Konkurrens

Apropå den lilla killen här hemma. Så är han full med hyss. Och argsint. Mest hela tiden. Men på ett underligt charmigt sätt. Som han tyvärr är fullt medveten om.

I dag hade han tydligen tillsammans med sin bäste vän och vapendragare Oliver målat Olivers systers rum med nagellack. Och så sig själva med förstås. Frågan är bara hur de kunde lämnas ensamma så pass länge i hennes rum med några flaskor nagellack?

Sen sprayade han vår källare med "toaspray" så det var huvudvärksvarning i hela huset. Han säger förlåt men det går lite för lätt och han menar det inte. Alls tror jag.

Jag hoppas att det går över snart. För jag börjar tröttna på att skicka in honom på hans rum och säga att han skall fundera över vad han har gjort.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och inte vara minst längre.

Prioriteringar

Just nu räcker tiden inte till. Mer än till de riktigt viktiga sakerna. Kanske som det skall vara? Jag gör rätt prioriteringar helt enkelt. Det kommer nog kanske bli lite skralt med inläggen här ett tag men det är för att jag mest ammar just nu. Och att skriva med pekfingervals, är inte min melodi!

Förundras fortfarande över alla omtänksamma människor som skickar presenter och uppmärksammar Fina Greta. Hon har fått så mycket kläder så hon kommer inte behöva ha samma sak på sig tills hon är typ 1,5 år. Dessutom är det ju så himla trevligt med alla som vill komma och hälsa på!

Mor och far är ju här också, jätteskönt! Liksom väldigt mycket lättare att lämna och hämta på dagis tillexempel eller att ta sig en dusch. Bara en sån sak! Så är killarna såklart överlyckliga över att ha dem här och vill gärna trängas i den lilla gästsängen med dem!

Jag är fortfarande väldigt lycklig och ödmjuk över tillståndet vi befinner oss i. Med tre underbara barn (även om han som är 3,5 ibland byter skepnad och kommer in som någon annan än den vi egentligen känner) som är helt friska (nåja, vi har lagt till lite allergier på 3,5 åringen då vi var hos allergiläkaren i måndags), men i det stora hela har jag ingenting jag vill klaga på just nu! Det kunde vara så mycket värre.

Busy week...

Måndagen var ju första dagen ensam, det gick rätt bra. Bara doktorsbesök som ju gick bra.

Det blev lite mycket denna vecka. Tanken var ju att mor och far skulle vara här och hjälpt mig. Jag borde ju ha avbokat såklart när de inte kom, men man vill ju så gärna få saker gjort också!

I tisdags hade jag en kille från kabelteve bolaget här hela dagen för att installera nya grejor till oss. Vi bytte bolag och då måste alla kablar dras om och det tar sin tid. Nu var han iofs trevlig och det var inte obehagligt att ha honom här, men man slumrar inte till på soffan med en främmande karl i huset. Dessutom i all kaos så glömde jag bort Sidneys tennisträning som var den sista inneträningen. Nästa vecka börjar de ute!

I onsdags lämnades bilen in på verkstan och allt annat som kom med det.

I går var jag med Douglas och Greta till doktorn. Douglas har jättejobbig allergi just nu och har fått en inhalator för att kunna andas bättre. Gretas navelsträngsplupp trillade av lite för tidigt och den var inte redo under så de var tvungna att behandla det. Sen var det dags för min checkup hos min doktor. Douglas följde med och det var ju inte någon bra idé. Han mådde såklart illa och höll på att svimma när han såg min mage (vem skulle inte?). Att jag inte lär mig.

Sen skulle vi till parken och då kom regnet. In och ut ur bilen och dyblöta blev vi. Greta hade ont i magen mellan typ halv 5 och halv åtta. Så idag är jag trött. Mycket trött. Det blev en lite för intensiv vecka för mig.

Däremot blev jag överlycklig när min matbeställning trillade in här halv nio i morse. Har börjat handla på internet. Med hemkörning och glada barn och föräldrar. Inga meltdowns i affären och bara att stuva in i kylskåpet!

Senare bär det iväg för att hämta bilen på verkstan och lämna tillbaks hyrbilen. I eftermiddag kommer vännerna från Rye och hälsar på. Det ser jag verkligen framemot! Hoppas vädret håller sig fint och vi kan sitta ute och fika!

Sen längtar vi mest till söndag när vi håller tummarna för att inga vulkaner briserar och att flygbolagen flyger så vi får hit mormor och morfar!!!

En gammal goding (någon som vet hur man lägger in en video direkt i inlägget? Jag fattar då rakt inte)

På Cirkus

Seriöst. Titta på benet. Det är B A K O M axeln. Liksom rakt upp och sen bakom axeln. Hon verkar ha såna barbieben på kulor som kan svänga runt precis hursom helst. Jag blir yr av att titta på bilden. Nu måste jag vila lite.

Vardagen!

Livet rullar på och det funkar rätt bra än så länge! I dag har jag lämnat in bilen på reparation, och fixat hyrbil (först fick vi en Toyota Yaris. Vet ni hur liten den är? Yttepytteliten. Med tre barn fungerar den inte kan jag tala om, dessutom hade vi ju beställt en större....sluta bara att bråka med mig, ge mig vad jag beställt ville jag skrika. Men det gjorde jag inte, chefen på Hertz uppfattade i alla fall mitt dilemma och fixade en Nissan Altima och den motsvarade kraven).

Sen efter tjat från Sidney och Sidneys fröknar så var vi och visade upp Greta på skolan. Det gick bra, inga smutsiga barnhänder rörde henne och fröknarna tvättade vackert händerna innan de fick hålla i henne. Självklart skötte hon sig ypperligt och sov sig igenom uppståndelsen.

Sen hann jag med en ensamfika innan jag hämtade Douglas.

Resten av dagen skulle jag lätt kunna ligga i sängen och inte göra något alls. Gissar att det blir svårt.

Tankeläsare?

Den här fick jag i min inbox idag. Som om de visste att jag letade bh till min mage. Den kommer aldrig bli sig själv igen. Aldrig. Detta är kanske inte lösningen heller. Men ändå!

Logistik

Jorå, mammsen och pappsen fick tillslut tag på någon på flygbolaget som faktiskt kunde svara på lite frågor och hjälpa till med att boka om flighten hit. Så nu kommer de nästa söndag istället! Tack för det!

Detta betydde att jag fick ta tjuren vid hornen och lära mig hur man styr upp en morgon med tre barn. Niklas åker alltid tidigt på måndagar och så också i morse. Hans två veckor av babylullshemmaliv är över och jag tycker så synd om honom som måste jobba. Men jag antar att någon av oss måste göra det?

Jag fick i båda stora barnen frukost, den lilla fick sova så länge det bara gick. Vilket betydde att hon vaknade precis när jag skulle ut med Sidney till bussen. Inga problem med det. Sen skulle lillan tvättas och mamman duscha eftersom vi skulle på tvåveckors checkup hos doktorn med henne. Det blev då på håret att vi hann få på lillebror kläder och komma iväg i tid till skolan med honom men vi gjorde det! Sen han jag faktiskt med en fika på Coffee labs med Indira innan doktors besöket.

Att hämta D nu klockan 12 körde ihop sig lite. Jag skulle kunna men nu har Greta just somnat och jag ville inte böka in henne i bilen igen så jag bad grannen hämta och det gick så bra så. Vilken tur jag har!

I övrigt har helgen bjudit på en sur 3,5 åring som inte älskar sin mamma ens "tiny tiny mycket". Han gjorde till och med en sång om hur han inte älskade någon i familjen utom sig själv och någon påhittad smörgås man. Jag vet inte jag. Tycker det verkar som en rätt normal reaktion och blir det inte värre än så så kan jag ta det!

Resestrul

Som så många andra har vi nu blivit drabbade av vulkanfan!
Mor och far skulle komma i morgon och den resan verkar ha gått upp i rök.....

Så nu hoppas vi att de får plats på första bästa flyg som tänker bege sig till New York från Sverige.

No more Drama

Som sagt, vi njuter av varandra allihop här hemma. Tar det lugnt och bara är. Som det ska vara. Men. Nu känner jag att det måste liksom till lite mer. Har behov av lite annan stimulans också. En bra mix liksom.

Så, igår gav vi oss i väg till HM för att handla lite kläder som passar på Greta. De kläder vi hade var ca 7 storlekar för stora så hon försvann i ett hav av tyg. Det skall också tilläggas att vi var och åt på den Japanska restaurangen först. Och jag känner mig inte riktigt bekväm med att amma offentligt här än. Vet inte om det är tillåtet eller inte. Det är så många som flaskmatar här eftersom mammorna skall tillbaka till jobbet så tidigt. Hur som så gick just den grejen rätt okej. Det var sen på "Mallen" som jag kände att jag inte var mogen för den lilla utflykten.

Musiken på HM var discovolym och jag fick bacillskräck! Ville bara hem och började gråta. Helt hormonellt normalt.

Det jobbiga var att dagen inte slutade där.

Vi vet ju såklart att Douglas är allergisk mot skaldjur. Men kunde inte tro att han var allergisk mot att inandas ångorna från tillagade räkor.

Så, medan jag nattade Sidney och Greta var Niklas och Douglas på akuten. Han fick så svårt att

andas och att ta beslutet med epipenen var svårt och vi bor bara 5 minuter från sjukhuset så de åkte dit. Han fick andas in medicin i en inhalatormask och stannade i två timmar sen fick de komma hem igen.

Men det var liksom lite för mycket som hände igår. För en nyförlöst mamma och hennes bebis.

Idag stannar vi hemma och väntar på tvättmaskinen vi har köpt. Det är lycka förstår ni. Om man har en amerikansk tvättmaskin som vispar runt kläderna i ljummet vatten och inget blir rent om man inte använder klorin så är drömmen om en "riktig" tvättmaskin outhärdlig.

Och vi slog till i veckan! En "frontloader" som spinner som en katt! Det kommer bli så roligt att tvätta nu!!

Mått

Jo just ja. Det var ju verkligen ingen brontosaurusbebis som tittade ut. Det var en liten näpen bebis. Hon vägde vid födseln 3700 och var 49 cm lång. Nu har hon gått ner och sen upp igen och väger just nu 3600 gram.

Min doktor fick yrsel precis innan han skulle in och ta hand om mig så i sista sekunden fick vi byta till hans kollega. Det gjorde mig inget. Vem vill ha en yr doktor skära i ens mage?

En annan olustig sak som hände på väg till sjukhuset förra tisdagen var att vi blev stoppade i en poliskontroll och fick böter för att vi inte hade besiktat bilen. Någon som känner igen det? Ja, precis. Det var samma sak förra året. Nu var vi bara 5 dagar sena och har haft andra saker för oss. Men det brydde sig inte poliskonstapeln om.

Första veckan!

Nu är det väl dags att uppdatera lite här. Sötaste Greta är en vecka och vi njuter av henne varje sekund.

Allt har gått bra och jag fick komma hem en dag tidigare än vad som var sagt och det var väldigt skönt. Trodde jag skulle få vila på sjukhuset men icke. Varannan timme kom de in och kollade blodtryck och temp på mig och Greta. Eller så städade de rummet. Eller undrade vad jag ville ha för mat. Eller så skulle de tvätta Greta. Eller fråga om jag släppt av en rökare än. Det var nämligen startsignalen för om jag skulle få gå över på fast föda.

Det var ett väldigt spring in och ut. Så att komma hem var en befrielse.

Killarna är än så länge helt betagna av henne. Vill sitta med henne i knät hela tiden och är supergulliga. Självklart så är det en förändring för dem så de är lite extra känsliga och faller i gråt väldigt lätt. Vi försöker att få dem att känna sig delaktiga men också som sig själva och få lite egen tid.

Niklas njuter av att vara hemmapappa och att fixa och trixa med allt som aldrig riktigt hinns med. Och jag njuter av att inte få göra något annat än att vila, äta och amma.

Alla rara vänner har gjort ett mat schema, så varje dag levereras god hemlagad mat till dörren. Helt fantastiskt!! Vi är väldigt väl omhändertagna och lyckligt lottade som har dessa vänner runt oss just nu!

Ja, vårat hem är just nu fullt av fluffiga lyckomoln och vi förstår att det inte kommer vara så förevigt. Men. Nu är det så och det är toppen!

Välkommen Greta

Dagen innan

Idag har det varit en sån härlig dag! Allt blir ju så mycket lättare med värme och solsken. Magnoliaträden blommar, körsbärsträden börjar skimra i rosa och faktum är att allt börjar bli grönt.

Vi började dagen med att sjunga för mannen och sen ha lyxfrukost tillsammans. På en måndag.

Efter frukost bar det av till sjukhuset för att göra inskrivning och för att lämna blod. Om något händer antar jag. Sen hade jag och Niklas en stund för oss själva utan barn och tog en sväng i "mallen". Mycket trevligt.

Hela familjen hämtade sen Sidney från skolan. Något som aldrig hänt förut och han var supernöjd med det. Sen blev mamman supernöjd för vi åkte och pratade med YMCA om att jag vill att Douglas börjar där till hösten och det. Det var inga problem. Såååå glad! Han kommer gå mellan halv nio och tre skulle jag tro. De har simning på måndagar och gympa varannan tisdag. Varje tisdag kommer en bildlärare och de har bild. De äter nyttig mat och rör sig massor! Jesus är inte med i bilden överhuvudtaget. Ingen skuld och ingen skam. Åååå vad jag känner mig glad för detta!

Kvällsmaten intogs sedan på en av de nyare restaurangerna med solnedgång och flodutsikt. Sen var det tårta i hemmet! Väldigt najs.

När huset tystnade packade jag lite väskor och läste på hur det går till när vi kommer till sjukhuset i morgon. Jag måste fasta från midnatt i natt till klockan 14.00 när själva snittet äger rum. H U R skall det gå. Inte ens dricka vatten. Jag kommer ju vara redo att mörda innan jag får något att äta. Men då har hon kommit. Då är hon här. Så, jag kanske inte tänker på hur hungrig jag egentligen är.

Hurra!

I morgon fyller pappan i huset år. Det skall vi fira. Killarna är beredda på att gå upp och sjunga på morgonen i alla fall. Dessutom har vi varit ett par i 11 år. 11 år!!!! Jag förstår ingenting. Hur gick det till? Jag minns i alla fall att det året var det väldigt varmt och skönt i Sverige. Och påsk var det med!

I går var vi på Påskmiddag hos svenska vänner i Rye, 20 minuter härifrån. Det var sill och potatis till förrätt och lammstek och potatisgratäng till huvudrätt. Fantastiskt gott och trevligt!!

Innan hade vi hunnit leta påskägg i parken som påskharen lagt ut. Till barnens förtret så var det ju en människa som klätt ut sig till hare. Va? Nu förstår jag inte. Finns inte påskharen på riktigt? Är det inte riktigt harskinn han har på sig? Näe.
För Douglas såg att han hade skor. Och harar skuttar. De går inte på två ben.


Men sen. När Sidney gick omkring här hemma och var deppig och undrade när den riktiga påskharen skulle komma och mamman funderade på hur vi skulle lösa dilemmat med att påskharen inte riktigt kanske finns mer än på två ben och i acryldräkt, så hoppar det en livs levande hare fram över vår tomt. Har aldrig hänt förut. Hela familjen blir paralyserad och stirrar på denna hare som skuttar precis förbi Sidney där han står i rabatten. Och självklart var detta den riktiga påskharen. Och självklart kom det mer godis. Och självklart fick barnen en överdos av allt det goda!

Idag bjöd grannarna på påskbarbeque. Vi bidrog med gubbröra på kavring och nubbe till det. Jag tror att de tyckte att det var okej faktiskt. Vi berättade inte förrän efteråt vad som var i röran. Jag tyckte nog att det var bäst så.

Nu går jag och lägger mig. Jag tror att allt på "att göra listan" är gjort nu innan bebisen kommer. Skall bara lämna in ansökan till YMCA i morgon och hoppas att Douglas kommer in där till hösten. Sen tror jag att vi är redo. För det nya äventyret.

Om man inte får drömma - kan man inte leva

Det har hänt massa saker och ändå inte.

Det är väntans tider. Lillskruttan blir inte så stor som det var trott och jag har haft mitt sista läkarbesök innan snittet.

Jag borde packa väskor åt liten som stor.

Niklas är nu ledig tills mamma och pappa kommer den 18:e april.

Jag tror upplägget för att ta emot en ny familjemedlem är färdigt. Solen skiner och vi har planterat blommor och blivit solbrända. Grannen har gett bort en basketställning till Sidney och Douglas åker på sin scooter. Det är härligt helt enkelt.

Just nu fantiserar vi mycket om att ha 935 000 dollar. I kontanter.

Vi har hittat drömhuset - alla kategorier.

Ett 60-tals hus som är helt oamerikaniserat med "river wiew". Villhavillhavillha.

Men vi skall ju inte stanna. Och vi har ju inga pengar. Å ändå så fantiserar vi hela vår vakna tid om detta underbara hus. Vi möblerar och planterar. Grillar och har trevliga middagar i det fantastiska huset. Det har bara en tidigare ägare. Som bott där i 48!!!! år. Undrar om jag kommer leva så länge att jag kommer bo på ett ställe i 48 år. Hittills är rekordet 2 år i samma boende.