigt bra dagen.

Söndagen var en sån dag för mig. Vi hade bjudit hit Niklas kollegor från Brooklyn på brunch. Det var 6 vuxna och 10 barn sammanlagt. Helt i sin ordning.
Kvällen innan fick jag känslan av att maten inte skulle räcka. Också helt i sin ordning. Så känner jag alltid. Men det gjorde det såklart.

Det som är så himla skönt när vi träffas är att även fast det är så många barn så funkar det så bra. Inget tjafs (småincidenter) och alla verkar ha rätt kul. Vi gick ut och lekte när husets väggar verkade krympa och sen tog vi oss ut till havet och såg New York City skyline i solnedgång. Oerhört vackert. Sen gick vi allihop på restaurang och åt middag.

Allt bara fungerade och det var avkopplande och framförallt. Trevligt!

Sen är det något magiskt med det stället vi åkte till. Greenwich. Jag har skrivit om det förut. Egentligen ser det väl ut som vilket lite finare ställe vid havet som helst. Men jag får någon lyckokänsla när vi är där. Jag tycker att det är så vackert. Färgerna på sanden. Stenarna, träden och all annan natur. Nu var det is i kanterna runt stranden som hade krackelerat och det var så vackert. Vassen vajar på ett vackert sätt och ja, jag känner mig så harmonisk när vi är där. Fånigt kanske men sanning. Tokigt nog glömde vi kameran. Jag lagrar i mitt inre och tar fram en regning och deppig dag.

Kommer strax tillbaks!

Snart skall jag berätta om vår trevliga helg. Först skall jag bara lämna Douglas på dagis. De har Haiti relief week och varje dag skall barnen ha med sig 2 dollar som skänks till barnen på Haiti. Dessutom temadagar. I dag är det "Girls in pearls, guys in Ties". Måste hitta ny skola till honom till hösten!