PMS

Seriöst. Jag fattar inte hur pmsig man kan vara. Jag blir bara värre och värre. Vad beror det på? Hur labil som helst. Igår när jag inte hittade någon taxi eller heller någon toalett när vi var i SoHo så bröt jag ihop och började gråta. Hur normalt är det? Eller när jag skulle läsa en bok som jag beställt från sverige (på tåget tillbaka till Tarrytown) som heter "Hermans sommar" och handlar om en liten pojke som är lite rädd för att börja skolan, så började jag gråta igen......mina stackars barn blir alldeles traumatiserade.
Jag rekommenderar ialla fall boken starkt, den var fantastisk!

Jag glömde ju berätta hur det gick för Sidney på språktestet. GALANT! Han behöver inte någon extra engelska undervisning alls utan hamnar i en vanlig klass!

Vi var som sagt inne på Manhattan i går och det var jättetrevligt och som vanligt så tycker jag att Sidney är helt fantastiskt duktig när vi kommer in dit. Han går och går och går utan att gnälla eller klaga på något. När jag var nära bristnings gränsen igår och inte hittade någon taxi så sa han, "det gör väl inget, vi kan gå!" Då var jag jättetrött i benen! Och vi var väldigt långt från Grand Central!
Tillslut fick vi i alla fall tag på en jättetrevlig taxichaffis som tog hand om oss. Och jag undrar.......när någon säger, jaha, bor ni i Westchester? är det då bra eller dåligt? Det jag menar är, har vi då acklimatiserat oss så pass till vår nya miljö att det syns på oss var vi bor? eller var det bara att vi inte riktigt hörde hemma på manhattan? Jag vet inte men jag blev i alla fall förvånad, för fram till nu så har folk bara frågat om vi är här på semester när vi kallpratat med taxichaufförer.