Ååååååå vad härligt vi har haft det i helgen!
I torsdags kom Tommy och Virre, vi överraskade dem på flygplatsen, sa att de skulle bli upphämtade med taxi men så kom vi istället. De blev jätteglada och överraskade.
På fredagen så kändes det som jag bara hämtade och lämnade familjemedlemmar. Det ösregnade så jag skjutsade Niklas till tåget, sen Sidney till skolan, sen Douglas till dagis. Den åkte jag med svärisarna till Stew Leornads, en affär i något som ser ut som en gammal lada. De har eget kött, mjölk och ägg från egna farmar. Grönsaker och annat är helt fantastiskt fräscht och det är en upplevelse att gå omkring där. Sen åkte vi och hämtade D på dagis och efter några timmar var det dags att hämta S vid bussen igen på kvällen hämtade jag Niklas vid tåget (det regnade fortfarande..........phu!
På lördagen åkte jag och Niklas in till Manhattan och bodde på hotel. Vi tog en lunch på "The Oysterbar" på grand Central och åt galet goda ostron. Tog en eftermiddagslur. Strosade omkring i den vackra delen av Soho, inte turistfällan mer "sex and the city" delen. Köpte kläder till både oss och barnen. Åkte till Meatpacking district där jag inte varit någongång men som är väldigt trendigt. Det är bara vackra människor där, de är uppklädda till tänderna och jag har sett den kortaste kjolen någonsin på någon. Alla tjejer hade högklackat och jag hade mina tvärplatta converse......jag tycker att de är supersnajdiga men passade kanske inte just där.
Vi var tillbaka på hotelrummet halv tio och jag sov nog kvart i tio........man måste ju få valuta för pengarna!! Hotellet var jättefint och lyxigt och kostade oss ingenting, lyckades ju på något märkligt sätt få dubbla poäng när vi bodde på hotel i vintras och....ja.....vi sa ju inget så att, ja, det var gratis!
I morse sov vi länge, men vaknade såklart när klockan var 6 i alla fall, lyckades somna om och gick upp halv tio. Åt frukost på en helt fantastisk restaurang som heter Good enough to eat http://www.goodenoughtoeat.com/index.html och jag vill bara öppna ett brunch/fika/lunch ställe nu. Så enkelt men så proffsigt och gott! Det var kö utanför när vi kom och det regnade men vi fick kanske vänta i 20 i minuter så fick vi barplatser! Jag tog deras Wallstreet omelett med scones och jordgubbssmör! Såååååååå gott! Sen tog vi en taxi till Harlem och tåget därifrån och hem. Till Verkligheten.
Men vad glada barnen blir av att ses igen när man varit borta ett dygn! Det är ju så värt det. För både dem och oss. Synd bara att det är så svårt nu för tiden.
söndag 28 september 2008
fredag 26 september 2008
Tre timmar är ingen lång tid
Nu vet jag vad man hinner på tre timmar i alla fall. Man hinner prata en liten stund med de andra mammorna efter lämningen på dagis. (Vi lämnar och hämtar alla vid samma tid som ni kanske förstått). Man hinner stressa iväg och storhandla, stanna till på vägen och köpa fina höstuteblommor. Hem och packa upp, plocka undan alla kläder som ligger överallt (var tog min kläderska vägen??) Torka av bordet och köksbänkarna från allt kladd. Kolla lite mail och sen är det dags att hämta på dagis igen!
När man skall få besök som inte kommer så ofta (svärföräldrarna till exempel) så vill man ju gärna att det ser lite fint ut och när man vill det så inser man hur skitit det är överallt. Och då tappar jag lusten helt och så hoppas jag att om det bara är lite undanplockat så tänker ingen på allt damm och kladd som är som en hinna över hela vårat hem!
Vi var till frisören med Douglas för första gången i går, nu ser han verkligen ut som den terribletwo year old han är! Det blev jättefint men han ser så stor ut nu.....men det är nog bra för jag behöver inse att han inte är en liten yttepytte kille längre och jag behöver behandla honom därefter. Annars får vi snart problem. Han är väldigt bestämd och kan säga ifrån ordentligt nu. Han som alltid varit den som bara hänger mer och inte opponerar sig så mycket. Jag är i chock!
När man skall få besök som inte kommer så ofta (svärföräldrarna till exempel) så vill man ju gärna att det ser lite fint ut och när man vill det så inser man hur skitit det är överallt. Och då tappar jag lusten helt och så hoppas jag att om det bara är lite undanplockat så tänker ingen på allt damm och kladd som är som en hinna över hela vårat hem!
Vi var till frisören med Douglas för första gången i går, nu ser han verkligen ut som den terribletwo year old han är! Det blev jättefint men han ser så stor ut nu.....men det är nog bra för jag behöver inse att han inte är en liten yttepytte kille längre och jag behöver behandla honom därefter. Annars får vi snart problem. Han är väldigt bestämd och kan säga ifrån ordentligt nu. Han som alltid varit den som bara hänger mer och inte opponerar sig så mycket. Jag är i chock!
onsdag 24 september 2008
Tidsoptimist?
Klockan är halv nio och jag ligger i sängen. Trött trött trött. Har en liten förkylning på gång känner jag. Tung i skallen och i kroppen, halsen känns irriterad.
Jag gjorde precis rent skärmen på min dator också! Jag som trodde jag behövde glasögon. Men, nu kan jag ju se vad det står på skärmen igen! Det måste vara priset man får betala för att ha datorn i köket!
Det gick ganska bra med lämningen i går för Douglas, han slutade snabbt att gråta. När jag sen kom och hämtade honom så kunde han nästan inte sluta pussa på mig. Han höll mig hårt i öronen och pussadepussadepussade hårt.......då är det nästan värt några tårar på morgonen.
I dag har jag skruvat i hop den vansinnigt tunga hyllan, men vad bra det blev!! Jättefint och lite bättre ordning på sakerna. Kanske skulle lägga upp en bild?
I morgon skall Douglas till dagis igen. På de tre timmarna han är där skulle jag vilja hinna
1. Tona håret, nu är jag grå igen
2. Åka och handla mat
3. Lyxa till det med att göra iordning naglarna på salong
4. Städa lite eftersom Niklas föräldrar kommer i morgon
5. Ha den vanliga morgonrutinen med kaffe och kompisar
Jag gjorde precis rent skärmen på min dator också! Jag som trodde jag behövde glasögon. Men, nu kan jag ju se vad det står på skärmen igen! Det måste vara priset man får betala för att ha datorn i köket!
Det gick ganska bra med lämningen i går för Douglas, han slutade snabbt att gråta. När jag sen kom och hämtade honom så kunde han nästan inte sluta pussa på mig. Han höll mig hårt i öronen och pussadepussadepussade hårt.......då är det nästan värt några tårar på morgonen.
I dag har jag skruvat i hop den vansinnigt tunga hyllan, men vad bra det blev!! Jättefint och lite bättre ordning på sakerna. Kanske skulle lägga upp en bild?
I morgon skall Douglas till dagis igen. På de tre timmarna han är där skulle jag vilja hinna
1. Tona håret, nu är jag grå igen
2. Åka och handla mat
3. Lyxa till det med att göra iordning naglarna på salong
4. Städa lite eftersom Niklas föräldrar kommer i morgon
5. Ha den vanliga morgonrutinen med kaffe och kompisar
tisdag 23 september 2008
Singeltips
Jag fick ett tips från Sofia om Hanna Hedlunds nya skiva. Igår hade Niklas hört den på radiorix och kom hem, sa ingenting och bara gav mig ett par öronlurar (nej, så heter det inte......hörselskydd.......nej.......det heter..........små proppar man sätter i öronen så man kan höra musik) och satt på datorn. Sen sa han "jag ger dig fem minuter, sen kommer du garanterat gråta".
Det var en intervju med Hanna Hedlund, som jag numera tror är precis som mig.(Fast hon kan sjunga och är gift med Martin Stenmark). Hon Hemnetknarkar också bland annat.
Ialla fall fick jag höra hennes nya singel och den var ju sååå fantastisk precis som Fia sa! Om jag grät? Jajjamen!!
Vi hade namnsdag här igår också. Sidney heter Mauritz i mellan namn. Så jag fick skriva ett brev till hans fröken och berätta om den traditionen vi har, för det bad han om. Kändes fånigt att skriva "nameday" men det är ju det det är. De hade pratat om det i skolan i alla fall och han var nöjd med det!
Nu är det snart dags att gå till dagis för Douglas. Återkommer om hur det gick! För allas vår skull önskar jag att det går bra nu!
Det var en intervju med Hanna Hedlund, som jag numera tror är precis som mig.(Fast hon kan sjunga och är gift med Martin Stenmark). Hon Hemnetknarkar också bland annat.
Ialla fall fick jag höra hennes nya singel och den var ju sååå fantastisk precis som Fia sa! Om jag grät? Jajjamen!!
Vi hade namnsdag här igår också. Sidney heter Mauritz i mellan namn. Så jag fick skriva ett brev till hans fröken och berätta om den traditionen vi har, för det bad han om. Kändes fånigt att skriva "nameday" men det är ju det det är. De hade pratat om det i skolan i alla fall och han var nöjd med det!
Nu är det snart dags att gå till dagis för Douglas. Återkommer om hur det gick! För allas vår skull önskar jag att det går bra nu!
söndag 21 september 2008
Helgen
Oj, redan söndag. Och inte har jag skrivit något på länge och nu blir det så där långt igen.
Fredagen började med att Douglas bestämt talade om att han inte ville gå till skolan. Redan när han vaknade klockan 6.30.
Tufft lilla killen men just nu har du inget val ville jag säga, och innerst inne kände jag, stackars liten varför gör jag detta!
Han grät och skrek som vanligt men min vän Donna (jag kallar henne även min amerikanska vän för hon är min förutfattade mening om amerikanska kvinnor.....som numera har ändrats för att jag har utvecklats och mognat som människa, dessutom gillar jag henne ganska mycket) hon gick i alla fall in och tittade hur han hade det och han satt och ritade vid bordet det så jag i lugn och ro kunde gå över gatan och ta mitt morgonliga kaffe med alla andra mammor! Vi har blivit ett jättegäng som ses varje morgon och det är supermysigt.
Sen mina vänner tog jag nästa steg i det amerikanska samhället och var på "classparent tea" på Sidneys skola, där alla som tecknat sig för att vara klassförälder träffar lärarna och rektorn för att prata om vad som händer under året och hur mycket hjälp de behöver med än det ena och än det andra. Det som kommer hända under höstterminen är bland annat att barnen åker på äppelplockning, har thanksgivingmiddag och julfrukost! Låter jättemysigt tycker jag! Jag lovade även att hjälpa till med skolans bibliotek som håller på att iordningställas.
Hela sammhället här snurrar ju på grund av frivillighet och jag skulle även vilja säga, hemmafruar/män.
Man skulle kunna tro att pengarna görs på Wall Street, och visst, det händer grejor där, men om inte alla volontärer fanns så skulle USA stanna, det är min fasta och bestämda åsikt. Och jag tycker inte att det är dumt.
Nu är det ju så också att jag, som ni har fattat nu eller som ni antagligen redan visste, är lite känslig av mig och jag kan säga att jag på något sätt drogs med och kände att det faktiskt är fantastiskt och blev lite rörd. Jag grät inte eller så, men jag tyckte att det var fint på något sätt.
Jag fick även träffa Izzys mamma. Tjejen som Sidney nu pratar allt mer om.
Han var väldigt orolig i torsdags för han sa att "idag var det inte en lika bra dag som igår med Izzy, mamma" varpå jag frågar varför förstås. Då berättade han om att de hade lekt jaga och hon hade ramlat och skrapat upp armarna och han var rädd för att hon skulle tro att det var hans fel. Jag frågade om han pratat med henne om det och det hade han visst gjort och sagt att det var en olyckshändelse och att han var ledsen och så men han var fortfarande rädd för att hon inte skulle tycka om honom längre.
Jag pratade med hennes mamma om detta och hon sa att det var absolut ingen fara för just nu kunde nog inte Sidney inte göra några fel för han var bara toppen! Tjejerna i klassen tyckte tydligen att han och några till killar i klassen var snälla mot tjejerna så de låg på plus! Skall det börja redan nu alltså?
På eftermiddagen när jag hämtat Douglas, typiskt nog missade de att jag inte kommit och släppte in alla mammor, de väntar vanligtvis tills alla är där så det inte blir orättvist för något barn så här i början. Så när jag kom var han i upplösningstillstånd. Nåväl, det gick över för när vi kom hem hade gulliga Sue ställt lite leksaker som hennes barn tröttnat på utanför vår dörr, så Douglas fick en mysig stor björn som man kan sitta på....i.....på.....ha som en fåtölj. Och en grej med ratt och spakar och Elmo figurer.
Just ja, på eftermiddagen så skulle jag gå och hämta bilen som varit och blivit servad för några saker som var knas med DVD spelaren (har jag berättat att vi har det i bilen? Värsta lyxen när man skall åka långt). De ringde dagen innan och sa att det hade varit lite knasigheter kring det hela men att han som var chef för hela Tarrytown Honda nu var inblandad så om vi kunde komma och hämta bilen nästa dag så skulle den vara klar. När jag nu kom så, tror ni den var klar? Hade de gjort någonting alls? Blev jag vansinnig?
Något som är nytt för mig här är att för att man skall få något gjort på riktigt så måste man vara stentuff och hård. Något som inte ligger för mig. På riktigt. Men nu börjar det gå upp för mig att om man inte tar namn, telefonnummer och namnet på personen man pratar meds chef på allt och alla så får man inte heller något gjort. (konstig mening men ni fattar?) I alla fall så blir det ju inte bättre för att man blir arg, det var ju fortfarande ogjort och jag måste lämna in bilen i morgon igen.
På kvällen var vi medbjudna ner till en restaurang här (det finns förresten vissa restauranger här där man får ta med sig eget att dricka, vilket jag finner helt galet men det är ju toppen för det behöver ju inte bli så dyrt när man går ut) med ett gäng men vi hade som vanligt ingen barnvakt och hade heller inte haft middag ihop på evigheter så vi tänkte grilla lite och ha trevligt med barnen.
Det var också "third friday" i fredags och det händer alltså var tredje fredag (nähä??) varje månad och då är det festligheter på gator och torg. Våran hyresvärd (som är en fastighetsmäklare) hade beställt värsta bandet som stod och spelade rock n´ roll på uppfarten (tur att vi inte behövde bilen mer den kvällen för ingen hade naturligtvis berättat detta för oss). Det var jättekul till en början men när klockan började närma sig åtta så hade vi lust att gå och dra ur sladden. De slutade faktiskt en kort stund senare så vi behövde inte göra oss ovänner med någon.
I lördags lämnade vi tillbaka den tunga hyllan på Ikea och bytte den mot den vita. Niklas åkte sedan in till Manhattan för att gå ut och käka med killarna från sverige som var här. Jag åkte med småkillarna till finska Anna och skulle leka lite med hennes son som i fredags var så ledsen och upprörd över att vara på dagis att han kräktes......två gånger. Då bestämde vi att vi skulle komma hem till dem så han fick vara på hemmaplan och träffa barn som han kände lite och att de kunde leka tillsammans utan att gråta.
När Douglas såg honom sa han det första han gjorde, "ledsen" för det är ju det de är tillsammans. Ledsna......
Jag kommer också ihåg när Sidney hade besök av en kompis hemma (här i USA) för första gången. Det var stort. Blir liksom mer ett riktigt hem då. Jag har en kompis som kommer för att hälsa på bara mig! Därför kändes det som en bra idé.
Hon hade dukat upp med massor av gosaker och vi blev kvar till åtta, barnen var trötta och somnade på en gång när vi kom hem!
Och i dag då? Ja som vanligt hade vi svenska skolan. I dag hade vi föräldramöte efter lektionen och vi lärare skulle presentera vad vi gjorde i klasserna. Jag kände att jag gjorde en dåligt presentation. Det blev för glättigt och oseriöst. Alla andra var så duktiga och seriösa och sa så många kloka saker. Jag hade dubbla lager med svarta tröjor på mig och skyller på att jag var överhettad. Det var inte så varmt när vi gick ut på förmiddagen!
Fredagen började med att Douglas bestämt talade om att han inte ville gå till skolan. Redan när han vaknade klockan 6.30.
Tufft lilla killen men just nu har du inget val ville jag säga, och innerst inne kände jag, stackars liten varför gör jag detta!
Han grät och skrek som vanligt men min vän Donna (jag kallar henne även min amerikanska vän för hon är min förutfattade mening om amerikanska kvinnor.....som numera har ändrats för att jag har utvecklats och mognat som människa, dessutom gillar jag henne ganska mycket) hon gick i alla fall in och tittade hur han hade det och han satt och ritade vid bordet det så jag i lugn och ro kunde gå över gatan och ta mitt morgonliga kaffe med alla andra mammor! Vi har blivit ett jättegäng som ses varje morgon och det är supermysigt.
Sen mina vänner tog jag nästa steg i det amerikanska samhället och var på "classparent tea" på Sidneys skola, där alla som tecknat sig för att vara klassförälder träffar lärarna och rektorn för att prata om vad som händer under året och hur mycket hjälp de behöver med än det ena och än det andra. Det som kommer hända under höstterminen är bland annat att barnen åker på äppelplockning, har thanksgivingmiddag och julfrukost! Låter jättemysigt tycker jag! Jag lovade även att hjälpa till med skolans bibliotek som håller på att iordningställas.
Hela sammhället här snurrar ju på grund av frivillighet och jag skulle även vilja säga, hemmafruar/män.
Man skulle kunna tro att pengarna görs på Wall Street, och visst, det händer grejor där, men om inte alla volontärer fanns så skulle USA stanna, det är min fasta och bestämda åsikt. Och jag tycker inte att det är dumt.
Nu är det ju så också att jag, som ni har fattat nu eller som ni antagligen redan visste, är lite känslig av mig och jag kan säga att jag på något sätt drogs med och kände att det faktiskt är fantastiskt och blev lite rörd. Jag grät inte eller så, men jag tyckte att det var fint på något sätt.
Jag fick även träffa Izzys mamma. Tjejen som Sidney nu pratar allt mer om.
Han var väldigt orolig i torsdags för han sa att "idag var det inte en lika bra dag som igår med Izzy, mamma" varpå jag frågar varför förstås. Då berättade han om att de hade lekt jaga och hon hade ramlat och skrapat upp armarna och han var rädd för att hon skulle tro att det var hans fel. Jag frågade om han pratat med henne om det och det hade han visst gjort och sagt att det var en olyckshändelse och att han var ledsen och så men han var fortfarande rädd för att hon inte skulle tycka om honom längre.
Jag pratade med hennes mamma om detta och hon sa att det var absolut ingen fara för just nu kunde nog inte Sidney inte göra några fel för han var bara toppen! Tjejerna i klassen tyckte tydligen att han och några till killar i klassen var snälla mot tjejerna så de låg på plus! Skall det börja redan nu alltså?
På eftermiddagen när jag hämtat Douglas, typiskt nog missade de att jag inte kommit och släppte in alla mammor, de väntar vanligtvis tills alla är där så det inte blir orättvist för något barn så här i början. Så när jag kom var han i upplösningstillstånd. Nåväl, det gick över för när vi kom hem hade gulliga Sue ställt lite leksaker som hennes barn tröttnat på utanför vår dörr, så Douglas fick en mysig stor björn som man kan sitta på....i.....på.....ha som en fåtölj. Och en grej med ratt och spakar och Elmo figurer.
Just ja, på eftermiddagen så skulle jag gå och hämta bilen som varit och blivit servad för några saker som var knas med DVD spelaren (har jag berättat att vi har det i bilen? Värsta lyxen när man skall åka långt). De ringde dagen innan och sa att det hade varit lite knasigheter kring det hela men att han som var chef för hela Tarrytown Honda nu var inblandad så om vi kunde komma och hämta bilen nästa dag så skulle den vara klar. När jag nu kom så, tror ni den var klar? Hade de gjort någonting alls? Blev jag vansinnig?
Något som är nytt för mig här är att för att man skall få något gjort på riktigt så måste man vara stentuff och hård. Något som inte ligger för mig. På riktigt. Men nu börjar det gå upp för mig att om man inte tar namn, telefonnummer och namnet på personen man pratar meds chef på allt och alla så får man inte heller något gjort. (konstig mening men ni fattar?) I alla fall så blir det ju inte bättre för att man blir arg, det var ju fortfarande ogjort och jag måste lämna in bilen i morgon igen.
På kvällen var vi medbjudna ner till en restaurang här (det finns förresten vissa restauranger här där man får ta med sig eget att dricka, vilket jag finner helt galet men det är ju toppen för det behöver ju inte bli så dyrt när man går ut) med ett gäng men vi hade som vanligt ingen barnvakt och hade heller inte haft middag ihop på evigheter så vi tänkte grilla lite och ha trevligt med barnen.
Det var också "third friday" i fredags och det händer alltså var tredje fredag (nähä??) varje månad och då är det festligheter på gator och torg. Våran hyresvärd (som är en fastighetsmäklare) hade beställt värsta bandet som stod och spelade rock n´ roll på uppfarten (tur att vi inte behövde bilen mer den kvällen för ingen hade naturligtvis berättat detta för oss). Det var jättekul till en början men när klockan började närma sig åtta så hade vi lust att gå och dra ur sladden. De slutade faktiskt en kort stund senare så vi behövde inte göra oss ovänner med någon.
I lördags lämnade vi tillbaka den tunga hyllan på Ikea och bytte den mot den vita. Niklas åkte sedan in till Manhattan för att gå ut och käka med killarna från sverige som var här. Jag åkte med småkillarna till finska Anna och skulle leka lite med hennes son som i fredags var så ledsen och upprörd över att vara på dagis att han kräktes......två gånger. Då bestämde vi att vi skulle komma hem till dem så han fick vara på hemmaplan och träffa barn som han kände lite och att de kunde leka tillsammans utan att gråta.
När Douglas såg honom sa han det första han gjorde, "ledsen" för det är ju det de är tillsammans. Ledsna......
Jag kommer också ihåg när Sidney hade besök av en kompis hemma (här i USA) för första gången. Det var stort. Blir liksom mer ett riktigt hem då. Jag har en kompis som kommer för att hälsa på bara mig! Därför kändes det som en bra idé.
Hon hade dukat upp med massor av gosaker och vi blev kvar till åtta, barnen var trötta och somnade på en gång när vi kom hem!
Och i dag då? Ja som vanligt hade vi svenska skolan. I dag hade vi föräldramöte efter lektionen och vi lärare skulle presentera vad vi gjorde i klasserna. Jag kände att jag gjorde en dåligt presentation. Det blev för glättigt och oseriöst. Alla andra var så duktiga och seriösa och sa så många kloka saker. Jag hade dubbla lager med svarta tröjor på mig och skyller på att jag var överhettad. Det var inte så varmt när vi gick ut på förmiddagen!
torsdag 18 september 2008
På begäran!
Så här ser jag ut efter ett stenhårt pass i taekwando! Fick dock reda på hur mycket det kostar att fortsätta.......slår man ut det per gång så blir det ca 125 sek! När jag sedan har fått mitt gula bälte så kan jag träna tre gånger i veckan (när jag nu skall hinna det) och då blir det ju ännu lite billigare. Jag fick listan på vad jag skall kunna för att gradera upp mig till det gula bältet också. Då sjönk mitt självförtroende rejält. Jag har ju sett 5-6 åringar med både gult och orange bälte men jag fattar inte hur jag skall kunna lära mig allt, rörelser och till och med räkna pååå......koreanska? I alla fall ett språk jag inte kan.
Nåväl, jag har två gånger till att fundera på hur jag vill göra! Tror att jag kanske skall ta en lott i dag. NY lottery och vinna en sisådär 300 miljoner dollar!!! Då köper jag hela Yoo´s martial arts!! :-)
Så här står det längst ner på häftet jag fick:
Practice doesn´t make perfekt
perfekt practise doesn´t make perfekt
practice makes improvements and
improvements lead to excellence!
Första dagen på dagis!
Så här full av förväntan var Douglas i tisdags när han skulle till dagis, ryggsäck på och Bullen under armen. Idag när vi skulle dit började han säga nej redan ute på gatan. "nannan kola" det betyder att han ville gå till en annan skola......det känns ju inte helt bra i magen. Men vi gjorde det, de drog honom ur min famn och tog in honom i rummet, jag och den finska mamman satt utanför och rensade ur våra tårkanaler......måste verkligen börja bli rena nu tycker jag. Förstår inte riktigt :-)
Sen kom Kim min kompis som har sonen Ollie i samma grupp. Han rör inte en min och bryr sig inte om satan himself skulle ta hand om honom, han är lika glad i alla fall!! Hur kan det komma sig? Hon är helt okänslig och tycker vi är jätteblödiga som sitter och snyftar! Nåväl, hon kanske också gömmer leverpastej i köksfläkten??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
