Ursäkta, förlåt förlåt

Förlåt att jag varit så frånvarande. Vi har haft långhelg. Thanksgiving. Varit på middag, haft kärt besök och så började min förkylning om igen så igår var jag sängliggandes igen medan resten av familjen var på utflykt i härliga vädret. Jo, jag fick fram ljusstaken i fönstet och stjärnan hänger där den hänger. Tog mig till och med ett eller två glas alkoholfri glögg som jag trodde skulle hjälpa mot djävulshostan. Men sen började jag svettas så resten av julsakerna dignar över på köksön. Douglas ville ju inspektera allt. Och jag orkade inte plocka undan. I dag skall jag till doktorn igen och kolla in bebben. Kanske kanske vill den visa upp sig idag?

Douglas smider planer

Den lilla i familjen tar liksom inte särskilt mycket plats. Självklart så lallar han runt och säger sköna saker och får utbrott och är rätt mycket som treåringar är mest. Men hans personlighet är rätt hemlig och få förunnade få ta del av den utomordentligt härliga unge han är.

I helgen när vi var på utflykt så var en av hans tjejkompisar med. Niklas frågade om han tycke om henne. Jo, visst. Det gjorde han ju. Men han talade bestämt om att Ana. Badrumsflickan. Var hans tjej som han skulle gifta sig med. Jag och Niklas försökte låta bli att skratta. Sidney hade redan börjat fnissa. Jaha, sa jag. Jag har för mig att du förra veckan sa att du skulle gifta dig med Jennifer? Ja! Jag skall gifta mig med både Jennifer och Ana. Och jag skall ha skjorta och slips och kostym. Nu fnissar jag och Niklas i hemlighet. Sidney gapskrattar. Douglas ser allvarlig ut. Sen säger han. Nej förresten. Jag skall ha pyjamas! Ni som känner till lite mer om honom vet att han är pyjamas fetischist (stavas det så, jag har lite bråttom och orkar inte kolla det just nu).

Så, jag säger bara. Watch out Hugh Heffner. Du har en efterträdare. Han skall gifta sig med två tjejer och han tänker antagligen bära pyjamas!

Tacksamhet

Det är dags för Thanksgiving igen. Tredje gången. Jag börjar verkligen gilla denna helg. Det känns så mysigt och trevligt, som en slags höstavslutning innan det drar igång med julstöket.
Vi skall fira med grannarna. Vårat allt just nu. Vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. I alla fall inte hur jag skulle klara mig utan dem. Eller främst frun då förstås.

Det är jag så tacksam för. Deras vänskap. Deras osjälviskhet och deras värme. Douglas bästa vän är deras son och dottern är nog lite som en storasyster för Sidney. Han älskar att smyga på henne när hon har vänner där, och tjuvlyssna. På tjejtonårssnack. Å så spännande.

Liksom i det stora hela är jag är verkligen innerligt tacksam för mitt liv. Att det har blivit så bra. Det är ju fantastiskt.

Med detta menar jag verkligen att jag går omkring och bara jäser och pöser och tycker att jag är så jävla bra. Nej. Långt ifrån. Men, det skulle kunna vara så mycket värre.

Eller skulle det det? Jag menar, vi är ju alla ansvariga för våra egna liv och att se till att vi mår bra. Och just detta är jag tacksam för. Det som finns runt mig, det som ger mig energi, glädje och ro. Det som gör att jag, även fast jag ibland tycker att jag vill dra täcket över mig och bara sova i två veckor och låta någon annan göra det som borde göras, tar mig i kragen och faktiskt hittar små små ljusglimtar i tillvaron. Det bästa exemplet på det är ju vänner. Alla mina vänner i när och fjärran. Just du. Känn dig träffad.

Den bästa självförtroende kicken av dem alla. Låta dem lyfta dig upp och se ovanför dimman. Och vännerna har jag ju liksom själv "valt ut" just för att vi passar så bra tillsammans. Jag hoppas ju såklart att jag tillför något också till någon. Och jag är tacksam för det.

Det var bara det jag ville säga.

Envisa barn

Söndagen var härlig. Och det var härligt att vara på stranden som Douglas så fint uttryckte sig. Solen sken och vi med den. Vi var ute till solen gick ner. Mer såna dagar. Tack.

Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en ultraljudsundersökning. De mäter alla kroppsdelar och kollar in moderkaka och livmoder och hela faderullan. Vi skulle också få reda på om det var en flicka eller pojke. Vi vet ju alla som är föräldrar att barn sällan gör det vi tänker oss att de skall göra. Så även småttingar som fortfarande är kvar i magen. Tydligen.

Bebisen rörde sig och såg ut att ha det bra, men vägrade byta ställning där den befann sig. I över en timme vägrade den. Den sprattlade och snurrade runt men bytte inte själva kroppshållningen. Så, om två veckor skall jag tillbaks för att kolla in att hjärtat har fyra kammrar och att näsan har två hål. Jag är ytterst tveksam om den tänker visa om det är en kille eller tjej. Hälarna var som klistrade mot skinkorna.

Här är i alla fall ett fotavtryck!
Verkar vara en till "Storfot".

Jocke is still my God!

I går var det paybacktime på grannens snälla barnvaktande när vi var på Kent. Allt gick jättebra och barnet var snällt och grät inte en enda gång och sov hela natten. Det kändes bra.

Som jag skrev i går så var vädret underbart. Vi gick till en ny lekpark efter det att jag hämtat Douglas från skolan som var superfin! I ett hörn på en annars grön park utan mycket annat än planteringar så har det organiserats stockar som barnen kan balansera på och en rutschkana som liksom går i berget och så ett litet utkikstorn. När vi var där var Douglas kompis Ana där. Ni vet hon från badrumsincidenten. De lekte och hade så roligt!

Just innan vi gick iväg från skolan så sprang Douglas och Ollie in i kyrkdelen på skolan, de jagade varandra och hade kul. Då kom en av fröknarna och sa att där fick man inte vara och absolut inte springa. Det jag tänkte på var "låt barnen komma till mig". Var inte det något som stod i bibeln?

Ikväll skall vi på konsert i Kyrkan och en av sångerna är "Lord is my Helper". Det skall bli mycket intressant att se!

Annars läste jag just om ”Be-bop-a-lula hela jävla dan” och tänker att jag verkligen skulle vilja gå på konsert igen! Riktig konsert och ingen kyrkokonsert. Även om det kan blir rätt gulligt att se de små sjunga.
Ha en skön lördag!

Statusrapport

Vaknade som ett riktigt skrynkel i morse. Liksom inte utvilad fast jag somnade klockan 10. Kände mig uttorkad och totalt täppt i näsan. Som om förkylningen bestämt sig för att börja om. Sen hördes ett ovanligt ljud utifrån köket. Slammer med bestick och tallrikar. Någon ropar "frukosten är färdig". Herregud så trevligt! Det mina vänner, händer nästan aldrig. Att den andra vuxna i hushållet går upp och lagar frukost på vardagen och jag får sova en kvart längre! Det kändes okej att vara ett skrynkel ändå.

Jag försöker just nu få i hela familjen vitaminer av alla det slag. Frukt förstås, men även vitaminer på burk. Eller som Douglas säger "lillaminer". Här (vet inte om det finns i sverige) ser nämligen vitaminerna ut som godis. Och de smakar bara gott! En enkel match att få dem att tugga i sig dem. Jag vill verkligen inte att vi skall insjukna i någonting mer. Och att vi skall hålla oss friska till vår Sverigeresa och gärna också på plats!

Idag har vi härligt väder och det är fredag! Hoppas dagen har mysiga saker att bjuda på också!

Lagen om alltings kissighet

Jag mår lite bättre. Inte bra, bättre. Men igår var jag verkligen tvungen att tvätta kläder, lakan och handdukar. Vet inte hur det går till men rättsom det är så är det bara ett berg av kläder och helt tomt i garderoberna. Jag tog till och bäddade rent i barnens sängar. Och. Varenda gång detta görs. Så blir det en kissnatt. Hur kan det ens vara möjligt. Är det så mysigt och skönt att det liksom bara svämmar över? Jag vet inte men så är det i alla fall väldigt ofta.

Tänkte också passa på att vara en självgod mor. Vi hade kvartsamtal på Sidneys skola i fredags. Han fick så mycket beröm att jag började gråta. Kan ni förstå att han inte har pratat engelska i två år än men ändå är bäst i klassen på att läsa. Han ligger på en nivå man skall ha när man börjar i tvåan här i USA. Jag tycker det är fantastiskt.

Ni vet, ibland så drabbas jag av superångest över att vi är här och inte nära hans kära mor och farföräldrar som han längtar efter så mycket. Och andra saker som han möjligtvis kan sakna. Men när jag ser hur bra det går för honom i skolan tänker jag att någonstans så är det ju rätt ändå. När de sedan berättade att han alltid är så glad och positiv och alltid är med i diskussionerna som förs i klassrummet så känns det ju som att vi gjort någonting bra. Att detta sedan inte alltid är detsamma som när han är hemma är ju en annan historia.

Det är då jag också funderar på om det är rätt att flytta tillbaka till Sverige. När det funkar så bra här. Läste Aftonbladet på nätet igår och blev helt bedrövad av allt elände. Det fanns inte en enda positiv nyhet. Är det novembertristessen som lamslagit hela nyhetsvärlden månne?

Men så träffade jag en granne i morse som hade varit på möte inför college för hennes nu 13 åriga dotter. Det börjas väldigt tidigt att hårdmarknadsföras. Det är en sådan hets och stress att ha de bästa betygen och komma in på de bästa skolorna. Att ha gjort de bästa volontärjobben och att vara med i skollagen i vilken sport som helst. Min granne sa att vi skulle vara glada över att slippa detta och att vi gjorde rätt i att flytta tillbaka till Sverige för detta var vansinne!

Det finns ju alltid en baksida. Och en framsida med förstås. Och livet knallar vidare var du än befinner dig. Det blir vardag och du anpassar dig.

Sjuk

Börjar bli tveksam till att detta är sviter från vaccinet. Jag mår fortfarande dåligt och är sängliggande med krämpor av alla de slag. Dock inte feber. Men kroppen värker knoppen värker, jag hostar och snorar och är allmänt sjuk. Så, nu blir det inte mer i dag. Jag måste vila bara!

Minigris och kändisspotting

Här ligger jag med min minigris, nedbäddad i sängen och mår riktigt dåligt. Nej, jag har inte köpt ett nytt husdjur. Räcker gott och väl med vår galna fisk. Däremot tror jag att jag har fått en släng av sprutsvinet. Alltså, blivit lite sjuk efter vaccineringen. Eller så är jag sjuk på riktigt. Jag vet inte.


Igår var i alla fall världens bästa Philippa i stan. På jobb. Men vi hann med att ses ett par timmar. Jag åkte in till Manhattan och skulle möta upp henne. Och för att ni skall förstå hur ofränt det kan vara så skall jag berätta. Jag hoppade av i Harlem, denna gång tog jag rätt gata till tunnelbanan. Det gjorde jag inte förra veckan och hamnade på en gata man nog inte riktigt skulle gå på.
Hursom, så kändes det väldigt bra när jag gick raka spåret och hittade rätt tunnelbanetåg på en gång. Sen gick jag av på 86:e gatan och skulle prommenera till 73:e och 5 avenyn. Det var då det gick åt pipsvängen. För när jag kom upp så stod jag på Lexington, då blev jag förvirrad över vilket håll jag skulle gå åt. Men jag trodde att min inre kompass nog skulle ta hand om det. Dessvärre verkade den ha loggat ur. För självklart gick jag åt fel håll. Efter 10 minuters prommenad upptäcker jag detta och hinner inte gå tillbaka utan hoppar in i en taxi till Metropolitan, museet, där vi skulle mötas.

Jag får ett sms av Philippa och hon frågar om jag är där och jag svarar att jag står precis framför entren högst upp på trapporna. Då ringer min telefon. "Här finns inga trappor" säger hon. Vi börjar dividera om det finns flera ingångar och om hon möjligtvis står på baksidan av byggnaden mot Central Park. Nej. Det visar sig att hon står vid Metropolitan. Operan. På andra sidan Central Park! Jaha. Då är det bara att ta sig runt parken och mötas upp på mitten av kortsidan och det gör vi!

Det är ju så himla härligt att se en gammal god vän som har varit med genom med- och motgångar. Som känner en så väl. Vi satt och fikade i 2,5 timme, sen var det dags för middag.

Vi hade bestämt oss för att chansa på Pastis fast man inte kan boka bord där. Det ligger i Meatpacking district och det är ju trevligt att bara vara där och insupa atmosfären!

Jag har ju beklagat mig, helt ytligt och patetiskt, för att inte sett några kändisar. Men nu ni!

Cindy Lauper var där med hela sin familj och åt. Tre tonårskillar. Och en man. I vit skinnkappa.

Sen kom Mickey Rourkemed en ung snärta som jag tror kan vara Caroline Winberg, den svenska supermodellen. Mickey Rourke såg ovanligt bra ut. Han har ju liksom inte riktigt låtit åldern ta ut sin rätt och åldrats med värdighet på något sätt. Med detta säger jag inte att han så bra ut. Jag menar att han inte såg ut som när jag såg honom på Oscarsgalan förra året, när man undrade vad det var katten släpat in där.

Restaurangen som vi var på är väldigt populär och såhär i efterhand så undrar jag lite varför. Maten var absolut god och fräsch men men jag blev inte "swept off my feet" av den direkt. Priserna var helt okej och lokalen är mysig men inget särskilt egentligen. Men ändå så lockar det så många människor. Det är underligt det där. Vad är det som gör att ett ställe blir så populärt?

Nej nu skall jag ta igen mig lite. Får passa på när huset är tomt. Niklas tog med sig killarna till gymet, de har ett lekrum där.

Taxidriver

Nu har jag varit sådär otroligt oinspirerad ett tag igen. Tycker inte att jag har något att skriva om även fast det händer saker hela tiden. Tänker att det liksom inte händer något nytt. Samma saker hela tiden och vem vill läsa om sånt? Inte jag i alla fall.

Så jag berättar om att jag igår gjorde något otippat. Åkte in till Manhattan fast jag inte ville. Det var kallt och blåsigt och jag ville bara gå omkring i myskläder. Men jag gjorde det. För om man inte gör något kan man inte klaga på att man har tråkigt. Så säger min man.

Nu till det riktigt otippade. Jag och en annan B-Reel fru, gick på bio. Michael Jackson. Riktigt otippat. Eftersom jag inte är något större fan så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Det blev jag inte när jag sen skulle hem. Tågresan gick finfint. Fort och jag nickade till några gånger och blev rädd att jag skulle missa att gå av i Tarrytown och hamna i Poughkeepsie. Fortfarande kul om ni frågar mig.
Men sen när jag skulle ta taxi från stationen och hem. Det var då jag blev irriterad. Här fungerar inte taxibilarna som taxibilar mest gör utan som någon slags minibussning med knasiga regler.

Jag vill liksom bara beställa en taxi som tar mig hem och så betalar jag. Ingen jättemärklig önskan, eller hur?

Så, jag hoppar in i bilen efter att ha berättat vart jag ska. Okej, säger snubben i bilen. Två äldre herrar sitter redan i bilen. Vi börjar åka och chaffisen frågar om jag menar Crest Drive som ligger borta vid motorvägen. Nej absolut inte säger jag. (Det finns förövrigt bara en Crest Drive i Tarrytown så det var han som inte hade koll. Jag vet ju var jag bor).
Nehe, säger puckot. Men jag skall söderut. Då måste du åka med en annan bil. Så vänder han bilen och släpper av mig igen. Idiot! Så då måste jag återigen gå runt bland bilarna och fråga om någon skall åt vårat håll. Inte just nu visar det sig. Den bilen som står längst fram skall till sjukhuset och frågar om jag vill åka med dit först. Men det har jag då rakt ingen lust med. Den snälla tjocka farbrorn som sitter i taxin och är påväg till sjukhuset säger då att de kan släppa av mig först. Jag hoppas att det inte var något akut han var påväg dit för.

Detta förhandlande och dessa dumheter betalar jag sedan 5 dollar för!!! Jag tycker det är horribelt. Det är ju inte ens taxiverksamhet.

Uppfostran?

Jag tänkte just berätta om vår härliga dag i Brooklyn men nu förstår ni fick jag en helt annan vinkel för på tv just nu (egentligen min tv-kväll med alla sköna program, men det är någon slags countrygala i stället!!!) så visar de ett program som heter "worlds strictest parents". Där kan man säga att det är ord och inga visor! Jag kanske kan lära mig ett och annat :-) Återkommer om det!

En liten kort

Idag är barnen lediga från skolan. Vi packar en picnic korg och tar oss till Brooklyn och möter upp några vänner i Prospect Park för en stunds utomhuslek!

I natt har lilla barnet haft växtvärk för första gången och jag har masserat ben. Känner att jag kommer få vänja mig med att vara vaken mitt i natten. Inte just med växtvärk kanske men med liten bebis.

I morgon vaccinerar jag och Sidney oss.

Jag - min egen fördom

Så, äntligen tar jag mig lite tid att sitta ner och skriva. Ibland får jag bara inte till det. I går gjorde jag andra viktiga saker som tex, utöka min garderob med en jacka som går att knäppa över magen, en skjorta, en tröja och ett par byxor. Dessvärre satt larmet kvar på byxorna när jag kom hem så jag måste dit igen och ta bort det. Dessutom hann jag med en snabbfika med en kompis. Allt detta på 3 timmar! Jag var galet svettig när jag kom hem och i bilen sänkte jag en flaska vatten. Det kändes som om jag sprungit ett Marathon lopp. Det gäller att vara effektiv.

Fredagen då. Ja, vi kom iväg och gick först på restaurang, Stanton Social och åt god mat! Mer behöver jag egentligen inte. Sen var det dags för konsert. Det var trevligt att komma ut och vi träffade en del folk vi känner och såg några som vi kände igen från tidningar. Jag är ju fortfarande inget Kent fan så jag tyckte mest att de lät som Kent gör mest. Dessutom måste jag säga att det var bra märkligt med ett ställe fullt med Svenskar. Ingen rockade riktigt loss heller. Men det kanske man inte gör på Kent konserter?

Jag har bara varit på en förut och då var det en kille som slog mig och det är det enda jag minns från den konserten. Helt oprovocerat slog han mig på axeln och viskade "jävla hora". Eftersom jag inte fattar så trodde jag nästan att jag drömde. Sen hände det en gång till och samma hemska ord uttalades. Sen sa han "du skall passa dig". Fast jag bara stod där och inte gjorde någonting. Då gick jag snabbt därifrån.

I fredags gick det betydligt lungare till. Tack för det.

På tåget in till city satt jag och kände mig som mina egna fördomar dock. Avdankad småbarnsmamma på väg in på galej. Har ingen aning om hur man klär sig nuförtiden eftersom jag mest går omkring i bekväma kläder som är aningens skitiga. Och är osminkad. Så, jag gör som mina fördomar. Sminkar mig som jag gjorde när jag för många herrans år sedan var aningens något hetare och klädde mig i svart. Det är ju ett säkert kort. Grejen var. Att det kändes väldigt skönt! Att inte riktigt bry sig.

Party!

Vi har två biljetter till Kents releasfest på hotel Bowery ikväll. Nu skall här jagas barnvakt! Vårt förstahandsval är ute på galej, andrahandsvalet stod inte vid busshållsplatsen och nu känner jag mig lite desperat. Kunde inte heller hitta hennes telefonnummer. Måtte detta ordna till sig!

5 minuter senare: Nu ringde grannen och sa att barnen kunde sova hos dem! Magi!

Det blir ju inte riktigt alltid som man tänker

Av någon underlig anledning så tänkte jag mig att, eftersom jag varit gravid två gånger förut, skulle denna graviditet på något vis gå obemärkt förbi. Jag skulle nog knappt ens bli tjock. Absolut inte ha ont någonstans eller så. Jag har ju trots allt två barn till att ta hand om. Då kan jag ju inte ha några krämpor. Det går ju liksom inte.
Så nu när jag inser att så kanske inte blir fallet så känner jag mig så snopen. Rätt naivt av mig som vanligt. Att tro det menar jag. Det är ju en rätt stor fysisk och psykisk påfrestning att vara gravid. Men tänk om jag skulle bli typ, sängliggande? Jag har inte tänkt tanken förut. Men sånt händer ju faktiskt. Nu tror jag verkligen inte att det är några som helst problem och jag kommer då rakt inte bli sängliggande, även om jag vill ibland. I alla fall en timme på eftermiddagen.

Än så länge försöker jag undvika att gå fort. Det går liksom inte eftersom det smärtar oerhört i "pelvis" som förövrigt känns som ett snuskigt ord men faktiskt bara betyder bäcken.

En anna sak som jag nyligen fått reda på är att de inte använder lustgas här. Hallå! Hur är det möjligt. Hur f-n föder kvinnor barn här??? Jag vet inte hur det överhuvudtaget skall gå. Min enda livräddare i själva ångestsmärtan.

Sherlock och jag!

När jag var liten var detektiv det mest spännande yrke jag kunde tänka mig. På något sätt har detta följt mig genom åren. Är otroligt fascinerad av gåtor av olika sätt. Som person är jag ju också väldigt nyfiken. Inte snokig. Det är inte fint. Men nyfiken. Vill gärna veta mer om saker. Och frågar om jag vill veta.

Just nu händer det många spännande saker här i stan som jag verkligen vill veta mer om men jag vet inte vem jag skall fråga. Inte nog med att Keeanu har varit här i flera dagar. Christian Bale var här igår också och nu när jag sitter på vårat fik så springer det omkring män på gatan och fotograferar olika butiker och skriver saker på viktiga papper och jag blir så nyfiken att jag kan spricka!! Ni vet, detta är inte händelsernas mecka precis. En liten sömnig småstad där alla känner alla. Nåja, jag tar på mig Shelock hatten och undersöker vidare.

Årets mama

Jag deltar i årets mamabloggare. Med denna länken tror jag att ni kan rösta på mig. Om ni vill förstås. Jag är dock inte säker på att jag har rätt. Testa får ni se! Och tack för hjälpen! Näe, nu testade jag och det gick inte. Hur som är det en liten fin länk i alla fall!
Ha en skön dag. Det verkar det bli här. Dessutom tänkte jag mig att jag skulle hänga på Coffee labs där Keeanu Reeves har synts ett par dagar nu. Dock inte när jag varit där!

Tidig kärlek

I dag när jag hämtade D från skolan så berättade fröken att han och en tjej i klassen hade pussats i badrummet. Jag log och kände värme i hela kroppen. Tyckte det var såååå gulligt. Tills jag mötte Mrs Brands blick. Då kändes det plötsligt inte alls bra att le längre. Hon sa med bestämd röst att sånt pysslade man inte med. Dela baciller med varandra. Icke.
Pussas kan man göra hemma med mamma och pappa. Inte med en tjej man gillar på dagis. Nope.
Med sorg i hjärtat förklarade jag för Douglas att man visst fick pussa tjejer som man gillade. Inte på den kristna förskolan bara. Dessutom fick han ingen stämpel på handen i dag för han inte städade när han skulle. Det är ett hårt liv att leva. När man är tre år.

jag skall bara....sa Alfons

Det här skulle ju passa oss perfekt! Nu måste vi börja köpa lotter igen. För det är väl ingen som har en liten nätt slant över?
Den här funkar ju också. Lite dyrare dock.....
Dags att sluta dagdrömma! Nu. Plocka upp barn från skolan och sen kuponghandla.

Vardagliga bestyr

Läste ut "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini i natt. Fantastisk bok om livet i Afghanistans Kabul. Vill genast läsa "Flyga drake" som var den första boken. Det är svårt att ta in att livet faktiskt ser så galet olika ut. Särskilt när det är så stor skillnad. Dystert.
Och egentligen inget jag behöver nu men jag kan ju inte sluta läsa när jag väl har börjat läsa en bok som jag gillar. Jag har något slags hetsmoment i kroppen och det gäller verkligen inte bara böcker. Det gäller godis och mat och allt annat som korsar min väg och som jag känner att jag brinner för. Då är det bara det som gäller och jag gör allt för att få det att funka. Typ äta slut på godiset. Läsa ut boken i arla morgonstund. Eller som nu, när boendet i Sverige håller på att äta upp mig och jag väger för och nackdelar med precis allt. Måste. Sluta. Tänka. På. Det.

På samma sätt kan jag lätt ignorera saker som jag inte tycker är intressanta eller som jag tycker är tråkiga. Jag har till exempel någon slags fobi mot att posta saker. Liksom att gå till posten. Har haft buntar här hemma som borde postas. Som jag sett varje dag och som fått mig att må dåligt men som jag lätt ignorerat och tänkt. I morgon. I morgon finns det alltid något annat att göra och så kan det gå flera veckor. Fast igår gjorde jag det. Jag tog mig i kragen och gick till posten direkt när de öppnade. Och jag skickade i väg det som skulle skickas. Det kändes så bra att jag inte tyckte att jag behövde göra något annat av värde den dagen. Jag hade ju för gudsskull varit till Posten!

En annan grej som vi skulle ha gjort väldigt länge är att skaffa mig ett amerikanskt visa kort anslutet till bankkontot. Men eftersom vi sällan ses i denna familj innan banken stänger så har det varit svårt. Förvisso har banken öppet på lördagar. Men. Nej. Vi har inte fått till det.

Så, plötsligt händer det. I onsdags efter läkarbesöket. Japp, vi gör det nu. Inte mycket folk på banken och vi får hjälp direkt.
Direkt börjar också problemen. Niklas har alltså varit kund hos banken i 2 år. Inte jag. Så jag måste, för att få bli knuten till hans bankkonto, visa upp två! legitimationer. Jag sa att jag bara hade mitt körkort och socialsecurity nummer. SS numret gäller absolut inte som något slags legitimation. Nähe. Sa jag. Då får vi nog ta detta en annan dag så jag får åka hem och hämta mitt pass. Tanten frågar då om jag inte har ett kreditkort. Jovisst har jag det. Men, säger hon och ler, det gäller ju! Självklart tänker jag. Verkligen självklart.

Så hon börjar knappa på sin dator. Tills hon frågar efter papper och blanketter och pass och annat från Niklas. Men, säger han. Ni har ju redan det. Ja, säger tanten. Men nu behöver vi det igen. Titta här på min datorskärm. Jag kommer inte vidare om jag inte trycker in de siffrorna här. Snabbt försöker vi vara kreativa och slippa komma tillbaka en annan dag. Niklas kommer plötsligt på att han har alla de papprena inscannade i sin dator. Funkar det? Nej, säger tanten. Jag behöver själva pappret. Då kommer jag på den briljanta idén att Niklas kan maila dem till tanten och hon kan skriva ut dem, så har hon ju allt igen! Nej så kan man inte göra. Jag måste själv kopiera dem och ha papprena här. Då suckar vi bara och säger tack för inget. Vi kommer kanske tillbaka. Om vi hinner innan juli.

Resumé

Så. Lördagens bravader var mycket trevliga. Vi hade bestämt att ha utgångspunkten från grannens hus. Vi lagade massor med mat och ställde fram på bordet och alla tog vad de ville ha när de ville ha det. Det är en, tycker jag, skön skillnad mot sverige. Vi är väldigt noga med att sitta ner och äta tillsammans vilket också är trevligt såklart. Men här på lite större tillställningar så hjälps alla åt i större utsträckning och det är inte så uppstyrt. Väldigt avslappnat. Eller så är det bara jag som har knasiga referenser.
Eftersom grannen har en treåring och en trettonåring så var det stor spridning på barn och vuxna.

Nåväl. Själva trick or treatandet startade precis när det började bli mörkt. Sidney var utklädd till Dracula och hade fixat till sin utstyrsel själv. Tog sin vita skjorta och vek upp kragen och satt sin batman mantel över, sen sminkade vi honom lite och kammade håret bak. Douglas bestämde sig för att vara Casper the friendly ghost. Så han hade vita byxor och vit tröja. Inget mer. Försökte mig på att sminka honom också men se, det gick inte. Däremot har han i flera dagar nu tjatat om att han vill måla naglarna. Men det är en annan historia.

Det var hursomhelst galet mycket folk i vårt område för alla runtom i husen tar denna helg på blodigt allvar (haha. blodigt. fyndigt va?). Det dekoreras hus och skräms utav bara den. Dessutom kommer det många som inte bor här men parkerar bilen och går runt här ändå!

Eftersom vi aldrig kan vara ute i god tid så skulle vi köpa vårt godis samma dag och när vi kom ner till affären som har mycket av "högtidsvaror" så var det precis tomt på hyllorna och de hyllor som hade något på sig hade redan fått julsaker. Vi fick åka till en annan affär och där fanns det som tur var.
När vi sedan hade suttit hos grannen ett bra tag och delat ut godis skulle jag och Sidney gå ner till vårat hus och skrämmas lite. Det var bara det att när vi kom dit blev det en folksamling utan dess like och jag hittade inte rätt nyckel och en sisådär 25 ungar står och väntar på att få sin del av kakan. Inte stressande alls. I mörkret.

När de mindre barnen var färdiga med sitt så kom tonåringarna. Deras grej är att spruta raklödder och kasta ägg. På allt och alla. Så när vi var redo att gå hem kommer det ett jättegäng som är på väg in i huset, täckta av vitt skum! Sidneys kommentar på det var att "jag vill aldrig bli tonåring". Det verkar bra för framtiden tycker jag!

Omställning

Vintertid. Vi ställde om klockan i helgen. Detta innebar att eftersom killarna var uppe lite senare på lördagen (halloween) så var de supertrötta och gick och la sig strax efter sju!!! Dessutom var vi alla uppe halv sju i morse, inte strax efter sju som är rätt normalt efter som vi alla älskar att snooza. Morgonen blev väldigt lång. Vi stressade inget. Och behövde inte höja rösten en endaste gång! Det. Är ett härligt sätt att börja veckan! Rapport om helgens bravader kommer lite senare.