Tabu

För mig har detta varit lite konstigt. Och kanske också lite jobbigt. Om jag letar djupt inuti känsloregistret. Men nu känner jag mig mest irriterad. Därför vill jag prata om det. För kanske kanske känner någon igen sig och pustar ut, just som jag har gjort.

Det handlar om sängvätning. Stora känner absolut inte när han behöver kissa på natten. Och har aldrig gjort. Vi har gjort några plågsamma försök med att väcka honom mitt i natten och gå på toaletten, vilket har resulterat i att han blir arg och tokig. Han sover så hårt och vaknar inte. Minns ingenting av dessa försök på morgonen överhuvudtaget. Självklart så försöker vi att inte ge drycker efter klockan 6 på kvällen och att gå på toaletten innan läggdags. Ingenting fungerar hela vägen.

Jag har hört att man kan träna barnen eller att man kan använda medicin eller sån pipmatta så alla utom den som behöver vakna vaknar. Detta lär inte kroppen att sluta kissa på natten, det gör bara så att man eventuellt vaknar på natten och kanske hinner till toaletten.

När vi nu häromdagen var på läkarkontroll så sa doktorn rakt upp och ner:
Det kan fungera. Men det tror jag inte riktigt. Inte om han nästan aldrig har haft en torr natt. Det jag absolut kan lova är att han växer ur det. Det är inget fel på honom. Han sover för djupt för att känna att han är kissnödig och så är det bara. Flera gånger sa han, det är inget fel på honom. Låt honom förstå det. Det finns ingen skam med detta. Som man lätt tror som förälder, eller att vi har gjort något som gör att han inte fått igång förmågan att hålla tätt.

Detta är också ärftligt. Men jag har inte hört från någon i släkten på någon sida att detta existerar. Därför tror jag att man inte vill prata om det. Det är pinsamt. Fast det är ju inte det. Alls. Väldigt vanligt hos pojkar. Och om man pratar om det så slutar det att vara pinsamt.

Jag vill verkligen understryka att jag inte vill hänga ut min älskade son på något sätt, självklart tycker han att det är pinsamt. Han ville heller inte vara med när jag pratade med doktorn. Därför så delar jag med mig. För kanske kanske, kan vi alla förstå att det inte är något man kan rå för. Och då kanske han slutar att tycka att det är pinsamt.

Hemska värld

Jag förstår psykologin, men mitt förnuft kan bara inte förstå detta.

Otrevligt

Den där trevliga söndagen jag berättade om. Det hände en liten otrevlig grej. En grej som jag bara väntat på. Jag visste att det skulle hända förr eller senare. För jag känner till denna familj. Mycket bra. Jag vet våra svagheter och styrkor (finns det några styrkor? Just nu mest förvirrat läge).

Hursom helst. I våras tror jag. För snart ett år sig alltså. Så skulle Niklas fixa lite med garagedörren. Den är automatisk. Det finns en lite koddosa precis utanför dörren, samt en liten fjärrkontroll som man kan öppna och stänga dörren med. När han nu skulle programera om så att vi även kunde andvända en knapp som fanns i bilen för att öppna garagedörren så blev det fel någonstans. Det gick inte att använda kodlåset och inte heller fungerar det att öppna dörren från bilen. Varför det överhuvudtaget skulle vara viktigt att kunna göra det har jag inte riktigt förstått eftersom vi ändå aldrig i helvete kommer kunna få in bilen i garaget. Det är fullt med annat bråte.

Så, min fasa har varit att vi skall glömma fjärrkontrollen kvar inne i garaget och sen stänga dörren. För då kommer vi inte in där mer. Utan att ringa dyr reperatör.
I söndags skulle jag hjälpa barn på med cykelhjälmar och lade fjärrkontrollen på soptunnan inne i garaget och tänkte "den får jag inte glömma bort där". Sen var det tumult och massor av saker hände. Någon annan stängde garagedörren. Och nu måste jag ringa dyra reparatören. Ännu en sak på min långa "att göra" lista.

Men först på möte om en "fundraising" middag på Douglas skola.

Off I Go!

Förövrigt

...så har Sidney börjat prata brittisk engelska. Hela tiden. Även i dag när vi var på hans 7 års kontroll. Det är mycket märkligt tycker jag.

Ödmjukhet

Det är så lätt att falla in i en slags vardaglig bekvämlighet. Inte riktigt tänka efter och bara vara. Inte låta något riktigt ta plats eller heller för den delen inte riktigt bry sig. Liksom på riktigt. För att detta skall ske måste, i mitt fall, något mer drastiskt hända.

Idag var det dags för läkarbesök igen. Jag hade med mig min förlossningsjournal från när Douglas föddes och vi skulle se vad i den som min doktor behövde veta mer om och vad vi skulle behöva översätta till engelska. Nu har ju han även en fransk examen och har bott i Frankrike i många år. Vilket verkligen underlättade språkmässigt. Vi kunde utläsa en massa saker från journalen tillsammans.

Det viktigaste var dock att han kunde se att jag har en försvagad livmoder med en skada på från det akuta kejsarsnittet som blev med Bronosaurus bebisen Douglas, 58 cm lång och 4880 gram tung.
Detta gör att jag behöver ett kejsarsnitt denna gång. Planerat och i god tid innan beräknad förlossning. Jag får inte få värkar innan.

Så, den 6:e april, dagen efter Niklas födelsedag så har vi bokat tid. Konstigt att veta att bebisen kommer då. Om den inte vill ut ännu tidigare förstås.

När doktorn sedan gör ett ultraljud så ser det ut som om jag redan har öppnat mig. Alltså min kropp gör sig redo för att föda barn 2 månader innan det verkligen är dags. Inte bra. Han pratar om att om det är så måste jag göra en grundlig undersökning och se hur väl barnets lungor är utvecklade och kanske ta steroider för att bebisen skall växa till sig.

Jag känner mig oerhört oförberedd på all denna information och undrar om det egentligen var så smart att ha skottat snö på morgonen.

De tar en test och jag skall ringa om två timmar för att få resultatet. Allt såg bra ut och tills nästa undersökning är allt bara som vanligt.

Nu sitter jag här och har åkt bergodalbana under dagen. Ödmjukhet är det enda ord som stämmer in på min känslostatus just nu. Allt kan hända. Det finns inget facit och varje graviditet och förlossning ser annorlunda ut. Det är bara att acceptera. Även om det inte stämmer överens med din personlighet.
Douglas 5 dagar

Sidney 10 dagar

En trevlig Söndag

Ni vet de där dagarna när allt bara känns bra. När det flyter och man kopplar av fast det händer massor av saker. Nej, jag vet. De händer inte så ofta. Alltid är det något som kinkar. Ett barn är gnälligt, du är pmsig eller bara trött. Mannen är på dåligt humör. Ja, det finns många saker som kan komma emellan den där riktigt bra dagen.

Söndagen var en sån dag för mig. Vi hade bjudit hit Niklas kollegor från Brooklyn på brunch. Det var 6 vuxna och 10 barn sammanlagt. Helt i sin ordning.
Kvällen innan fick jag känslan av att maten inte skulle räcka. Också helt i sin ordning. Så känner jag alltid. Men det gjorde det såklart.

Det som är så himla skönt när vi träffas är att även fast det är så många barn så funkar det så bra. Inget tjafs (småincidenter) och alla verkar ha rätt kul. Vi gick ut och lekte när husets väggar verkade krympa och sen tog vi oss ut till havet och såg New York City skyline i solnedgång. Oerhört vackert. Sen gick vi allihop på restaurang och åt middag.

Allt bara fungerade och det var avkopplande och framförallt. Trevligt!

Sen är det något magiskt med det stället vi åkte till. Greenwich. Jag har skrivit om det förut. Egentligen ser det väl ut som vilket lite finare ställe vid havet som helst. Men jag får någon lyckokänsla när vi är där. Jag tycker att det är så vackert. Färgerna på sanden. Stenarna, träden och all annan natur. Nu var det is i kanterna runt stranden som hade krackelerat och det var så vackert. Vassen vajar på ett vackert sätt och ja, jag känner mig så harmonisk när vi är där. Fånigt kanske men sanning. Tokigt nog glömde vi kameran. Jag lagrar i mitt inre och tar fram en regning och deppig dag.

Kommer strax tillbaks!

Snart skall jag berätta om vår trevliga helg. Först skall jag bara lämna Douglas på dagis. De har Haiti relief week och varje dag skall barnen ha med sig 2 dollar som skänks till barnen på Haiti. Dessutom temadagar. I dag är det "Girls in pearls, guys in Ties". Måste hitta ny skola till honom till hösten!